Då är det dags
... att tala om vad min nya sida har för namn: www.chattens.se
Att det skulle bli just det domännamnet var väl egentligen ingen chock för någon. Det var ju så jag en gång äntrade cybervärlden.. med namnet Chattens. Så är det och så förblir det.
Välkomna och hälsa på och fortsätt läsa/kommentera.
Hälsningar Majsan/Chattens
Att det skulle bli just det domännamnet var väl egentligen ingen chock för någon. Det var ju så jag en gång äntrade cybervärlden.. med namnet Chattens. Så är det och så förblir det.
Välkomna och hälsa på och fortsätt läsa/kommentera.
Hälsningar Majsan/Chattens
Nu börjar det närma sig slutet här...
Ja, min blogg på blogg.se menar jag ju. Den kommer att ligga kvar med en länk från nya stället så eventuellt nya läsare kan se vad jag skrivit om förut. Men i första skedet kommer jag inte att lägga ut en länk härifrån till nästa. Det har sina skäl som jag inte går in på här.
Upplägget på nya sidan har jag inte till fullo bestämt mig för än men jag vet att det blir blogg i vanlig ordning men också en lösenorsskyddad dagbok enbart för de med särskild behörighet. Allt vill man ju inte prata om inför storpublik. Bilder, ja visst.. foton måste jag ju bara ha med även om det nu är längesedan jag tog tag i mitt fotograferande. Jag kommer av förklarsliga skäl INTE vara med i EFIT och det är enkom för att jag vägrar befatta mig med digitalkamera mer än den stackare jag har på mobilen. Det är ju för- och nackdelar med digitalkamera och vem vet.. enbart för att ha snabbfoton/slarvbilder att lägga in på datorn skulle jag ju kunna köpa en digitalkamera.. men jag vet inte om jag är intresserad av att lägga de pengarna på en sådan mojäng.
Jaja.. det ger sig ju.. Jag har jobbat i dag. Det var min lediga dag från Landstinget (men jag skall jobba i natt i kommunen) men en kollega blev sjuk i går kväll så hon gick hem och jag blev tillfrågad om jag kunde ta hennes dagtur idag och vara ledig i morgon, då jag skulle jobba kväll. Det är ändå full styrka på personalen i morgon. Nå, det kunde jag ju gå med på. Skönt vara ledig efter ett nattpass också.
På fredag är mina sommarvikariat slut men jag är inte slut på marknaden för det. Ett långtidsskjuksvik är kanske i antågande och det kommer jag att få tillsätta tills vidare. Det måste centralrekryteras vilket inte är till glädje vare sig för chefen eller huset. Men så är reglerna och med det kan det bli någon helt ny som får vikariatet. Men fram tills CR sagt sitt, så kommer jag ha det. Mitt namn kommer att lämnas på förslag iaf från chefens sida och det är jag glad för. Det kanske ger huset. de boende och mig en liten chans att jag får det. Chefen vill ha mig på den tjänsten. Synd att hon inte får bestämma vem som skall ha det. Alla regler är inte av godo. Samma är det med BMS (Bemanningsservice) 1) de kan sällan skicka folk trots att det sägs att de gått back för att folk inte kommer ut på jobb då varje arbetsplats helst vill ha sina egna vikarier 2) de känner aldrig eller sällan till arbetsplatsen eller de boende vilket gör att de är mer en belastning än hjälp.. 3) vi försökte en gång få planera in personal 2 veckor fram i tiden då vi visste det skulle behövas pga utbildning.. men så långt fram kunde de inte planera.. Håhåjaja.. Skrota CentralRekrytering och BMS så kan var och en få sköta sitt och få det folk de vill ha!
Upplägget på nya sidan har jag inte till fullo bestämt mig för än men jag vet att det blir blogg i vanlig ordning men också en lösenorsskyddad dagbok enbart för de med särskild behörighet. Allt vill man ju inte prata om inför storpublik. Bilder, ja visst.. foton måste jag ju bara ha med även om det nu är längesedan jag tog tag i mitt fotograferande. Jag kommer av förklarsliga skäl INTE vara med i EFIT och det är enkom för att jag vägrar befatta mig med digitalkamera mer än den stackare jag har på mobilen. Det är ju för- och nackdelar med digitalkamera och vem vet.. enbart för att ha snabbfoton/slarvbilder att lägga in på datorn skulle jag ju kunna köpa en digitalkamera.. men jag vet inte om jag är intresserad av att lägga de pengarna på en sådan mojäng.
Jaja.. det ger sig ju.. Jag har jobbat i dag. Det var min lediga dag från Landstinget (men jag skall jobba i natt i kommunen) men en kollega blev sjuk i går kväll så hon gick hem och jag blev tillfrågad om jag kunde ta hennes dagtur idag och vara ledig i morgon, då jag skulle jobba kväll. Det är ändå full styrka på personalen i morgon. Nå, det kunde jag ju gå med på. Skönt vara ledig efter ett nattpass också.
På fredag är mina sommarvikariat slut men jag är inte slut på marknaden för det. Ett långtidsskjuksvik är kanske i antågande och det kommer jag att få tillsätta tills vidare. Det måste centralrekryteras vilket inte är till glädje vare sig för chefen eller huset. Men så är reglerna och med det kan det bli någon helt ny som får vikariatet. Men fram tills CR sagt sitt, så kommer jag ha det. Mitt namn kommer att lämnas på förslag iaf från chefens sida och det är jag glad för. Det kanske ger huset. de boende och mig en liten chans att jag får det. Chefen vill ha mig på den tjänsten. Synd att hon inte får bestämma vem som skall ha det. Alla regler är inte av godo. Samma är det med BMS (Bemanningsservice) 1) de kan sällan skicka folk trots att det sägs att de gått back för att folk inte kommer ut på jobb då varje arbetsplats helst vill ha sina egna vikarier 2) de känner aldrig eller sällan till arbetsplatsen eller de boende vilket gör att de är mer en belastning än hjälp.. 3) vi försökte en gång få planera in personal 2 veckor fram i tiden då vi visste det skulle behövas pga utbildning.. men så långt fram kunde de inte planera.. Håhåjaja.. Skrota CentralRekrytering och BMS så kan var och en få sköta sitt och få det folk de vill ha!
Stackars, stackars interner...
Man sitter på kåket av vissa anledningar. Man har gjort dumma saker.. man har skapat tragedi hos människor i samhället.. hela familjer är drabbade.. så även internens familj som har en familjemedlem som är brottsling. Brottet kan vara mord, våldtäkt, försök till våldtäkt, rattfylla med svåra konsekvens, överfall etc. Detta i sin tur kan skapa svår depression hos de drabbade, sömnlöshet, sjukdom, sjukskrivning och självmord..
Våra brottsoffer får sällan skadestånd som täcker svårigheterna. De får knappt stöd och hjälp på något sätt. Det är en glömd kategori samhällsmedborgare.
Hur ofta tänker brottslingarna på vad de ställer till med för sina offer med familjer? Inte ofta, tror jag. Inte här i stan i alla fall.. för om de gjorde det, skulle de sitta av sitt straff och ge tusan i att gnälla över lite störd nattsömn. Ja, det är sant.. de har gått ut till Barometern och klagat och nu även till kvällsposten!! Stackars interner som inte kan sova om nätterna pga Vallen, ett disko i närheten av fängelset.
När skall de inse att om de inte hade begått brott, så kunde de sova i lugn och ro hemma i sina egna sängar i stället.. och en annan familj kanske inte hade haft det svårt pga brott.
Jag tycker det fjäskas för mycket för de svenska internerna. Ställ högre krav på dem i stället och de skall vara tacksamma över att de sitter i svenska fängelser och att vi inte har dödsstraff här. De skall tiga, ligg vaken och begrunda sin brott och ägna en tanke åt alla de familjer som är drabbade av sömnlöshet, depression och andra problem tack vara just dem! De äger inger rätt att beklaga sin situation. De har till och med bättre mat än det som serveras på de svenska grundskolorna.
Jag hade en gång en nära vän som hamnade på fel sida lagen och jag gjorde något besök på kåken där han satt.. Håhåjaja.. det var rena rama semestern!
Så har vi de som inte straffas pga hög ålder. Jag anser ju att är man ung, stark och frisk nog att misshandla någon, som i detta fall som Expressen tar upp, så skall man ju vara ung och stark nog att sitta av sitt straff på avsedd plats: Fängelse!
Våra brottsoffer får sällan skadestånd som täcker svårigheterna. De får knappt stöd och hjälp på något sätt. Det är en glömd kategori samhällsmedborgare.
Hur ofta tänker brottslingarna på vad de ställer till med för sina offer med familjer? Inte ofta, tror jag. Inte här i stan i alla fall.. för om de gjorde det, skulle de sitta av sitt straff och ge tusan i att gnälla över lite störd nattsömn. Ja, det är sant.. de har gått ut till Barometern och klagat och nu även till kvällsposten!! Stackars interner som inte kan sova om nätterna pga Vallen, ett disko i närheten av fängelset.
När skall de inse att om de inte hade begått brott, så kunde de sova i lugn och ro hemma i sina egna sängar i stället.. och en annan familj kanske inte hade haft det svårt pga brott.
Jag tycker det fjäskas för mycket för de svenska internerna. Ställ högre krav på dem i stället och de skall vara tacksamma över att de sitter i svenska fängelser och att vi inte har dödsstraff här. De skall tiga, ligg vaken och begrunda sin brott och ägna en tanke åt alla de familjer som är drabbade av sömnlöshet, depression och andra problem tack vara just dem! De äger inger rätt att beklaga sin situation. De har till och med bättre mat än det som serveras på de svenska grundskolorna.
Jag hade en gång en nära vän som hamnade på fel sida lagen och jag gjorde något besök på kåken där han satt.. Håhåjaja.. det var rena rama semestern!
Så har vi de som inte straffas pga hög ålder. Jag anser ju att är man ung, stark och frisk nog att misshandla någon, som i detta fall som Expressen tar upp, så skall man ju vara ung och stark nog att sitta av sitt straff på avsedd plats: Fängelse!
Stackars Micke
Det finns inte så mycket annat att säga om denne gemytlige och gode norrlänning med ett himmelskt tålamod vad det gäller mig. Jag har bestämt mig för att lägga mig på ett webbhotel med mitt domännamn som jag just beställt och betalt. Jag har ju tusen frågor och han svarar så snällt så. Just nu beskriver han en del som jag får reda ut när det blir aktuellt.. men det skall väl gå det också.
Jag kommer troligtvis att överge denna sida för att helt ägna mig åt den nya.. jag hoppas det kommer att funka som det är tänkt. Adress dit kommer tids nog för behöriga och annat löst folk.
Domännamnet har jag köpt hos loopia och webbhotellet hos manufrog. Det känns liksom lika bra att ta samma platser som Micke har erfarenhet av... han är ju min största supportverkstad. Han har verkligen ställt upp genom åren på alla mina frågor och problem med datorn. Han är verkligen guld värd.. han är också värd att besöka på www.kludd.se
Jag kommer troligtvis att överge denna sida för att helt ägna mig åt den nya.. jag hoppas det kommer att funka som det är tänkt. Adress dit kommer tids nog för behöriga och annat löst folk.
