Gräsänkling blues
Den låten tänkte jag på igår kväll när jag insåg att jag nu är gräsänkl.. nej, barnänka måste det ju heta när barnen är bortresta, en tid. En vecka minst. Hur mycket vi föräldrar än älskar våra gryn så behöver vi vara ifrån varandra emellanåt. Nu har jag inga små gryn kvar för åren har ju gått och deras åldrar har ju stigit med dessa..
Ibland funderar jag på vart alla åren tagit vägen. För min del vet jag ju.. och det är inte läge för samtal om det i en öppen blogg.. men ni som läser mina låsta och har gjort så genom åren, vet ju hur åren har gått här.. Nu står det plötsligt en *nästan* 18-åring framför mig.. 18 år.. 17 samt 15 år.. Jösses.. Navelsträngens osynliga band nöts bort mer och mer, barnen står allt stadigare på de egna benen och måste pröva sina vingar ännu mer. Relationerna mellan oss blir allt mer som vuxen-vuxenrelationer.. det gäller framför allt med den äldste. Mor-son-relationerna växer till vuxenrelationer. Det är verkligen en skön känsla.
När jag hör föräldrar, mödrar i synnerhet, prata om hur svårt det är att se sina älskade barn som vuxna och behandla dem därefter.. så förstår jag inte vad de talar om. Många kvinnor vill behålla sina småttingar som just små och upplever en form av ångest när de växer till sig och vill dra åt sitt håll. När de, kvinnorna, tappar kontrollen över detta, vill de ha fler barn så de har småttingarna kvar.. Jag förstår inte.. kanske bara för att jag tycker det är så skönt när de äntligen börjar närma sig det helt egna ansvaret för sina liv.. de börjar klara sig själva och jag behövs inte som mamma längre. Inte som småbarnsmamma utan som vuxenbarnsmor... att finnas till på ett annat sätt..
Vi fostrar våra barn utifrån vad vi tror på är sant och rätt. När de kommer upp i en viss ålder kommer de på att det finns en annan värld där de själva kan upptäcka sina egna åsikter och tankar. De prövar sina vingar och skapar egna vägar.. flyger lite och gör erfarenheter som ibland inte är så roliga.. Det är på det sättet de lär sig att ta ansvar. Ibland glömmer vi föräldrar en sak: Att våra barn inte alltid lever upp till hur vi fostrar dem utan efter sina egna erfarenheter, tankar och åsikter.. allt påverkade genom oss, kamrater, livet runtomkring. Många förädrar har svårt att hantera detta och säger: "SÅ är Du inte fostrad!!" och försöker mata in barnen i sina egna fållor igen.. Jag har själv hört dessa ord från min mor.. en mor som tydligen haft svårt, precis som andra mödrar, att förstå att vi barn skapar liv där vi själva vill leva och må bra i. Vi måste inte ha samma åsikter som våra föräldrar, vi måste inte leva det liv som de lärde oss.. vi kanske inte alls trivdes med det..
Jag är glad över att mina älskade barn växer upp, prövar sina tankar och åsikter.. skapar egna sådana och står för dem. Det kommer självklart att vara så att de genom åren av erfarneheter kommer att ändra sina synpunkter.. inga sådana är fasta... men så länge de står upp för sina åsikter och vågar vara ärliga emot sig själva i allt och inte följa strömmen för "det är lugnast" eller för att "bli respekterade", så tycker jag bara det är bra. Då har jag lyckats i mina föresatser att fostra självständiga medmänniskor med självförtroende och självkänsla.
Men nu skall jag iaf fortsätta njuta av att vara barnänka en tid.. och de njuter säkert över att ha det lite mammafritt samma tid. Denna frihet måste vi ge varandra. Kärleken mellan barn och föräldrar försvinner inte för det.
Jag lever inte heller för mina barn. Jag lever med dem. Jag riktigt hör hur föräldrar drar efter andan över detta "förfärliga" uttalande. Men hallå.. Om jag levde för barnen, så hade jag ju inget eget liv. Det är så mycket mer behagligt att leva med dem.. tillsammans med. Sida vid sida.. Samma sak om de inte skulle vilja ha egna barn. Då förfäras inte jag över det för mitt mål i livet är inte att bli farmor. Det ser jag som en bonus om mina barn önskar bli föräldrar. Men aldrig att jag skulle tjata på dem om att sätta barn till världen. Det är deras val helt och hållet tillsammans med sina utvalda partners.
Ibland funderar jag på vart alla åren tagit vägen. För min del vet jag ju.. och det är inte läge för samtal om det i en öppen blogg.. men ni som läser mina låsta och har gjort så genom åren, vet ju hur åren har gått här.. Nu står det plötsligt en *nästan* 18-åring framför mig.. 18 år.. 17 samt 15 år.. Jösses.. Navelsträngens osynliga band nöts bort mer och mer, barnen står allt stadigare på de egna benen och måste pröva sina vingar ännu mer. Relationerna mellan oss blir allt mer som vuxen-vuxenrelationer.. det gäller framför allt med den äldste. Mor-son-relationerna växer till vuxenrelationer. Det är verkligen en skön känsla.
När jag hör föräldrar, mödrar i synnerhet, prata om hur svårt det är att se sina älskade barn som vuxna och behandla dem därefter.. så förstår jag inte vad de talar om. Många kvinnor vill behålla sina småttingar som just små och upplever en form av ångest när de växer till sig och vill dra åt sitt håll. När de, kvinnorna, tappar kontrollen över detta, vill de ha fler barn så de har småttingarna kvar.. Jag förstår inte.. kanske bara för att jag tycker det är så skönt när de äntligen börjar närma sig det helt egna ansvaret för sina liv.. de börjar klara sig själva och jag behövs inte som mamma längre. Inte som småbarnsmamma utan som vuxenbarnsmor... att finnas till på ett annat sätt..
Vi fostrar våra barn utifrån vad vi tror på är sant och rätt. När de kommer upp i en viss ålder kommer de på att det finns en annan värld där de själva kan upptäcka sina egna åsikter och tankar. De prövar sina vingar och skapar egna vägar.. flyger lite och gör erfarenheter som ibland inte är så roliga.. Det är på det sättet de lär sig att ta ansvar. Ibland glömmer vi föräldrar en sak: Att våra barn inte alltid lever upp till hur vi fostrar dem utan efter sina egna erfarenheter, tankar och åsikter.. allt påverkade genom oss, kamrater, livet runtomkring. Många förädrar har svårt att hantera detta och säger: "SÅ är Du inte fostrad!!" och försöker mata in barnen i sina egna fållor igen.. Jag har själv hört dessa ord från min mor.. en mor som tydligen haft svårt, precis som andra mödrar, att förstå att vi barn skapar liv där vi själva vill leva och må bra i. Vi måste inte ha samma åsikter som våra föräldrar, vi måste inte leva det liv som de lärde oss.. vi kanske inte alls trivdes med det..
Jag är glad över att mina älskade barn växer upp, prövar sina tankar och åsikter.. skapar egna sådana och står för dem. Det kommer självklart att vara så att de genom åren av erfarneheter kommer att ändra sina synpunkter.. inga sådana är fasta... men så länge de står upp för sina åsikter och vågar vara ärliga emot sig själva i allt och inte följa strömmen för "det är lugnast" eller för att "bli respekterade", så tycker jag bara det är bra. Då har jag lyckats i mina föresatser att fostra självständiga medmänniskor med självförtroende och självkänsla.
Men nu skall jag iaf fortsätta njuta av att vara barnänka en tid.. och de njuter säkert över att ha det lite mammafritt samma tid. Denna frihet måste vi ge varandra. Kärleken mellan barn och föräldrar försvinner inte för det.
Jag lever inte heller för mina barn. Jag lever med dem. Jag riktigt hör hur föräldrar drar efter andan över detta "förfärliga" uttalande. Men hallå.. Om jag levde för barnen, så hade jag ju inget eget liv. Det är så mycket mer behagligt att leva med dem.. tillsammans med. Sida vid sida.. Samma sak om de inte skulle vilja ha egna barn. Då förfäras inte jag över det för mitt mål i livet är inte att bli farmor. Det ser jag som en bonus om mina barn önskar bli föräldrar. Men aldrig att jag skulle tjata på dem om att sätta barn till världen. Det är deras val helt och hållet tillsammans med sina utvalda partners.
Ett liv i strimlor
Att strimla sitt liv, eller det liv som en gång varit.. att klippa bandet till det gamla och låta det fly.. ger plats åt allt det nya.
Att spara på brev, vykort, utredningar, beslut, bistånd eller avslag i diverse frågor... det har varit något som jag alltid gjort. Redan när jag betalade min allra första räkning till Extra Film som 9-åring, skaffade jag en pärm där jag prydligt satte in alla fakturor etc.
Det liv jag levt har varit fyllt av diverse svårigheter som jag en gång tänkte ta tag i och ge ut i bokform. En dokumentär värd att läsa.. identifiera sig.. förstå att man inte är ensam.. få hjälp.. "Livet ligger där i skåpet.. säkert 5-7 kg papper.. bara delar av det" sa jag när väninnan och jag talade om livet som varit. Varje gång jag tog fram bunten med mitt liv, orkade jag aldrig öppna dokumenten för det gjorde så ont... så vansinnigt ont... och allt låstes in igen. Glömdes bort... trodde jag.
Ändå låg det som en tung slöja över min tillvaro och sorgen speglade mina dagar, omedvetet. Då bestämde jag mig igår: Köp en dokuemtförstörare!!
Sagt och gjort. Jag for till stan och köpte en sådan. Hem igen med vändade buss och så satte jag igång. För varje ark jag stoppade ner i tuggen, andades jag lättare. Smärtorna tuggades sönder till oigenkänlighet. Tuggen gick överhettad och jag tvingades vänta en stund. Dock med lättare steg och hjärta än innan. Brev, som jag inte ens tog ur sina kuvert, för jag har ju läst dem redan en gång då de först kom till mig, for ner i tuggen... vykort med underskrifter av människor som jag inte minns längre gick samma väg.. Foton från en kvinna vars bror en gång var min kärlek *en kärlek jag alltid kommer att bevara på en särskild plats* skickas till hennes bror. Det är ju kvinnans barn, barnbarn och barnbarnsbarn, make.. ja, inga som jag någonsin träffat.. mer än kvinnan och maken. När jag var klar med gårdagens strimlande av liv, bar jag bort till soprummets pappersåtervinningskärl omkring 8-9 stora papperskassar med mitt liv som en gång varit. Ingen sentimentalitet kändes.. ingen ånger över det jag gjort. Det började bli plats i mitt hem och mitt liv för det som är idag.
