Chattens blogg

Efter en fantastisk lunch på Thai idag så har jag så äntligen inhandlat och installerat mitt nya tangentbord. Det är helt underbart att skriva på. Undrar just varför inte alla T-bord är lika härliga.

Inget klapper från bordet som väcker omgivningen. Bara ett tyst smatter när fingrarna far som stormvindar över bokstäverna. Jag rekommenderar varmt alla att ha ett sådant här platt tangentbord. Det passar utmärk även att ha till bärbar dator.

... men det gjorde inte jag!

Nu är jag hemma igen efter en resa tur retur Värmland. Det är som om Kung Bore har gett sig sjutton på att jag skall lära mig lite ödmjukhet i trafiken. Som om jag inte är ödmjuk nog, va'! Nåja, lite tryck på gaspedalen ibland när det är bra väder, hände ju alla. Men för övrigt är jag oerhört noga med hur jag beter mig i trafiken. 

Hur som helst, så var det andra snöovädret som jag hamnade i under en resa till Värmland. För att vara på säkra sidan med att ha gott om tid, så startade jag redan kl 11 från parkeringen. Fort, gick det inte. När jag svängde av vid Ålem blev det genast svårare. Småländska samhällen och plogar, vet jag inte om de går ihop. Men snöigt och moddigt var det där. Efter ca 5 mil hemifrån, skulle jag in till en bondgård för att lämna min samling skivor med Status Quo. Gården var vit, vit och vit. Uppfarten till boningshuset var inte plogat vidare bra och de hade bara ställt sina bilar samt traktorn rakt upp. Jag fick snällt ställa mig bakom.

När jag skulle backa ner, visste jag att det var en liten sväng som jag var tvungen att ta.. men vart sjutton var den?? Allt jag såg var VITT, VITT och VITT! Inte tillstymelse till väg här inte. Plötsligt var det stopp. TVÄR STOPP! Inte kom jag fram heller. Vad göra? För mig finns bara ett val; Att med ett stort härligt leende inse att jag inte svängde när vägen gjorde det och hamnade mitt i en snöhög precis där avloppsbrunnen står! Håhåjaja, tur jag var på gården och inte ute på vägarna. Upp till huset och knacka på igen. Ingen öppnar!

MEN, de hade sett mig från fönstret så de kom ut och drog loss mig med traktorn.

Vidare resa gick i inte allt för snabb fart. Vädret var vidrigt och redan i Högsby funderade jag på att vända om hem igen. När jag kom till Målilla, var den första av de 4 avåkningarna jag passerade på 40 mil. Precis när lastbil med släp skulle ta sig in i rondellen från Högsby räknad, hade bilen kasat ner i diket men släpet stod kvar på vägen. Det är bara att hoppas att föraren inte skadat sig.

200 m på andra sidan rondellen, hade en personbil gjort en piruett och stod med baken i diket på motsatt körrikting. Nu funderade jag på allvar att köra en runda i rondellen och vända färden hem igen. Snön yr som aldrig förr och inte nog med det. Jag tror minsann snöröken är värst! Halkan går ju att visa hänsyn, men snöröken visar ingen hänsyn. Att se bilen som låg 40 m längre fram, var i stort sett omöjligt. När jag mötte tung trafik, så var snöröken så hemsk att det var omöjligt att se vindrutan.. nästan.

När jag kört så jag kom till stora rondellen i Linköping, gjorde jag en piruett och styrde kosan mot Motala. Ja, inte en piruett så att jag tappade väggreppet utan jag menar ju att jag skulle till vänster i rondellen. Sedan var det bara att masa mig vidare i ovädret.

För att komma till Kristinehamn, väljer jag att "gena" via Kolmetorp för att komma till vägen som går mellan Motala och Askersund. Där var det heller inget skoj, men det gick. Väl uppe på nästa stora väg, stod det inte på innan polisens varningstrianglar stod uppradade, två stycken. Där stod polisen med blåljus, kanske 1,5 km efter avfarten jag kom ifrån. Med dem, stod en lastbil, trodde jag. När jag kom fram såg jag att det var lastbilssläpet. Lastbilen var borta. Kopplingsanordningen, Ni vet den där som är mellan bil och släp, var det en otroligt konstig vinkel på. Avåkning, där också, kan jag tänka mig. Kanske lastbilen vält, med tanke på hur stången var vriden. I motsatt körbana kom en bärgare med en lastbil i släp.