Domännamnet har jag köpt hos loopia och webbhotellet hos manufrog. Det känns liksom lika bra att ta samma platser som Micke har erfarenhet av... han är ju min största supportverkstad. Han har verkligen ställt upp genom åren på alla mina frågor och problem med datorn. Han är verkligen guld värd.. han är också värd att besöka på www.kludd.se
Rökning dödar
Det är en rubrik vi ofta ser. Sedan många år har även cigarettpaketen dessa rubriker. I detta upplysta samhälle vi lever i fortsätter ändå folk att börja röka/fortsätta röka.
Jag ser i mitt arbete konsekvenserna av rökningen. KOL är en av dem. Nu behöver man verkligen inte vara röka för att drabbas av KOL (Kronisk Obstruktiv Lungsjukdom) men flertalet av dem jag möter är just rökare sedan många år. Det är fruktansvärt att se hur människor med KOL eller andra tobakrelaterade lungsjukdomar tynar bort i smärta och andnöd. Dock har jag ingen förståelse för deras klagan över smärtor och ångest. Men självklart bemöter jag dem med respekt. Det är inte min sak att döma dem. Jag har barn som börjat röka.. den ene började för några år sedan att ta några bloss lite nu och då och den äldste har börjat nu som nästan 18-åring!! Jag kan inte fatta varför.. eller, jo, jag har en tänkbar förklaring men den är inte hållbar. Dock är han myndig om några veckor så det blir inte lätt neka honom. Jag röker inte men har rökt en gång i tiden. Det var dock före mina barns födelse. Jag blir självklart förtvivlad över mina barns val och då har vi ändå genom åren haft motivationssamtal om tobakens verkan och förödelse.
Jag hade en farbror som dog i sviterna av rökningen för ca ett år sedan. Min faster, hans syster, dog i lungcancer för många år sedan.. en kusin på samma släktsida dog också i lungcancer för ett år sedan, strax efter sin morbror (min farbror).. alla var storrökare.
Rökare, inte alla men oerhört många, röker utan hänsyn till andra. De står i busskurer i solsken och regn/snöyra och vi som inte vill behöva stå i stanken, får stå ute i regnet/snöyran. Det röks i trapphus, hissar.. precis utanför enteér, på icke avsedd rökplats utanför sjukhuset trots att det står målat med stora bokstäver precis där de står "RÖKNING FÖRBJUDEN" (jag har god lust att lämna ett visitkort till dem där det står telefonnummer till en skola som hjälper de med läs- och skrivsvårigheter)
Jag är inte den som kommer med pekpinnar utan låter rökare vara rökare. Jag har själv varit rökare men jag stod alltid 5-7 m från busskurerna, rökte aldrig i trapphus eller på andra platser som var inskränkta med väggar där det var jobbigt för icke-rökare. Aldrig att jag rökte vid ett lunchbord om inte alla ätit klart och det fanns fler rökare vid bordet. Sedan är det ju inte hänsyn alls att röka någonstans men man kan ju välja sina platser.
Jag är inte för ett totalt rökförbud för var och en måste ta ansvar för sina egna liv och val.
För att återgå till rubriken så är det inte bara tobaksrelaterade sjukdomar som tar liv från rökarna. Många ha tänt cigaretter när de kört bil och tappat koncentrationen en sekund som lett till frontalkrock och den som blivit påkörd av rökaren har dött men inte den som orsakat krocken. Nu senast var det en kvinna som promt skulle röka på ett hotell med rökförbud på rummet. Hon valde att öppna fönstret för att luta sig ut och ta sitt bloss.. En man är nu änka och barnen är moderslösa. Är det verkligen värt att dö för?
Jag ser i mitt arbete konsekvenserna av rökningen. KOL är en av dem. Nu behöver man verkligen inte vara röka för att drabbas av KOL (Kronisk Obstruktiv Lungsjukdom) men flertalet av dem jag möter är just rökare sedan många år. Det är fruktansvärt att se hur människor med KOL eller andra tobakrelaterade lungsjukdomar tynar bort i smärta och andnöd. Dock har jag ingen förståelse för deras klagan över smärtor och ångest. Men självklart bemöter jag dem med respekt. Det är inte min sak att döma dem. Jag har barn som börjat röka.. den ene började för några år sedan att ta några bloss lite nu och då och den äldste har börjat nu som nästan 18-åring!! Jag kan inte fatta varför.. eller, jo, jag har en tänkbar förklaring men den är inte hållbar. Dock är han myndig om några veckor så det blir inte lätt neka honom. Jag röker inte men har rökt en gång i tiden. Det var dock före mina barns födelse. Jag blir självklart förtvivlad över mina barns val och då har vi ändå genom åren haft motivationssamtal om tobakens verkan och förödelse.
Jag hade en farbror som dog i sviterna av rökningen för ca ett år sedan. Min faster, hans syster, dog i lungcancer för många år sedan.. en kusin på samma släktsida dog också i lungcancer för ett år sedan, strax efter sin morbror (min farbror).. alla var storrökare.
Rökare, inte alla men oerhört många, röker utan hänsyn till andra. De står i busskurer i solsken och regn/snöyra och vi som inte vill behöva stå i stanken, får stå ute i regnet/snöyran. Det röks i trapphus, hissar.. precis utanför enteér, på icke avsedd rökplats utanför sjukhuset trots att det står målat med stora bokstäver precis där de står "RÖKNING FÖRBJUDEN" (jag har god lust att lämna ett visitkort till dem där det står telefonnummer till en skola som hjälper de med läs- och skrivsvårigheter)
Jag är inte den som kommer med pekpinnar utan låter rökare vara rökare. Jag har själv varit rökare men jag stod alltid 5-7 m från busskurerna, rökte aldrig i trapphus eller på andra platser som var inskränkta med väggar där det var jobbigt för icke-rökare. Aldrig att jag rökte vid ett lunchbord om inte alla ätit klart och det fanns fler rökare vid bordet. Sedan är det ju inte hänsyn alls att röka någonstans men man kan ju välja sina platser.
Jag är inte för ett totalt rökförbud för var och en måste ta ansvar för sina egna liv och val.
För att återgå till rubriken så är det inte bara tobaksrelaterade sjukdomar som tar liv från rökarna. Många ha tänt cigaretter när de kört bil och tappat koncentrationen en sekund som lett till frontalkrock och den som blivit påkörd av rökaren har dött men inte den som orsakat krocken. Nu senast var det en kvinna som promt skulle röka på ett hotell med rökförbud på rummet. Hon valde att öppna fönstret för att luta sig ut och ta sitt bloss.. En man är nu änka och barnen är moderslösa. Är det verkligen värt att dö för?
Skilsmässa???
Eller "Till salu, lägstbjudande"?? Som bekant hos mina närmastem tror ju äldste sonens katt, Gustav, att han är min make. Han beter sig verkligen som om han var min lagvigde. Uppfodrande tittar han på mig när matskålen innehåller bara "smulorna" av torrfodret och kräver genast att det skall bytas ut till hela bitar *jag brukar bara fylla på och ibland är jag lite retlig tillbaka och tar bort smulorna och lägger dem överst på den nya maten.. och då blänger han surt och kräver att jag byter bort det, vilket jag inte gör* :D Han sover tätt intill mig på min kudde och skall helst hålla tass i hand.. eller så skall jag lägga armen om honom.. Han kan ibland om kvällarna skynda sig att sätta sig på sängen och blänga krävande och anse att jag skall lägga mig. (klickbara bilder för större format)
Jag brukar småprata med honom så klart.. ibland grälar jag på honom och som min tidigare svärdotter alltid sa så borde jag skaffa mig en karl i stället.. orsak: Jag pratade/grälade med katten och det var liksom lite att gå över styr..
Svartsjuk är han också, minsann. Inte när det gäller familjemedlemmarna och hans syster Kattis utan folk som kommer utifrån, vänner, bekanta.. och när jag skall resa bort. Oj, vad han ställer till det!! När jag skall resa bort så kan han springa runt och sätta sig på de mest synliga platserna för att just synas. Köksbordet är en sådan plats.. så snart jag är på väg dit, sätter han av i högsta gallopp och gärna genar över mina fötter så han får en spark av misstag i hopp om att jag skall snubbla och inte kunna komma iväg.. Gustav fullkomligt flyger upp på köksbordet.. tittat utmanande med sur blick *ingen katt kan se så sur ut som Gustav* .. släpper mig inte med blicken och puttar ner sak efter sak som finns på bordet.. Eller så far han runt som etet jehu och bara rasar ner allt i sin väg..
När Söstra mi sov över första gången, sov hon i andra delen av dubbelsängen. Gustav brukar ju kliva upp samtidigt som jag men tro't eller ej.. denna natt låg han stilla som en död katt mellan söstra mi och mig.. och när jag i ottan klev upp skall ni inte tro att Gustav klev upp! Nej, han låg kvar och bevakade Söstra!! När jag för 2 veckor sedan hade en mindre bjudning och en manlig vän sov över, i sonens rum dessutom.. Ja, tro inte att Gustav behagade uppföra sig fint.. Så länge vi 4 vuxna satt ute och åt, pratade och bara hade trevlig så var allt väl. Gustav kelade med söstra mi, Broder samt denne man. Söstra mi och Brodern for hem till sitt vid 2 snåret. Mannen och jag satt och pratade lite till. Jag hann undan med disken också.. Så blev det en god natt kram i hallen och från där vi stod och sa god natt kunde vi se en mycket sur och svartsjuk Gustav i min säng.. blängandes och uppfodrande.
Nästa morgon var inte Gustav ett dugg mer lättad när han insåg att matte/Makan sov bara med katten... Nej, när jag klev upp, vilket jag gjorde tidigt, satte mig på uteplatsen att läsa i väntan på att min gäst skulle vakna.. så låg Gustav kvar. Mannen vaknade.. vi pratade lite, åt frukost och sedan for han vidare till sitt. Gustav låg kvar och tjurade.. En timme efter att gästen farit låg Gustav kvar och bevakade sina intressen! Jag gick ut ett par timmar och när jag kom hem igen.. ja, behöver jag säga att katten surade vidare på samma plats där jag lämnat honom?? =o)
Men nu till orsaken till rubriken. Katterna kommer ju hem med allsköns små och stora gåvor till mig. Möss i olika storlekar, skator har förekommit, småfåglar.. men framför allt just nu är det populärt med mal.. dessa svarta eller grå äckliga nattmal som får kalla kårar att krypa längs ryggraden på mig *ryser vid tanken* Igår var det så dags igen.
