Då är det dags
... att tala om vad min nya sida har för namn: www.chattens.se
Att det skulle bli just det domännamnet var väl egentligen ingen chock för någon. Det var ju så jag en gång äntrade cybervärlden.. med namnet Chattens. Så är det och så förblir det.
Välkomna och hälsa på och fortsätt läsa/kommentera.
Hälsningar Majsan/Chattens
Att det skulle bli just det domännamnet var väl egentligen ingen chock för någon. Det var ju så jag en gång äntrade cybervärlden.. med namnet Chattens. Så är det och så förblir det.
Välkomna och hälsa på och fortsätt läsa/kommentera.
Hälsningar Majsan/Chattens
Nu börjar det närma sig slutet här...
Ja, min blogg på blogg.se menar jag ju. Den kommer att ligga kvar med en länk från nya stället så eventuellt nya läsare kan se vad jag skrivit om förut. Men i första skedet kommer jag inte att lägga ut en länk härifrån till nästa. Det har sina skäl som jag inte går in på här.
Upplägget på nya sidan har jag inte till fullo bestämt mig för än men jag vet att det blir blogg i vanlig ordning men också en lösenorsskyddad dagbok enbart för de med särskild behörighet. Allt vill man ju inte prata om inför storpublik. Bilder, ja visst.. foton måste jag ju bara ha med även om det nu är längesedan jag tog tag i mitt fotograferande. Jag kommer av förklarsliga skäl INTE vara med i EFIT och det är enkom för att jag vägrar befatta mig med digitalkamera mer än den stackare jag har på mobilen. Det är ju för- och nackdelar med digitalkamera och vem vet.. enbart för att ha snabbfoton/slarvbilder att lägga in på datorn skulle jag ju kunna köpa en digitalkamera.. men jag vet inte om jag är intresserad av att lägga de pengarna på en sådan mojäng.
Jaja.. det ger sig ju.. Jag har jobbat i dag. Det var min lediga dag från Landstinget (men jag skall jobba i natt i kommunen) men en kollega blev sjuk i går kväll så hon gick hem och jag blev tillfrågad om jag kunde ta hennes dagtur idag och vara ledig i morgon, då jag skulle jobba kväll. Det är ändå full styrka på personalen i morgon. Nå, det kunde jag ju gå med på. Skönt vara ledig efter ett nattpass också.
På fredag är mina sommarvikariat slut men jag är inte slut på marknaden för det. Ett långtidsskjuksvik är kanske i antågande och det kommer jag att få tillsätta tills vidare. Det måste centralrekryteras vilket inte är till glädje vare sig för chefen eller huset. Men så är reglerna och med det kan det bli någon helt ny som får vikariatet. Men fram tills CR sagt sitt, så kommer jag ha det. Mitt namn kommer att lämnas på förslag iaf från chefens sida och det är jag glad för. Det kanske ger huset. de boende och mig en liten chans att jag får det. Chefen vill ha mig på den tjänsten. Synd att hon inte får bestämma vem som skall ha det. Alla regler är inte av godo. Samma är det med BMS (Bemanningsservice) 1) de kan sällan skicka folk trots att det sägs att de gått back för att folk inte kommer ut på jobb då varje arbetsplats helst vill ha sina egna vikarier 2) de känner aldrig eller sällan till arbetsplatsen eller de boende vilket gör att de är mer en belastning än hjälp.. 3) vi försökte en gång få planera in personal 2 veckor fram i tiden då vi visste det skulle behövas pga utbildning.. men så långt fram kunde de inte planera.. Håhåjaja.. Skrota CentralRekrytering och BMS så kan var och en få sköta sitt och få det folk de vill ha!
Upplägget på nya sidan har jag inte till fullo bestämt mig för än men jag vet att det blir blogg i vanlig ordning men också en lösenorsskyddad dagbok enbart för de med särskild behörighet. Allt vill man ju inte prata om inför storpublik. Bilder, ja visst.. foton måste jag ju bara ha med även om det nu är längesedan jag tog tag i mitt fotograferande. Jag kommer av förklarsliga skäl INTE vara med i EFIT och det är enkom för att jag vägrar befatta mig med digitalkamera mer än den stackare jag har på mobilen. Det är ju för- och nackdelar med digitalkamera och vem vet.. enbart för att ha snabbfoton/slarvbilder att lägga in på datorn skulle jag ju kunna köpa en digitalkamera.. men jag vet inte om jag är intresserad av att lägga de pengarna på en sådan mojäng.
Jaja.. det ger sig ju.. Jag har jobbat i dag. Det var min lediga dag från Landstinget (men jag skall jobba i natt i kommunen) men en kollega blev sjuk i går kväll så hon gick hem och jag blev tillfrågad om jag kunde ta hennes dagtur idag och vara ledig i morgon, då jag skulle jobba kväll. Det är ändå full styrka på personalen i morgon. Nå, det kunde jag ju gå med på. Skönt vara ledig efter ett nattpass också.
På fredag är mina sommarvikariat slut men jag är inte slut på marknaden för det. Ett långtidsskjuksvik är kanske i antågande och det kommer jag att få tillsätta tills vidare. Det måste centralrekryteras vilket inte är till glädje vare sig för chefen eller huset. Men så är reglerna och med det kan det bli någon helt ny som får vikariatet. Men fram tills CR sagt sitt, så kommer jag ha det. Mitt namn kommer att lämnas på förslag iaf från chefens sida och det är jag glad för. Det kanske ger huset. de boende och mig en liten chans att jag får det. Chefen vill ha mig på den tjänsten. Synd att hon inte får bestämma vem som skall ha det. Alla regler är inte av godo. Samma är det med BMS (Bemanningsservice) 1) de kan sällan skicka folk trots att det sägs att de gått back för att folk inte kommer ut på jobb då varje arbetsplats helst vill ha sina egna vikarier 2) de känner aldrig eller sällan till arbetsplatsen eller de boende vilket gör att de är mer en belastning än hjälp.. 3) vi försökte en gång få planera in personal 2 veckor fram i tiden då vi visste det skulle behövas pga utbildning.. men så långt fram kunde de inte planera.. Håhåjaja.. Skrota CentralRekrytering och BMS så kan var och en få sköta sitt och få det folk de vill ha!
Stackars, stackars interner...
Man sitter på kåket av vissa anledningar. Man har gjort dumma saker.. man har skapat tragedi hos människor i samhället.. hela familjer är drabbade.. så även internens familj som har en familjemedlem som är brottsling. Brottet kan vara mord, våldtäkt, försök till våldtäkt, rattfylla med svåra konsekvens, överfall etc. Detta i sin tur kan skapa svår depression hos de drabbade, sömnlöshet, sjukdom, sjukskrivning och självmord..
Våra brottsoffer får sällan skadestånd som täcker svårigheterna. De får knappt stöd och hjälp på något sätt. Det är en glömd kategori samhällsmedborgare.
Hur ofta tänker brottslingarna på vad de ställer till med för sina offer med familjer? Inte ofta, tror jag. Inte här i stan i alla fall.. för om de gjorde det, skulle de sitta av sitt straff och ge tusan i att gnälla över lite störd nattsömn. Ja, det är sant.. de har gått ut till Barometern och klagat och nu även till kvällsposten!! Stackars interner som inte kan sova om nätterna pga Vallen, ett disko i närheten av fängelset.
När skall de inse att om de inte hade begått brott, så kunde de sova i lugn och ro hemma i sina egna sängar i stället.. och en annan familj kanske inte hade haft det svårt pga brott.
Jag tycker det fjäskas för mycket för de svenska internerna. Ställ högre krav på dem i stället och de skall vara tacksamma över att de sitter i svenska fängelser och att vi inte har dödsstraff här. De skall tiga, ligg vaken och begrunda sin brott och ägna en tanke åt alla de familjer som är drabbade av sömnlöshet, depression och andra problem tack vara just dem! De äger inger rätt att beklaga sin situation. De har till och med bättre mat än det som serveras på de svenska grundskolorna.
Jag hade en gång en nära vän som hamnade på fel sida lagen och jag gjorde något besök på kåken där han satt.. Håhåjaja.. det var rena rama semestern!
Så har vi de som inte straffas pga hög ålder. Jag anser ju att är man ung, stark och frisk nog att misshandla någon, som i detta fall som Expressen tar upp, så skall man ju vara ung och stark nog att sitta av sitt straff på avsedd plats: Fängelse!
Våra brottsoffer får sällan skadestånd som täcker svårigheterna. De får knappt stöd och hjälp på något sätt. Det är en glömd kategori samhällsmedborgare.
Hur ofta tänker brottslingarna på vad de ställer till med för sina offer med familjer? Inte ofta, tror jag. Inte här i stan i alla fall.. för om de gjorde det, skulle de sitta av sitt straff och ge tusan i att gnälla över lite störd nattsömn. Ja, det är sant.. de har gått ut till Barometern och klagat och nu även till kvällsposten!! Stackars interner som inte kan sova om nätterna pga Vallen, ett disko i närheten av fängelset.
När skall de inse att om de inte hade begått brott, så kunde de sova i lugn och ro hemma i sina egna sängar i stället.. och en annan familj kanske inte hade haft det svårt pga brott.