Dagen idag fortsatte jag strimlande.. brev efter brev.. journalanteckning efter journalanteckning.. mitt liv sedan födelsen, som beskrev min kamp om livet från första andetaget. Jag var en fighter redan då. Tuggen gick varm. Jag tog en paus. Promenerade i solskenet som bländade mig via den kritvita snön. Tänkte lite kort på mitt liv.. ett liv fyllt av fighter av olika slag.. Tänkte på det nya.. livet jag har idag. Tänkte på männen.. mannen som fyller mig med lycka.. På mannen som kramade mig så härligt här om kvällen. Tänkte på barnen.. mina närmaste vänner.. och det känns skönt att de får mer plats nu i min själ. Plats som allt annat tagit upp.. som nu strimlas till inget värdefullt. Gamla dagboksanteckningar gick samma väg, utan att jag besvärar mig med att läsa dem. Det är över nu..
Det är så härligt att våga och kunna bryta upp.. Det kostar på att klippa banden.. att klippa med allt som varit.. och ge plats åt allt som idag är viktigt.
Min separation kommer att fortgå ett tag till.. lite varje dag tills det är över. Att slippa se bakåt och bara blicka framåt.. Det är skönt att andas igen.
Kungen sa till hustrun:
"Min älskade drottning, jag kommer aldrig glömma allt detta hemska som hänt mig"
Drottningen la en hand på sin makes axel och svarade:
"Så länge Du skriver ner dem, så kommer de alltid att finnas hos Dig"
Att spara på brev, vykort, utredningar, beslut, bistånd eller avslag i diverse frågor... det har varit något som jag alltid gjort. Redan när jag betalade min allra första räkning till Extra Film som 9-åring, skaffade jag en pärm där jag prydligt satte in alla fakturor etc.
Det liv jag levt har varit fyllt av diverse svårigheter som jag en gång tänkte ta tag i och ge ut i bokform. En dokumentär värd att läsa.. identifiera sig.. förstå att man inte är ensam.. få hjälp.. "Livet ligger där i skåpet.. säkert 5-7 kg papper.. bara delar av det" sa jag när väninnan och jag talade om livet som varit. Varje gång jag tog fram bunten med mitt liv, orkade jag aldrig öppna dokumenten för det gjorde så ont... så vansinnigt ont... och allt låstes in igen. Glömdes bort... trodde jag.
Ändå låg det som en tung slöja över min tillvaro och sorgen speglade mina dagar, omedvetet. Då bestämde jag mig igår: Köp en dokuemtförstörare!!
Sagt och gjort. Jag for till stan och köpte en sådan. Hem igen med vändade buss och så satte jag igång. För varje ark jag stoppade ner i tuggen, andades jag lättare. Smärtorna tuggades sönder till oigenkänlighet. Tuggen gick överhettad och jag tvingades vänta en stund. Dock med lättare steg och hjärta än innan. Brev, som jag inte ens tog ur sina kuvert, för jag har ju läst dem redan en gång då de först kom till mig, for ner i tuggen... vykort med underskrifter av människor som jag inte minns längre gick samma väg.. Foton från en kvinna vars bror en gång var min kärlek *en kärlek jag alltid kommer att bevara på en särskild plats* skickas till hennes bror. Det är ju kvinnans barn, barnbarn och barnbarnsbarn, make.. ja, inga som jag någonsin träffat.. mer än kvinnan och maken. När jag var klar med gårdagens strimlande av liv, bar jag bort till soprummets pappersåtervinningskärl omkring 8-9 stora papperskassar med mitt liv som en gång varit. Ingen sentimentalitet kändes.. ingen ånger över det jag gjort. Det började bli plats i mitt hem och mitt liv för det som är idag. Dagen idag fortsatte jag strimlande.. brev efter brev.. journalanteckning efter journalanteckning.. mitt liv sedan födelsen, som beskrev min kamp om livet från första andetaget. Jag var en fighter redan då. Tuggen gick varm. Jag tog en paus. Promenerade i solskenet som bländade mig via den kritvita snön. Tänkte lite kort på mitt liv.. ett liv fyllt av fighter av olika slag.. Tänkte på det nya.. livet jag har idag. Tänkte på männen.. mannen som fyller mig med lycka.. På mannen som kramade mig så härligt här om kvällen. Tänkte på barnen.. mina närmaste vänner.. och det känns skönt att de får mer plats nu i min själ. Plats som allt annat tagit upp.. som nu strimlas till inget värdefullt. Gamla dagboksanteckningar gick samma väg, utan att jag besvärar mig med att läsa dem. Det är över nu..
Det är så härligt att våga och kunna bryta upp.. Det kostar på att klippa banden.. att klippa med allt som varit.. och ge plats åt allt som idag är viktigt.
Min separation kommer att fortgå ett tag till.. lite varje dag tills det är över. Att slippa se bakåt och bara blicka framåt.. Det är skönt att andas igen.
Kungen sa till hustrun:
"Min älskade drottning, jag kommer aldrig glömma allt detta hemska som hänt mig"
Drottningen la en hand på sin makes axel och svarade:
"Så länge Du skriver ner dem, så kommer de alltid att finnas hos Dig"
Att bli lurad - eller tillåta att någon lurar
Helt enkelt tankar om detta. Sista veckorna har jag läst rubriker samt artiklar om kvinnor som "blivit lurade" på X antal tusen kronor. Dettta av män via internet. De frånsäger sig sitt egenansvar och hjälplöst hävdar sig lurade. Nu senast på både pengar och kärlek.
Är människan så desperat i sin jakt efter en partner att hon hänger sig åt första bästa som smickrar och lockar, ja då får man väl ändå stå sitt kast?
Hur smart är man när man träffar en man (som i detta fallet) som man inte känner, som ser bra ut, visar sig vara en öppenhjärtlig person som talar om sig själv samt visar sig vara en god lyssnare och inom loppet av några veckor "behöver pengar"... och man ger ut dessa pengar utan att känna mannen nämnvärt väl? Jag kan inte i min vildaste fantasi hävda att man är smart, blir lurad eller inte har ett ansvar. Man måste väl ändå tänka lite i vettiga banor. Lånar man ut pengar till vem som helst som kommer fram till en på stan och ber om det, bara för att han är snygg och är pratsam? Nej, jag tror inte det.
Dessa kvinnor som anser sig lurade, vart i ligger deras eget ansvar när de lånar ut pengar till en man som säger vackra saker och ler förtjusande? De tycks vara högst förvånade över att det föreligger ett personligt ansvar för sin plånbok. Själv skulle jag aldrig låna ut pengar till någon jag inte känner. De som får låna är de som står mig mycket mycket nära och det innefattar verkligen inte många. Skulle en person jag känt/känt till endast ett par veckor be om lån, skulle jag genast dra öronen åt mig och undra vad det är för kuf.
Låt dessa kvinnor stå sitt kast. Lånar de ut pengar till okända, så får de väl skylla sig själva? Samma sak gäller "NORDEAbedrägeriet" när det spammades ut miljontals mail från något som uppgav sig vara NORDEA (även jag fick sådant trots att jag inte är kund) där man uppmanade folk att lämna sina inloggningsuppgifter. När i alla fall jag skaffade Banken via Internet stod det klart och tydligt i handlingarna att banken aldrig kommer att fråga efter personliga inloggningsuppgifter. Jag förutsätter att även NORDEA har det inskrivet i sina handlingar. ÄNDÅ har en viss procent av NORDEAkunderna ändå skrivit in sina uppgifter och vips, har det varit tomt på deras konton. Har de verkligen blivit lurade eller tillåtit sig bli lurade?
Jag anser att de tillåtit sig bli lurade. Alla egentänkande personer med bankkonton (vilket de flesta i arbetsför ålder idag har) vet väl att man ALDRIG någonsin lämnar ut sina uppgifter till någon och därmed borde skämmas över att påstå att de blivit lurade.
Det är mina tankar kring "att bli lurad" och avsäga sig sitt egenansvar.
Är människan så desperat i sin jakt efter en partner att hon hänger sig åt första bästa som smickrar och lockar, ja då får man väl ändå stå sitt kast?
Hur smart är man när man träffar en man (som i detta fallet) som man inte känner, som ser bra ut, visar sig vara en öppenhjärtlig person som talar om sig själv samt visar sig vara en god lyssnare och inom loppet av några veckor "behöver pengar"... och man ger ut dessa pengar utan att känna mannen nämnvärt väl? Jag kan inte i min vildaste fantasi hävda att man är smart, blir lurad eller inte har ett ansvar. Man måste väl ändå tänka lite i vettiga banor. Lånar man ut pengar till vem som helst som kommer fram till en på stan och ber om det, bara för att han är snygg och är pratsam? Nej, jag tror inte det.
Dessa kvinnor som anser sig lurade, vart i ligger deras eget ansvar när de lånar ut pengar till en man som säger vackra saker och ler förtjusande? De tycks vara högst förvånade över att det föreligger ett personligt ansvar för sin plånbok. Själv skulle jag aldrig låna ut pengar till någon jag inte känner. De som får låna är de som står mig mycket mycket nära och det innefattar verkligen inte många. Skulle en person jag känt/känt till endast ett par veckor be om lån, skulle jag genast dra öronen åt mig och undra vad det är för kuf.
Låt dessa kvinnor stå sitt kast. Lånar de ut pengar till okända, så får de väl skylla sig själva? Samma sak gäller "NORDEAbedrägeriet" när det spammades ut miljontals mail från något som uppgav sig vara NORDEA (även jag fick sådant trots att jag inte är kund) där man uppmanade folk att lämna sina inloggningsuppgifter. När i alla fall jag skaffade Banken via Internet stod det klart och tydligt i handlingarna att banken aldrig kommer att fråga efter personliga inloggningsuppgifter. Jag förutsätter att även NORDEA har det inskrivet i sina handlingar. ÄNDÅ har en viss procent av NORDEAkunderna ändå skrivit in sina uppgifter och vips, har det varit tomt på deras konton. Har de verkligen blivit lurade eller tillåtit sig bli lurade?