Jag hörde Gustavs vaga rov-rop. Jag reste mig och skulle se vad det var, även om jag misstänkte vad det var.. av hans tonläge att döma *han har olika ljud beroende på vad han kommer hem med* jag skällde på honom för dessa gåvor i form av mal, tycker jag inte om, uppskattar inte ens och jag är helt övertygad om att han vet det.. och älskar att retas genom att ta in dem.. för så snart han såg att jag hämtade dammsugaren för att få bort den *möss och större djur tar jag i handen men inte dessa äckliga* då sprang han ut! Med ett stort leende från ena örat till det andra.. Nåja. Det såg så ut i alla fall.. Jag fortsatte skälla lite på honom men eftersom han rusat ut igen, så hörde han ju inte det.. Efter 20 minuter hör jag ett ännu vagare rov-rop från sovrummet.. *suck* Nedanför sänggavlen låg ÄNNU en mal.. och UNDER sängen låg Gustav.. med all säkerhet flinandes. Nu nästan skrek jag åt honom att "nu får det ta mig f*n bli skilsmässa eller så säljer jag Dig till lägstbjudande!!" Åter igen hämtade jag dammsugaren.. och katten rusar ut.. skadeglad som få. Jag stängde altandörren så han inte kunde ta sig in utan att "knacka" på fönstret. Inga fler avskyvärda gåvor i går kväll, inte. Rysningarna satt kvar länge efter att jag stängt.
Efter ca 30 minuter så knackar det på fönstret och där sitter Gustav och vill komma in. Noga kollade jag så att han inte hade med sig någon äcklig nattmal.. för då hade han fått sitta där han satt.. Snäll som få kom han och la sig tätt intill på kudden och fjäskade.. men jag var inte på humör att förlåta honom igår.. inte heller att klappa om honom..
Man skall hålla sina män i schack.. katt eller männ'ska ;o)
Det har varit marknad i stan idag och jag kunde bara inte låta bli att köpa söta matskålar till katterna. Hade det inte varit för att Gustav psykar mig som han gör, hade jag aldrig tänkt på det men.... det blev denna till Gustav.
Till Kattis blev den en sötare med texten "En liten godbit". Men framför allt fick jag tag på något som inte fås hur som helst.
HUR gott som helst, avnjutes bäst till nygräddade våfflor med grädde.. Helst gräddade ute på "Örnsköldsviksa". Dvs över öppen eld på stock och med våffeljärn gjorda för öppen-eld-gräddning. Micke vet.. *ler* 
(bild från Mickes kamera när jag var upp till honom i Övik 2003 eller nå't)
Jag brukar småprata med honom så klart.. ibland grälar jag på honom och som min tidigare svärdotter alltid sa så borde jag skaffa mig en karl i stället.. orsak: Jag pratade/grälade med katten och det var liksom lite att gå över styr..
Svartsjuk är han också, minsann. Inte när det gäller familjemedlemmarna och hans syster Kattis utan folk som kommer utifrån, vänner, bekanta.. och när jag skall resa bort. Oj, vad han ställer till det!! När jag skall resa bort så kan han springa runt och sätta sig på de mest synliga platserna för att just synas. Köksbordet är en sådan plats.. så snart jag är på väg dit, sätter han av i högsta gallopp och gärna genar över mina fötter så han får en spark av misstag i hopp om att jag skall snubbla och inte kunna komma iväg.. Gustav fullkomligt flyger upp på köksbordet.. tittat utmanande med sur blick *ingen katt kan se så sur ut som Gustav* .. släpper mig inte med blicken och puttar ner sak efter sak som finns på bordet.. Eller så far han runt som etet jehu och bara rasar ner allt i sin väg..
När Söstra mi sov över första gången, sov hon i andra delen av dubbelsängen. Gustav brukar ju kliva upp samtidigt som jag men tro't eller ej.. denna natt låg han stilla som en död katt mellan söstra mi och mig.. och när jag i ottan klev upp skall ni inte tro att Gustav klev upp! Nej, han låg kvar och bevakade Söstra!! När jag för 2 veckor sedan hade en mindre bjudning och en manlig vän sov över, i sonens rum dessutom.. Ja, tro inte att Gustav behagade uppföra sig fint.. Så länge vi 4 vuxna satt ute och åt, pratade och bara hade trevlig så var allt väl. Gustav kelade med söstra mi, Broder samt denne man. Söstra mi och Brodern for hem till sitt vid 2 snåret. Mannen och jag satt och pratade lite till. Jag hann undan med disken också.. Så blev det en god natt kram i hallen och från där vi stod och sa god natt kunde vi se en mycket sur och svartsjuk Gustav i min säng.. blängandes och uppfodrande.
Nästa morgon var inte Gustav ett dugg mer lättad när han insåg att matte/Makan sov bara med katten... Nej, när jag klev upp, vilket jag gjorde tidigt, satte mig på uteplatsen att läsa i väntan på att min gäst skulle vakna.. så låg Gustav kvar. Mannen vaknade.. vi pratade lite, åt frukost och sedan for han vidare till sitt. Gustav låg kvar och tjurade.. En timme efter att gästen farit låg Gustav kvar och bevakade sina intressen! Jag gick ut ett par timmar och när jag kom hem igen.. ja, behöver jag säga att katten surade vidare på samma plats där jag lämnat honom?? =o)
Men nu till orsaken till rubriken. Katterna kommer ju hem med allsköns små och stora gåvor till mig. Möss i olika storlekar, skator har förekommit, småfåglar.. men framför allt just nu är det populärt med mal.. dessa svarta eller grå äckliga nattmal som får kalla kårar att krypa längs ryggraden på mig *ryser vid tanken* Igår var det så dags igen.
Jag hörde Gustavs vaga rov-rop. Jag reste mig och skulle se vad det var, även om jag misstänkte vad det var.. av hans tonläge att döma *han har olika ljud beroende på vad han kommer hem med* jag skällde på honom för dessa gåvor i form av mal, tycker jag inte om, uppskattar inte ens och jag är helt övertygad om att han vet det.. och älskar att retas genom att ta in dem.. för så snart han såg att jag hämtade dammsugaren för att få bort den *möss och större djur tar jag i handen men inte dessa äckliga* då sprang han ut! Med ett stort leende från ena örat till det andra.. Nåja. Det såg så ut i alla fall.. Jag fortsatte skälla lite på honom men eftersom han rusat ut igen, så hörde han ju inte det.. Efter 20 minuter hör jag ett ännu vagare rov-rop från sovrummet.. *suck* Nedanför sänggavlen låg ÄNNU en mal.. och UNDER sängen låg Gustav.. med all säkerhet flinandes. Nu nästan skrek jag åt honom att "nu får det ta mig f*n bli skilsmässa eller så säljer jag Dig till lägstbjudande!!" Åter igen hämtade jag dammsugaren.. och katten rusar ut.. skadeglad som få. Jag stängde altandörren så han inte kunde ta sig in utan att "knacka" på fönstret. Inga fler avskyvärda gåvor i går kväll, inte. Rysningarna satt kvar länge efter att jag stängt. Efter ca 30 minuter så knackar det på fönstret och där sitter Gustav och vill komma in. Noga kollade jag så att han inte hade med sig någon äcklig nattmal.. för då hade han fått sitta där han satt.. Snäll som få kom han och la sig tätt intill på kudden och fjäskade.. men jag var inte på humör att förlåta honom igår.. inte heller att klappa om honom..
Man skall hålla sina män i schack.. katt eller männ'ska ;o)
Det har varit marknad i stan idag och jag kunde bara inte låta bli att köpa söta matskålar till katterna. Hade det inte varit för att Gustav psykar mig som han gör, hade jag aldrig tänkt på det men.... det blev denna till Gustav.
Till Kattis blev den en sötare med texten "En liten godbit". Men framför allt fick jag tag på något som inte fås hur som helst.
HUR gott som helst, avnjutes bäst till nygräddade våfflor med grädde.. Helst gräddade ute på "Örnsköldsviksa". Dvs över öppen eld på stock och med våffeljärn gjorda för öppen-eld-gräddning. Micke vet.. *ler* (bild från Mickes kamera när jag var upp till honom i Övik 2003 eller nå't)Inget ont i religionen i sig...
.. men vi får inte glömma att det är människorna som agerar som religiösa som är ofullkoliga och därmed fyllda av fel, som alla vi andra.. men jag kan inte säga att jag är för religion. Ateist är jag inte heller men världen styrs av så mycket relitiöst.
Det är religionen som alltid sagt det är synd att leva som sambo utan äktenskapet, att vara homosexuell, att ha sex före äktenskap etc. Listan kan göras lång..
Visst är jag bevandrad i Bibeln men jag har ingen koll på hur den skall/bör tolkas. Varje enskild religion tolkar den utifrån sin önskan och inom de olika religiösa samfunden är det oenighet då var och en vill tolka Bibeln utifrån vad de själva anser är rätt och rådigt. Varför då alls vara medlem i någon kyrka eller annat religiöst samfund om man ändå inte kan enas?
Tittar vi på religionen i sig, så är den nog god på sitt sätt.. Se bara på de s.k tio budorden. De är inget fel att leva efter dem.. (men det finns massor av negativa saker också med religionen) men när präster och andra "bestämmande" inom det religösa tar sig frihet att döma andra, då är det väl ändå att dags att ta en funderare över hur ödmjuk han/hon är. Senaste exemplet är här---> "TV-pastor..." Det behöver inte vara präster.. Jag har även hört "vanliga" församlingsmedlemmar döma andra.. båda inom och utanför samfundet.
Är det något jag får kalla kårar av så är det just de som hävdar sig vara ödmjuka religiösa och gudfruktiga medmänniskor som ärar gud och allt vad man nu säger, går ut och dömer andra människor på detta vis. Det visar bara på hur högmodiga de är.. att de ser sig själv som bättre människor.. Men "solen går upp över både onda och goda" och ingen är väl felfri?? Eller??
Religionen tycks för många vara ett svepskäl och ett skydd för de onda handlingar man begår. Hur många gånger har inte kardinaler och andra katolska präster - de som dömer hårdast när det gäller abortfrågan, sexualitet, motståndare till skilsmässor etc - blivit döma för övergrepp på pojkar? Man tystar ner det och betalar stora summor till de drabbade och fortsätter.. Tror de verkligen inte att gud, som de säger sig hysa så stor respekt för, ser dem och kommer att döma dem på samma sätt som de själva påstår att gud skall döma församlingsmedlemmarna som syndar? (Detta gäller inte bara katolicismen utan inom all religion) Ingen är ju fri från synd..
Samma högmod tycker jag det är när vi får höra från diverse religiösa samfund att just de har sanningen om livet och existensen och världens framtid. Eftersom alla, mer eller mindre, hävdar sig som enda sanningen, så är det inte så konstigt att resten av jordens invånare kan bli förvirrade för vilka skall de tro på? Religiösa är väl ärliga?? Eller? I mina ögon finns ingen ödmjukhet i dessa påståenden om att ha världens sannning. Visserligen är det upp till var och en att sedan ge sig i kast med olika religioner för att själv undersöka saken och se vad man själv kommer fram till.. men återigen.. vilken tolkning är den sanna och hur vill gud, om han nu är upphovsmannen till bibeln och skapelsen, att vi tolkar det hela??
Nåja.. nu var det frågan om att människor som predikar guds ord och kärlek, ödmjukhet etc ändå tar sig rätten att leka gud själva och döma andra människor.. prinsessor eller andra invånare på jorden. Det är något jag inte kan få en logisk ekvation på..
Det är religionen som alltid sagt det är synd att leva som sambo utan äktenskapet, att vara homosexuell, att ha sex före äktenskap etc. Listan kan göras lång..
