En morgonbetraktelse
Kalmar stad en tidig morgon. Klockan är inte mer än 8:10. Vindarna känns kyliga, de tränger rakt igenom min röda jacka och de blå jeansen. Himlen är grå med små genomsläpp av envisa solstrålar. Snöslasket ligger överallt, det plaskar när mina fötter trampar i det. Leriga gräsmattor, doft av jord: blöt misshandlad jord.
Stan håller på att vakna.
De få människor jag möter, tycks inte alls vara stressade utan ler ett ”god morgon” med men nästan osynlig nick. De kurar ihop sig under sina vinterjackor men syns nöjda ändå. Det verkar som om de sovit lika gott som jag.
Västerport står öppen och välkomnar mig in till staden. Jag går på bron som leder över Systrarnas Kanal. Västerport är inte längre bemannat av tullare som skall ta tull av mig som besökare in till staden. Med en andaktig känsla kliver jag igenom porten och känner nästan 1600-talets dofter av torrt grus, kryddor och unkna kläder. ”Hör” ropen från gatuhandeln, hästarnas gnägg. Jag undrar vad köpmännen kunde ha för sig en dag som denna.
Luftens höga, klara dofter säger mig att gårdagens blandade karaktärer i luften av matos, parfymer och rakvatten, avgaser och måsfisar har under natten blåst bort för att ge plats åt dagens dos arom.
Frisk luft. Luften är frisk i ordets rätta betydelse. En friskhet jag med ett djup andetag fyller mina lungor med. Livsandarna vaknar.
Jag fryser.
Bilmotorer hörs på avstånd, dock ej i ett hysteriskt tutande. Sakta, lugnt vaknande. Ett pling från en cyklist som vill förbi. Swiss…
En lustkänsla fyller mig, känner en form av lycka, faktiskt. Men också en längtan in i värmen.
Går mot bibblan. Den öppnar om 10 minuter. Sätter mig i foajén för att vänta. Med en efter en fylls entrén med biblioteksbesökare; studenter, bokmalar, faktaletare. Unga kvinnor, äldre damer. Män i skägg, utan skägg. En mörkhyad man. ”Lustigt nog” tänker jag ”finns inga dofter av parfymerade tvålar och rakvatten. Bara en naturligt god arom av människor.”
Sorl, viskandes, som om de inte vill störa. Den mörke mannen läser anslagen på tavlan. Han ser sig omkring.
Dörren öppnas och likt en flod i långsamt flöde, flyter människomassan in genom dörren, in till biblioteket. Vi sprids som maskrosfrön för vinden, alla går åt var sitt håll. Ivrigt letande efter just ”sin” del av den värld biblioteket nu är.
Jag hittar ett bord. Ett fyrkantigt med fyra stolar. Hänger av mig jackan på den ena av stolarna och ställer ryggsäcken på en annan. Hör tramp av skor, olika skosulor; tysta, klibbiga, trampande, tassande. Hyllor fyllda av allsköns litteratur omger mitt öga och min själ. En behaglig respektfull tystnad råder, men ändå ett stillsamt småprat.
Någon vänder blad i en tidning. Mannen vid bordet mittemot läser tidskriften ”Motorföraren”. Han bär glasögon, har skepparkrans, tunnhårig. Grått hår. Jackan, i blå nyanser och med ett gult inslag, bär han som ett skydd på sin kropp. Jag tänker på en sjökapten när min betraktelse sammanfattar det mitt öga ser. Mannen är djupt försjunken i tidningen.
Mitt sinne för dofter uppfattar att luften här ännu inte har fyllts med dagens dos arom. Det är för tidigt, dagens alla besökare har ännu ej varit här. Luften är fortfarande neutral.
Någon använder datorn bakom mig. Klick, klick, klick hörs det smattrande från tangentbordet. Kvinnan vid samma bord som jag, skriver i sitt block. Hon hostar till, äter en smörgås. Vi samtalar och skrattar en stund.
Kylan från ute har inte lämnat mig än, ljusen från taket uppfattar jag som något kallt och sterilt. Allt fler rör sig i biblioteket; andra röster, någon snörvlar till. Ett kort skratt någonstans ifrån. Men ändå är bibblan fylld av en respektfullhet inför alla besökare. En speciell känsla av gemenskap: det skrivna ordet, historien, fakta, nutid och språk.
