Vad är det egentligen? Alla har olika syn på det begreppet men hur skall vi kunna identifiera jämställdheten så att alla kan bli mer samspelta?
Äktenskap förr, innebar automatiskt att kvinnan var hemma med barnen och skötte dem, hem och man. Det fanns män redan förr, som axlade föräldraansvar, som kunde och tyckte om hushållsarbete. Men det ansågs kanske lite omanligt att ”lägga sig i” hustruns bestyr. Det bara var så, och ingen tycktes klaga på den fördelningen.
Så kom en tid då kvinnorna skulle ”frigöra sig” och vara ute i arbetslivet. Barnen som föddes, skulle nu andra, än föräldrarna, ta hand om. Vi fick dagis. En grupp kvinnor skapade debatt om jämställdhet och mannens olycka över kvinnorna osv. Männen var vildar som bara ville ha sex och sedan supa med kompisarna och slå frugan när han kom hem. Allt fler började se sina män, fäder, bröder och söner som fiender. Mannen skulle sättas på plats och kvinnan skulle erövra världen.
”Mamma, är lik sin mamma” var ju Siw Malmkvist gamla slagdänga. Den håller än. För hur det än är, så är vi män och kvinnor med olika syn på livet, olika syn på det mesta. Kvinnan har alltid varit den omhändertagande och mannen, den som dragit in pengarna till brödfödan.
Den ena debatten efter den andra publiceras i media och män uppmanas att ta över födandet och ammandet så att kvinnorna kan vara ute i förvärvslivet och göra karriär. Nåja, inte helt så, men tanken ligger bra nära. Senaste
”rönet” är att mannen skall börja diska för att få bättre sex samt behålla frun! Nåja, om sex och kärlek har med disken att göra, då kan man undra hur äkta den kärleken är. Kvinnor sexstrejkar för att få sin vilja igenom och det har kvinnan gjort i alla tider.
Lysistrate är nog kvinnans förebild i det avseendet. Jag har läst
Aristófánes berättelse om henne. Rekommenderas för ett gott skratt och lite eftertanke. Snacka om att prostituera sig i sitt förhållande.
Nå.. jämställdhet. HUR kan vi få det i ett förhållande? Vi kan ju inte få det globalt i samhället om vi inte börjar i liten skala. Ett förhållande mellan två älskade, bör ju bygga på tillit, gemenskap och kärlek. Kärleken tar inte, den ger. Kärleken söker inte sitt, utan sin partners bästa. Kärleken ställer inte krav. Det låter kanske gammaldags, men kärleken är som den är.. uppriktig. Om båda parter i en relation ser till den andres bästa, hur bra kan det inte bli då?
Om ett par som vill uppnå det som kallas jämställdhet, då får de allt sätta sig ner och begrunda sin tillvaro. De behöver ventilera sin olika syn på jämställdhet. Handlar det om att mannen skall göra specifikt ”kvinnliga” sysslor och tvärtom? Eller handlar det om vem som tjänar mest och gör mest, betalar mest till hushållet?
Varför inte se på det ur en ny synvinkel. Kvinnan utför i hemmet det hon är bra på. Hon kanske är en mästare på att putsa fönster och sy gardiner. Hon kanske är den som bakar bäst bröd men är usel på att dammsuga. Han, å sin sida, kanske är en utmärkt organisatör när det gäller dammsugning och städning men urkass på fönster och gardiner. Dock kanske han är bra på inredning i övrigt och ingen bakar bättre kanelbullar. Varför inte låta var och en göra det i hemmet som den är bra på? Vilket team det blir! Aldrig tjafs! Att dessutom med kärlek och uppriktighet visa sin partner hur man kan baka ett godare bröd, och partnern med intresse vill lära sig, gör att man kan komma varandra närmare. Vi måste återinta samtal, samarbete och närhet i ett förhållande. Man måste visa intresse för sin partners kunnande, liv och mening. Med det, kan bli det lättare att komma till en form av jämställdhet som håller i ett förhållande. Bara de två är överens om arbetsfördelningen i hemmet, så är det jämställt.
Ty kvinnor som klagar över sina mäns brist på arbetsinsats i hemmet.. ställ er frågan: Hur ofta har ni verkligen släppt in mannen i köket, skurspannen och barnkammaren? Har det inte varit lättast att säga: ”Jag tar hand om detta” och tyst tänka vidare.. ”.. så vet jag att det blir gjort på mitt sätt?”