I Askersund vek jag av mot Laxå. Håhåjaja. Jag bävade för sträckan vid Laxsjön. Det var bara att krypa fram där. Annan fart hade fått mig av vägen. Styrfart fick räcka.. och ett par km/h till. Laxå, Svartå, Degerfors.. Björneborg.. Det var skönt veta att jag snart skulle vara framme. När jag kommer till änden av Björneborgsvägen, där man får vika av till höger för att komma till Kristinehamn, ser jag att det är något som hänt. En biltrailer med släp har inte kunnat ta svängen rätt mot Mariestad och har hela bilen i diket. Chauffören själv ser oskadd ut. Släpet står tvärs över halva körbanan. 

Väl inne i stan, kör jag in till konsumhuset och skall handla lite mat. Det har jag inte ätit sedan frukost och inser nu att  jag är hungrig. Det blev inte ett enda stopp på vägen, förutom det när jag lämnade mina skivor och fick dras loss med traktorn. En snabbsväng in i en annan butik och pratade ett par snabba ord med väninnan och sedan in och köpa lite mat. Kl 18 var jag vid vandrarhemmet. SÅ skönt det skulle bli att sparka av mig skor och jeans för att krypa ner i joggingbrallorna och fårskinnstofflorna. Där satte jag mig till rätta och käkade lite, läste min bok, slumrade till i fåtöljen. Kl 21.30 bäddade jag ner mig och sov gott hela natten. Resan tog 6,5 timme mot vanliga 5.

Under dagen gjorde jag det besök jag skulle göra och sedan bar det av hem igen. 17.20 startade jag från gården och 22.40 var jag hemma.  Det gick mycket fortare hem än dit. Bättre väder, inte lika mycket blåst, än mindre snö (den kom i Högsby)

Jag förundras över att jag passerade endast 4 olyckor men är glad att det inte var fler på den sträckan. Vad jag förstått av det som står i tidnignarna idag, har det verkligen varit ett par svarta trafikdygn. Visserligen var det ett par helstollar som gjorde vansinnesomkörningar i värsta ovädret, då vi andra ändå körde i 80 km/h.. och jag hade ju inte varit förvånad över om de låg i diket längre fram.

Nå, jag är glad att jag ändå klarade av denna resa utan incidenter. Mobiltelefonen är alltid bra att ha laddad och klar. EN sak är bäst med mobilen: Den har headset som jag tar på, på parkeringen och tar inte av innan jag ställer bilen när jag kommer fram. Folk får gärna ringa mig när jag är ute och kör, och de gör de (hellre samtal än sms, som skickas massvis när jag kör) för jag kan ju ändå hålla koncentrationen på körningen, båda händerna på ratten och prata samtidigt. Men sms kan jag inte läsa under körningen.

NU skall jag krypa ner och sova en stund.

Vi är barn som växer upp och bildar egna familjer. Barn växer upp och lär sig under årens lopp, allt efter mognad och förutsättningar, olika saker. Vi lär dem krypa, gå, prata, läsa, rita osv. Men chockad upptäcker jag hur många kvinnor, framför allt, fortfarande fostrar barnen efter kön. De gnäller över att deras karlar inte hjälper till och tar dem, som kvinnor, för givna. Kvinnan arbetar 75%, sköter sedan inköp, hem och familj. Fostran av barnen ligger främst på kvinnan. Vad gör hon?

Flickorna får hjälpa till i köket, i tvättstugan och med andra "typiskt kvinnliga" göromål. Pojkarna plockar hon upp efter. Hon skapar samma män som hon klagar på. Hennes svärdöttrar kommer att gnälla över att deras män inte hjälper till.

Mina barn var inte gamla innan de fick lära sig hjälpa till utefter ålder och förutsättning. Vi gjorde städningen till en lek, de fick tidigt lära sig vart tvättkorgen stod, hur man dukade och dukade av. De har fått vara med i köket sedan blöjåldern och i tvättstugan likaså.

De har fått lära sig att vill man ha tvätten ren, när jag har tvättid, skall tvätten ligga i tvättkorgen. Gör den inte det, får de gå ner själva med den. Har de inte tid eller lust, får de vänta med ren tvätt till nästa tvättid. Självklart skall de även vara med och ta hand om tvätten om jag tvättar under tid som de inte är i skolan.

Jag har tvättid nu. Äldsten undrade om jag kunde tvätta hans arbetsjacka och det var ju inga problem. Han vet ju vart den skall ligga om den skall tvättas. "Töm fickorna" sa jag bara. 