Jag anser att de tillåtit sig bli lurade. Alla egentänkande personer med bankkonton (vilket de flesta i arbetsför ålder idag har) vet väl att man ALDRIG någonsin lämnar ut sina uppgifter till någon och därmed borde skämmas över att påstå att de blivit lurade.
Det är mina tankar kring "att bli lurad" och avsäga sig sitt egenansvar.
Jag vet ju...
.. att det ger sig till slut men resan dit kan vara nog så svår. Livet är en ständig berg- och dalresa där vi måste parera och gira, ta ut svängarna samt snäva i kurvorna för att inte köra av livets väg helt. För inte så längesedan sa jag, när det talades om livet att ".. dessa underbara motgångar vill jag ändå inte vara utan". För på något sätt kändes motgångarna som underbara just då, eftersom det är de som driver mig framåt i livet.. som får mig att växa som människa.. men också påminner mig om vart ifrån jag kommer och på så vis också kan hållas ödmjuk inför det goda i livet.
Just nu är jag verkligen inte glad över dem.. men det är väl så det skall vara.. Vi kan inte alltid se motgångarna som något positivt. Jag vet att det just nu handlar om att hålla näsan över vattenytan.. inte sparka för mycket med benen för då finns risken att drunkna av trötthet. Som jag sa i en tidigare blogg, har jag stängt av och det har jag gjort för att inte dö. När man är så pressad som jag är för tillfället, är en avstängning enda möjligheten till överlevnad.. och till detta kommer sömnlöshet trots trötthet som skulle få vem som helst att sova en vecka utan problem. Hjärnan går på högvarv, den tenta som jag nyss fått svar på blev "bara" ett V.G för att jag kortslutit och skrev rätt TANKE men fick inte ner det helt komplett.. Det gör mig besviken.. mest på mig själv.. men varför, egentligen? Jag kan inte göra mer än jag klarar av just nu med hjälp av konstgjord andning.
Det är mycket nu.. och inte blev det bättre att min försäkringsersättning kommer att sänkas nu samtidigt som hyran gick upp. Hur tror herr minister att man skall klara sig? Vore det inte vettigare att ge oss som inget har, lite mer att leva för än att ge de som redan har, mer? Orkar jag slutföra skolan? Kan jag plugga vidare sedan.. från våren -08? Får jag jobb? Går det bra för barnen? Tusen och åter tusen frågor som just nu inte ges svar..
Jag väntar på kraschen.. den in i väggen.. Det är ett under att den inte skett än.. men den kommer.. den kommer.. överlever jag då? Kroppen och sinnet behöver sin sömn för att orka krascha.. men hur sover man när hjärnan inte varvar ner, även om jag inte medvetet funderar på allt..
... och det är om nätterna, när tystnaden lägrat sig över hus och hem som det blir så tydligt..Då är det skönt att veta att hjärtat slår ett extra slag vid anblicken av hans namn.. ett sms från honom.. hans röst i telefonen när han ringer... eller bara tanken på hans varma, kärleksfulla blick.. En kram från sönerna.. ett klingande skratt av lycka från de barn jag burit och fött fram.. en klapp på axeln från barnen... eller ett kärleksfullt "gnäll" om att det är "fel" mat på bordet som ändå äts upp under skoj och samtal. En tanke på Söstra mi, Brodern och systern.. dessa som betyder så oersättligt mycket för mig.. som finns där.. som fyller mig med omtanke och kärlek.. Det är skönt att ha dessa att luta sig emot när nätterna är som tyngst.. Med kärlek.. att älska och att vara älskad, kommer vi långt.. längre än vi kommer om vi vore utan detta. Glöm inte att visa och tala om att Du älskar.. ta inte kärleken för given.. oavsett om det handlar om vänskapskärlek, man-kvinnakärlek..man-man/kvinna-kvinna-kärlek.. förälder-barnkärlek..eller vilken kärlek det än är.. för en dag är det för sent..
Nu skall jag se om John Blund är på intågande igen..
Just nu är jag verkligen inte glad över dem.. men det är väl så det skall vara.. Vi kan inte alltid se motgångarna som något positivt. Jag vet att det just nu handlar om att hålla näsan över vattenytan.. inte sparka för mycket med benen för då finns risken att drunkna av trötthet. Som jag sa i en tidigare blogg, har jag stängt av och det har jag gjort för att inte dö. När man är så pressad som jag är för tillfället, är en avstängning enda möjligheten till överlevnad.. och till detta kommer sömnlöshet trots trötthet som skulle få vem som helst att sova en vecka utan problem. Hjärnan går på högvarv, den tenta som jag nyss fått svar på blev "bara" ett V.G för att jag kortslutit och skrev rätt TANKE men fick inte ner det helt komplett.. Det gör mig besviken.. mest på mig själv.. men varför, egentligen? Jag kan inte göra mer än jag klarar av just nu med hjälp av konstgjord andning.
Det är mycket nu.. och inte blev det bättre att min försäkringsersättning kommer att sänkas nu samtidigt som hyran gick upp. Hur tror herr minister att man skall klara sig? Vore det inte vettigare att ge oss som inget har, lite mer att leva för än att ge de som redan har, mer? Orkar jag slutföra skolan? Kan jag plugga vidare sedan.. från våren -08? Får jag jobb? Går det bra för barnen? Tusen och åter tusen frågor som just nu inte ges svar..
Jag väntar på kraschen.. den in i väggen.. Det är ett under att den inte skett än.. men den kommer.. den kommer.. överlever jag då? Kroppen och sinnet behöver sin sömn för att orka krascha.. men hur sover man när hjärnan inte varvar ner, även om jag inte medvetet funderar på allt..
... och det är om nätterna, när tystnaden lägrat sig över hus och hem som det blir så tydligt..Då är det skönt att veta att hjärtat slår ett extra slag vid anblicken av hans namn.. ett sms från honom.. hans röst i telefonen när han ringer... eller bara tanken på hans varma, kärleksfulla blick.. En kram från sönerna.. ett klingande skratt av lycka från de barn jag burit och fött fram.. en klapp på axeln från barnen... eller ett kärleksfullt "gnäll" om att det är "fel" mat på bordet som ändå äts upp under skoj och samtal. En tanke på Söstra mi, Brodern och systern.. dessa som betyder så oersättligt mycket för mig.. som finns där.. som fyller mig med omtanke och kärlek.. Det är skönt att ha dessa att luta sig emot när nätterna är som tyngst.. Med kärlek.. att älska och att vara älskad, kommer vi långt.. längre än vi kommer om vi vore utan detta. Glöm inte att visa och tala om att Du älskar.. ta inte kärleken för given.. oavsett om det handlar om vänskapskärlek, man-kvinnakärlek..man-man/kvinna-kvinna-kärlek.. förälder-barnkärlek..eller vilken kärlek det än är.. för en dag är det för sent..
Nu skall jag se om John Blund är på intågande igen..
Panikens sista timme
Han låg där och skakade... var spänd som ett armborst. Sköterskan gav honom morfin och det tog en stund innan han lugnade sig. Jag visste genast att i natt händer inget.. han är inte redo. Klockan visar 21.
Inte nog med att han inte tänkte ge efter.. Han hade en tarmbakterie som kräver sin hygien: Clostridium difficile. Den har jag fightats med på hemmet och på lasarettet. Den är inte rolig, om man säger.
Timmarna gick och han sov lugnt. Nattsköterskan kom in och meddelade att de nu var klara med mannen på andra avdelningen och att han blev så fin i skjorta, väst och byxor. En anhörig hade suttit hos honom. Kvinnan, som lika plötsligt blev dålig som "min" man, låg och sov lugnt. Kallsvetten var det enda sin kändes på honom.. "min" man.. samt att han var så varm. Varm utan feber.
Andas in.. och släpp ut.. andas in.. och släpp ut.. Ytliga, tomma luftintag som bara lägger sig precis över adamsäpplet. Inget utbyte i lungorna. Hur länge man man leva på redan förbrukad syre? Envis som synen, kan man det länge. Jag vet.
Jag höll honom i handen.. lyssnade på hans andetag.. la en hand på hans panna och talade stilla till honom.. viskande.. "Allt blir bra, ser Du hjärtat.. Allt blir bra.. ung på nytt, frisk och kry som när Du var 35.. visst blir det bra, hjärtat".. och han andades lugnare.. och lugnare..
Andningsuppehållen var inte långa.. och ingen av dem trodde jag var det sista. Det är ett speciellt läte när man andas ut det allra sista man har att lämna här på jorden. Han höll kvar och släppte inte taget.
Plötsligt var det som om han kom på att det fanns något ogjort! Ögonen öppnades och de blekblå stirrade med panik upp i taket.. sökandes runt i rummet.. försök att säga något... Jag tog hans hand igen..ställde mig så han såg att jag var där.. Högerhanden lade jag på hans huvud...talade stilla.. Panik! Panik! Det var en strålning av panik kring honom och han började slå med armarna längs sidorna... så lugnade han sig igen.. och andades mindre panikartat, men ändå inte helt stilla.Ögonen flackade lite. Han somnade inte till innan nästa dos morfin kom vid 2.
För första gången i mitt liv kände jag att döden inte var välkommen.. Rummet andades svart.. men inte ont... men ovälkommet svart. Vad det DET som gjorde att han inte ville släppa taget om livet som ändå inte har mer att ge.. som han inte kan tillföra något mera? Vad var det han upplevde? Vad såg han? Vem tänkte möta honom? Vad hade han ogjort här? Mina tankar blev många... men svaren noll.
Paniken kom tillbaka igen efter att morfinet började släppa.. kallsvetten gav efter och de rosa kinderna antog en allt mer, men stillsamt, askgrå färg... samma färg som knäna hade ändrats till.. men mer i blått
Mer morfin. Palliativ vård. Ingen skall ha ont. Ingen skall ha panik. Ingen skall tveta på om det är rätt att ge en spruta till.. var fjärde timme.
Munvård varannan timme. Att andas med öppen mun, ger torr tunga och gom... Otäckt.
