Chattens blogg

En lugn eftermiddag och kväll på jobbet. Det är alltid lika härligt att kunna sitta hos de boende och höra dem berätta.. Berätta om tider som varit. Hur livet var förr. Deras glädjeämnen och sorger. Om barn som inte kommer.. eller barn som inte blev till.

När allt var klart och jag skulle gå hem, tog jag på termobyxor, skor, jacka, kepsen och vantarna. Vitt, vitt, vitt. Det är vackert med vitt, bara det vita är snö som får ligga kvar i sin vita skönhet. Tystnaden var skön.. En man stod och lekte med sin hund vid övergångsstället utanför entrén. Jag log. Det såg härligt ut. Inte för att jag saknar tiden som hundmatte.. men det är något speciellt med hundar som leker i snön. Lycka! De utstrålar lycka!

Sakta gick jag genom tystnaden.. Det var inte kallt.. bara härligt. Ett djupt andetag tog den friska luften ner i mina lungor och fyllde varje vrå i min kropp av allt detta sköna. Trottoaren var endast en smal strimma upptrampad stig.. Den ultralätta dimman som nästan inte syntes påminde om änglarnas tyllgardiner.

Jag stannar på snöstigen och tänker.. "Njut! Varför har människan så bråttom? Njut. Det är Din frihet och rättighet. Ja, det är en skyldighet att njuta av detta konstverk som kanske inte består  i morgon..  mer än i Ditt sinne... om Du tar tillvara det nu".

Gatubelysningens gula sken återgav snöns skönhet genom att gnistra som klara minikristaller. Jag fylldes av lusten att ta hem detta gnister och placera dem på mitt sovrumstak. Hela natten skulle jag ligga och titta på dessa gnistrande änglars lyckliga ögon.. för det är ju just det som gnistret i snön är.. Snöänglarnas lyckliga ögon. Det var svårt att slita sig från lusten och gå vidare.

En bil kryper sakta förbi på "stora vägen".. tyst smygande som om den inte ville störa stillheten.

Snöstigen på andra sidan vägen.. den som bär hem till mig, tassade jag tyst på. Log hela vägen hem och var bara nöjd. I en ingivelse går jag av stigen och in på snötäcket som kramar om gräsmattan så ömt.. och vid min uteplats lägger jag mig ner i snön och gör den.. snöängeln! Det är tungt, för snön smeker gräset så ömt.. men jag gör den.. och ligger kvar en stund och bara tittar upp på det mörka himlavalvet och njuter. Tystnaden, närheten.. omtanken.


(OBS! Lånad bild)

Med ett stort leende går jag in till ungdomarna och frågar om de vill komma ut och göra snöänglar med mig.. Min ängel får sova ensam därute.

Ja, änglar finns.

"Jag glömmer aldrig att det är ett
nöje att bara finnas till."