Jag tycker det fjäskas för mycket för de svenska internerna. Ställ högre krav på dem i stället och de skall vara tacksamma över att de sitter i svenska fängelser och att vi inte har dödsstraff här. De skall tiga, ligg vaken och begrunda sin brott och ägna en tanke åt alla de familjer som är drabbade av sömnlöshet, depression och andra problem tack vara just dem! De äger inger rätt att beklaga sin situation. De har till och med bättre mat än det som serveras på de svenska grundskolorna.
Jag hade en gång en nära vän som hamnade på fel sida lagen och jag gjorde något besök på kåken där han satt.. Håhåjaja.. det var rena rama semestern!
Så har vi de som inte straffas pga hög ålder. Jag anser ju att är man ung, stark och frisk nog att misshandla någon, som i detta fall som Expressen tar upp, så skall man ju vara ung och stark nog att sitta av sitt straff på avsedd plats: Fängelse!
Stackars Micke
Det finns inte så mycket annat att säga om denne gemytlige och gode norrlänning med ett himmelskt tålamod vad det gäller mig. Jag har bestämt mig för att lägga mig på ett webbhotel med mitt domännamn som jag just beställt och betalt. Jag har ju tusen frågor och han svarar så snällt så. Just nu beskriver han en del som jag får reda ut när det blir aktuellt.. men det skall väl gå det också.
Jag kommer troligtvis att överge denna sida för att helt ägna mig åt den nya.. jag hoppas det kommer att funka som det är tänkt. Adress dit kommer tids nog för behöriga och annat löst folk.
Domännamnet har jag köpt hos loopia och webbhotellet hos manufrog. Det känns liksom lika bra att ta samma platser som Micke har erfarenhet av... han är ju min största supportverkstad. Han har verkligen ställt upp genom åren på alla mina frågor och problem med datorn. Han är verkligen guld värd.. han är också värd att besöka på www.kludd.se
Jag kommer troligtvis att överge denna sida för att helt ägna mig åt den nya.. jag hoppas det kommer att funka som det är tänkt. Adress dit kommer tids nog för behöriga och annat löst folk.
Domännamnet har jag köpt hos loopia och webbhotellet hos manufrog. Det känns liksom lika bra att ta samma platser som Micke har erfarenhet av... han är ju min största supportverkstad. Han har verkligen ställt upp genom åren på alla mina frågor och problem med datorn. Han är verkligen guld värd.. han är också värd att besöka på www.kludd.se
Lägre tjänstegöringsgrad
Jag som är timanställd och söker heltidstjänster har ett promlem. Nåja, det gäller ju inte bara mig utan alla inom mitt yrke som söker 100% tjänst. Vi erbjuds inga hundraprocenttjänster trots kommunens löften om det. Jag pratade med en enhetschef idag som undrade om jag kunde komma in och jobba en viss dag. Den aktuella dagen är jag på arbete på annan klinik så det blev ju att säga nej. Hon frågade om jobb till hösten på en avdelning där det går någon i pension och andra hade fått fast tjänst på annat håll.. Hon var upprörd över att dessa som fått fast tjänst avbryter sina vikariat hos henne. Dock har de fått högre tjänstgöringsgrader än de hade på den aktuella avdelningen och måste enligt reglerna tacka ja till detta.
Jag förklarade för henne att så kommer också jag att tvingas göra om jag tackar ja till hennes 50%-tjänsters vikariat till hösten så det är upp till henne om hon vill ta den risken. Sådana är reglerna. Hon skulle återkomma. Hon berättade också att det känns för hemskt att inte kunna erbjuda människor jobb som de kan leva på men politikerna har krävt att det är sparbeting som gäller och därmed så skall en tjänst som varit 100% annonseras ut som lägre tjänstgöringsgrad. Hur tror politikerna, med sina skyhöga löner, att vi på golvet skall klara oss på 5.000-9.000:-/månad? Jag vägrar gå till socialförvaltningen för att söka bidrag. Jag sökte en gång då jag bad att få LÅNA till hyran då A-kassan var ca 2 veckor försenad. Jag fick ett avslag på det. Då får jag knappast bidrag att klara mig på heller. Nej, då jobbar jag hellre som jag gör nu. Jag går mellan kommun och landsting och det är enda sättet för mig att kringgå ATL. Jag kan jobba natt på ena stället, hem och sova några timmar för att gå på kl 13.30 när jag vaknar och sedan jobba ett 4-dagarspass och kanske avsluta med att gå natt igen natten till dag 5. Min enda möjlighet till försörjning är att göra så här. Politikerna vill verkligen se oss sjukskrivna på lång sikt i stället för att ändra hela sitt sjuka koncept.
Hur länge håller jag? Hur länge klarar jag av att ha näsan över vattenytan? När känner jag mig utsövd? Jag minns inte när jag gjorde det sist. Troligtvis är jag inte den enda som jobbar så här för att få ihop det. Mina vänner säger ständigt till mig att jag måste tänka på mig själv och inte jobba ihjäl mig. Men detta är min enda möjlighet till försörjning som ensamstående mamma. Vi lever inte stort och flott men vi har utgifter också som skall betalas. Vi lever i ett århundrande när vi talar mycket om självständighet och eget liv. Men om jag skall klara mig på min USK-lön (som inte är 100% tjänst om jag väljer bara en arbetsgivare) så måste jag GIFTA mig!!! Gifta par har försörjningsskyldighet inför varandra. Jag är inte giftastypen och har inga planer på att gifta mig.
När jag tänker framåt, den dagen då barnen inte längre bor hemma.. ja, då ser inte min värld annorlunda ut.. Jag måste fortsätta jobba för olika arbetsgivare för att klara av att försörja mig. Hur sjukt är inte det i detta århundrande??
När skall de rika politikerna komma ner på jorden och leva våra liv? Livet i verkligheten? Till och med politiska sekreterare har bra lön. De får ut kring 20.000:-/månad.. sjukt.. Det borde vi sjukvårdsarbetare ha som gör det verkliga arbetet!! Jobbet med att ta hand om sjuka, gamla och behövande. Vad gör politiker?? Ställer högre krav på överlevnadskonstnärlighet på oss än på sig själva. FÅR man råna en politiker?? (det är en fråga, kära ni politiker som tidigare tolkat om vad jag sagt från en symbolisk tanke till något konkret.. Här i verkligheten talar vi ofta i symboliska tankar.. vi talar inte om att fysiskt knäa eller råna någon..)
Jag förklarade för henne att så kommer också jag att tvingas göra om jag tackar ja till hennes 50%-tjänsters vikariat till hösten så det är upp till henne om hon vill ta den risken. Sådana är reglerna. Hon skulle återkomma. Hon berättade också att det känns för hemskt att inte kunna erbjuda människor jobb som de kan leva på men politikerna har krävt att det är sparbeting som gäller och därmed så skall en tjänst som varit 100% annonseras ut som lägre tjänstgöringsgrad. Hur tror politikerna, med sina skyhöga löner, att vi på golvet skall klara oss på 5.000-9.000:-/månad? Jag vägrar gå till socialförvaltningen för att söka bidrag. Jag sökte en gång då jag bad att få LÅNA till hyran då A-kassan var ca 2 veckor försenad. Jag fick ett avslag på det. Då får jag knappast bidrag att klara mig på heller. Nej, då jobbar jag hellre som jag gör nu. Jag går mellan kommun och landsting och det är enda sättet för mig att kringgå ATL. Jag kan jobba natt på ena stället, hem och sova några timmar för att gå på kl 13.30 när jag vaknar och sedan jobba ett 4-dagarspass och kanske avsluta med att gå natt igen natten till dag 5. Min enda möjlighet till försörjning är att göra så här. Politikerna vill verkligen se oss sjukskrivna på lång sikt i stället för att ändra hela sitt sjuka koncept.
Hur länge håller jag? Hur länge klarar jag av att ha näsan över vattenytan? När känner jag mig utsövd? Jag minns inte när jag gjorde det sist. Troligtvis är jag inte den enda som jobbar så här för att få ihop det. Mina vänner säger ständigt till mig att jag måste tänka på mig själv och inte jobba ihjäl mig. Men detta är min enda möjlighet till försörjning som ensamstående mamma. Vi lever inte stort och flott men vi har utgifter också som skall betalas. Vi lever i ett århundrande när vi talar mycket om självständighet och eget liv. Men om jag skall klara mig på min USK-lön (som inte är 100% tjänst om jag väljer bara en arbetsgivare) så måste jag GIFTA mig!!! Gifta par har försörjningsskyldighet inför varandra. Jag är inte giftastypen och har inga planer på att gifta mig.
När jag tänker framåt, den dagen då barnen inte längre bor hemma.. ja, då ser inte min värld annorlunda ut.. Jag måste fortsätta jobba för olika arbetsgivare för att klara av att försörja mig. Hur sjukt är inte det i detta århundrande??
När skall de rika politikerna komma ner på jorden och leva våra liv? Livet i verkligheten? Till och med politiska sekreterare har bra lön. De får ut kring 20.000:-/månad.. sjukt.. Det borde vi sjukvårdsarbetare ha som gör det verkliga arbetet!! Jobbet med att ta hand om sjuka, gamla och behövande. Vad gör politiker?? Ställer högre krav på överlevnadskonstnärlighet på oss än på sig själva. FÅR man råna en politiker?? (det är en fråga, kära ni politiker som tidigare tolkat om vad jag sagt från en symbolisk tanke till något konkret.. Här i verkligheten talar vi ofta i symboliska tankar.. vi talar inte om att fysiskt knäa eller råna någon..)