Kl 7.15 reste jag mig upp.. tog av mig skyddsrocken och tog farväl av honom. Önskade honom en trevlig resa när den blir av.. önskade honom allt gott och att paniken skulle lämna honom i fred. Med en stilla tanke formandes till en lätt kyss på hans panna.. en smekning över hans kind.. lämnade jag rummet och var en erfarenhet rikare.
Jag hoppas innerligt hans plåga är över nu.
Inte nog med att han inte tänkte ge efter.. Han hade en tarmbakterie som kräver sin hygien: Clostridium difficile. Den har jag fightats med på hemmet och på lasarettet. Den är inte rolig, om man säger.
Timmarna gick och han sov lugnt. Nattsköterskan kom in och meddelade att de nu var klara med mannen på andra avdelningen och att han blev så fin i skjorta, väst och byxor. En anhörig hade suttit hos honom. Kvinnan, som lika plötsligt blev dålig som "min" man, låg och sov lugnt. Kallsvetten var det enda sin kändes på honom.. "min" man.. samt att han var så varm. Varm utan feber.
Andas in.. och släpp ut.. andas in.. och släpp ut.. Ytliga, tomma luftintag som bara lägger sig precis över adamsäpplet. Inget utbyte i lungorna. Hur länge man man leva på redan förbrukad syre? Envis som synen, kan man det länge. Jag vet.
Jag höll honom i handen.. lyssnade på hans andetag.. la en hand på hans panna och talade stilla till honom.. viskande.. "Allt blir bra, ser Du hjärtat.. Allt blir bra.. ung på nytt, frisk och kry som när Du var 35.. visst blir det bra, hjärtat".. och han andades lugnare.. och lugnare..
Andningsuppehållen var inte långa.. och ingen av dem trodde jag var det sista. Det är ett speciellt läte när man andas ut det allra sista man har att lämna här på jorden. Han höll kvar och släppte inte taget.
Plötsligt var det som om han kom på att det fanns något ogjort! Ögonen öppnades och de blekblå stirrade med panik upp i taket.. sökandes runt i rummet.. försök att säga något... Jag tog hans hand igen..ställde mig så han såg att jag var där.. Högerhanden lade jag på hans huvud...talade stilla.. Panik! Panik! Det var en strålning av panik kring honom och han började slå med armarna längs sidorna... så lugnade han sig igen.. och andades mindre panikartat, men ändå inte helt stilla.Ögonen flackade lite. Han somnade inte till innan nästa dos morfin kom vid 2.
För första gången i mitt liv kände jag att döden inte var välkommen.. Rummet andades svart.. men inte ont... men ovälkommet svart. Vad det DET som gjorde att han inte ville släppa taget om livet som ändå inte har mer att ge.. som han inte kan tillföra något mera? Vad var det han upplevde? Vad såg han? Vem tänkte möta honom? Vad hade han ogjort här? Mina tankar blev många... men svaren noll.
Paniken kom tillbaka igen efter att morfinet började släppa.. kallsvetten gav efter och de rosa kinderna antog en allt mer, men stillsamt, askgrå färg... samma färg som knäna hade ändrats till.. men mer i blått
Mer morfin. Palliativ vård. Ingen skall ha ont. Ingen skall ha panik. Ingen skall tveta på om det är rätt att ge en spruta till.. var fjärde timme.
Munvård varannan timme. Att andas med öppen mun, ger torr tunga och gom... Otäckt.
Kl 7.15 reste jag mig upp.. tog av mig skyddsrocken och tog farväl av honom. Önskade honom en trevlig resa när den blir av.. önskade honom allt gott och att paniken skulle lämna honom i fred. Med en stilla tanke formandes till en lätt kyss på hans panna.. en smekning över hans kind.. lämnade jag rummet och var en erfarenhet rikare.
Jag hoppas innerligt hans plåga är över nu.
Varför just vissa utvalda får funktionshindrade barn
Det är många med mig som har funktionshindrade/handikappade barn. Tankarna hos oss själva är många.. skulden vi lägger på våra axlar är olidligt tunga... Förståelsen över "varför?" tycks vara svår att finna. Kampen för våra barns rätt till vård och hjälp ser ofta evig ut.. Oförstående och i okunskap sitter det människor som skall fatta beslut över något de inget vet något om. Vi blir ifrågasatta av myndigheter, vi blir dumförklarade och ansedda som hysteriskt besvärliga när man inte lyssnar... och besvärliga är vad vi måste vara för att få okunskapen och inkompetensen att förstå.
Hur många förtvivlade nätter har vi inte velat skrika ut vår frustration, vår sorg? Hur många hav har vi inte fyllt med våra tårar, fällda i smärta? Hur många gånger har vi inte gungat i ångestens krampartade skruvstäd? Hur många gånger har vi inte funderat på meningen med våra liv... och vad just vi gjort för ont för att drabbas..
.. vi har suttit ihopkrupna på golvet i ett hörn... hållt om oss själva när ingen annan förmått stötta oss.. ensamma...där ingen sett .. ingen hört.. vår sorg, smärta.. ångest och skuld..
Idag fann jag svaret.. Det svar som kommer att följa mig resten av resan genom livet.. Det kommer att stärka mig .. få mig att skala bort skulden jag ålagt mig.. som andra lagt på mig.. anklagelser man kommit med.. Må dessa rader stärka alla andra föräldrar med funktionshindrade barn..
Hur många förtvivlade nätter har vi inte velat skrika ut vår frustration, vår sorg? Hur många hav har vi inte fyllt med våra tårar, fällda i smärta? Hur många gånger har vi inte gungat i ångestens krampartade skruvstäd? Hur många gånger har vi inte funderat på meningen med våra liv... och vad just vi gjort för ont för att drabbas..
.. vi har suttit ihopkrupna på golvet i ett hörn... hållt om oss själva när ingen annan förmått stötta oss.. ensamma...där ingen sett .. ingen hört.. vår sorg, smärta.. ångest och skuld..
Idag fann jag svaret.. Det svar som kommer att följa mig resten av resan genom livet.. Det kommer att stärka mig .. få mig att skala bort skulden jag ålagt mig.. som andra lagt på mig.. anklagelser man kommit med.. Må dessa rader stärka alla andra föräldrar med funktionshindrade barn..
GUD OCH ÄNGELN
I år kommer nästan 100 000 kvinnor att bli mammor till handikappade barn. Har du aldrig undrat hur mammorna till handikappade barn blir utvalda?
Jag ser på något vis gud sväva över jorden, väljer sina instrument med noggrannhet och medvetenhet.
Medan han observerar ger han sina änglar instruktioner att skriva I en stor dagbok.
Gud ger ängeln ett namn och ler ”Ge henne ett handikappat barn”.
Ängeln blir nyfiken, ”Varför just henne Gud? Hon är så lycklig.”
”Precis”, ler Gud. ”Kan jag ge ett handikappat barn till en som inte kan skratta? Det vore grymt”.
”Men har hon tålamod?” frågar ängeln.
”Jag vill inte att hon ska ha för mycket tålamod för då skulle hon drunkna I en sjö av självömkan och vanmakt. När väl chocken och misstron lagt sej kommer hon ta itu med det. Jag har tittat på henne I dag. Hon har rätt känsla för sej själv och en självständighet som är ovanlig och som så väl behövs hos en mamma. Du förstår, barnet som jag ska ge henne lever I en egen värld. Hon måste hjälpa honom att leva I hennes värld och det kommer inte bli lätt”.
”Men herre, jag tror inte ens hon tror på dej”.
Gud ler. ”Det spelar ingen roll, det kan jag ordna. Hon är perfekt. Hon är tillräckligt självisk”.
Ängeln flämtar, ”Självisk? Är det en dygd?”
Gud nickar. ”Om hon inte kan skiljas från sitt barn ibland kommer hon inte överleva.”
Ja. Här är en kvinna som kommer välsignas med ett barn som inte är perfekt. Hon vet inte om det än men hon ska avundas. Hon kommer aldrig att betrakta ett steg som vanligt. När hennes barn säger ”mamma” för första gången så hör hon ett mirakel och hon kommer veta det. När hon beskriver ett träd eller en solnedgång för sitt handikappade barn, kommer hon vara en av de få som någonsin får se mina verk.
”Jag ska ge henne kraften att se det jag ser... Okunskap, grymhet,fördommar och ge henne styrkan att stå över detta.
Hon kommer aldrig vara ensam. Jag kommer vara vid hennes sida varje minut, varje dag hela hennes liv, lika säkert som att hon står här nu vid min sida.
”Och hur blir det med en skyddsängel?” frågade ängeln.
Gud ler. ”En spegel kommer vara tillräckligt"
I år kommer nästan 100 000 kvinnor att bli mammor till handikappade barn. Har du aldrig undrat hur mammorna till handikappade barn blir utvalda?
Jag ser på något vis gud sväva över jorden, väljer sina instrument med noggrannhet och medvetenhet.
Medan han observerar ger han sina änglar instruktioner att skriva I en stor dagbok.
Gud ger ängeln ett namn och ler ”Ge henne ett handikappat barn”.
Ängeln blir nyfiken, ”Varför just henne Gud? Hon är så lycklig.”
”Precis”, ler Gud. ”Kan jag ge ett handikappat barn till en som inte kan skratta? Det vore grymt”.
”Men har hon tålamod?” frågar ängeln.
”Jag vill inte att hon ska ha för mycket tålamod för då skulle hon drunkna I en sjö av självömkan och vanmakt. När väl chocken och misstron lagt sej kommer hon ta itu med det. Jag har tittat på henne I dag. Hon har rätt känsla för sej själv och en självständighet som är ovanlig och som så väl behövs hos en mamma. Du förstår, barnet som jag ska ge henne lever I en egen värld. Hon måste hjälpa honom att leva I hennes värld och det kommer inte bli lätt”.
”Men herre, jag tror inte ens hon tror på dej”.
Gud ler. ”Det spelar ingen roll, det kan jag ordna. Hon är perfekt. Hon är tillräckligt självisk”.
Ängeln flämtar, ”Självisk? Är det en dygd?”
Gud nickar. ”Om hon inte kan skiljas från sitt barn ibland kommer hon inte överleva.”