Min själ känner en tillfredsställelse inför detta varande. Äter en banan. Reser mig upp. Tar på jackan och går stilla ut till ett mer vaket Kalmar.
(feb.-00)
Stan håller på att vakna.
De få människor jag möter, tycks inte alls vara stressade utan ler ett ”god morgon” med men nästan osynlig nick. De kurar ihop sig under sina vinterjackor men syns nöjda ändå. Det verkar som om de sovit lika gott som jag.
Västerport står öppen och välkomnar mig in till staden. Jag går på bron som leder över Systrarnas Kanal. Västerport är inte längre bemannat av tullare som skall ta tull av mig som besökare in till staden. Med en andaktig känsla kliver jag igenom porten och känner nästan 1600-talets dofter av torrt grus, kryddor och unkna kläder. ”Hör” ropen från gatuhandeln, hästarnas gnägg. Jag undrar vad köpmännen kunde ha för sig en dag som denna.
Luftens höga, klara dofter säger mig att gårdagens blandade karaktärer i luften av matos, parfymer och rakvatten, avgaser och måsfisar har under natten blåst bort för att ge plats åt dagens dos arom.
Frisk luft. Luften är frisk i ordets rätta betydelse. En friskhet jag med ett djup andetag fyller mina lungor med. Livsandarna vaknar.
Jag fryser.
Bilmotorer hörs på avstånd, dock ej i ett hysteriskt tutande. Sakta, lugnt vaknande. Ett pling från en cyklist som vill förbi. Swiss…
En lustkänsla fyller mig, känner en form av lycka, faktiskt. Men också en längtan in i värmen.
Går mot bibblan. Den öppnar om 10 minuter. Sätter mig i foajén för att vänta. Med en efter en fylls entrén med biblioteksbesökare; studenter, bokmalar, faktaletare. Unga kvinnor, äldre damer. Män i skägg, utan skägg. En mörkhyad man. ”Lustigt nog” tänker jag ”finns inga dofter av parfymerade tvålar och rakvatten. Bara en naturligt god arom av människor.”
Sorl, viskandes, som om de inte vill störa. Den mörke mannen läser anslagen på tavlan. Han ser sig omkring.
Dörren öppnas och likt en flod i långsamt flöde, flyter människomassan in genom dörren, in till biblioteket. Vi sprids som maskrosfrön för vinden, alla går åt var sitt håll. Ivrigt letande efter just ”sin” del av den värld biblioteket nu är.
Jag hittar ett bord. Ett fyrkantigt med fyra stolar. Hänger av mig jackan på den ena av stolarna och ställer ryggsäcken på en annan. Hör tramp av skor, olika skosulor; tysta, klibbiga, trampande, tassande. Hyllor fyllda av allsköns litteratur omger mitt öga och min själ. En behaglig respektfull tystnad råder, men ändå ett stillsamt småprat.
Någon vänder blad i en tidning. Mannen vid bordet mittemot läser tidskriften ”Motorföraren”. Han bär glasögon, har skepparkrans, tunnhårig. Grått hår. Jackan, i blå nyanser och med ett gult inslag, bär han som ett skydd på sin kropp. Jag tänker på en sjökapten när min betraktelse sammanfattar det mitt öga ser. Mannen är djupt försjunken i tidningen.
Mitt sinne för dofter uppfattar att luften här ännu inte har fyllts med dagens dos arom. Det är för tidigt, dagens alla besökare har ännu ej varit här. Luften är fortfarande neutral.
Någon använder datorn bakom mig. Klick, klick, klick hörs det smattrande från tangentbordet. Kvinnan vid samma bord som jag, skriver i sitt block. Hon hostar till, äter en smörgås. Vi samtalar och skrattar en stund.
Kylan från ute har inte lämnat mig än, ljusen från taket uppfattar jag som något kallt och sterilt. Allt fler rör sig i biblioteket; andra röster, någon snörvlar till. Ett kort skratt någonstans ifrån. Men ändå är bibblan fylld av en respektfullhet inför alla besökare. En speciell känsla av gemenskap: det skrivna ordet, historien, fakta, nutid och språk.
Min själ känner en tillfredsställelse inför detta varande. Äter en banan. Reser mig upp. Tar på jackan och går stilla ut till ett mer vaket Kalmar.
(feb.-00)
Kommentarer
Trackback