Rökning dödar
Det är en rubrik vi ofta ser. Sedan många år har även cigarettpaketen dessa rubriker. I detta upplysta samhälle vi lever i fortsätter ändå folk att börja röka/fortsätta röka.
Jag ser i mitt arbete konsekvenserna av rökningen. KOL är en av dem. Nu behöver man verkligen inte vara röka för att drabbas av KOL (Kronisk Obstruktiv Lungsjukdom) men flertalet av dem jag möter är just rökare sedan många år. Det är fruktansvärt att se hur människor med KOL eller andra tobakrelaterade lungsjukdomar tynar bort i smärta och andnöd. Dock har jag ingen förståelse för deras klagan över smärtor och ångest. Men självklart bemöter jag dem med respekt. Det är inte min sak att döma dem. Jag har barn som börjat röka.. den ene började för några år sedan att ta några bloss lite nu och då och den äldste har börjat nu som nästan 18-åring!! Jag kan inte fatta varför.. eller, jo, jag har en tänkbar förklaring men den är inte hållbar. Dock är han myndig om några veckor så det blir inte lätt neka honom. Jag röker inte men har rökt en gång i tiden. Det var dock före mina barns födelse. Jag blir självklart förtvivlad över mina barns val och då har vi ändå genom åren haft motivationssamtal om tobakens verkan och förödelse.
Jag hade en farbror som dog i sviterna av rökningen för ca ett år sedan. Min faster, hans syster, dog i lungcancer för många år sedan.. en kusin på samma släktsida dog också i lungcancer för ett år sedan, strax efter sin morbror (min farbror).. alla var storrökare.
Rökare, inte alla men oerhört många, röker utan hänsyn till andra. De står i busskurer i solsken och regn/snöyra och vi som inte vill behöva stå i stanken, får stå ute i regnet/snöyran. Det röks i trapphus, hissar.. precis utanför enteér, på icke avsedd rökplats utanför sjukhuset trots att det står målat med stora bokstäver precis där de står "RÖKNING FÖRBJUDEN" (jag har god lust att lämna ett visitkort till dem där det står telefonnummer till en skola som hjälper de med läs- och skrivsvårigheter)
Jag är inte den som kommer med pekpinnar utan låter rökare vara rökare. Jag har själv varit rökare men jag stod alltid 5-7 m från busskurerna, rökte aldrig i trapphus eller på andra platser som var inskränkta med väggar där det var jobbigt för icke-rökare. Aldrig att jag rökte vid ett lunchbord om inte alla ätit klart och det fanns fler rökare vid bordet. Sedan är det ju inte hänsyn alls att röka någonstans men man kan ju välja sina platser.
Jag är inte för ett totalt rökförbud för var och en måste ta ansvar för sina egna liv och val.
För att återgå till rubriken så är det inte bara tobaksrelaterade sjukdomar som tar liv från rökarna. Många ha tänt cigaretter när de kört bil och tappat koncentrationen en sekund som lett till frontalkrock och den som blivit påkörd av rökaren har dött men inte den som orsakat krocken. Nu senast var det en kvinna som promt skulle röka på ett hotell med rökförbud på rummet. Hon valde att öppna fönstret för att luta sig ut och ta sitt bloss.. En man är nu änka och barnen är moderslösa. Är det verkligen värt att dö för?
Jag ser i mitt arbete konsekvenserna av rökningen. KOL är en av dem. Nu behöver man verkligen inte vara röka för att drabbas av KOL (Kronisk Obstruktiv Lungsjukdom) men flertalet av dem jag möter är just rökare sedan många år. Det är fruktansvärt att se hur människor med KOL eller andra tobakrelaterade lungsjukdomar tynar bort i smärta och andnöd. Dock har jag ingen förståelse för deras klagan över smärtor och ångest. Men självklart bemöter jag dem med respekt. Det är inte min sak att döma dem. Jag har barn som börjat röka.. den ene började för några år sedan att ta några bloss lite nu och då och den äldste har börjat nu som nästan 18-åring!! Jag kan inte fatta varför.. eller, jo, jag har en tänkbar förklaring men den är inte hållbar. Dock är han myndig om några veckor så det blir inte lätt neka honom. Jag röker inte men har rökt en gång i tiden. Det var dock före mina barns födelse. Jag blir självklart förtvivlad över mina barns val och då har vi ändå genom åren haft motivationssamtal om tobakens verkan och förödelse.
Jag hade en farbror som dog i sviterna av rökningen för ca ett år sedan. Min faster, hans syster, dog i lungcancer för många år sedan.. en kusin på samma släktsida dog också i lungcancer för ett år sedan, strax efter sin morbror (min farbror).. alla var storrökare.
Rökare, inte alla men oerhört många, röker utan hänsyn till andra. De står i busskurer i solsken och regn/snöyra och vi som inte vill behöva stå i stanken, får stå ute i regnet/snöyran. Det röks i trapphus, hissar.. precis utanför enteér, på icke avsedd rökplats utanför sjukhuset trots att det står målat med stora bokstäver precis där de står "RÖKNING FÖRBJUDEN" (jag har god lust att lämna ett visitkort till dem där det står telefonnummer till en skola som hjälper de med läs- och skrivsvårigheter)
Jag är inte den som kommer med pekpinnar utan låter rökare vara rökare. Jag har själv varit rökare men jag stod alltid 5-7 m från busskurerna, rökte aldrig i trapphus eller på andra platser som var inskränkta med väggar där det var jobbigt för icke-rökare. Aldrig att jag rökte vid ett lunchbord om inte alla ätit klart och det fanns fler rökare vid bordet. Sedan är det ju inte hänsyn alls att röka någonstans men man kan ju välja sina platser.
Jag är inte för ett totalt rökförbud för var och en måste ta ansvar för sina egna liv och val.
För att återgå till rubriken så är det inte bara tobaksrelaterade sjukdomar som tar liv från rökarna. Många ha tänt cigaretter när de kört bil och tappat koncentrationen en sekund som lett till frontalkrock och den som blivit påkörd av rökaren har dött men inte den som orsakat krocken. Nu senast var det en kvinna som promt skulle röka på ett hotell med rökförbud på rummet. Hon valde att öppna fönstret för att luta sig ut och ta sitt bloss.. En man är nu änka och barnen är moderslösa. Är det verkligen värt att dö för?
Skilsmässa???
Eller "Till salu, lägstbjudande"?? Som bekant hos mina närmastem tror ju äldste sonens katt, Gustav, att han är min make. Han beter sig verkligen som om han var min lagvigde. Uppfodrande tittar han på mig när matskålen innehåller bara "smulorna" av torrfodret och kräver genast att det skall bytas ut till hela bitar *jag brukar bara fylla på och ibland är jag lite retlig tillbaka och tar bort smulorna och lägger dem överst på den nya maten.. och då blänger han surt och kräver att jag byter bort det, vilket jag inte gör* :D Han sover tätt intill mig på min kudde och skall helst hålla tass i hand.. eller så skall jag lägga armen om honom.. Han kan ibland om kvällarna skynda sig att sätta sig på sängen och blänga krävande och anse att jag skall lägga mig. (klickbara bilder för större format)
Jag brukar småprata med honom så klart.. ibland grälar jag på honom och som min tidigare svärdotter alltid sa så borde jag skaffa mig en karl i stället.. orsak: Jag pratade/grälade med katten och det var liksom lite att gå över styr..
Svartsjuk är han också, minsann. Inte när det gäller familjemedlemmarna och hans syster Kattis utan folk som kommer utifrån, vänner, bekanta.. och när jag skall resa bort. Oj, vad han ställer till det!! När jag skall resa bort så kan han springa runt och sätta sig på de mest synliga platserna för att just synas. Köksbordet är en sådan plats.. så snart jag är på väg dit, sätter han av i högsta gallopp och gärna genar över mina fötter så han får en spark av misstag i hopp om att jag skall snubbla och inte kunna komma iväg.. Gustav fullkomligt flyger upp på köksbordet.. tittat utmanande med sur blick *ingen katt kan se så sur ut som Gustav* .. släpper mig inte med blicken och puttar ner sak efter sak som finns på bordet.. Eller så far han runt som etet jehu och bara rasar ner allt i sin väg..
När Söstra mi sov över första gången, sov hon i andra delen av dubbelsängen. Gustav brukar ju kliva upp samtidigt som jag men tro't eller ej.. denna natt låg han stilla som en död katt mellan söstra mi och mig.. och när jag i ottan klev upp skall ni inte tro att Gustav klev upp! Nej, han låg kvar och bevakade Söstra!! När jag för 2 veckor sedan hade en mindre bjudning och en manlig vän sov över, i sonens rum dessutom.. Ja, tro inte att Gustav behagade uppföra sig fint.. Så länge vi 4 vuxna satt ute och åt, pratade och bara hade trevlig så var allt väl. Gustav kelade med söstra mi, Broder samt denne man. Söstra mi och Brodern for hem till sitt vid 2 snåret. Mannen och jag satt och pratade lite till. Jag hann undan med disken också.. Så blev det en god natt kram i hallen och från där vi stod och sa god natt kunde vi se en mycket sur och svartsjuk Gustav i min säng.. blängandes och uppfodrande.