Ja. Här är en kvinna som kommer välsignas med ett barn som inte är perfekt. Hon vet inte om det än men hon ska avundas. Hon kommer aldrig att betrakta ett steg som vanligt. När hennes barn säger ”mamma” för första gången så hör hon ett mirakel och hon kommer veta det. När hon beskriver ett träd eller en solnedgång för sitt handikappade barn, kommer hon vara en av de få som någonsin får se mina verk.
”Jag ska ge henne kraften att se det jag ser... Okunskap, grymhet,fördommar och ge henne styrkan att stå över detta.
Hon kommer aldrig vara ensam. Jag kommer vara vid hennes sida varje minut, varje dag hela hennes liv, lika säkert som att hon står här nu vid min sida.
”Och hur blir det med en skyddsängel?” frågade ängeln.
Gud ler. ”En spegel kommer vara tillräckligt"
Att förmedla..
Det är något speciellt att kliva upp kl 05 och vakna stilla tillsammans med gryningens försiktiga smekfulla tankar. Tystnande är vackert stilla och inga tutande och brummanden stör luftens stilla vibrationer. Sakta gick jag till bussen för att åka till jobbet, praktiken... dit jag var på väg.
Bussätena var i stort sett tomma och det gav mig rymd att välja plats, mer än när det är halvfullt av kroppar, röster och andras tankar.
Jag satte mig inte där jag brukar sitta utan valde platsen bakom. Stilla lät jag blicken glida ut i morgonmörkret för att finna sin mediations stilla uppvaknande. Tankarna gick till barnen hemma som sov en stund till.. deras kommande skoldag.. De gick till mina närmaste, min livs älskade.. min miljonte.. till mina vänner. Till de som verkligen betyder något för mig. Ett leende spred sig över mina läppar.. mina ögon strålade av den inre lycka jag fylldes av.. och jag kände värmen strömma genom min kropp.. värmen som mina närmaste, min livs älskade.. min miljonte.. mina vänner.. gav upphov till. Tänk att det är möjligt att älska dessa så.. att vara älskad av dem tillbaka.. så att varje andetag om dem.. varje tanke om dessa fyller mig så till bredden av lycka. Vilken ynnest!
Plötsligt formade sig ord i mitt hjärta.. ord.. som var mina tankar.. Känslor av att vilja förmedla harmoni.. tillit och glädje.. För mitt inre såg jag bilden av den som behövde få detta idag.. En av mina absolut viktigaste nära.. kära.. älskade.. Jag funderade en stund på hur jag skulle förmedla dessa ord.. tankar.. värme.. Ännu ostörd av dagens kommande ljud och oljud hade jag glömt den möjlighet jag nu hade. Orden.. tankarna .. for om och om genom mitt hjärta.. mitt blod.. Orden måste lämnas vidare.. Tankens kraft är stor.. och ibland känner vi när en annan tänker på oss.. och vi ler... uppfylld av dennes tankar till oss..
Väl vaknad och framme vid jobbet, kom jag på det: MOBILEN! Ack, så opersonlig och själslös.. men det var en möjlighet.. möjlighet att fylla den med både själ och person.. Jag satte mig i den ännu sovande kafeterian.. tog fram min lilla telefon.. och knappade in mina tankar .. mina ord.. mina själtillskott.. och skickade iväg till den som skulle ha dem.
Inget kunde gå fel denna dag... inte för mottagaren.. inte för mig. Båda lyckliga över orden som formades i mitt hjärta.. och som fyllde min näras själ.... kropp.. blod.
Förminska aldrig betydelsen att förmedla Dina goda tankar till någon. Det kan rädda mottagarens dag. Mina dagar har ofta blivit räddade.. förgyllda..just för att någon har förmedlat sig till mig.. med goda tankar.. omtanke och kärlek.
Ofta tar jag fram min telefon.. knappar mig fram till de tankar som andra sänt mig.. till de viktiga i mitt liv som förmedlat Dina ord.. sina tankar och kärlek.. läser dessa sms som fyller mig med harmoni.. kärlek.. Dessa ord.. tankarna på den och de som skickat omtanken till mig.. ger mig ett leende för resten av dagen.. ger mig lycka.. glädje och påminnelsen om att vara älskad.. Resten av dagen ler jag.. uppfylld av allt det vackra. Vilken förmån!
Karriär?
"Du ska vara målinriktad och karriärssugen". Rader vi ofta möter i platsannonser för försäljare men även inom andra yrkesområden.
Ordet "karriär" klingar framgång och att "vara någon". Att man kommit någonvart i livet. Det är liksom målet: Karriären. Detta mål som dragit många enskilda och familjer ner i det bottenlösa hål fyllt av ångest.. övergivenhet.. ensamhet... skilsmässor.. uppbrott.. missbruk.
Vad är karriär egentligen? Vill jag bli sjuksköterska för att bli avdelningsföreståndare eller MAS (medicinskt ansvarig sjuksköterska) i kommunen? Eller för att vårda de sjuka? Vill jag bli egen företagare för att ha makten att basa över andra eller för att jag vill driva den verksamhet jag tror på, på ett sätt som gynnar både kunden och mig? Vill jag bli läkare för att bli sjukhuschefsläkare med allt vad det innebär eller för att jag vill hjälpa människor att friskna till eller för att hjälpa dem igenom sjukdom och eventuellt behöva möta döden på ett bra sätt?
När vi väljer våra utbildningar och yrken, hur tänker vi då? Vilka mål har vi? Är målet bortom själva yrkesutövandet? I så fall, varför? För vems skull? För att umgås "i de rätta kretsarna" och få ett "anseende"? Eller för att vi verkligen vill förändra den struktur som vi ser kanske inte fungerar? Är det för att vi skall tjäna massvis med pengar som vi sedan kan köpa oss fint hus med, senaste och lyxigaste bilen, båt, sommarstuga och utlandsresor samt massa vackra kläder och andra yttre ting som vi ändå inte kommer att ha tid att nyttja för vi måste jobba så mycket för att kunna betala av allt vi köper för pengar vi ändå aldrig har möjlighet att njuta av? Det kommer mest sticka i ögonen på den fattigare grannen. Är det verkligen ett mål att sträva efter?
Hur många har inte erfarit den bittra eftersmaken när stjärnan dalat och vännerna försvunnit? Vänner som aldrig var vänner utan fanns där så länge Du tjänade bra och visade upp en snygg och "framgångsrik" värld i form av dyrt hus, bil, sommarstuga, båt, kläder från Armani och Chanell? Frun/Maken har lämnat Dig, barnen vill inte veta av Dig, mer än Din plånbok för att Du inte fanns där när de var små.. och ensamheten och känslan av misslyckande dränks med hjälp av fina whiskys eller viner.. gin & tonic och likörer.. som snart tar slut och Du får övergå till billigt, vidrigt smakande KIR..
Vad är karriär för Dig? Måste det finnas något som heter karriär? Räcker det inte med att man gör ett gott arbete som gör att tillfredsställelsen av ett gott dagsverke, brinner i hela kroppen när Du stämplar ut för dagen? Skulle det inte kännas bättre att veta vem som är ens sanna vänner, i vått och torrt, oavsett om plånboken är full eller tom.. om Du har ett vackert hus eller ett litet torp.. eller en lägenhet i norra området? Är inte Din person viktigare att älska än attiraljerna runt om kring? Vill Du sitta i samma brunn som så många före Dig? Vem tackar Dig för att Du försummar familjen för pengar och "social status"? Vad är viktigast? Vilka är bestående? VAD är bestående?
Att ha mina barn kvar, mina viktigaste och närmaste familjemedlemmar, vänner i vått och torrt, med- och motgång.. att vara nöjd med mitt dagsverke även om det inte ger stora pengar.. få känna och uppleva den outplånliga kärleken, dela den med honom och mina viktigaste nära, att få dela mitt liv med dessa... DET är rikedom, karriär och framgång för mig.
Vad är karriär för Dig?
Vem är jag? Egentligen...
Eftersom det är ledig dag idag samt jag inväntar samtal från sköteskan gällande remiss till röntgen, tittar jag lite på SVT 24 Direkt och sändning från 1,6 miljonersklubben - om kvinnors hälsa, hamnar jag mitt i samtal kring demessjukdomar. Lill Lindfors läser ur boken "Ett minne för livet" och just detta stycke handlar om "Henrik" och "Caroline".
När Lill Lindfors börjar läsa där "Henrik" tänker inför inför den årliga nyårsfesten, kom jag att tänka på tankar som jag ofta har funderingar kring. Han tänker: "Jag är känd som glad och positiv, en skojare med glimten i ögat..." och mina tankar släpper tanken kring vad stycket egentligen handlar om.. Jag tänker vidare på hur det kommer sig att vi är som vi är.. och varför.
Vi har en förmåga att leva upp till det rykte vi får.. den stämpel som andra ger oss..facken som omgivningen stoppar oss i. Det blir till slut ett sätt att leva, en del av oss själva.. eller vi tror att det är så. En ond cirkel som är svår att bryta. För om jag bryter mönstret.. och börjar agera som den jag verkligen är.. då finns ju risken att andra inte tycker om mig.. att vännerna försvinner.. och vi fortsätter vårt skådespel för att ha kvar vår status som vi tror är värd något. Vi är hellre otrogna mot oss själva och vårt egenjag, framför att vara oss själva.
Det fanns en gång då jag själv levde andras liv.. det liv de gav mig.. som de ansåg var jag. Det skulle för övrigt vara en lögn att påstå att det alltid var skit med det.. för det fanns ändå positiva händelser och upplevelser. Men med facit i hand, så undrar jag hur det var möjligt.
För min del handlade det mycket om att vara alla till lags och då menar jag verkligen alla. Alla drog i Majsan som alltid var så snäll och ställde upp.. Alla tog Majsan för given och ett 'Nej' fick alla att dra efter andan och undra om jag fått ett slag i huvudet och inte visste vad jag sa eller gjorde. Man frågade igen för att vara på säkra sidan.. och man fick ett 'Ja' och ordningen var återställd. *pust.. det var tillfällig sinnesförvirring* hörde jag deras tankar virvla genom luften tillsammans med mitt dåliga samvete att försöka sätta gränser.
