Chattens blogg

Efter några timmars sömn, vaknade min kropp och ville inte vara i det ljuva livet längre. Gustav ville ut *jag hade glömt öppna innan jag la mig* så det var bara att släpa mig upp och öppna. Tiden gick.. jag försökte återvinna sömnen för att sova vidare. Men icke. 

Att ligga kvar och vänta på att John Blund kommer tillbaka, är meningslöst. Det är något stressande att ligga kvar... och efter en timme klev jag upp.. Startade datorn och gav mig ut på nätet. Folk sover.. åtminstonde är de inte inloggade där jag vill.. ;o) Kikar lite på Aftonbladet och Expressen.. Inget mycket nytt.. Det är tyst från mailinglistan.. så när som på en kommentar om dokumentären "Född massmördare". Den såg jag bara en kort stund.. var för trött för att sitta uppe och se hela. Dessutom är jag, trots mitt intresse för psykologi, trött på alla dessa mördare och andra som står "utanför det normala". Vad nu "normalt" innefattar.

Natten är tänkarnas timmar.. eller tankarnas. Det är då som de vaknar.. man ges tid i det tysta, att fundera över livet.. vad man vill och önskar.. Jag funderar på om människan i allmänhet är fångad i en dröm.. en dröm om att få det bättre.. få det man inte har men man tror att grannen har.. En dröm om att lyckan finns någon annanstans än där man befinner sig. Mycket vill ha mer. Gräset är grönare på andra sidan. Åtrån till sin nästas hustru eller man.

Hur många har inte gått i fällan om det grönare gräset? Det skimrar en stund... men vid närmare eftertanke, när man står där helt utblottad.. känslomässigt... när man insett vad man gjort mot de som stod en närmast.. då har de gått vidare. Utan lycksökaren. Rik har sparat mer på hög.. och Leif GW Persson sa mycket beskrivande i en intervju med Nina Hagen:  "...och de vill ha ännu flera miljarder, den som har mest med sig när han dör, han vinner."  Vad är det för liv vi lever? Jag bara undrar. Är liven så tomma och meningslösa att det är en vinst i att dö med mer än man kan göra av med? Är det inte ett tecken på missär, egentligen? Känslomässig missär.. bl.a. Varför kan vi inte stanna upp och se hur våra liv egentligen ser ut? 

Lyckan kan ingen annan ge oss.. utan vi måste söka den i oss själva. När vi funnit oss tillrätta i livet, kan vi utöka lyckan tillsammans med en annan genom att vi kan dela vardagen, glädjen - sorgen, lyckan - olyckan, trista dagar - solskensdagar.. osv. Ge och ta, få och ge. Kompromiss. Som föräldrar - barn, vänner emellan, kamrater tillsammans.. som partner i ett förhållande. 

Om vi är är olyckliga, kan vi inte ta emot den lycka som en annan kan tillföra oss. Jag tittar på mitt eget liv. Fattigt, ja.. Olyckligt? Nej, inte idag. Det handlar om att våga göra det som man tidigare önskade att man vågade.. ta tag i tillvaron, våga gå sin egen väg.. skita i vad andra säger och tycker.. och kunna se sig själv i ögonen varje morgon. Inte ta sig själv på så stort allvar. Våga bjuda på sig själv. Att inte skämas för vad andra ställer till det utan låta de stå för sin egen skam. Det är en lång väg att gå.. men den är värd det.   

Men allt för många vågar inte.. De vågar inte bryta sig loss från grupptänket.. de vet att skitsnacket går.. De vet det, för de är själva en del av snacket. "Se på henne.. att hon bara kan MED.. komma här och tro att hon är något" etc.. tissel, tassel.. viskande.. Förr gjorde det ont.. idag inser jag att det är synd om dem.. Det är deras rädsla som pratar.. som spyr.. deras avundsjuka över att andra gör vad de förundras över och själva önskar att de vågade göra.. men rädslan för att utsättas för det de själva utsätter... tar överhand.

Det är synd om människorna, som Strindberg sa. Jag är benägen att hålla med.

Under måndagen skall jag nog ta mig till blomsterbutiken och inhandla en orchidé för blomcheckerna jag fick i torsdags från grafiken och bildverket som tack för denna terminen. Jag är verkligen värd den uppskattningen.

Detta var några av mina nattliga funderingar..