Visst är jag bevandrad i Bibeln men jag har ingen koll på hur den skall/bör tolkas. Varje enskild religion tolkar den utifrån sin önskan och inom de olika religiösa samfunden är det oenighet då var och en vill tolka Bibeln utifrån vad de själva anser är rätt och rådigt. Varför då alls vara medlem i någon kyrka eller annat religiöst samfund om man ändå inte kan enas?
Tittar vi på religionen i sig, så är den nog god på sitt sätt.. Se bara på de s.k tio budorden. De är inget fel att leva efter dem.. (men det finns massor av negativa saker också med religionen) men när präster och andra "bestämmande" inom det religösa tar sig frihet att döma andra, då är det väl ändå att dags att ta en funderare över hur ödmjuk han/hon är. Senaste exemplet är här---> "TV-pastor..." Det behöver inte vara präster.. Jag har även hört "vanliga" församlingsmedlemmar döma andra.. båda inom och utanför samfundet.
Är det något jag får kalla kårar av så är det just de som hävdar sig vara ödmjuka religiösa och gudfruktiga medmänniskor som ärar gud och allt vad man nu säger, går ut och dömer andra människor på detta vis. Det visar bara på hur högmodiga de är.. att de ser sig själv som bättre människor.. Men "solen går upp över både onda och goda" och ingen är väl felfri?? Eller??
Religionen tycks för många vara ett svepskäl och ett skydd för de onda handlingar man begår. Hur många gånger har inte kardinaler och andra katolska präster - de som dömer hårdast när det gäller abortfrågan, sexualitet, motståndare till skilsmässor etc - blivit döma för övergrepp på pojkar? Man tystar ner det och betalar stora summor till de drabbade och fortsätter.. Tror de verkligen inte att gud, som de säger sig hysa så stor respekt för, ser dem och kommer att döma dem på samma sätt som de själva påstår att gud skall döma församlingsmedlemmarna som syndar? (Detta gäller inte bara katolicismen utan inom all religion) Ingen är ju fri från synd..
Samma högmod tycker jag det är när vi får höra från diverse religiösa samfund att just de har sanningen om livet och existensen och världens framtid. Eftersom alla, mer eller mindre, hävdar sig som enda sanningen, så är det inte så konstigt att resten av jordens invånare kan bli förvirrade för vilka skall de tro på? Religiösa är väl ärliga?? Eller? I mina ögon finns ingen ödmjukhet i dessa påståenden om att ha världens sannning. Visserligen är det upp till var och en att sedan ge sig i kast med olika religioner för att själv undersöka saken och se vad man själv kommer fram till.. men återigen.. vilken tolkning är den sanna och hur vill gud, om han nu är upphovsmannen till bibeln och skapelsen, att vi tolkar det hela??
Nåja.. nu var det frågan om att människor som predikar guds ord och kärlek, ödmjukhet etc ändå tar sig rätten att leka gud själva och döma andra människor.. prinsessor eller andra invånare på jorden. Det är något jag inte kan få en logisk ekvation på..
Underbara sommar!
Ja, vad kan jag mer säga? Jag är medveten om att alla inte haft eller har en skön sommar. Det har regnat, varit översvämningar.. det har varit kaos på sina håll och det är verkligen hemskt hur det varit. Men det gör ju inte att jag undviker att njuta av stunden ändå.
Idag, efter att ha gått av efter mina två arbetsnätter, tog jag en promenad till stan och gästhamnen. Där fanns ju bara en sak att göra: Köpa mig årets första (!!) glass! Jag brukar köpa glass så snart jag anser det är vår.. men av olika anledningar så gjorde jag inte det. En ljuvligt god bananasplit blev det.
Det var i stort sett tomt på glassorter så jag fick snällt ge mig på att testa nya smaker. Man bör ju ta tillfället i akt att förnya sig lite. Apelsin/Citron kan jag varmt rekommendera om man tycker om frisk smak. Kiwismaken var lika god den men också mintchokladen. Nu vet jag att det är okej att våga lite när det gäller smaker. Det är så lätt att köra fast i gamla spår, tycker jag. Nu blev det i alla fall ett lyckotest för min del.
Gott om segelbåtar är det också i hamnen.
Att sitta där och betrakta alla dessa båtmänniskor, och alla andra också för den delen, är avkopplande. När jag kände mig mätt och belåten på både glass och människor, promenerade jag hem igen. Dock fick jag en ingivelse att gå in på en second-hand-butik och kika lite. Jag är på jakt efter servettringar och det är inte det lättaste att finna. För 2 år sedan kom jag över 2 st i den butiken. Idag fick jag tag på 6 st till!! För en tia! Nu var det visserligen inte den typ av ringar jag är ute efter, men de duger tills vidare.
I lördags hade jag min väninna och hennes bror här på mat. Även en f.d gym-kompis kom. Det är alltid roligt med mindre sällskap i stillhet. Som tur var, var vädret på vår sida så vi kunde sitta ute på altanen och äta, prata och bara ha trevligt. TIll förrätt hade jag gjort en Gazpcho tillsammans med krutonger och till huvudrätt blev det en medelhavssallad med kruksallad som botten tillsammans med roukolasallad och machetasallad.. Jag varvade detta med tonfisk i sataysås, fetaost och sardeller. Runt kanterna, på kruksalladsbladen dekorerade jag med ägghalvor. Självklart var det lite olivolja snirklat över det hela. Efterrätten bestod av halva meloner som jag gröpte ur och skivade ner persikor och jordgubbar. På det pudrade jag florsocker. Allt var mycket gott och uppskattat.
Det blev lite vin till maten. Min gym-kompis hade köpt två flaskor rött som kom väl till pass. Jag undviker rött vin pga huvudvärk men jag smakade lite på det. Det var ett mycket gott vin. Han har god smak när det gäller vin, den gode gym-killen. Under resten av kvällen/natten skalade och stavade jag morötter och skivade upp kalmarkorv. Till det hade vi också nachochips och dip hade jag gjort själv i 3 olika smaker. Allt var mer än gott.
Jag hade lovat min älskade vän Micke att ta bilder på maten och upplägget så jag kunde visa honom vad han missade genom att befinna sig där uppe i norra halvklotet någonstans men *f'låt, Micke* det glömde jag ju bort i all uppståndelse.
Just det ja.. som välkomststugg hade jag rullat in lax samt skinka i tunnbröd och snittat. Till det blev det en liten välkomstdrink i form av Sheridan. En flaska som jag fått i present av Brodern dagen före. *tack igen*
Det behöver inte vara så avancerat för att få till en lyckad kväll med goda vänner. Huvudsaken är att humöret är på top och att vi trivs tillsammans. Med det med sig i bagaget, kan man faktiskt äta knäckebröd en hel kväll.
Idag, efter att ha gått av efter mina två arbetsnätter, tog jag en promenad till stan och gästhamnen. Där fanns ju bara en sak att göra: Köpa mig årets första (!!) glass! Jag brukar köpa glass så snart jag anser det är vår.. men av olika anledningar så gjorde jag inte det. En ljuvligt god bananasplit blev det.
Det var i stort sett tomt på glassorter så jag fick snällt ge mig på att testa nya smaker. Man bör ju ta tillfället i akt att förnya sig lite. Apelsin/Citron kan jag varmt rekommendera om man tycker om frisk smak. Kiwismaken var lika god den men också mintchokladen. Nu vet jag att det är okej att våga lite när det gäller smaker. Det är så lätt att köra fast i gamla spår, tycker jag. Nu blev det i alla fall ett lyckotest för min del. Gott om segelbåtar är det också i hamnen.
Att sitta där och betrakta alla dessa båtmänniskor, och alla andra också för den delen, är avkopplande. När jag kände mig mätt och belåten på både glass och människor, promenerade jag hem igen. Dock fick jag en ingivelse att gå in på en second-hand-butik och kika lite. Jag är på jakt efter servettringar och det är inte det lättaste att finna. För 2 år sedan kom jag över 2 st i den butiken. Idag fick jag tag på 6 st till!! För en tia! Nu var det visserligen inte den typ av ringar jag är ute efter, men de duger tills vidare. I lördags hade jag min väninna och hennes bror här på mat. Även en f.d gym-kompis kom. Det är alltid roligt med mindre sällskap i stillhet. Som tur var, var vädret på vår sida så vi kunde sitta ute på altanen och äta, prata och bara ha trevligt. TIll förrätt hade jag gjort en Gazpcho tillsammans med krutonger och till huvudrätt blev det en medelhavssallad med kruksallad som botten tillsammans med roukolasallad och machetasallad.. Jag varvade detta med tonfisk i sataysås, fetaost och sardeller. Runt kanterna, på kruksalladsbladen dekorerade jag med ägghalvor. Självklart var det lite olivolja snirklat över det hela. Efterrätten bestod av halva meloner som jag gröpte ur och skivade ner persikor och jordgubbar. På det pudrade jag florsocker. Allt var mycket gott och uppskattat.
Det blev lite vin till maten. Min gym-kompis hade köpt två flaskor rött som kom väl till pass. Jag undviker rött vin pga huvudvärk men jag smakade lite på det. Det var ett mycket gott vin. Han har god smak när det gäller vin, den gode gym-killen. Under resten av kvällen/natten skalade och stavade jag morötter och skivade upp kalmarkorv. Till det hade vi också nachochips och dip hade jag gjort själv i 3 olika smaker. Allt var mer än gott.
Jag hade lovat min älskade vän Micke att ta bilder på maten och upplägget så jag kunde visa honom vad han missade genom att befinna sig där uppe i norra halvklotet någonstans men *f'låt, Micke* det glömde jag ju bort i all uppståndelse.
Just det ja.. som välkomststugg hade jag rullat in lax samt skinka i tunnbröd och snittat. Till det blev det en liten välkomstdrink i form av Sheridan. En flaska som jag fått i present av Brodern dagen före. *tack igen*
Det behöver inte vara så avancerat för att få till en lyckad kväll med goda vänner. Huvudsaken är att humöret är på top och att vi trivs tillsammans. Med det med sig i bagaget, kan man faktiskt äta knäckebröd en hel kväll.
Man aldrig så mycket kontanter...
.. som när man rånas.. Har ni tänkt på det när ni läser om rån, att folk alltid har väldigt mycket pengar på sig just då? De har precis varit och tagit ut tusentals kronor på bankomaten, säger de, och just då kommer det rånare och tar deras plånböcker??
Jag säger inte att det inte sker rån vid bankomater/uttagsautomater.. men varför alltid så mycket pengar? Själv tror jag att kontathandeln, då det gäller större summor, sker via att vi betalar med kort i affärerna. Det finns också en övertygelse inom mig att vi betatar våra fakturor varje månad via internet/betalningsorder och inte kontakt då det kostar så mycket per faktura att betala över disk. Det är nog ytterst få som fortfarande betalar över disk. Kanske man har lite ovanligt mycket i plånboken om man skall på auktion (för mindre summor) eller loppis.. men det tar man väl ändå inte ut vid en bankomat??
Nu är det en präst som säger sig blivit rånad och summan är tio tusen kronor. Med handen på hjärtat så måste jag säga att vad gäller min övertygelse om att de som blir rånade, alltid har så vansinnigt mycket pengar i plånboken (vilket ju inte kan komma att bevisas då rån sägs ha skett) så är den inte stor. Inte heller att präster är mer ärliga än vanligt folk. Vad kommer det sig att de inte har så mycket pengar på sig vid andra tillfällen?