Något som andra inte kunde ta ifrån mig var ändå mina tankar och funderingar över mitt liv och varför jag levde andras liv samt den ständiga frågan: "Vem är jag? Vad vill jag.. EGENTLIGEN!?" Vad jag inte förstod då, var att mina tankar födde en plan.. och den planen var grym. Grym på så vis att det kom att finnas människor som en gång funnits vid "min sida" som fick ta stryk.. men det var smällarna som var mina rikochetter av deras krav på mig.. Det värsta som hände under denna tid, var dock att det höll på att kosta mig min älskade syster.
Det fanns en tid då jag var den självskrivna på festerna.. på krogen.. den som lyssnade på allas problem och kom med tröst och vägledning. Telefonen gick varm och folk kom och gick hos mig. Det var en samlingspunkt som var självskriven. Var jag inte på krogen, ringde man och undrade vart jag var. Hade jag barnen hemma, var det ingen som ifrågasatte utan då "visste man". En kväll utan Majsan var ingen kväll. Majsan var lite joker i leken och man visste aldrig vad som kunde ske. Alltid glad och sprallig, charmig och bedårande. Majsan var ofta också ett säkert kort om man behövde en chaufför.
Men tomheten fanns där alltid.. funderingarna på vad jag höll på med och för vem... för vilka.. och vart jag själv fanns i detta. Sakta kom förändringen. Att det var svårt att bryta upp det liv jag levde i händelsernas centrum med strålkastarljuset riktat mot mig, där även mina debattartiklar figurerade i pressen varje vecka, är inget att hymla om. Det gav abstinens till den grad att ångesten kröp på när jag skulle ut någon enstaka gång. De ständiga frågorna om vart jag tagit vägen, varför jag inte var ute mer.. samtalen per telefon när jag inte skrev i pressen.. "Varför är Du inte med i dag?" .. smickrande, ja visst.. men samtidigt fanns en nyans av förväntat försvarstal. Ett tal jag inte var villig att hålla helt plötsligt.
Det tog många år av hård rannsakan.. tuktan och uppfostran av mig själv.. men livet är annorlunda idag. Idag kan jag se mig i spegeln och veta att jag lever mitt liv..för min skull.. och min älskade syster överlevde och vi hittade varandra igen .. Jag kan säga 'Nej' utan dåligt samvete.. men det ger också större glädje att säga 'ja'. Idag frågar jag inte min spegelbild "Vem är Du? Egentligen?" utan idag vet jag mer än då.
När jag ser mina närmaste skada sig själva lika illa som jag en gång misshandlade mig, gör det ont. Men det är deras kamp.. deras kommande insikt.. kanske processen redan är igång hos dem.. eller i alla fall i någon. All kasta bort sitt liv på jobb.. jobb.. och jobb.. fester och samkvän helg efter helg.. glömma bort att stanna upp och rannsaka frågorna: "Vad vill jag? Egentligen.. och vem är jag? Lever jag detta liv bara för att det är andras syn på mig? Vad och vilka är verkligen viktiga för mig?" är inget liv. Egentligen. Det är mest en flykt från allt runtomkring. Slippa stå till svars.. slippa andras frågor och blickar.. slippa rädslan över att bli ensam...
En sak har jag lärt mig under min resa från att leva ur andras perspektiv att se på mig till den jag är i dag.. Jag vet vilka mina vänner är, de sanna som ständigt står kvar. Jag vet vilka jag kan lita på och inte.. och de som inte var mina vänner, de som inte accepterade mig för den jag verkligen är, övergav jag hårt och brutalt. Vackra ord hjälpte inte.. vänlighet och hänsyn var bortkastat.. "UT! Försvinn ur mitt liv" var ord som bet. Saknar jag dem? Nej. Saknar jag mitt forna liv? Ja, ibland.. då det var stunder av glädje också. Det är dessa stunder som jag valt att samla på, ta med på den resa jag gör till framtiden. Till de få som jag sagt: "Jag finns vid Din sida.. alltid" vet jag idag att det verkligen är ord ur mitt hjärta och inget jag säger för att det förväntas av mig. De få, som fått höra dessa ord från mig, vet också att jag i vått och torrt, dygnet runt, finns till hands. Det är också de som betyder mest för mig. Dessutom: Jag är mindre ensam idag, än då, när jag stod mitt i epicentrum för tillvarons skeenden.
Det är ingen tung börda idag att leva för jag lever mitt eget liv idag. Att kasta bort allt annat och alla som inget betydde men som krävde, har verkligen lättat tillvaron. Kanske borde också Du ta Dig en funderare.. kanske även Du behöver ta och sätta Dig ner.. begrunda Ditt liv.. och se vad som kan vara värt att ta bort.. och vad som är värt att behålla...och lägga till på resan in i framtiden.
Hur underbart är det inte...
Älskade söstra mi och jag tog oss en stund på Krögers igår kväll. Vi träffades redan kl 18 och det är skönt att kunna sitta i lugn och ro innan allt folk ramlar in på krogen, fulla och stökiga. Det var ännu varmt och vi satt på uteserveringen. Vi beställde in det vi skulle ha och så pratade vi. Vi löste världsproblem och pratade om kärleken. Vi samtalade om barn och familj, om livet i stort men även i smått.
Det fantastiska med söstra mi och mig är att hur ofta eller sällan vi än ses, talas vid per telefon eller mailar, så har vi alltid massor att samtala om när vi ses igen. På något sätt tar det aldrig slut. Det är så underbart. Vi tar alltid vid där vi slutade. Söstra mi är en av mina få kärlekar. Den förbehållslösa kärleken som söker hennes bästa.
När jag funderar på mina kärlekar.. så fylls jag av värme. Det är dessa människor som betyder allt för mig, som jag aldrig kan eller vill vara utan. Tanken på dessa mina kärlekar gör att jag aldrig behöver känna mig ensam. Visst är det underbart?
Jag kom hem vid 22.30 igår. Barnen var hos kamrater och jag la mig att läsa Högskolans kommande program. Sedan somnade jag. Plötsligt vid 04.15 vaknade jag med ett ryck. Det var omöjligt att somna om. Men vad gjorde väl det? Tankarna gick till mitt livs kärlek och jag var plötligt uppfylld av all tänkbar värme och tvåsamhet. Ensamhet, vad är det? I stunder som dessa, då världen runt omkring sover.. då jag får vara i stillhet med mina tankar.. mina känslor.. få känna längtan och saknad.. få uppleva det som är få förunnat, att älska en annan så förbehållslöst att inget kan få kärleken att tvivla... det är så underbart!
Kärlek är så mycket mer än att bara rusa iväg i ett passionerat tillstånd av tillfällig lycka. Kärlek är tålmodig, den väntar.. den får Dig att hysa respekt.. den söker inte sitt eget. Den vill inte skada, såra.. Den vill bara göra gott.
Strax skall jag göra mig klar för att gå till jobbet. Med lätta steg, ett hjärta fyllt av lycka.. en själ som ropar ut den glädje som uppfyller mig.. kommer denna dag att vara en av de bästa i mitt liv.
Glöm inte att ta tillvara på stunderna.. även om de upplevs mitt i natten.. i ensamheten. En tanke på den eller de Du älskar.. på den eller de som betyder mest för Dig.. och Du är inte ensam.
Hur underbart är inte det?
Livets små sandkorn
Om varje dag av vårat liv representerades av ett sandkorn
och om dessa sandkorn var placerade i ett timglas
där korn efter korn sakta rann ner till glaset under
där vi kunde följa våra dagars liv och död
skulle vi ta bättre vara på våra dagar och år då?
Ensamhet vs ensamhet
"- Va'? ENSAM? På kondis? Så trist Du måste haft.." Hur många gånger har jag inte hört dessa ord i förskräckelse från människor som inte vågar stå för ensamheten? Rädda att andra skall tänka om dem, som de om mig, och de vägrar de ta en fika, en lunch eller alls vistas utomhus utan någon i sällskap.
Det är direkt outtalat, men indirket eklaterat, att det är "fult" att vara ensam. Fult, därför att vi "inte är någon" om vi inte har någon i sällskap. Vår identitet skall stärkas av andra som "legaliserar" vår existens. Vi måste ha ett arbete för att vara någon och vi måste ha arbetskamrater för det sociala välbefinnandets skull. Vi måste ha partner och barn om vi inte skall ifrågasättas som otillräcknerliga. "Undrar vad det är som felas på honom/henne som inte är gift.." och resten av frågan och meningen ligger i luften som fylls ut av andras åsikter. Vi skapar andras sanningar efter vårt eget behov att ha en sanning som vi kanske själva saknar.
Men måste det vara fult att vara ensam? Kan man inte trivas med ensamhet ibland? Har man fullt upp med familj, hem och arbete är det ingen som ifrågasätter om mamman, i synnerhet, behöver lite tid för sig själv, ensam utan familjen. Ensam, ja, men med vänner, blir det då. Väninnorna och mamman skall på gym, på bio, på vad-det-nu-blir. Inget fel i det. Absolut inte! Vi behöver gemenskap, samhörighet. MEN, vi behöver även ensamheten där vi kan fokusera på oss själva, våra tankar och funderingar. Kanske bara sitta på en parkbänk, låta tankarna flyga med vinden och betrakta andra människor som strömmar förbi. Det är mycket nyttigt.
Sedan skilsmässan 1994 har jag valt att leva ensam. Förhållanden har kommit och blivit utsparkade. En förlovning som jag bröt finns också i bagaget mellan äktenskap och nu. Dock var ingen av männen välkommen att leva med mig i mitt hem. Att alls dela bostad med någon av dessa män, fann jag förkastligt. Det skulle inkräkta på mitt privatliv och min integritet.
"- Majsan, varför har Du, som är så söt och trevlig, ingen man vid Din sida?" (Underförstått: Vad är det för fel på Dig som lever ensam? Du är ju ingen)
Med ett leende, som bländar mer än solen, svarar jag:
"- Det finns ingen man, god nog åt mig. Dessutom är jag väl medveten om mitt värde som person utan en karl. "
Generat blinkar de med ögonen och vet inte vart de skall fästa blicken. Än mindre vad de skall säga. De anser mig som ovädrig för att jag inte har en karl. Jag "är ingen" i deras ögon eftersom min identitet ligger i min civilstatus. Avslöjade med sina förnedrande tankar, lägger de sig inte i mitt privatliv mer.