När jag kom ner till tvättstugan  kl 6:25 skall ingen tro att jackan låg i tvättkorgen. Är det intressant för mig att gå upp igen för att hämta jackan för att gå ner igen? Nej. Så jag tvättar den tvätt som jag har med mig. Sonen vaknar, upptäcker att jackan HÄNGER KVAR I HALLEN! Blir han förbannad? Ja. Går jag in i diskussion om det? Nej. Han får gapa och skrika så mycket han vill, men jag säger bara: "Den låg inte i tvättkorgen" och därmed stänger jag öronen. Det finns regler här hemma och de skall följas. BÖRJAR jag tänka.. "Han har glömt.. så jag plockar  upp efter honom" så gör han det snart till en vara att "glömma" och jag måste börja leta efter hans tvätt. Det finns inte ens i min fantasi att jag gör. Lär han sig inte nu, lär hans kommande sambo få plocka efter honom.

Det fanns en tid när jag var klar med tvätten och han kommer med famnen full av mer tvätt. Då fick han snällt ta hand om all sin tvätt själv under ett år. Jag vägrade. På den tiden hade vi tvättmaskin i lägenheten.

Många tycker jag är småaktig och tarvlig. Men är jag det, egentligen? Om jag inte är konsekvent, hur blir det då? Jo, det faller tillbaka på mig själv och jag får merjobb. I ett hushåll krävs det att ALLA drar sitt strå till stacken för att det skall fungera. Jag vägrar lyssna på att det kommer svärdöttrar och gnäller sedan om att deras pojkvänner, mina söner, inte hjälper till. Här får de lära sig hur ett hushåll sköts och om flickorna sedan väljer att låta grabbarna komma undan, då är det deras val. När mina grabbar en dag lämnar boet, skall de kunna allt ett hushåll kräver: Ekonomi, städning, tvätt, inköp (inkl. planering av inköp) matlagning, diskning. Helst skall de kunna baka bröd också. De skall veta att alla hjälps åt, alla efter sin förmåga. Inte efter vilja. Vill man inte hjälpa till, får man gå i smutsiga kläder, äta från smutsiga tallrikar med smutsiga bestick samt laga sin mat själv. Så enkelt är det. Jag uppmanar  mina barn att, när de flyttar hemifrån till eget, en dag, skall de först bo själva ett år och känna på hushållet själv. DÄREFTER kan de välja att flytta ihop med någon. Det är också ett sätt att pröva sina vingar och kunskaper på egen hand innan de bor ihop med någon.

Nu skall jag, medan tvättenhänger på tork, ta mig till bilfirman och hämta bilen. Jag har 40 mil framför mig idag och det krävs, pga vädret, att jag far tidigare än beräknat. Incheckningen på vandrarhemmet är mellan 17-19.

"Den bild man har av sig själv
betstämmer gränserna
för vad man kan åstadkomma"

Det blev en lång, kall och fantastisk promenad på förmiddagen från hemmet till stan via Norra vägen och kondiset på Trädgårdsgatan och säga hej till mina vänner och tacka för nyårshelgen. Vidare in på Kvarnholmen och fixade lite där. Jag tog samtidigt en runda upp till Clas Olson och fick tag i en termos. Kan alltid vara bra att ha på turer ute i kylan, i värmen eller på handbollsresor.

Turen gick vidare förbi Gästhamnen och in i Sylvanderparken. Slottet låg höljt i dimma och det var andlöst vackert. Varför hade jag inte kameran med? 

I sakta mak gick jag vidare till MAXI för att handla och sedan ta bussen hem.

Så började jag göra i ordning fralldegar. Har man tonåringar i huset, går det åt en del bröd. Nybakad fralla och varm choklad blev det till allas förtjusning.   För att inte tala om "Kärleksmumsen" jag bakade efter det recept min far lärde mig innan jag började grundskolan. Ett recept han i sin tur fick av sin mor en gång för längesedan.   Visserligen hade jag inte kokosflingor på, men det går ner ändå.
Det doftar gott som alltid när det är nybakat och det är dags att jag startar min frysbox. Den har stått tom ett tag nu för jag har inte bakat så mycket sista halvåret. Frysfacket på 40 liter har fått räcka.

Finns det något härligare att komma hem till värmen och känna doften av nybakat, få serverat varm fralla med nyvispad chokald? Det var bara den vispade grädden som saknades.

"Det är en rikedom att vara nöjd"