Det kanske är nya sättet att få mer pengar än man hade.. bli rånad och säga att det fanns 12.455:- i plånboken trots att det bara var 346:-...
Jag säger inte att det inte sker rån vid bankomater/uttagsautomater.. men varför alltid så mycket pengar? Själv tror jag att kontathandeln, då det gäller större summor, sker via att vi betalar med kort i affärerna. Det finns också en övertygelse inom mig att vi betatar våra fakturor varje månad via internet/betalningsorder och inte kontakt då det kostar så mycket per faktura att betala över disk. Det är nog ytterst få som fortfarande betalar över disk. Kanske man har lite ovanligt mycket i plånboken om man skall på auktion (för mindre summor) eller loppis.. men det tar man väl ändå inte ut vid en bankomat??
Nu är det en präst som säger sig blivit rånad och summan är tio tusen kronor. Med handen på hjärtat så måste jag säga att vad gäller min övertygelse om att de som blir rånade, alltid har så vansinnigt mycket pengar i plånboken (vilket ju inte kan komma att bevisas då rån sägs ha skett) så är den inte stor. Inte heller att präster är mer ärliga än vanligt folk. Vad kommer det sig att de inte har så mycket pengar på sig vid andra tillfällen?
Det kanske är nya sättet att få mer pengar än man hade.. bli rånad och säga att det fanns 12.455:- i plånboken trots att det bara var 346:-...
Nu skulle jag ju bott i Australien
.. med partnern som är lika road som jag av ämnet. Då kunde vi roa oss som kondomtestare. Hur det än är, så kan man verkligen ha skoj när man använder kondomer. Nåja.. det går ju roa sig utan att vara utsedd testare av dessa månganvändbara gummipåsar. Kondom är ett redskap jag skarpt rekommenderar alltid.. för skydd, för skoj skull, för att roas i sänghalmen.. ja, det finns massor av skoj händelser med kådisar.
Felläst på hög nivå
Ibland läser man för snabbt.. och det blev verkligen så jag funderade både en och två gånger innan jag såg vad det egentligen stod.. Jag skummade snabbt igenom texten och det blev: "Knivmördade frun - våldtog dottern. Fick tio års fängelse över 100 gånger" (Om det ändå vore sådana straff på mord och våldtäkt kanske det ändå skulle vara så att de som utför dessa brott skulle tänka sig både en och två gånger om innan de genomför sina illdåd. )
Om äktenskapet....
Kahlil Gibran har skrivit en bok som heter "Profeten". Jag har ännu inte läst den i sin helhet men det är mitt nästa mål. Med tanke på hur äktenskapet har falerat och man inte längre tänker på sin partners bästa utan sitt eget, vill jag ge några tänkvärda ord på vägen om hur det bör vara.
Problemet idag är att vi har ett avvecklande samhälle där allt eller det mesta kretsar kring det egna jaget. Man vill bara ha sin del av kakan i äktenskapet och delar sällan med sig. Kompromisser uteblir och man börjar så småningom att visa cyniska attityder för sin egen räkning.. Man gör vad man kan för att underminera sin partner för att få sin vilja igenom i stället för att samarbeta. Det är inte alltid man kan få igenom sin tanke. I ett förhållande/äktenskap bör man dela allt.. Det går inte att alltid bara tänka på att man vill ha det på ett visst sätt själv. Ibland måste man faktiskt backa för att ge sin partner utrymme.
Att alls börja sträva efter att bara få sitt eget på frontlinjen, att börja uttrycka sig cyniskt.. att börja bli elak emot sin partner för egen vinnings skull, kallar jag inte kärlek. Då kan man lika bra leva ensam. Kärleken ser inte till sig själv.. kärleken är inte ond, kärleken ser till sin älskades bästa och om båda partner i ett äktenskap/förhållande såg till sin partners bästa, så får båda sitt bästa tillgodosett.
Kahlil skriver bl.a så här:
"Almitra talade åter och sa:
'Vad säger du då om Äktenskapet, mästare?'
Han svarade och sade:
Ni föddes tillsammans och tillsammans skall ni alltid vara.
Ni skall vara tillsammans då dödens vingar
skingrar era dagar.
Ja, även i det tysta minnet av Gud
skall ni vara tillsammans.
Men låt det vara rymd i er samhörighet
och låt himmelens vindar dansa mellan er.
Älska varandra, men gör icke kärleken
till en boja.
Låt den hellre vara ett rörligt hav
mellan era själars stränder.
Fyll varandras bägare, men
drick inte ur samma bägare.
Giv varandra av ert bröd,
men ät inte av samma stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans och var glada
men låt var och en av er vara ensam,
liksom strängarna på en luta
är ensamma fastän de vibrerar
av samma musik.
Giv era hjärtan, men icke i
varandras förvar, ty endast Livets hand
kan rymma era hjärtan.
Stå vid varandras sida, dock inte
alltför nära, ty templets
pelar står åtskilda
och eken och cypressen
växer inte i varandras skugga."
Visst är det konstigt..
När jag började på gym för 2 år sedan, träffade jag andra svettpärlor som kämpade för en bättre kondis. Regelbundet varannan morgon i samma ögonblick som gymet öppnade, var jag på plats. Oftast var det samma människor som var uppe i ottan och det slutade med att vi fann en form av gemenskap.
Vi började småprata med varandra. Jag som var ny i gymtagen fick lite tips och råd utan att det blev påträngande eller konstigt. Vi hade skoj, helt enkelt.
Min vardag förändrades under hösten vilket innebar att jag inte längre kunde gå regelbundet som jag ville. Träningen rann ut i sanden och allt annat tog vid. Jag gjorde tappra försök att komma igång igen men det blev som det ofta blir.. en oregelbundenhet som skapade en omotivation. Sista försöket jag gjorde var förra sommaren och speciellt en av herrarna på gymet blev så glad att han bara sträckte ut armarna och gav mig en stor kram. Det var lite överrumplande och samtidigt glädjande. Någon hade saknat mig. Snart upptäckte jag att det var fler som saknat mig det år jag varit borta. Under den månad jag kämpade på, trots oregelbundenheten i mina träningspass, så lyckades jag ändå få in tiden för träning på tider som mina gamla gymkamrater var där. Mannen som kramade om mig och jag var de som pratade mest med varandra. Det var även han som gav mig de rätta råden och tipsen. Jag slängde ur mig en gång att det vore på tiden att vi gick ut och tog en fika vilket han höll med om..men återigen.. det blev som det burkar bli.. snack utan verkstad.
Jag kom mig allt mer oregelbundet och sällan till gymet men det är ju så det lätt blir med mitt arbete i botten. Det hände att jag ibland tänkte på mina gymkamrater och undrade hur de hade det. Vi var ju ett gäng 40+ och över det.. Äldst, mannen som blev min gymtipsare, var runt 55-59 år. Vårt lilla gymgäng hade ju ändå skapat en gemenskap där bland svett och stånkande. Alltid på gott humör och var någon inte där, saknade vi honom eller henne.
Så började mina planer om att flytta från Kalmar ta form. Helt plötsligt stod jag inför fullbordat faktum att den flytten kommer att skena iväg minst 1 år tidigare än som förut var tänkt. Återigen tänkte jag på dessa mina kamrater och döm om min förvåning när jag en dag mötte min gymtipsare på stormarknaden. Stora kramen och vi stod och pratade en stund. Det visade sig att han står i begrepp att ... just det... flytta! Det inom en mycket snar framtid. Är det inte konstigt, så säg, att vi möts igen när det är flyttdags. Han sa att det vore ju skoj om vi nu kunde hålla kontakten och vi bytte mobilnummer. Vi kramades igen och önskade varandra lycka till med våra nya respektive kommande liv.
När det var färdighandlat och jag kommit hem tog det inte många timmar innan mobilen pep. Då kom en förfrågan om vi inte skulle ta den där fikan snart, innan han flyttar. Jag skall ju erkänna att jag inte trodde det skulle bli någon kontakt så snart, men det är ju bara att passa på innan hans flyttlass kör iväg. Vi kommer senare att bo med 90 minuters bussresa som skillnad samt att han har famlijemedlemmar som bor i samma stad där jag kommer att bo. Det innebär att vi kommer att kunna fortsätta att ses på en fika emellanåt när han befinner sig på min hemort.
Men visst är det konstigt: Vi träffas just som vi båda står i begrepp, med olika intervaller, att flytta från stan. Vi kunde ju ha lämnat kommunen utan denna träffa och aldrig mer ses. Kanske med en fundering ibland om "hur är det med W, X eller P" och låta det stanna vid det. Nu ser jag möjligheten till en långvarig kamratskap. Vi får aldrig underskatta vart vi kan träffa nya människor att umgås med. De bästa kamraterna finns kanske där vi minst anar.
Vi började småprata med varandra. Jag som var ny i gymtagen fick lite tips och råd utan att det blev påträngande eller konstigt. Vi hade skoj, helt enkelt.
Min vardag förändrades under hösten vilket innebar att jag inte längre kunde gå regelbundet som jag ville. Träningen rann ut i sanden och allt annat tog vid. Jag gjorde tappra försök att komma igång igen men det blev som det ofta blir.. en oregelbundenhet som skapade en omotivation. Sista försöket jag gjorde var förra sommaren och speciellt en av herrarna på gymet blev så glad att han bara sträckte ut armarna och gav mig en stor kram. Det var lite överrumplande och samtidigt glädjande. Någon hade saknat mig. Snart upptäckte jag att det var fler som saknat mig det år jag varit borta. Under den månad jag kämpade på, trots oregelbundenheten i mina träningspass, så lyckades jag ändå få in tiden för träning på tider som mina gamla gymkamrater var där. Mannen som kramade om mig och jag var de som pratade mest med varandra. Det var även han som gav mig de rätta råden och tipsen. Jag slängde ur mig en gång att det vore på tiden att vi gick ut och tog en fika vilket han höll med om..men återigen.. det blev som det burkar bli.. snack utan verkstad.
Jag kom mig allt mer oregelbundet och sällan till gymet men det är ju så det lätt blir med mitt arbete i botten. Det hände att jag ibland tänkte på mina gymkamrater och undrade hur de hade det. Vi var ju ett gäng 40+ och över det.. Äldst, mannen som blev min gymtipsare, var runt 55-59 år. Vårt lilla gymgäng hade ju ändå skapat en gemenskap där bland svett och stånkande. Alltid på gott humör och var någon inte där, saknade vi honom eller henne.
Så började mina planer om att flytta från Kalmar ta form. Helt plötsligt stod jag inför fullbordat faktum att den flytten kommer att skena iväg minst 1 år tidigare än som förut var tänkt. Återigen tänkte jag på dessa mina kamrater och döm om min förvåning när jag en dag mötte min gymtipsare på stormarknaden. Stora kramen och vi stod och pratade en stund. Det visade sig att han står i begrepp att ... just det... flytta! Det inom en mycket snar framtid. Är det inte konstigt, så säg, att vi möts igen när det är flyttdags. Han sa att det vore ju skoj om vi nu kunde hålla kontakten och vi bytte mobilnummer. Vi kramades igen och önskade varandra lycka till med våra nya respektive kommande liv.