Idag gick jag på bio. Det var meningen att jag skulle ringa en väninna för att höra om hon ville med, men när det väl kom till kritan insåg jag behovet att vara själv. Jag gick själv på bio och det var härligt. Ensamheten stärker mig, ger mig möjlighet att koppla av och låta mina tankar fly utan att någon frågar vad det är som upptar min uppmärksamhet. Mina bästa stunder av gemensamhet, har jag i ensamheten.
Jag älskar att diskutera över en lunch eller en fika, precis som jag älskar att samtala om en film jag sett, som berört mig. Men för mig är det lika viktigt att få tiga, vara själv med tankar och sortera livet som jag lever, få betrakta omvärlden från mitt eget lilla fönster på Kullzénska eller vid ett bord på ThaiSilk Palace.
I Sverige tycks det vara fult att vara stark och gå sin egen väg. De svaga ser ner på oss som inte följer strömmen. Vi är utbölingar och utomjordingar, fullständigt abnormala. Vi "fattar ju inte vårt eget bästa". Men var och en har ju ansvar för sitt eget liv. Väljer jag att leva ensam för att det passa mig bäst, så är det mitt val. Jag behöver inte ett arbete för att ha ett socialt liv. Det har jag så det räcker ändå. Mina arbeteskamrater är aldrig mina privata vänner. De är bara ett måste under tiden jag skall försörja mig. Inget mer.
Sedan finns det de som inte valt ensamheten utan andra har valt den åt dem. Ytterligare några har en personlighet som bara en mor står ut med och de blir ensamma av andra orsaker. Det innebär inte att det är "fel" på dem.. utan att de kanske behöver få hjälp att inse vad som brister. Någon med stort tålamod och minimalt med fördomar. Så har vi de som inte vågar ge sig av ut och vara ensamma och på så vis träffa andra. Att sitta på en buss, en parkbänk eller på ett kondis kan leda till samtal mellan människor som inte känner varandra. Jag vet. Det händer mig emellanåt. Dessa samtal är härliga. Ett möte mellan människor som kanske aldrig ses igen.. eller som blir bekanta.. som blir vänner. Det är hur som helst, möten som vi alltid bär med oss. Kanske de mest fantastiska möten vi har i våra liv.
Människan måste övervinna sin rädsla för ensamheten. Den måste omprioriteras. Den måste värdesättas. Den måste få betydelse. Vi måste värdesätta varandra.
"Jag har aldrig hittat något sällskap som varit
så sällskapligt som ensamheten"
Kvällen räddad?
Jag tror inte det finns ork till att sticka iväg ikväll.. Lite trött och i behov av en stilla kväll med film, blir det nog till att jag barrikerar mig här hemma..
3,5 timmar film och sedan sova.. Eller är det någon som kommer hit och kikar med mig... äter lite gott? Sitter och snattrar halva natten och fnittrar när tröttheten tar vid? Dörren är öppen.. Jaja, Micke, Du skulle ju kunna komma men det är faktiskt nästan 100 mil som skiljer *räcker lång näsa* ;o) "Djur är mycket trevliga vänner,
därför att de inte ifrågasätter
och inte kritiserar oss"
George Eliot, som en gång sa detta, har inte träffat vår Gustav. HAN kan kritisera, han.
Tvättstuga och ungdomar
Vi är barn som växer upp och bildar egna familjer. Barn växer upp och lär sig under årens lopp, allt efter mognad och förutsättningar, olika saker. Vi lär dem krypa, gå, prata, läsa, rita osv. Men chockad upptäcker jag hur många kvinnor, framför allt, fortfarande fostrar barnen efter kön. De gnäller över att deras karlar inte hjälper till och tar dem, som kvinnor, för givna. Kvinnan arbetar 75%, sköter sedan inköp, hem och familj. Fostran av barnen ligger främst på kvinnan. Vad gör hon?
Flickorna får hjälpa till i köket, i tvättstugan och med andra "typiskt kvinnliga" göromål. Pojkarna plockar hon upp efter. Hon skapar samma män som hon klagar på. Hennes svärdöttrar kommer att gnälla över att deras män inte hjälper till.
Mina barn var inte gamla innan de fick lära sig hjälpa till utefter ålder och förutsättning. Vi gjorde städningen till en lek, de fick tidigt lära sig vart tvättkorgen stod, hur man dukade och dukade av. De har fått vara med i köket sedan blöjåldern och i tvättstugan likaså.
De har fått lära sig att vill man ha tvätten ren, när jag har tvättid, skall tvätten ligga i tvättkorgen. Gör den inte det, får de gå ner själva med den. Har de inte tid eller lust, får de vänta med ren tvätt till nästa tvättid. Självklart skall de även vara med och ta hand om tvätten om jag tvättar under tid som de inte är i skolan.
Jag har tvättid nu. Äldsten undrade om jag kunde tvätta hans arbetsjacka och det var ju inga problem. Han vet ju vart den skall ligga om den skall tvättas. "Töm fickorna" sa jag bara.
När jag kom ner till tvättstugan kl 6:25 skall ingen tro att jackan låg i tvättkorgen. Är det intressant för mig att gå upp igen för att hämta jackan för att gå ner igen? Nej. Så jag tvättar den tvätt som jag har med mig. Sonen vaknar, upptäcker att jackan HÄNGER KVAR I HALLEN! Blir han förbannad? Ja. Går jag in i diskussion om det? Nej. Han får gapa och skrika så mycket han vill, men jag säger bara: "Den låg inte i tvättkorgen" och därmed stänger jag öronen. Det finns regler här hemma och de skall följas. BÖRJAR jag tänka.. "Han har glömt.. så jag plockar upp efter honom" så gör han det snart till en vara att "glömma" och jag måste börja leta efter hans tvätt. Det finns inte ens i min fantasi att jag gör. Lär han sig inte nu, lär hans kommande sambo få plocka efter honom.
Det fanns en tid när jag var klar med tvätten och han kommer med famnen full av mer tvätt. Då fick han snällt ta hand om all sin tvätt själv under ett år. Jag vägrade. På den tiden hade vi tvättmaskin i lägenheten.
Många tycker jag är småaktig och tarvlig. Men är jag det, egentligen? Om jag inte är konsekvent, hur blir det då? Jo, det faller tillbaka på mig själv och jag får merjobb. I ett hushåll krävs det att ALLA drar sitt strå till stacken för att det skall fungera. Jag vägrar lyssna på att det kommer svärdöttrar och gnäller sedan om att deras pojkvänner, mina söner, inte hjälper till. Här får de lära sig hur ett hushåll sköts och om flickorna sedan väljer att låta grabbarna komma undan, då är det deras val. När mina grabbar en dag lämnar boet, skall de kunna allt ett hushåll kräver: Ekonomi, städning, tvätt, inköp (inkl. planering av inköp) matlagning, diskning. Helst skall de kunna baka bröd också. De skall veta att alla hjälps åt, alla efter sin förmåga. Inte efter vilja. Vill man inte hjälpa till, får man gå i smutsiga kläder, äta från smutsiga tallrikar med smutsiga bestick samt laga sin mat själv. Så enkelt är det. Jag uppmanar mina barn att, när de flyttar hemifrån till eget, en dag, skall de först bo själva ett år och känna på hushållet själv. DÄREFTER kan de välja att flytta ihop med någon. Det är också ett sätt att pröva sina vingar och kunskaper på egen hand innan de bor ihop med någon.
Nu skall jag, medan tvättenhänger på tork, ta mig till bilfirman och hämta bilen. Jag har 40 mil framför mig idag och det krävs, pga vädret, att jag far tidigare än beräknat. Incheckningen på vandrarhemmet är mellan 17-19.
"Den bild man har av sig själv
betstämmer gränserna
för vad man kan åstadkomma"
Ännu en dag till ända
Så var ännu en dag till ända och en ny dag gryr om några timmar. Lyssar just nu till en låt som passar utmärkt.. "Sick and tired" med Eric Clapton. Jag BLIR verkligen trött och passiv av vintern, mörkret, kylan..
Mitt hårdrockshjärta rymmer även blues, jazz och annat smått och gått.. men måste medge att det var ett tag sedan jag hade Clapton i högtalarna.
Jag har spenderat eftermiddagen med att lägga in musiken från en del av mina CD-skivor på datorn.. Än så länge är det bara drygt 54 timmars musik som ligger i. Resten tar jag en annan dag.
Medan jag suttit här och lagt över musik, inser jag att mitt galleri av ljud är inte avlyssnat på länge. Genesis, AC/DC, Metallica, Status Quo, Aerosmith... Nazareth.. Deep Purple. Rolf Wikström är en storfavorit. Visst är det kontraster mellan de olika musikstilarna.. Men det handlar inte så mycket om stil.. utan lusten att lyssna... vad humöret säger..vad jag behöver. Vad som griper tag om mig just för stunden. Klassiskt.. ja, jag lyssnar även på det.. Det är kreativt och skapande.. avkopplande och mjukgörande.. allt beroende på hur mitt sinne tar emot det..
Jaja, mumlar jag för mig själv.. Det är ingen idé att bli långrandig här och nu.. Undertecknad skall upp tidigt för att ta hand om tvätten... Sedan blir det att hämta Mercan för att köra till Värmland tur retur på torsdag..
"Att sköta sig är att se till
att man hinner med det roliga"
En härlig dag
Bortsett från en fruktansvärd huvudvärk, så har jag verkligen en härlig dag. Jobbade 4 timmar.. och gick sedan hem. Tänk om vi alla kunde få jobba 50% och ändå ha full lön? Nu har jag ju inte det, tyvärr, men jag tror att vi alla skulle må så mycket bättre om vi fick ha det så.
Hur som helst, så hann jag ringa min älskade lillasyster när jag kom hem. Det sker dessvärre inte så ofta, men vi vet ju vart vi har varandra. Sedan for jag till stan och ordnade lite. SMS'ade söstra mi för att meddela att jag är lycklig och ville luncha med henne. Dock hade hon inte tid, så jag strosade runt lite på stan för mig själv.
Att gå på stan dagarna före jul, kan vara något hemskt, har jag hört. Dock har jag aldrig råkat ut för den sorten av stress som andra pratar om. Hur har jag lyckats komma undan? Jag går ut på tider när andra jobbar och sliter. När klockan blir 16, är det som att trycka på en knapp och det väller ut folk på stan. Stressade stackare som måste hinna hämta barn på dagis, som skall hinna handla hem mat för dagen, julhandla och ändå är de inte klara i tid. Stress, stress, stress.