Nästa morgon var inte Gustav ett dugg mer lättad när han insåg att matte/Makan sov bara med katten... Nej, när jag klev upp, vilket jag gjorde tidigt, satte mig på uteplatsen att läsa i väntan på att min gäst skulle vakna.. så låg Gustav kvar. Mannen vaknade.. vi pratade lite, åt frukost och sedan for han vidare till sitt. Gustav låg kvar och tjurade.. En timme efter att gästen farit låg Gustav kvar och bevakade sina intressen! Jag gick ut ett par timmar och när jag kom hem igen.. ja, behöver jag säga att katten surade vidare på samma plats där jag lämnat honom?? =o)
Men nu till orsaken till rubriken. Katterna kommer ju hem med allsköns små och stora gåvor till mig. Möss i olika storlekar, skator har förekommit, småfåglar.. men framför allt just nu är det populärt med mal.. dessa svarta eller grå äckliga nattmal som får kalla kårar att krypa längs ryggraden på mig *ryser vid tanken* Igår var det så dags igen.
Jag hörde Gustavs vaga rov-rop. Jag reste mig och skulle se vad det var, även om jag misstänkte vad det var.. av hans tonläge att döma *han har olika ljud beroende på vad han kommer hem med* jag skällde på honom för dessa gåvor i form av mal, tycker jag inte om, uppskattar inte ens och jag är helt övertygad om att han vet det.. och älskar att retas genom att ta in dem.. för så snart han såg att jag hämtade dammsugaren för att få bort den *möss och större djur tar jag i handen men inte dessa äckliga* då sprang han ut! Med ett stort leende från ena örat till det andra.. Nåja. Det såg så ut i alla fall.. Jag fortsatte skälla lite på honom men eftersom han rusat ut igen, så hörde han ju inte det.. Efter 20 minuter hör jag ett ännu vagare rov-rop från sovrummet.. *suck* Nedanför sänggavlen låg ÄNNU en mal.. och UNDER sängen låg Gustav.. med all säkerhet flinandes. Nu nästan skrek jag åt honom att "nu får det ta mig f*n bli skilsmässa eller så säljer jag Dig till lägstbjudande!!" Åter igen hämtade jag dammsugaren.. och katten rusar ut.. skadeglad som få. Jag stängde altandörren så han inte kunde ta sig in utan att "knacka" på fönstret. Inga fler avskyvärda gåvor i går kväll, inte. Rysningarna satt kvar länge efter att jag stängt.
Efter ca 30 minuter så knackar det på fönstret och där sitter Gustav och vill komma in. Noga kollade jag så att han inte hade med sig någon äcklig nattmal.. för då hade han fått sitta där han satt.. Snäll som få kom han och la sig tätt intill på kudden och fjäskade.. men jag var inte på humör att förlåta honom igår.. inte heller att klappa om honom..
Man skall hålla sina män i schack.. katt eller männ'ska ;o)
Det har varit marknad i stan idag och jag kunde bara inte låta bli att köpa söta matskålar till katterna. Hade det inte varit för att Gustav psykar mig som han gör, hade jag aldrig tänkt på det men.... det blev denna till Gustav.
Till Kattis blev den en sötare med texten "En liten godbit". Men framför allt fick jag tag på något som inte fås hur som helst.
HUR gott som helst, avnjutes bäst till nygräddade våfflor med grädde.. Helst gräddade ute på "Örnsköldsviksa". Dvs över öppen eld på stock och med våffeljärn gjorda för öppen-eld-gräddning. Micke vet.. *ler* 
(bild från Mickes kamera när jag var upp till honom i Övik 2003 eller nå't)
Jag brukar småprata med honom så klart.. ibland grälar jag på honom och som min tidigare svärdotter alltid sa så borde jag skaffa mig en karl i stället.. orsak: Jag pratade/grälade med katten och det var liksom lite att gå över styr..
Svartsjuk är han också, minsann. Inte när det gäller familjemedlemmarna och hans syster Kattis utan folk som kommer utifrån, vänner, bekanta.. och när jag skall resa bort. Oj, vad han ställer till det!! När jag skall resa bort så kan han springa runt och sätta sig på de mest synliga platserna för att just synas. Köksbordet är en sådan plats.. så snart jag är på väg dit, sätter han av i högsta gallopp och gärna genar över mina fötter så han får en spark av misstag i hopp om att jag skall snubbla och inte kunna komma iväg.. Gustav fullkomligt flyger upp på köksbordet.. tittat utmanande med sur blick *ingen katt kan se så sur ut som Gustav* .. släpper mig inte med blicken och puttar ner sak efter sak som finns på bordet.. Eller så far han runt som etet jehu och bara rasar ner allt i sin väg..
När Söstra mi sov över första gången, sov hon i andra delen av dubbelsängen. Gustav brukar ju kliva upp samtidigt som jag men tro't eller ej.. denna natt låg han stilla som en död katt mellan söstra mi och mig.. och när jag i ottan klev upp skall ni inte tro att Gustav klev upp! Nej, han låg kvar och bevakade Söstra!! När jag för 2 veckor sedan hade en mindre bjudning och en manlig vän sov över, i sonens rum dessutom.. Ja, tro inte att Gustav behagade uppföra sig fint.. Så länge vi 4 vuxna satt ute och åt, pratade och bara hade trevlig så var allt väl. Gustav kelade med söstra mi, Broder samt denne man. Söstra mi och Brodern for hem till sitt vid 2 snåret. Mannen och jag satt och pratade lite till. Jag hann undan med disken också.. Så blev det en god natt kram i hallen och från där vi stod och sa god natt kunde vi se en mycket sur och svartsjuk Gustav i min säng.. blängandes och uppfodrande.
Nästa morgon var inte Gustav ett dugg mer lättad när han insåg att matte/Makan sov bara med katten... Nej, när jag klev upp, vilket jag gjorde tidigt, satte mig på uteplatsen att läsa i väntan på att min gäst skulle vakna.. så låg Gustav kvar. Mannen vaknade.. vi pratade lite, åt frukost och sedan for han vidare till sitt. Gustav låg kvar och tjurade.. En timme efter att gästen farit låg Gustav kvar och bevakade sina intressen! Jag gick ut ett par timmar och när jag kom hem igen.. ja, behöver jag säga att katten surade vidare på samma plats där jag lämnat honom?? =o)
Men nu till orsaken till rubriken. Katterna kommer ju hem med allsköns små och stora gåvor till mig. Möss i olika storlekar, skator har förekommit, småfåglar.. men framför allt just nu är det populärt med mal.. dessa svarta eller grå äckliga nattmal som får kalla kårar att krypa längs ryggraden på mig *ryser vid tanken* Igår var det så dags igen.
Jag hörde Gustavs vaga rov-rop. Jag reste mig och skulle se vad det var, även om jag misstänkte vad det var.. av hans tonläge att döma *han har olika ljud beroende på vad han kommer hem med* jag skällde på honom för dessa gåvor i form av mal, tycker jag inte om, uppskattar inte ens och jag är helt övertygad om att han vet det.. och älskar att retas genom att ta in dem.. för så snart han såg att jag hämtade dammsugaren för att få bort den *möss och större djur tar jag i handen men inte dessa äckliga* då sprang han ut! Med ett stort leende från ena örat till det andra.. Nåja. Det såg så ut i alla fall.. Jag fortsatte skälla lite på honom men eftersom han rusat ut igen, så hörde han ju inte det.. Efter 20 minuter hör jag ett ännu vagare rov-rop från sovrummet.. *suck* Nedanför sänggavlen låg ÄNNU en mal.. och UNDER sängen låg Gustav.. med all säkerhet flinandes. Nu nästan skrek jag åt honom att "nu får det ta mig f*n bli skilsmässa eller så säljer jag Dig till lägstbjudande!!" Åter igen hämtade jag dammsugaren.. och katten rusar ut.. skadeglad som få. Jag stängde altandörren så han inte kunde ta sig in utan att "knacka" på fönstret. Inga fler avskyvärda gåvor i går kväll, inte. Rysningarna satt kvar länge efter att jag stängt. Efter ca 30 minuter så knackar det på fönstret och där sitter Gustav och vill komma in. Noga kollade jag så att han inte hade med sig någon äcklig nattmal.. för då hade han fått sitta där han satt.. Snäll som få kom han och la sig tätt intill på kudden och fjäskade.. men jag var inte på humör att förlåta honom igår.. inte heller att klappa om honom..
Man skall hålla sina män i schack.. katt eller männ'ska ;o)
Det har varit marknad i stan idag och jag kunde bara inte låta bli att köpa söta matskålar till katterna. Hade det inte varit för att Gustav psykar mig som han gör, hade jag aldrig tänkt på det men.... det blev denna till Gustav.
Till Kattis blev den en sötare med texten "En liten godbit". Men framför allt fick jag tag på något som inte fås hur som helst.
HUR gott som helst, avnjutes bäst till nygräddade våfflor med grädde.. Helst gräddade ute på "Örnsköldsviksa". Dvs över öppen eld på stock och med våffeljärn gjorda för öppen-eld-gräddning. Micke vet.. *ler* (bild från Mickes kamera när jag var upp till honom i Övik 2003 eller nå't)Inget ont i religionen i sig...
.. men vi får inte glömma att det är människorna som agerar som religiösa som är ofullkoliga och därmed fyllda av fel, som alla vi andra.. men jag kan inte säga att jag är för religion. Ateist är jag inte heller men världen styrs av så mycket relitiöst.
Det är religionen som alltid sagt det är synd att leva som sambo utan äktenskapet, att vara homosexuell, att ha sex före äktenskap etc. Listan kan göras lång..