När det var färdighandlat och jag kommit hem tog det inte många timmar innan mobilen pep. Då kom en förfrågan om vi inte skulle ta den där fikan snart, innan han flyttar. Jag skall ju erkänna att jag inte trodde det skulle bli någon kontakt så snart, men det är ju bara att passa på innan hans flyttlass kör iväg. Vi kommer senare att bo med 90 minuters bussresa som skillnad samt att han har famlijemedlemmar som bor i samma stad där jag kommer att bo. Det innebär att vi kommer att kunna fortsätta att ses på en fika emellanåt när han befinner sig på min hemort.
Men visst är det konstigt: Vi träffas just som vi båda står i begrepp, med olika intervaller, att flytta från stan. Vi kunde ju ha lämnat kommunen utan denna träffa och aldrig mer ses. Kanske med en fundering ibland om "hur är det med W, X eller P" och låta det stanna vid det. Nu ser jag möjligheten till en långvarig kamratskap. Vi får aldrig underskatta vart vi kan träffa nya människor att umgås med. De bästa kamraterna finns kanske där vi minst anar.
Äntligen!!
Ja, kan jag skrika ut det mer än så? Sommaren är här och självklart är det alltid för- och nackdelar med det. För alla, som med mig, älskar denna årstid, är det underbart men så finns ju också de som, tyvärr, har ont av värmen och helst ser höst/vinter och vår som alternativt till underbara tider.
2 dagar vid "playan", dvs Kalmarsundsparken med liggunderlägg, en bra bok och gott humör samt en del vatten har avklarats. Mobilen är med hela tiden ifall det rings om jobb. Jag måste ju hela tiden vara tillgänglig. I morgon skall jag in och göra ett pass och sedan rullar semesterschemat på fram till mitten av augusti. Vad händer för övrigt under dessa sommar?
Jo, först är det en studenttillställning som söstra mi har för sin son. Sedan kommer söstra mi och hennes bror hit en helg för avkoppling. Det var ett tag sedan vi hade tid att umgås tillsammans alla tre. Därefter hoppas jag det blir klartecken för en helg i Helsingborg tillsammans med en underbar vän. Men framför allt ser jag fram emot temafesten i slutet av sugusti där temat är
så det gäller att hitta en broderad blus och jeans med "tjaffs" (vida vid foten) som vi sa i Göteborg när jag var liten! Eller varför inte hela kittet: 
Jag var ju på barnsben när det var aktuellt även om jag växte upp i resterna av den eran. Det är min "modellmamma" som står för denna inbjudan. Självklart kommer jag att ha mina modelljobb hos henne också i sommar. Det är det bästa med hela sommaren. Men självklart hoppas jag att älskade brorsan kommer ner hit till sensommaren/förhösten! Det kommer självklart vara årets höjdpunkt!
Eftersom det går bra med viktnedgången är det nu dags att röja lite i garderoberna. Det finns en del som är uttvättat, uttjänt, för stort.. och till och med för litet. Dags att ta fram en stor, svart sopsäck och tömma och slänga. Skänka till bistånd, säger säkert många nu. Jo, minsann.. Kommer Du och hämtar säcken och kör ner till aktuell organisation?? Mycket är obrukbart pga slitage så det kommer att kastas av organisationen ändå.
Åter till verkligheten!
2 dagar vid "playan", dvs Kalmarsundsparken med liggunderlägg, en bra bok och gott humör samt en del vatten har avklarats. Mobilen är med hela tiden ifall det rings om jobb. Jag måste ju hela tiden vara tillgänglig. I morgon skall jag in och göra ett pass och sedan rullar semesterschemat på fram till mitten av augusti. Vad händer för övrigt under dessa sommar?
Jo, först är det en studenttillställning som söstra mi har för sin son. Sedan kommer söstra mi och hennes bror hit en helg för avkoppling. Det var ett tag sedan vi hade tid att umgås tillsammans alla tre. Därefter hoppas jag det blir klartecken för en helg i Helsingborg tillsammans med en underbar vän. Men framför allt ser jag fram emot temafesten i slutet av sugusti där temat är
så det gäller att hitta en broderad blus och jeans med "tjaffs" (vida vid foten) som vi sa i Göteborg när jag var liten! Eller varför inte hela kittet: Jag var ju på barnsben när det var aktuellt även om jag växte upp i resterna av den eran. Det är min "modellmamma" som står för denna inbjudan. Självklart kommer jag att ha mina modelljobb hos henne också i sommar. Det är det bästa med hela sommaren. Men självklart hoppas jag att älskade brorsan kommer ner hit till sensommaren/förhösten! Det kommer självklart vara årets höjdpunkt!Eftersom det går bra med viktnedgången är det nu dags att röja lite i garderoberna. Det finns en del som är uttvättat, uttjänt, för stort.. och till och med för litet. Dags att ta fram en stor, svart sopsäck och tömma och slänga. Skänka till bistånd, säger säkert många nu. Jo, minsann.. Kommer Du och hämtar säcken och kör ner till aktuell organisation?? Mycket är obrukbart pga slitage så det kommer att kastas av organisationen ändå.
Åter till verkligheten!
P-piller, kondomer eller steriliering?
Allt sedan p-pillrets tillträde till den allmänna marknaden, har det ordats om dess för- och nackdelar. Alla kan ju med sitt förstånd förstå att all form att tillförsel av hormoner påverkar kroppens naturliga funktioner. Om och om igen får vi rapporter om hur farligt det kan vara med dessa p-piller. Unga flickor får blodproppar, skadas för livet och andra dör. Det handlar ju också om kvinnor i alla åldrar. Inte tu tal om det. Ändå fortsätter dessa piller att sälja stort.
Okej, nu är det inte så stor procent av kvinnorna som skadas av dessa piller så det kan tyckas som om det är korkat att den "lilla" klick som ändå dör och skadas, inte skall få vara de som styr försäljningen. Det finns ju alltid folk som är mer eller mindre känsliga för olika former av medicament likaväl som med föda, djur och annat. Men samtidigt känner vi till riskerna.. och ändå intas dessa piller. Är kvinnorna inte rädda om sig och sina liv? Eller: "Det händer inte mig"-tankarna.. är det dessa som styr? Samtidigt måste läkemedelsfirmorna se efter hur viktigt det är att sälja medel som ändå skadar.. Ett dödsfall är ett för mycket.
Själv for jag illa en gång i tiden då jag försökte mig på p-piller efter mitt andra barns födelse. Det funkade inte för mig. Det var inte värt att må så dåligt psyiskt. Humöret fick sig en rejäl knuff åt helt fel håll och vilken småbarnsmamma har lust att gå runt som ett rytande lejon till synes helt utan anledning? Inte jag så efter 3 veckor slutade jag med dem.
Dock hände det sig att jag funderade på sterilisering men hann inte dit innan barn nr 3 var på väg. Men sedan tog det inte lång tid innan jag sterilierade mig efter barnets födelse. Det är det bästa jag gjort när det handlar om preventivmedel. Min tanke var att om jag ändå är säker på att jag inte vill ha flera barn, varför då ta risken med piller som ändå inte är 100%-iga eller kådisar som spricker?
Jag har ställt frågan till flertalet män och kvinnor som säger sig inte vilja ha fler barn, varför de inte låter sig steriliseras. Då kommer tvivlen.. "Tänk om jag träffar en ny partner och vi vill ha barn med denne... " eller.. "Njae... det skulle nog kännas konstigt... " eller.. "Tänk om jag ändå vill ha barn när yngsten flyttat hemifrån.." eller... "Då förlorar jag min kvinnlighet/manlighet" .. Okej?? Sitter det i ägg- samt spermieledare? Nåja, var och en känner ju av det själva var den sitter. Men är det då bättre att plötsligt sitta där med ett barn på väg som man inte egentligen vill ha?
Jag förespråkar verkligen sterilisering om man vet till 100% att man inte vill ha flera barn. Är man separerad från sina barns andra förälder, underlättar det också om man träffar en ny partner som börjar fjäska för att få barn med just Dig.. "Du.. jag har gjort klart för Dig att jag varken kan eller vill ha fler barn så är det en förälder Du är ute efter till Dina ägg/spermier så får Du söka på annat håll... Lycka till". Ingen risk att bli övertalad till att bli förälder (eller som vissa män utsatts för: att kvinnan hävdar att hon äter p-piller men tar dem inte i hopp om ett litet barn.. å andra sida får ju mannen ta sitt ansvar genom att ändå använda kådis om han vill vara säker)
Okej, nu är det inte så stor procent av kvinnorna som skadas av dessa piller så det kan tyckas som om det är korkat att den "lilla" klick som ändå dör och skadas, inte skall få vara de som styr försäljningen. Det finns ju alltid folk som är mer eller mindre känsliga för olika former av medicament likaväl som med föda, djur och annat. Men samtidigt känner vi till riskerna.. och ändå intas dessa piller. Är kvinnorna inte rädda om sig och sina liv? Eller: "Det händer inte mig"-tankarna.. är det dessa som styr? Samtidigt måste läkemedelsfirmorna se efter hur viktigt det är att sälja medel som ändå skadar.. Ett dödsfall är ett för mycket.
Själv for jag illa en gång i tiden då jag försökte mig på p-piller efter mitt andra barns födelse. Det funkade inte för mig. Det var inte värt att må så dåligt psyiskt. Humöret fick sig en rejäl knuff åt helt fel håll och vilken småbarnsmamma har lust att gå runt som ett rytande lejon till synes helt utan anledning? Inte jag så efter 3 veckor slutade jag med dem.
Dock hände det sig att jag funderade på sterilisering men hann inte dit innan barn nr 3 var på väg. Men sedan tog det inte lång tid innan jag sterilierade mig efter barnets födelse. Det är det bästa jag gjort när det handlar om preventivmedel. Min tanke var att om jag ändå är säker på att jag inte vill ha flera barn, varför då ta risken med piller som ändå inte är 100%-iga eller kådisar som spricker?
Jag har ställt frågan till flertalet män och kvinnor som säger sig inte vilja ha fler barn, varför de inte låter sig steriliseras. Då kommer tvivlen.. "Tänk om jag träffar en ny partner och vi vill ha barn med denne... " eller.. "Njae... det skulle nog kännas konstigt... " eller.. "Tänk om jag ändå vill ha barn när yngsten flyttat hemifrån.." eller... "Då förlorar jag min kvinnlighet/manlighet" .. Okej?? Sitter det i ägg- samt spermieledare? Nåja, var och en känner ju av det själva var den sitter. Men är det då bättre att plötsligt sitta där med ett barn på väg som man inte egentligen vill ha?
Jag förespråkar verkligen sterilisering om man vet till 100% att man inte vill ha flera barn. Är man separerad från sina barns andra förälder, underlättar det också om man träffar en ny partner som börjar fjäska för att få barn med just Dig.. "Du.. jag har gjort klart för Dig att jag varken kan eller vill ha fler barn så är det en förälder Du är ute efter till Dina ägg/spermier så får Du söka på annat håll... Lycka till". Ingen risk att bli övertalad till att bli förälder (eller som vissa män utsatts för: att kvinnan hävdar att hon äter p-piller men tar dem inte i hopp om ett litet barn.. å andra sida får ju mannen ta sitt ansvar genom att ändå använda kådis om han vill vara säker)
Livets små, och stora, risker
Mitt äldsta barn har övningskört sedan den dag han fyllde 16. Jag hade i smyg lånat en bil och överraskade honom med sin livs första körlektion. Den skedde ute vid en stor parkering som idag inte finns mycket av (där har man byggt av- och påfarter till följd av IKEAbygget) men han är inte heller i behov av den parkeringen. Vi var inte där många gånger innan han kom ut på vägarna.