I sakta mak gick jag från Försäkringskassan via Valfisken och in till Kvarnholmen. Solen sken, det var rätt så myggfritt *vem har sett mygg i termodress och toppluva?* Hungern grep tag i mig och självklart bjöd jag mig på lunch på min favoritrestaurang: ThaiSilk Palace. Värsta ruschen var över så det var lugnt och stilla där inne. Tänk att få avnjuta en lunch i lugn och ro. Bara njuta. Ingen klocka som säger att jag måste tillbaka till kontoret..
Varför kan vi inte alltid få ha det så här? Vi kanske borde lära oss att passa på att njuta av det lilla och ta oss tid.. bjuda oss själva lite stillhet och vara snälla emot oss själva lite oftare.
"Den har en magnet i sitt hjärta
som kan attrahera sanna vänner.
Den magneten är osjälviskhet,
att tänka på andra först"
Vad behöver man..
.. mer än att vara närvarande.. och njuta av en promenad
genom stan?
Vad behöver man mer.. än en enda sann vän
och veta att den finns där alltid?
Vad behöver man mer.. än lite lycka i ena hörnet
av sitt liv.. och kunna titta på det och le?
Vad behöver man mer.. än att ge och få lite
uppmuntrande ord av ärlighet och uppskattning emellanåt?
Vad behöver man mer... än en gnutta kärlek
som förgyller hjärtat?
Det är så lätt att titta på det vi inte har och fokusera på fel saker .. Det är så lätt att glömma sin egen faktiskta lycka... för att vi tror att alla andra är lyckligare än vad vi själva är.
Börja beskära Ditt synfält.. och börja se vad Du faktiskt har som andra önskar de hade.. Det kan vara Dina goda egenskaper, Ditt hem, Din familj.. Börja uppskatta det Du har .... Det är så lätt att leva på drömmar och förlora hela livet och dess innehåll.. och när det är försent.. finns ingen återvändo kvar.
Sömnlös i Kalmar
Efter några timmars sömn, vaknade min kropp och ville inte vara i det ljuva livet längre. Gustav ville ut *jag hade glömt öppna innan jag la mig* så det var bara att släpa mig upp och öppna. Tiden gick.. jag försökte återvinna sömnen för att sova vidare. Men icke.
Att ligga kvar och vänta på att John Blund kommer tillbaka, är meningslöst. Det är något stressande att ligga kvar... och efter en timme klev jag upp.. Startade datorn och gav mig ut på nätet. Folk sover.. åtminstonde är de inte inloggade där jag vill.. ;o) Kikar lite på Aftonbladet och Expressen.. Inget mycket nytt.. Det är tyst från mailinglistan.. så när som på en kommentar om dokumentären "Född massmördare". Den såg jag bara en kort stund.. var för trött för att sitta uppe och se hela. Dessutom är jag, trots mitt intresse för psykologi, trött på alla dessa mördare och andra som står "utanför det normala". Vad nu "normalt" innefattar.
Natten är tänkarnas timmar.. eller tankarnas. Det är då som de vaknar.. man ges tid i det tysta, att fundera över livet.. vad man vill och önskar.. Jag funderar på om människan i allmänhet är fångad i en dröm.. en dröm om att få det bättre.. få det man inte har men man tror att grannen har.. En dröm om att lyckan finns någon annanstans än där man befinner sig. Mycket vill ha mer. Gräset är grönare på andra sidan. Åtrån till sin nästas hustru eller man.
Hur många har inte gått i fällan om det grönare gräset? Det skimrar en stund... men vid närmare eftertanke, när man står där helt utblottad.. känslomässigt... när man insett vad man gjort mot de som stod en närmast.. då har de gått vidare. Utan lycksökaren. Rik har sparat mer på hög.. och Leif GW Persson sa mycket beskrivande i en intervju med Nina Hagen: "...och de vill ha ännu flera miljarder, den som har mest med sig när han dör, han vinner." Vad är det för liv vi lever? Jag bara undrar. Är liven så tomma och meningslösa att det är en vinst i att dö med mer än man kan göra av med? Är det inte ett tecken på missär, egentligen? Känslomässig missär.. bl.a. Varför kan vi inte stanna upp och se hur våra liv egentligen ser ut?
Lyckan kan ingen annan ge oss.. utan vi måste söka den i oss själva. När vi funnit oss tillrätta i livet, kan vi utöka lyckan tillsammans med en annan genom att vi kan dela vardagen, glädjen - sorgen, lyckan - olyckan, trista dagar - solskensdagar.. osv. Ge och ta, få och ge. Kompromiss. Som föräldrar - barn, vänner emellan, kamrater tillsammans.. som partner i ett förhållande.
Om vi är är olyckliga, kan vi inte ta emot den lycka som en annan kan tillföra oss. Jag tittar på mitt eget liv. Fattigt, ja.. Olyckligt? Nej, inte idag. Det handlar om att våga göra det som man tidigare önskade att man vågade.. ta tag i tillvaron, våga gå sin egen väg.. skita i vad andra säger och tycker.. och kunna se sig själv i ögonen varje morgon. Inte ta sig själv på så stort allvar. Våga bjuda på sig själv. Att inte skämas för vad andra ställer till det utan låta de stå för sin egen skam. Det är en lång väg att gå.. men den är värd det.
Men allt för många vågar inte.. De vågar inte bryta sig loss från grupptänket.. de vet att skitsnacket går.. De vet det, för de är själva en del av snacket. "Se på henne.. att hon bara kan MED.. komma här och tro att hon är något" etc.. tissel, tassel.. viskande.. Förr gjorde det ont.. idag inser jag att det är synd om dem.. Det är deras rädsla som pratar.. som spyr.. deras avundsjuka över att andra gör vad de förundras över och själva önskar att de vågade göra.. men rädslan för att utsättas för det de själva utsätter... tar överhand.
Det är synd om människorna, som Strindberg sa. Jag är benägen att hålla med.
Under måndagen skall jag nog ta mig till blomsterbutiken och inhandla en orchidé för blomcheckerna jag fick i torsdags från grafiken och bildverket som tack för denna terminen. Jag är verkligen värd den uppskattningen.
Detta var några av mina nattliga funderingar..
Nattsvart natt och stjärnklara tussar
Sova.. sova kan de trötta göra.. Men varför sover jag inte då?
Sömn.. sömn är till för de med behov.. Men jag då.. har ju också behov..
.. av sömn.
Ensamhetens ensamhet svävar om natten och tättintill är inte här.
Tättintill.. nära... känna doften av en annan.. Lägga handen på höften...
... under täcket... nära.. försiktigt.. utan att väcka.
Blunda och känna tvåsamheten.. blunda och känna att ännu doftar kärlek.
Doften av en annan.. hud mot hud... andas samma rytm... andetag.
Kär lek.... leker kärt. Somna tätt intill.. somna.. sova.. trygghet.. nära.. tättintill. Stilla.
Nattens nattsvarta tystnad är bedårande vacker att lyssna till. Stjärnklara tussar
sover.. de blinkar inte.
Stilla.. tystnad ... tassar på tå. Katten smyger upp... lägger sig till ro igen.
Tar ett djupt andetag.. Nattens nattsvarta sluter sitt mörker om mig... doftlöst,
utan tättintill....
Kontaktannons?
Jag kom hem från kompisen.. Lite vin och snack. Singlar. Vi var 3.. en fjärde kom. Är det fult att säga att man lever ensam? Jag tror det.. men vem bryr sig? Inte vi. Vi är ensamma i jämförelse att leva i förhållande eller ej. Varför skall vi sättas i fack? Varför skall det ena vara bättre eller sämre än det andra? Vi är ensamma men har vänner.. vi är inte ensamma på det viset.. men lever som singlar..
Dessa ordlekar.. singel.. ensam.. enastående.. kan vi inte vara allt på en gång? Jag är det. Ensamstående enastående singel som lever utan partner men är inte ensam för det. De vänner jag har, är mina hundraprocentare. De jag litar på .. de jag vet finns när det behövs. Det är ju bättre det än en opålitlig partner.
Frågan kom upp..
”Hur skulle en kontaktannons om Dig se ut?”
Jag svarar som förr:
”Jag skriver ingen kontaktannons. Jag är inte desperat och klarar mig själv” (vilken lögn om att klara sig själv. Vi vill alla ha någon att dela vardagen med)
”Men Du.. lek i alla fall med tanken.. OM Du skulle sätta ut en kontaktannons.. hur skulle den se ut?” *Suck, dessa karlar* Ja, det är ju män som är mina vänner, oftast..
Jag funderar och leker med tanken..
”Kvinna i sina bästa år som är som hon är när hon inte blev som hon skulle. Finner sig inte i att bli tillsagd vad hon skall göra eller när hon skall komma hem. Har sina vänner och de står högt på prio-listan. Går sin egen väg även om det inte är de mest bekväma vägar och lever sitt eget liv. Ifrågasätter gud och alla myndigheter. De traditionella traditionerna vet jag inget om. Söker ingen man, men finns han bör han vara mellan mogen och omogen. Ålder lika med noll men inte över 50”
Alla tystar.. dricker lite av vinet och så kommer.. gapskrattet! Ja, det är Chattens i ett nötskal. Det finns, tack o lov ingen som nappar på det.. och jag kan fortsätta mitt liv som om ingenting har hänt.
Ja, ibland funderar jag .. ibland undrar jag varför det är så viktigt att leva i tvåsamhet.. som om vi som valt en-samhet inte har ett värde.. ett socialt och politiskt värde.. Så sjukt.. så vansinnigt sjukt att vi ”måste” tillhöra tvåsamheten för att vara accepterad. Varför? Vad säger att VI är någon egenart? Vad säger att vi är sämre än de som lever i tvåsamhet, kanske under förhållanden de inte trivs i? Kanske är det alla som lever i tvåsamheten som är ovärdig, en egenart? Vem vet?
Jag tar mitt sista ur glaset och går sakta hem.. Det är inte långt.. Inser att det skulle vara trivsamt att ha någon att hålla i handen.. att kyssa på halsen.. nafsa i örat.. Men ändå.. är min frihet så mycket mer värt.. ändå.