Visst är jag bevandrad i Bibeln men jag har ingen koll på hur den skall/bör tolkas. Varje enskild religion tolkar den utifrån sin önskan och inom de olika religiösa samfunden är det oenighet då var och en vill tolka Bibeln utifrån vad de själva anser är rätt och rådigt. Varför då alls vara medlem i någon kyrka eller annat religiöst samfund om man ändå inte kan enas?
Tittar vi på religionen i sig, så är den nog god på sitt sätt.. Se bara på de s.k tio budorden. De är inget fel att leva efter dem.. (men det finns massor av negativa saker också med religionen) men när präster och andra "bestämmande" inom det religösa tar sig frihet att döma andra, då är det väl ändå att dags att ta en funderare över hur ödmjuk han/hon är. Senaste exemplet är här---> "TV-pastor..." Det behöver inte vara präster.. Jag har även hört "vanliga" församlingsmedlemmar döma andra.. båda inom och utanför samfundet.
Är det något jag får kalla kårar av så är det just de som hävdar sig vara ödmjuka religiösa och gudfruktiga medmänniskor som ärar gud och allt vad man nu säger, går ut och dömer andra människor på detta vis. Det visar bara på hur högmodiga de är.. att de ser sig själv som bättre människor.. Men "solen går upp över både onda och goda" och ingen är väl felfri?? Eller??
Religionen tycks för många vara ett svepskäl och ett skydd för de onda handlingar man begår. Hur många gånger har inte kardinaler och andra katolska präster - de som dömer hårdast när det gäller abortfrågan, sexualitet, motståndare till skilsmässor etc - blivit döma för övergrepp på pojkar? Man tystar ner det och betalar stora summor till de drabbade och fortsätter.. Tror de verkligen inte att gud, som de säger sig hysa så stor respekt för, ser dem och kommer att döma dem på samma sätt som de själva påstår att gud skall döma församlingsmedlemmarna som syndar? (Detta gäller inte bara katolicismen utan inom all religion) Ingen är ju fri från synd..
Samma högmod tycker jag det är när vi får höra från diverse religiösa samfund att just de har sanningen om livet och existensen och världens framtid. Eftersom alla, mer eller mindre, hävdar sig som enda sanningen, så är det inte så konstigt att resten av jordens invånare kan bli förvirrade för vilka skall de tro på? Religiösa är väl ärliga?? Eller? I mina ögon finns ingen ödmjukhet i dessa påståenden om att ha världens sannning. Visserligen är det upp till var och en att sedan ge sig i kast med olika religioner för att själv undersöka saken och se vad man själv kommer fram till.. men återigen.. vilken tolkning är den sanna och hur vill gud, om han nu är upphovsmannen till bibeln och skapelsen, att vi tolkar det hela??
Nåja.. nu var det frågan om att människor som predikar guds ord och kärlek, ödmjukhet etc ändå tar sig rätten att leka gud själva och döma andra människor.. prinsessor eller andra invånare på jorden. Det är något jag inte kan få en logisk ekvation på..
Det är religionen som alltid sagt det är synd att leva som sambo utan äktenskapet, att vara homosexuell, att ha sex före äktenskap etc. Listan kan göras lång..
Visst är jag bevandrad i Bibeln men jag har ingen koll på hur den skall/bör tolkas. Varje enskild religion tolkar den utifrån sin önskan och inom de olika religiösa samfunden är det oenighet då var och en vill tolka Bibeln utifrån vad de själva anser är rätt och rådigt. Varför då alls vara medlem i någon kyrka eller annat religiöst samfund om man ändå inte kan enas?
Tittar vi på religionen i sig, så är den nog god på sitt sätt.. Se bara på de s.k tio budorden. De är inget fel att leva efter dem.. (men det finns massor av negativa saker också med religionen) men när präster och andra "bestämmande" inom det religösa tar sig frihet att döma andra, då är det väl ändå att dags att ta en funderare över hur ödmjuk han/hon är. Senaste exemplet är här---> "TV-pastor..." Det behöver inte vara präster.. Jag har även hört "vanliga" församlingsmedlemmar döma andra.. båda inom och utanför samfundet.
Är det något jag får kalla kårar av så är det just de som hävdar sig vara ödmjuka religiösa och gudfruktiga medmänniskor som ärar gud och allt vad man nu säger, går ut och dömer andra människor på detta vis. Det visar bara på hur högmodiga de är.. att de ser sig själv som bättre människor.. Men "solen går upp över både onda och goda" och ingen är väl felfri?? Eller??
Religionen tycks för många vara ett svepskäl och ett skydd för de onda handlingar man begår. Hur många gånger har inte kardinaler och andra katolska präster - de som dömer hårdast när det gäller abortfrågan, sexualitet, motståndare till skilsmässor etc - blivit döma för övergrepp på pojkar? Man tystar ner det och betalar stora summor till de drabbade och fortsätter.. Tror de verkligen inte att gud, som de säger sig hysa så stor respekt för, ser dem och kommer att döma dem på samma sätt som de själva påstår att gud skall döma församlingsmedlemmarna som syndar? (Detta gäller inte bara katolicismen utan inom all religion) Ingen är ju fri från synd..
Samma högmod tycker jag det är när vi får höra från diverse religiösa samfund att just de har sanningen om livet och existensen och världens framtid. Eftersom alla, mer eller mindre, hävdar sig som enda sanningen, så är det inte så konstigt att resten av jordens invånare kan bli förvirrade för vilka skall de tro på? Religiösa är väl ärliga?? Eller? I mina ögon finns ingen ödmjukhet i dessa påståenden om att ha världens sannning. Visserligen är det upp till var och en att sedan ge sig i kast med olika religioner för att själv undersöka saken och se vad man själv kommer fram till.. men återigen.. vilken tolkning är den sanna och hur vill gud, om han nu är upphovsmannen till bibeln och skapelsen, att vi tolkar det hela??
Nåja.. nu var det frågan om att människor som predikar guds ord och kärlek, ödmjukhet etc ändå tar sig rätten att leka gud själva och döma andra människor.. prinsessor eller andra invånare på jorden. Det är något jag inte kan få en logisk ekvation på..
Underbara sommar!
Ja, vad kan jag mer säga? Jag är medveten om att alla inte haft eller har en skön sommar. Det har regnat, varit översvämningar.. det har varit kaos på sina håll och det är verkligen hemskt hur det varit. Men det gör ju inte att jag undviker att njuta av stunden ändå.
Idag, efter att ha gått av efter mina två arbetsnätter, tog jag en promenad till stan och gästhamnen. Där fanns ju bara en sak att göra: Köpa mig årets första (!!) glass! Jag brukar köpa glass så snart jag anser det är vår.. men av olika anledningar så gjorde jag inte det. En ljuvligt god bananasplit blev det.
Det var i stort sett tomt på glassorter så jag fick snällt ge mig på att testa nya smaker. Man bör ju ta tillfället i akt att förnya sig lite. Apelsin/Citron kan jag varmt rekommendera om man tycker om frisk smak. Kiwismaken var lika god den men också mintchokladen. Nu vet jag att det är okej att våga lite när det gäller smaker. Det är så lätt att köra fast i gamla spår, tycker jag. Nu blev det i alla fall ett lyckotest för min del.
Gott om segelbåtar är det också i hamnen.
Att sitta där och betrakta alla dessa båtmänniskor, och alla andra också för den delen, är avkopplande. När jag kände mig mätt och belåten på både glass och människor, promenerade jag hem igen. Dock fick jag en ingivelse att gå in på en second-hand-butik och kika lite. Jag är på jakt efter servettringar och det är inte det lättaste att finna. För 2 år sedan kom jag över 2 st i den butiken. Idag fick jag tag på 6 st till!! För en tia! Nu var det visserligen inte den typ av ringar jag är ute efter, men de duger tills vidare.
I lördags hade jag min väninna och hennes bror här på mat. Även en f.d gym-kompis kom. Det är alltid roligt med mindre sällskap i stillhet. Som tur var, var vädret på vår sida så vi kunde sitta ute på altanen och äta, prata och bara ha trevligt. TIll förrätt hade jag gjort en Gazpcho tillsammans med krutonger och till huvudrätt blev det en medelhavssallad med kruksallad som botten tillsammans med roukolasallad och machetasallad.. Jag varvade detta med tonfisk i sataysås, fetaost och sardeller. Runt kanterna, på kruksalladsbladen dekorerade jag med ägghalvor. Självklart var det lite olivolja snirklat över det hela. Efterrätten bestod av halva meloner som jag gröpte ur och skivade ner persikor och jordgubbar. På det pudrade jag florsocker. Allt var mycket gott och uppskattat.
Det blev lite vin till maten. Min gym-kompis hade köpt två flaskor rött som kom väl till pass. Jag undviker rött vin pga huvudvärk men jag smakade lite på det. Det var ett mycket gott vin. Han har god smak när det gäller vin, den gode gym-killen. Under resten av kvällen/natten skalade och stavade jag morötter och skivade upp kalmarkorv. Till det hade vi också nachochips och dip hade jag gjort själv i 3 olika smaker. Allt var mer än gott.
Jag hade lovat min älskade vän Micke att ta bilder på maten och upplägget så jag kunde visa honom vad han missade genom att befinna sig där uppe i norra halvklotet någonstans men *f'låt, Micke* det glömde jag ju bort i all uppståndelse.