Det har blivit en och annan timme på vägarna; motorväg, landsväg, "stadskörning" så mycket stadskörning det nu kan bli i Kalmar. Småvägar på Ängö, i villaområden etc. Han har gjort en körning på bilskola för att bedöma vad han behöver tänka på. Jag var med där. Det fanns inget utan han kör på bra. Det blir inte många körskolelektioner och det är ju just det som är vitsen med privatkörning. Det blir billigare! Hans mål är att få köra upp dagen efter 18-årsdagen, som är en söndag kommande september. Jag håller tummen.
Näste son, som ju bara är året yngre, har inte ens börjat sin körning. Dock har han, genom verksamhet på bondgårdar, kört en hel del så grunderna kan han och känner inte det som någon jättemilstolpe att börja övningsköra. Han har ju redan gjort det, redan tidigt i ålder. Dock hämtade jag papper på Länsstyrelsen förra veckan och han har skrivit på dem. Nu återstår bara att gå på lektion i handledarskap, vilket jag slapp med äldste sonen. Vi har ju IEKAs parkering att köra på i första hand och det kommer jag ju att göra för att se vad han redan kan.
Lillen har ju ännu ett år, drygt, kvar innan han får börja köra även om också han kört (om än traktorer).
För att slippa vara beroende av att kunna låna bil när det är övningskörning på gång, letar jag nu efter en bra, billig bil. Visserligen finns ju en och annan på Blocket.se men inte allt för många finns i närheten här som jag bor, i Kalmar. Men det skall väl lösa sig på något sätt.
Ja, just det.. Det innebär ju också risker att övningsköra, precis som det är att överhuvudtaget leva... men OJ vad det kan bli fel om man inte trycker på rätt pedal.. Tragiskt, men ändå så man fnissar lite. Nu skadades ju inte de inblandade, tack o lov, men olyckor kan uppstå på de mest konstiga ställen. Läs här och tänk på detta när ni är ute och övningskör nästa gång.
Det har blivit en och annan timme på vägarna; motorväg, landsväg, "stadskörning" så mycket stadskörning det nu kan bli i Kalmar. Småvägar på Ängö, i villaområden etc. Han har gjort en körning på bilskola för att bedöma vad han behöver tänka på. Jag var med där. Det fanns inget utan han kör på bra. Det blir inte många körskolelektioner och det är ju just det som är vitsen med privatkörning. Det blir billigare! Hans mål är att få köra upp dagen efter 18-årsdagen, som är en söndag kommande september. Jag håller tummen.
Näste son, som ju bara är året yngre, har inte ens börjat sin körning. Dock har han, genom verksamhet på bondgårdar, kört en hel del så grunderna kan han och känner inte det som någon jättemilstolpe att börja övningsköra. Han har ju redan gjort det, redan tidigt i ålder. Dock hämtade jag papper på Länsstyrelsen förra veckan och han har skrivit på dem. Nu återstår bara att gå på lektion i handledarskap, vilket jag slapp med äldste sonen. Vi har ju IEKAs parkering att köra på i första hand och det kommer jag ju att göra för att se vad han redan kan.
Lillen har ju ännu ett år, drygt, kvar innan han får börja köra även om också han kört (om än traktorer).
För att slippa vara beroende av att kunna låna bil när det är övningskörning på gång, letar jag nu efter en bra, billig bil. Visserligen finns ju en och annan på Blocket.se men inte allt för många finns i närheten här som jag bor, i Kalmar. Men det skall väl lösa sig på något sätt.
Ja, just det.. Det innebär ju också risker att övningsköra, precis som det är att överhuvudtaget leva... men OJ vad det kan bli fel om man inte trycker på rätt pedal.. Tragiskt, men ändå så man fnissar lite. Nu skadades ju inte de inblandade, tack o lov, men olyckor kan uppstå på de mest konstiga ställen. Läs här och tänk på detta när ni är ute och övningskör nästa gång.
Väger för mycket???
För två år sedan skrevs det om en rullstolsburen resenär som nekades att åka med spårvagnen i Göteborg. Som Uppvuxen i Gôtet med en förkärlek till spårvagnar (det är faktiskt dessa jag saknat mest under de 21 år jag inte bott där) blev jag upprörd! De nya vagnarna är så bra byggda att det inte finns trappsteg så föräldrar med barnvagnar, rullstolsburna och andra som på något sätt har hjulburet material med sig, lätt och smidigt skall kunna ta sig på och av dessa blå fantastiska färdmedel. Hur kan man då neka en person att åka spårvagn bara för att han sitter i rullstol??
Ilskan kokar i mig när man särbehandlar folk så där och då med en så korkad ursäkt som Göteborgs spårvägar (heter de inte nu, nej.. Västtrafik är det ju.. ränderna går liksom inte ur) att föraren av vagnen trodde att resenärens, vid namn Odelberg, rullstol vägde för mycket!
Vad då för mycket? Hur mycket får en rullstol väga?? Det får mig att fundera på om Västtrafik skall neka kraftigt överviktiga personer, som inte är rullstolsburna, att åka också?
Nu har de visserligen kommit fram till en förlikning i frågan men det är ju inte det som saken handlar om.. När kommer Västtrafik att sätta upp små skyltar vid varje spårvagnsentré där det står: "Du som väger över XXX kg får av säkerhetsskäl inte åka spårvagn" för inte kan det väl handla om vikten på en rullstol?? Jag tror inte det handlar om vikt över huvudtaget.. Det skulle inte förvåna mig om just den aktuella föraren inte ville ha funktionshindrade med sig på turen. Där tror jag sanningen ligger närmast..
Heja Odelberg och alla andra som går vidare när de nekans åka med spårvagnar och andra färdmedel pga funktionshinder! Jag står på eran sida. Till Göteborgs spårvägar/Västtrafik kan jag bara säga en sak: SKÄMS!
Ilskan kokar i mig när man särbehandlar folk så där och då med en så korkad ursäkt som Göteborgs spårvägar (heter de inte nu, nej.. Västtrafik är det ju.. ränderna går liksom inte ur) att föraren av vagnen trodde att resenärens, vid namn Odelberg, rullstol vägde för mycket!
Vad då för mycket? Hur mycket får en rullstol väga?? Det får mig att fundera på om Västtrafik skall neka kraftigt överviktiga personer, som inte är rullstolsburna, att åka också?
Nu har de visserligen kommit fram till en förlikning i frågan men det är ju inte det som saken handlar om.. När kommer Västtrafik att sätta upp små skyltar vid varje spårvagnsentré där det står: "Du som väger över XXX kg får av säkerhetsskäl inte åka spårvagn" för inte kan det väl handla om vikten på en rullstol?? Jag tror inte det handlar om vikt över huvudtaget.. Det skulle inte förvåna mig om just den aktuella föraren inte ville ha funktionshindrade med sig på turen. Där tror jag sanningen ligger närmast..
Heja Odelberg och alla andra som går vidare när de nekans åka med spårvagnar och andra färdmedel pga funktionshinder! Jag står på eran sida. Till Göteborgs spårvägar/Västtrafik kan jag bara säga en sak: SKÄMS!
Bankspam och nytt arbetarparti
Knölarna bakom bankspammen måste vara desperata. Jag får flera mail om dagen gällande NORDEA (som jag ju inte ens är kund hos) med uppmaning att konfimera mina inloggnings- och kontouppgifter. Dessa tar jag bort genast och de lägger sig,när de anländer, i spammappen. Endast ett från Fören.. f'låt, Swedbank, har jag fått och även där tar jag bort mailet. Visserligen är jag kund hos denna bank men det innebär inte att jag är lättlurad. Nåja, de som går på uppmaningarna att skriva in sina uppgifter, får ju skylla sig själva.
Knölar finns det i massor.. goda sådana som heter Asterix och är rödskaliga... King Edward som inte är speciellt kungliga men något gulskaliga.. så har vi de blåskaliga knölarna. De kallas moderater och bör inte ätas alls. Dessa har visat sig vara förgiftade speciellt om man är arbetslös, sjukskriven eller på annat sätt svårt sargad av samhället. Då är denna knöl rent dödlig att äta om man tillhör denna nämnda grupp.
Denna blåskaliga (blått står väl tillsammans med grönt och gult i naturen som giftig för fienden??) knöl har försökt få bort arbetarnas heliga dag, 1 maj och liksom NORDEA och SWEDBANKspammarna försöker de lura samhället att de är det nya arbetarpartiet! Dessa blåskaliga knölar har inget med arbete att göra. Jo, deras arbete består i att ta död på den klass i samhället som inte har det bra ekonomiskt och socialt. Dessa blåskaliga håvar in pengar och stödjer endast de som redan har mycket i fickan. Dessa blåskaliga knölar vill endast lura oss alla att gå över till dem så de kan döda oss mer än de redan gör. Som en nära vän sa till mig igår: De skulle kunna ligga i bakhåll som krypskyttar och sikta på alla som ser ut att vara från samhällets källarplan: Arbetslösa, långtidssjukskrivan m.fl och skjuta dessa med sina blå skal så vi dör. De blåskaliga knölarna vill endast ha de rika kvar i samhället.
Hur som helst måste jag hålla med Mona Sahlin från gårdagens tal, som jag visserligen inte var och lyssnade på då jag hade viktigare saker att göra (jag har gått i 1majtåg en gång men inte fan blev mitt liv bättre för det. Politiker bara lovar och lovar och lovar... mycket snack och lite verkstad) men jag läste hennes fantastiska kommentar gällande att de blåskaliga giftiga knölarna kallar sig det nya arbetarpartiet: "De här som kallar sig det nya arbetarpartiet, de har sin dag. Det är den första april" Det är väl det bästa hon någonsin sagt! Applåd till Sahlinskan!
Knölar finns det i massor.. goda sådana som heter Asterix och är rödskaliga... King Edward som inte är speciellt kungliga men något gulskaliga.. så har vi de blåskaliga knölarna. De kallas moderater och bör inte ätas alls. Dessa har visat sig vara förgiftade speciellt om man är arbetslös, sjukskriven eller på annat sätt svårt sargad av samhället. Då är denna knöl rent dödlig att äta om man tillhör denna nämnda grupp.
Denna blåskaliga (blått står väl tillsammans med grönt och gult i naturen som giftig för fienden??) knöl har försökt få bort arbetarnas heliga dag, 1 maj och liksom NORDEA och SWEDBANKspammarna försöker de lura samhället att de är det nya arbetarpartiet! Dessa blåskaliga knölar har inget med arbete att göra. Jo, deras arbete består i att ta död på den klass i samhället som inte har det bra ekonomiskt och socialt. Dessa blåskaliga håvar in pengar och stödjer endast de som redan har mycket i fickan. Dessa blåskaliga knölar vill endast lura oss alla att gå över till dem så de kan döda oss mer än de redan gör. Som en nära vän sa till mig igår: De skulle kunna ligga i bakhåll som krypskyttar och sikta på alla som ser ut att vara från samhällets källarplan: Arbetslösa, långtidssjukskrivan m.fl och skjuta dessa med sina blå skal så vi dör. De blåskaliga knölarna vill endast ha de rika kvar i samhället.