Just det ja.. som välkomststugg hade jag rullat in lax samt skinka i tunnbröd och snittat. Till det blev det en liten välkomstdrink i form av Sheridan. En flaska som jag fått i present av Brodern dagen före. *tack igen*
Det behöver inte vara så avancerat för att få till en lyckad kväll med goda vänner. Huvudsaken är att humöret är på top och att vi trivs tillsammans. Med det med sig i bagaget, kan man faktiskt äta knäckebröd en hel kväll.
Idag, efter att ha gått av efter mina två arbetsnätter, tog jag en promenad till stan och gästhamnen. Där fanns ju bara en sak att göra: Köpa mig årets första (!!) glass! Jag brukar köpa glass så snart jag anser det är vår.. men av olika anledningar så gjorde jag inte det. En ljuvligt god bananasplit blev det.
Det var i stort sett tomt på glassorter så jag fick snällt ge mig på att testa nya smaker. Man bör ju ta tillfället i akt att förnya sig lite. Apelsin/Citron kan jag varmt rekommendera om man tycker om frisk smak. Kiwismaken var lika god den men också mintchokladen. Nu vet jag att det är okej att våga lite när det gäller smaker. Det är så lätt att köra fast i gamla spår, tycker jag. Nu blev det i alla fall ett lyckotest för min del. Gott om segelbåtar är det också i hamnen.
Att sitta där och betrakta alla dessa båtmänniskor, och alla andra också för den delen, är avkopplande. När jag kände mig mätt och belåten på både glass och människor, promenerade jag hem igen. Dock fick jag en ingivelse att gå in på en second-hand-butik och kika lite. Jag är på jakt efter servettringar och det är inte det lättaste att finna. För 2 år sedan kom jag över 2 st i den butiken. Idag fick jag tag på 6 st till!! För en tia! Nu var det visserligen inte den typ av ringar jag är ute efter, men de duger tills vidare. I lördags hade jag min väninna och hennes bror här på mat. Även en f.d gym-kompis kom. Det är alltid roligt med mindre sällskap i stillhet. Som tur var, var vädret på vår sida så vi kunde sitta ute på altanen och äta, prata och bara ha trevligt. TIll förrätt hade jag gjort en Gazpcho tillsammans med krutonger och till huvudrätt blev det en medelhavssallad med kruksallad som botten tillsammans med roukolasallad och machetasallad.. Jag varvade detta med tonfisk i sataysås, fetaost och sardeller. Runt kanterna, på kruksalladsbladen dekorerade jag med ägghalvor. Självklart var det lite olivolja snirklat över det hela. Efterrätten bestod av halva meloner som jag gröpte ur och skivade ner persikor och jordgubbar. På det pudrade jag florsocker. Allt var mycket gott och uppskattat.
Det blev lite vin till maten. Min gym-kompis hade köpt två flaskor rött som kom väl till pass. Jag undviker rött vin pga huvudvärk men jag smakade lite på det. Det var ett mycket gott vin. Han har god smak när det gäller vin, den gode gym-killen. Under resten av kvällen/natten skalade och stavade jag morötter och skivade upp kalmarkorv. Till det hade vi också nachochips och dip hade jag gjort själv i 3 olika smaker. Allt var mer än gott.
Jag hade lovat min älskade vän Micke att ta bilder på maten och upplägget så jag kunde visa honom vad han missade genom att befinna sig där uppe i norra halvklotet någonstans men *f'låt, Micke* det glömde jag ju bort i all uppståndelse.
Just det ja.. som välkomststugg hade jag rullat in lax samt skinka i tunnbröd och snittat. Till det blev det en liten välkomstdrink i form av Sheridan. En flaska som jag fått i present av Brodern dagen före. *tack igen*
Det behöver inte vara så avancerat för att få till en lyckad kväll med goda vänner. Huvudsaken är att humöret är på top och att vi trivs tillsammans. Med det med sig i bagaget, kan man faktiskt äta knäckebröd en hel kväll.
Gräsänkling blues
Den låten tänkte jag på igår kväll när jag insåg att jag nu är gräsänkl.. nej, barnänka måste det ju heta när barnen är bortresta, en tid. En vecka minst. Hur mycket vi föräldrar än älskar våra gryn så behöver vi vara ifrån varandra emellanåt. Nu har jag inga små gryn kvar för åren har ju gått och deras åldrar har ju stigit med dessa..
Ibland funderar jag på vart alla åren tagit vägen. För min del vet jag ju.. och det är inte läge för samtal om det i en öppen blogg.. men ni som läser mina låsta och har gjort så genom åren, vet ju hur åren har gått här.. Nu står det plötsligt en *nästan* 18-åring framför mig.. 18 år.. 17 samt 15 år.. Jösses.. Navelsträngens osynliga band nöts bort mer och mer, barnen står allt stadigare på de egna benen och måste pröva sina vingar ännu mer. Relationerna mellan oss blir allt mer som vuxen-vuxenrelationer.. det gäller framför allt med den äldste. Mor-son-relationerna växer till vuxenrelationer. Det är verkligen en skön känsla.
När jag hör föräldrar, mödrar i synnerhet, prata om hur svårt det är att se sina älskade barn som vuxna och behandla dem därefter.. så förstår jag inte vad de talar om. Många kvinnor vill behålla sina småttingar som just små och upplever en form av ångest när de växer till sig och vill dra åt sitt håll. När de, kvinnorna, tappar kontrollen över detta, vill de ha fler barn så de har småttingarna kvar.. Jag förstår inte.. kanske bara för att jag tycker det är så skönt när de äntligen börjar närma sig det helt egna ansvaret för sina liv.. de börjar klara sig själva och jag behövs inte som mamma längre. Inte som småbarnsmamma utan som vuxenbarnsmor... att finnas till på ett annat sätt..
Vi fostrar våra barn utifrån vad vi tror på är sant och rätt. När de kommer upp i en viss ålder kommer de på att det finns en annan värld där de själva kan upptäcka sina egna åsikter och tankar. De prövar sina vingar och skapar egna vägar.. flyger lite och gör erfarenheter som ibland inte är så roliga.. Det är på det sättet de lär sig att ta ansvar. Ibland glömmer vi föräldrar en sak: Att våra barn inte alltid lever upp till hur vi fostrar dem utan efter sina egna erfarenheter, tankar och åsikter.. allt påverkade genom oss, kamrater, livet runtomkring. Många förädrar har svårt att hantera detta och säger: "SÅ är Du inte fostrad!!" och försöker mata in barnen i sina egna fållor igen.. Jag har själv hört dessa ord från min mor.. en mor som tydligen haft svårt, precis som andra mödrar, att förstå att vi barn skapar liv där vi själva vill leva och må bra i. Vi måste inte ha samma åsikter som våra föräldrar, vi måste inte leva det liv som de lärde oss.. vi kanske inte alls trivdes med det..
Jag är glad över att mina älskade barn växer upp, prövar sina tankar och åsikter.. skapar egna sådana och står för dem. Det kommer självklart att vara så att de genom åren av erfarneheter kommer att ändra sina synpunkter.. inga sådana är fasta... men så länge de står upp för sina åsikter och vågar vara ärliga emot sig själva i allt och inte följa strömmen för "det är lugnast" eller för att "bli respekterade", så tycker jag bara det är bra. Då har jag lyckats i mina föresatser att fostra självständiga medmänniskor med självförtroende och självkänsla.
Men nu skall jag iaf fortsätta njuta av att vara barnänka en tid.. och de njuter säkert över att ha det lite mammafritt samma tid. Denna frihet måste vi ge varandra. Kärleken mellan barn och föräldrar försvinner inte för det.
Jag lever inte heller för mina barn. Jag lever med dem. Jag riktigt hör hur föräldrar drar efter andan över detta "förfärliga" uttalande. Men hallå.. Om jag levde för barnen, så hade jag ju inget eget liv. Det är så mycket mer behagligt att leva med dem.. tillsammans med. Sida vid sida.. Samma sak om de inte skulle vilja ha egna barn. Då förfäras inte jag över det för mitt mål i livet är inte att bli farmor. Det ser jag som en bonus om mina barn önskar bli föräldrar. Men aldrig att jag skulle tjata på dem om att sätta barn till världen. Det är deras val helt och hållet tillsammans med sina utvalda partners.
Ibland funderar jag på vart alla åren tagit vägen. För min del vet jag ju.. och det är inte läge för samtal om det i en öppen blogg.. men ni som läser mina låsta och har gjort så genom åren, vet ju hur åren har gått här.. Nu står det plötsligt en *nästan* 18-åring framför mig.. 18 år.. 17 samt 15 år.. Jösses.. Navelsträngens osynliga band nöts bort mer och mer, barnen står allt stadigare på de egna benen och måste pröva sina vingar ännu mer. Relationerna mellan oss blir allt mer som vuxen-vuxenrelationer.. det gäller framför allt med den äldste. Mor-son-relationerna växer till vuxenrelationer. Det är verkligen en skön känsla.
När jag hör föräldrar, mödrar i synnerhet, prata om hur svårt det är att se sina älskade barn som vuxna och behandla dem därefter.. så förstår jag inte vad de talar om. Många kvinnor vill behålla sina småttingar som just små och upplever en form av ångest när de växer till sig och vill dra åt sitt håll. När de, kvinnorna, tappar kontrollen över detta, vill de ha fler barn så de har småttingarna kvar.. Jag förstår inte.. kanske bara för att jag tycker det är så skönt när de äntligen börjar närma sig det helt egna ansvaret för sina liv.. de börjar klara sig själva och jag behövs inte som mamma längre. Inte som småbarnsmamma utan som vuxenbarnsmor... att finnas till på ett annat sätt..
Vi fostrar våra barn utifrån vad vi tror på är sant och rätt. När de kommer upp i en viss ålder kommer de på att det finns en annan värld där de själva kan upptäcka sina egna åsikter och tankar. De prövar sina vingar och skapar egna vägar.. flyger lite och gör erfarenheter som ibland inte är så roliga.. Det är på det sättet de lär sig att ta ansvar. Ibland glömmer vi föräldrar en sak: Att våra barn inte alltid lever upp till hur vi fostrar dem utan efter sina egna erfarenheter, tankar och åsikter.. allt påverkade genom oss, kamrater, livet runtomkring. Många förädrar har svårt att hantera detta och säger: "SÅ är Du inte fostrad!!" och försöker mata in barnen i sina egna fållor igen.. Jag har själv hört dessa ord från min mor.. en mor som tydligen haft svårt, precis som andra mödrar, att förstå att vi barn skapar liv där vi själva vill leva och må bra i. Vi måste inte ha samma åsikter som våra föräldrar, vi måste inte leva det liv som de lärde oss.. vi kanske inte alls trivdes med det..
Jag är glad över att mina älskade barn växer upp, prövar sina tankar och åsikter.. skapar egna sådana och står för dem. Det kommer självklart att vara så att de genom åren av erfarneheter kommer att ändra sina synpunkter.. inga sådana är fasta... men så länge de står upp för sina åsikter och vågar vara ärliga emot sig själva i allt och inte följa strömmen för "det är lugnast" eller för att "bli respekterade", så tycker jag bara det är bra. Då har jag lyckats i mina föresatser att fostra självständiga medmänniskor med självförtroende och självkänsla.
Men nu skall jag iaf fortsätta njuta av att vara barnänka en tid.. och de njuter säkert över att ha det lite mammafritt samma tid. Denna frihet måste vi ge varandra. Kärleken mellan barn och föräldrar försvinner inte för det.
Jag lever inte heller för mina barn. Jag lever med dem. Jag riktigt hör hur föräldrar drar efter andan över detta "förfärliga" uttalande. Men hallå.. Om jag levde för barnen, så hade jag ju inget eget liv. Det är så mycket mer behagligt att leva med dem.. tillsammans med. Sida vid sida.. Samma sak om de inte skulle vilja ha egna barn. Då förfäras inte jag över det för mitt mål i livet är inte att bli farmor. Det ser jag som en bonus om mina barn önskar bli föräldrar. Men aldrig att jag skulle tjata på dem om att sätta barn till världen. Det är deras val helt och hållet tillsammans med sina utvalda partners.
Man aldrig så mycket kontanter...
.. som när man rånas.. Har ni tänkt på det när ni läser om rån, att folk alltid har väldigt mycket pengar på sig just då? De har precis varit och tagit ut tusentals kronor på bankomaten, säger de, och just då kommer det rånare och tar deras plånböcker??
Jag säger inte att det inte sker rån vid bankomater/uttagsautomater.. men varför alltid så mycket pengar? Själv tror jag att kontathandeln, då det gäller större summor, sker via att vi betalar med kort i affärerna. Det finns också en övertygelse inom mig att vi betatar våra fakturor varje månad via internet/betalningsorder och inte kontakt då det kostar så mycket per faktura att betala över disk. Det är nog ytterst få som fortfarande betalar över disk. Kanske man har lite ovanligt mycket i plånboken om man skall på auktion (för mindre summor) eller loppis.. men det tar man väl ändå inte ut vid en bankomat??
Nu är det en präst som säger sig blivit rånad och summan är tio tusen kronor. Med handen på hjärtat så måste jag säga att vad gäller min övertygelse om att de som blir rånade, alltid har så vansinnigt mycket pengar i plånboken (vilket ju inte kan komma att bevisas då rån sägs ha skett) så är den inte stor. Inte heller att präster är mer ärliga än vanligt folk. Vad kommer det sig att de inte har så mycket pengar på sig vid andra tillfällen?
Det kanske är nya sättet att få mer pengar än man hade.. bli rånad och säga att det fanns 12.455:- i plånboken trots att det bara var 346:-...
Jag säger inte att det inte sker rån vid bankomater/uttagsautomater.. men varför alltid så mycket pengar? Själv tror jag att kontathandeln, då det gäller större summor, sker via att vi betalar med kort i affärerna. Det finns också en övertygelse inom mig att vi betatar våra fakturor varje månad via internet/betalningsorder och inte kontakt då det kostar så mycket per faktura att betala över disk. Det är nog ytterst få som fortfarande betalar över disk. Kanske man har lite ovanligt mycket i plånboken om man skall på auktion (för mindre summor) eller loppis.. men det tar man väl ändå inte ut vid en bankomat??
Nu är det en präst som säger sig blivit rånad och summan är tio tusen kronor. Med handen på hjärtat så måste jag säga att vad gäller min övertygelse om att de som blir rånade, alltid har så vansinnigt mycket pengar i plånboken (vilket ju inte kan komma att bevisas då rån sägs ha skett) så är den inte stor. Inte heller att präster är mer ärliga än vanligt folk. Vad kommer det sig att de inte har så mycket pengar på sig vid andra tillfällen?
Det kanske är nya sättet att få mer pengar än man hade.. bli rånad och säga att det fanns 12.455:- i plånboken trots att det bara var 346:-...
Nu skulle jag ju bott i Australien
.. med partnern som är lika road som jag av ämnet. Då kunde vi roa oss som kondomtestare. Hur det än är, så kan man verkligen ha skoj när man använder kondomer. Nåja.. det går ju roa sig utan att vara utsedd testare av dessa månganvändbara gummipåsar. Kondom är ett redskap jag skarpt rekommenderar alltid.. för skydd, för skoj skull, för att roas i sänghalmen.. ja, det finns massor av skoj händelser med kådisar.
Felläst på hög nivå
Ibland läser man för snabbt.. och det blev verkligen så jag funderade både en och två gånger innan jag såg vad det egentligen stod.. Jag skummade snabbt igenom texten och det blev: "Knivmördade frun - våldtog dottern. Fick tio års fängelse över 100 gånger" (Om det ändå vore sådana straff på mord och våldtäkt kanske det ändå skulle vara så att de som utför dessa brott skulle tänka sig både en och två gånger om innan de genomför sina illdåd. )
Abortfrågan
Det är en fråga som engagerar många. Några är för och andra är emot. Var och en får ju ha sina åsikter men man behöver inte attackera de som tycker annorlunda med respektlöshet, som så ofta sker.
Undertecknad är inte för abort men å andra sidan propagerar jag inte för mina åsikter. Var och en bör ju själva ansvar för sina val och handlingar. Jag skulle aldrig gå ut med plakat och försöka få de som är för abort att få dåligt samvete. Det ligger inte heller för mig att anklaga eller ha åsikter till de som väljer en abort av olika orsaker. Det finns flera i min omgivning som genomgått en abort och det har varit min sak att stötta dem i deras beslut urifrån deras livssituationer. Jag skulle aldrig komma på tanken att försöka övertala någon att behålla ett barn som de av olika anledningar inte kan vårda och ta ansvar för. Det är inte min rättighet att sätta mig till doms över dessa beslut.
Dock finns det en grupp kvinnor som jag inte förstår mig på och det är de som använder abort som preventivmedel. Borde det inte vara lättare att använda någon form av preventivmedel i stället? Vill en man och en kvinna inte bli gravid bör ju båda parter alltid skydda sig för att minska risken för oönskad graviditet. Det är allas skyldighet, som jag ser det.
Nu är abortfrågan på tapeten igen och då frågar man sig om det skall vara sänkt tid för fri abort från 18 till 12 veckor. Ja, säger jag. Min motivation är att om man nu hamnar i situationen att en oönskad graviditet inträffar och det är helt och fullt omöjligt för de blivande föräldrarna att ta hand om sitt barn, så borde man ju veta att man skall besluta om abort redan på ett mycket tidigt stadium. Varför vänta tills nästan 50% av graviditeten passerat? När barnet redan är 16 veckor kan man börja känna sparkar och rörelser. Är det inte svårare då att föda fram ett barn som men ena dagen kände sparkade? Av hänsyn till alla inblandade tror jag en abort bör ske så tidigt som möjligt, om den nu måste genomgås.
Varför man väljer att genomgå en abort, är var och ens enskilda sak och det har inget med politik att göra. En åsikt om abort eller inte är mer etisk och moralisk fråga. Var och en är själva ansvariga för sina val och handligar och ingen äger rätten att döma. Dock ser jag en relativt nonchalant syn på abort idag. Den anses som en självklarhet så snart man blivit ofrivilligt gravid som alternativ till kondomer och p-piller eller andra p-medel. Jag hoppas att den synen kommer att ändras. Det värsta jag hört var en kvinna som blev gravid till pojkvännens stora glädje. Kvinnan själv var också glad åt det väntande barnet. Men så kom det sig att de råkade i luven på varandra och kvinnan valde då abort väldigt sent för att hämnas på pojkvännen. Behöver jag säga att det förhållandet inte höll efter det?