Hur som helst måste jag hålla med Mona Sahlin från gårdagens tal, som jag visserligen inte var och lyssnade på då jag hade viktigare saker att göra (jag har gått i 1majtåg en gång men inte fan blev mitt liv bättre för det. Politiker bara lovar och lovar och lovar... mycket snack och lite verkstad) men jag läste hennes fantastiska kommentar gällande att de blåskaliga giftiga knölarna kallar sig det nya arbetarpartiet: "De här som kallar sig det nya arbetarpartiet, de har sin dag. Det är den första april" Det är väl det bästa hon någonsin sagt! Applåd till Sahlinskan!
Tiden rusar iväg
Det är inte så längesedan jag var i Gbg och träffade min älskade syster. Det var underbara dagar trots att jag inte gavs möjlighet att träffa älskade brorsan Pidde.
Väl hemma igen började telefonen ringa om jobb. Visserligen hade den ringt om jobb redan under min ledighet och jag hade också bokat in en del arbete. Men innan tisdagen var framme (jag kom hem på söndagen) hade jag planeringsmässigt spräckt hela nya ATL. Vem fasen sitter och räknar på timmar och minuter för att hålla den? Som timanställd och därtill också fast i AFs garn, ges jag ingen möjlighet att säga nej till jobb. Att först jobba 4 nätter och 6 timmar efter avslutat nattpass påbörja nästa pass som varade hela den helgen, är liksom ingen baggis. Jag kunde tackat ja till ännu fler turer men då hade jag inte getts möjlighet att sova någon gång den veckan.
Hur skall jag göra? Jag får inte bryta mot ATL och jag får inte säga nej till jobb. AFs säger att de inte kan tvinga mig att bryta mot ATL men jag kände så klart och tydligt att det låg ett outtalat "...men..." mellan raderna... ungefär så här: ".. men om Du säger nej till jobb stänger vi av Dig". När ena avdelningen är i en viss brytpunkt i ATL så gäller vissa regler. När de ringer från en annan avdelning, skall jag då fråga efter vilken brytpunkt den arbetar som jag skall gå för och då kanske få höra att det krockar med den brytpunkt som jag nyss gick av? Det är mer än komplicerat så jag säger "Ja" till allt som erbjuds bara det inte är att jobba natt för att fortsätta jobba en dagttur, för det får jag inte.
Tiden rusar iväg och lönerna avlöser varandra.. dock inte tillräckligt snabbt. 24 månader drygt.. 26 kanske.. DÄR vill jag vara nu.. för det är då saker sker.. Då kommer jag att stå vid en skiljevägg mellan nu och då.. Det är där jag kommer att gå vidare för att få igenom det som jag idag har som vision. Tålamod.. det är oftast svårast att ha tålamod med sig själv. Tålamodet resulterar dock i att skörda det jag så länge planerat, räknat på och sått. Men visst, resan dit kommer att kantas av än fler händelser, skratt och dofter av ros och kärlek.
Sommaren 2009, när jag står där i sommarens heta värme, omgiven av kärlekens strålande sol.. när dofterna av tillvaron känns starkare och dörrarna bakom mig stängs.. medan någon ännu står öppen.. samt andra öppnar sig framåt.. då kommer många att påverkas av mitt kliv över mållinjen... Några kommer att känna saknad.. bli ledsna.. men jag finns ju kvar om än inte i samma värld som i dag. Andra kommer att känna glädje och vi kommer varandra närmare.. för några blir det förvirrande.. men hur vi än väljer i våra liv, vad våra val än står för, drar vi alltid andra med i valen.. Många blir påverkade på ett eller annat sätt.. men det viktigaste är att vi gör val som stärker oss, som känns bra för oss..
Allt för många hindrar sig i genomförandet av önskan och längtan för de är rädda att andra skall fara illa. Men vi kan aldrig leva våra liv genom någon annan än oss själva. Världen förändras, våra liv förändras.. och det måste de om vi skall kunna utveckla oss själva. Att våga våga.. gå emot andras protester som oftast är byggda på deras egna önskemål och rädslor.. Våga ta steget.. våga gå.. våga våga och gå vidare.. utvecklas.. Våga gå Din egen väg. Det stärker.
Väl hemma igen började telefonen ringa om jobb. Visserligen hade den ringt om jobb redan under min ledighet och jag hade också bokat in en del arbete. Men innan tisdagen var framme (jag kom hem på söndagen) hade jag planeringsmässigt spräckt hela nya ATL. Vem fasen sitter och räknar på timmar och minuter för att hålla den? Som timanställd och därtill också fast i AFs garn, ges jag ingen möjlighet att säga nej till jobb. Att först jobba 4 nätter och 6 timmar efter avslutat nattpass påbörja nästa pass som varade hela den helgen, är liksom ingen baggis. Jag kunde tackat ja till ännu fler turer men då hade jag inte getts möjlighet att sova någon gång den veckan.
Hur skall jag göra? Jag får inte bryta mot ATL och jag får inte säga nej till jobb. AFs säger att de inte kan tvinga mig att bryta mot ATL men jag kände så klart och tydligt att det låg ett outtalat "...men..." mellan raderna... ungefär så här: ".. men om Du säger nej till jobb stänger vi av Dig". När ena avdelningen är i en viss brytpunkt i ATL så gäller vissa regler. När de ringer från en annan avdelning, skall jag då fråga efter vilken brytpunkt den arbetar som jag skall gå för och då kanske få höra att det krockar med den brytpunkt som jag nyss gick av? Det är mer än komplicerat så jag säger "Ja" till allt som erbjuds bara det inte är att jobba natt för att fortsätta jobba en dagttur, för det får jag inte.
Tiden rusar iväg och lönerna avlöser varandra.. dock inte tillräckligt snabbt. 24 månader drygt.. 26 kanske.. DÄR vill jag vara nu.. för det är då saker sker.. Då kommer jag att stå vid en skiljevägg mellan nu och då.. Det är där jag kommer att gå vidare för att få igenom det som jag idag har som vision. Tålamod.. det är oftast svårast att ha tålamod med sig själv. Tålamodet resulterar dock i att skörda det jag så länge planerat, räknat på och sått. Men visst, resan dit kommer att kantas av än fler händelser, skratt och dofter av ros och kärlek.
Sommaren 2009, när jag står där i sommarens heta värme, omgiven av kärlekens strålande sol.. när dofterna av tillvaron känns starkare och dörrarna bakom mig stängs.. medan någon ännu står öppen.. samt andra öppnar sig framåt.. då kommer många att påverkas av mitt kliv över mållinjen... Några kommer att känna saknad.. bli ledsna.. men jag finns ju kvar om än inte i samma värld som i dag. Andra kommer att känna glädje och vi kommer varandra närmare.. för några blir det förvirrande.. men hur vi än väljer i våra liv, vad våra val än står för, drar vi alltid andra med i valen.. Många blir påverkade på ett eller annat sätt.. men det viktigaste är att vi gör val som stärker oss, som känns bra för oss..
Allt för många hindrar sig i genomförandet av önskan och längtan för de är rädda att andra skall fara illa. Men vi kan aldrig leva våra liv genom någon annan än oss själva. Världen förändras, våra liv förändras.. och det måste de om vi skall kunna utveckla oss själva. Att våga våga.. gå emot andras protester som oftast är byggda på deras egna önskemål och rädslor.. Våga ta steget.. våga gå.. våga våga och gå vidare.. utvecklas.. Våga gå Din egen väg. Det stärker.
Skydda omvärlden för sexbrottslingar
I Sverige är integriteten stenhård. Har någon begått ett grovt brott som våldtäkt, mord etc får bild på denne inte publiceras. Arbetsgivare får inte veta någon om sin anställdes/sökande till tjänst bakgrund vilket merför att vi har våldtäktsmän i våra taxibilar (som jag tagit upp förut)
Detta system är troligtvis för att skydda oskyldigt utpekade personer och det är ju bra. Men när de är utom all tvivel skyldiga och därtill också dömda, då anser jag det är rättsväsendets skyldighet att hjälpa oss andra att skydda våra barn och oss själva från dessa vidriga individer. Aftonbladet tipsar bra här. Det är ideér som ligger mig mycket nära. Det är ju ETT sätt att kunna skydda oss.
Nu kanske någon tycker att vi måste ta hänsyn till den dömdes egen familj, för oftast finns ju fru/make och barn. Ja, men visst.. men hur många med förnuftet kvar under håret stannar hos en våldtäktsman eller pedofil? Skulle min man ingå i den kategorin, skulle jag packa hans saker medan han satt i häktet redan och aldrig mer vilja se honom. Man kan ju gå steget längre... Det finns förmodligen platser där man kan bygga en by för dessa där de kan bo, våldta och mörda varandra. Med tillhörande livstidsfotboja, får de aldrig lämna byn.
Det kostar ju pengar, skriker någon. Ja, men vad kostar det inte om dessa får gå lösa hur som helst?? Människoliv! Massor av människoliv i form av barn som blir skadade för livet, som behöver hjälp och stöd många år, som kanske går in i ett missbruk som också kostar både dem och samhället, människor som blir mördade.. ja, kostnaden för att ha dessa lössläppta kostar så många gånger mer än att bygga en egen by åt dem med ständig övervakning.
Vi har all rätt att bli skyddade och det får kosta!!
Detta system är troligtvis för att skydda oskyldigt utpekade personer och det är ju bra. Men när de är utom all tvivel skyldiga och därtill också dömda, då anser jag det är rättsväsendets skyldighet att hjälpa oss andra att skydda våra barn och oss själva från dessa vidriga individer. Aftonbladet tipsar bra här. Det är ideér som ligger mig mycket nära. Det är ju ETT sätt att kunna skydda oss.
Nu kanske någon tycker att vi måste ta hänsyn till den dömdes egen familj, för oftast finns ju fru/make och barn. Ja, men visst.. men hur många med förnuftet kvar under håret stannar hos en våldtäktsman eller pedofil? Skulle min man ingå i den kategorin, skulle jag packa hans saker medan han satt i häktet redan och aldrig mer vilja se honom. Man kan ju gå steget längre... Det finns förmodligen platser där man kan bygga en by för dessa där de kan bo, våldta och mörda varandra. Med tillhörande livstidsfotboja, får de aldrig lämna byn.
Det kostar ju pengar, skriker någon. Ja, men vad kostar det inte om dessa får gå lösa hur som helst?? Människoliv! Massor av människoliv i form av barn som blir skadade för livet, som behöver hjälp och stöd många år, som kanske går in i ett missbruk som också kostar både dem och samhället, människor som blir mördade.. ja, kostnaden för att ha dessa lössläppta kostar så många gånger mer än att bygga en egen by åt dem med ständig övervakning.
Vi har all rätt att bli skyddade och det får kosta!!