När jag växte upp var det fri abort till v 12. Det kan vara rimligt då det faktiskt finns de som har regelbunden mens även de första månaderna och inte vet om att de är gravida. Men jag hoppas de sänker abortgränsen för att män och kvinnor skall bli lite mer ansvartagande när det gäller p-medlel av olika slag men också för att undvika svåra förlossningar med aborterade barn så sent som nästan halva tiden av graviditeten. Jag kan inte se det rimliga i att man skall behöva tänka så länge innan man fattar ett beslut om barnets vara eller inte vara. Det vore ju lättare att trä på en kondom eller ta ett piller (för de som kan äta p-piller) eller skydda sig på det sätt som är mest lämpat. Varje man och varje kvinna har det ansvaret.
Om en man inte vill bli far måste han, även i fasta förhållanden, använda skydd. En god vän till mig, som jag inte försvarar, sa till sin dåvarande sambo att ett barn fick räcka. Hon gick med på det och lovade dyrt att hon åt p-piller. Det gjorde hon inte och ytterligare två barn föddes. Den pappan försökte komma undan med att han inte velat ha dessa båda sista men där sa jag emot honom: Varför hade han inte använd kondom då och tagit ansvar för att inte vilja ha barn? Det förhållandet sprack också.
Om en kvinna inte vill bli mor, måste hon skydda sig med samma ansvar som mannen. Dock vet jag att det inte alltid är 100% säkert att skydda sig och att man då kan stå där med fakta att ett barn är på väg. Men att ändå göra sitt yttersta för att skydda sig, tror jag på.
Nu hoppas jag innerligt att ingen missförstår bloggen i detta ämne då jag inte på något sätt försöker angripa de som gör abort av olika anledningar. Det finns säkert orsak att göra det och vad jag förstår på de jag pratat med som genomgått en abort, så är det inget de gjort med stor glädje utan det har varit tårfyllda dygn och ångestladdat länge efteråt. Jag vill inte byta med någon av dem. Jag vill bara försöka förstå varför det skall vara en gräns på fri abort fram till v 18.. för som jag sagt här ovan så vet man nog relativt snabbt om man vill behålla sitt barn eller inte.
Undertecknad är inte för abort men å andra sidan propagerar jag inte för mina åsikter. Var och en bör ju själva ansvar för sina val och handlingar. Jag skulle aldrig gå ut med plakat och försöka få de som är för abort att få dåligt samvete. Det ligger inte heller för mig att anklaga eller ha åsikter till de som väljer en abort av olika orsaker. Det finns flera i min omgivning som genomgått en abort och det har varit min sak att stötta dem i deras beslut urifrån deras livssituationer. Jag skulle aldrig komma på tanken att försöka övertala någon att behålla ett barn som de av olika anledningar inte kan vårda och ta ansvar för. Det är inte min rättighet att sätta mig till doms över dessa beslut.
Dock finns det en grupp kvinnor som jag inte förstår mig på och det är de som använder abort som preventivmedel. Borde det inte vara lättare att använda någon form av preventivmedel i stället? Vill en man och en kvinna inte bli gravid bör ju båda parter alltid skydda sig för att minska risken för oönskad graviditet. Det är allas skyldighet, som jag ser det.
Nu är abortfrågan på tapeten igen och då frågar man sig om det skall vara sänkt tid för fri abort från 18 till 12 veckor. Ja, säger jag. Min motivation är att om man nu hamnar i situationen att en oönskad graviditet inträffar och det är helt och fullt omöjligt för de blivande föräldrarna att ta hand om sitt barn, så borde man ju veta att man skall besluta om abort redan på ett mycket tidigt stadium. Varför vänta tills nästan 50% av graviditeten passerat? När barnet redan är 16 veckor kan man börja känna sparkar och rörelser. Är det inte svårare då att föda fram ett barn som men ena dagen kände sparkade? Av hänsyn till alla inblandade tror jag en abort bör ske så tidigt som möjligt, om den nu måste genomgås.
Varför man väljer att genomgå en abort, är var och ens enskilda sak och det har inget med politik att göra. En åsikt om abort eller inte är mer etisk och moralisk fråga. Var och en är själva ansvariga för sina val och handligar och ingen äger rätten att döma. Dock ser jag en relativt nonchalant syn på abort idag. Den anses som en självklarhet så snart man blivit ofrivilligt gravid som alternativ till kondomer och p-piller eller andra p-medel. Jag hoppas att den synen kommer att ändras. Det värsta jag hört var en kvinna som blev gravid till pojkvännens stora glädje. Kvinnan själv var också glad åt det väntande barnet. Men så kom det sig att de råkade i luven på varandra och kvinnan valde då abort väldigt sent för att hämnas på pojkvännen. Behöver jag säga att det förhållandet inte höll efter det?
När jag växte upp var det fri abort till v 12. Det kan vara rimligt då det faktiskt finns de som har regelbunden mens även de första månaderna och inte vet om att de är gravida. Men jag hoppas de sänker abortgränsen för att män och kvinnor skall bli lite mer ansvartagande när det gäller p-medlel av olika slag men också för att undvika svåra förlossningar med aborterade barn så sent som nästan halva tiden av graviditeten. Jag kan inte se det rimliga i att man skall behöva tänka så länge innan man fattar ett beslut om barnets vara eller inte vara. Det vore ju lättare att trä på en kondom eller ta ett piller (för de som kan äta p-piller) eller skydda sig på det sätt som är mest lämpat. Varje man och varje kvinna har det ansvaret.
Om en man inte vill bli far måste han, även i fasta förhållanden, använda skydd. En god vän till mig, som jag inte försvarar, sa till sin dåvarande sambo att ett barn fick räcka. Hon gick med på det och lovade dyrt att hon åt p-piller. Det gjorde hon inte och ytterligare två barn föddes. Den pappan försökte komma undan med att han inte velat ha dessa båda sista men där sa jag emot honom: Varför hade han inte använd kondom då och tagit ansvar för att inte vilja ha barn? Det förhållandet sprack också.
Om en kvinna inte vill bli mor, måste hon skydda sig med samma ansvar som mannen. Dock vet jag att det inte alltid är 100% säkert att skydda sig och att man då kan stå där med fakta att ett barn är på väg. Men att ändå göra sitt yttersta för att skydda sig, tror jag på.
Nu hoppas jag innerligt att ingen missförstår bloggen i detta ämne då jag inte på något sätt försöker angripa de som gör abort av olika anledningar. Det finns säkert orsak att göra det och vad jag förstår på de jag pratat med som genomgått en abort, så är det inget de gjort med stor glädje utan det har varit tårfyllda dygn och ångestladdat länge efteråt. Jag vill inte byta med någon av dem. Jag vill bara försöka förstå varför det skall vara en gräns på fri abort fram till v 18.. för som jag sagt här ovan så vet man nog relativt snabbt om man vill behålla sitt barn eller inte.
Om äktenskapet....
Kahlil Gibran har skrivit en bok som heter "Profeten". Jag har ännu inte läst den i sin helhet men det är mitt nästa mål. Med tanke på hur äktenskapet har falerat och man inte längre tänker på sin partners bästa utan sitt eget, vill jag ge några tänkvärda ord på vägen om hur det bör vara.
Problemet idag är att vi har ett avvecklande samhälle där allt eller det mesta kretsar kring det egna jaget. Man vill bara ha sin del av kakan i äktenskapet och delar sällan med sig. Kompromisser uteblir och man börjar så småningom att visa cyniska attityder för sin egen räkning.. Man gör vad man kan för att underminera sin partner för att få sin vilja igenom i stället för att samarbeta. Det är inte alltid man kan få igenom sin tanke. I ett förhållande/äktenskap bör man dela allt.. Det går inte att alltid bara tänka på att man vill ha det på ett visst sätt själv. Ibland måste man faktiskt backa för att ge sin partner utrymme.
Att alls börja sträva efter att bara få sitt eget på frontlinjen, att börja uttrycka sig cyniskt.. att börja bli elak emot sin partner för egen vinnings skull, kallar jag inte kärlek. Då kan man lika bra leva ensam. Kärleken ser inte till sig själv.. kärleken är inte ond, kärleken ser till sin älskades bästa och om båda partner i ett äktenskap/förhållande såg till sin partners bästa, så får båda sitt bästa tillgodosett.
Kahlil skriver bl.a så här:
"Almitra talade åter och sa:
'Vad säger du då om Äktenskapet, mästare?'
Han svarade och sade:
Ni föddes tillsammans och tillsammans skall ni alltid vara.
Ni skall vara tillsammans då dödens vingar
skingrar era dagar.
Ja, även i det tysta minnet av Gud
skall ni vara tillsammans.
Men låt det vara rymd i er samhörighet
och låt himmelens vindar dansa mellan er.
Älska varandra, men gör icke kärleken
till en boja.
Låt den hellre vara ett rörligt hav
mellan era själars stränder.
Fyll varandras bägare, men
drick inte ur samma bägare.
Giv varandra av ert bröd,
men ät inte av samma stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans och var glada
men låt var och en av er vara ensam,
liksom strängarna på en luta
är ensamma fastän de vibrerar
av samma musik.
Giv era hjärtan, men icke i
varandras förvar, ty endast Livets hand
kan rymma era hjärtan.
Stå vid varandras sida, dock inte
alltför nära, ty templets
pelar står åtskilda
och eken och cypressen
växer inte i varandras skugga."
