Chattens blogg

Handbollsavslutningen var lika trevlig som alltid. Det känns alltid som ett stort tomt hål när säsongen tar slut och det blir en evig väntan på nästa.. Dock är det alltid trevligt att grabbarna ändå har något vettigt intresse och inte bara drar runt..

När allt var klart, gick jag till MAXI för att handla samt in till Bowlinghallen för att boka bana. Vi blir bara 4 som kommer med.. varav 1 har spelat bara en enda gång i sitt liv. Nåja.. det blir nog skoj ändå. Försökte få med någon till att spela, men det var tvärdött att försöka. Man kan ju inte vara bäst på allt och att bjuda på sig själv är bästa egenskapen. En kvinna som jag tänkte haft med, svarade inte när jag ringde så henne tar jag med en annan gång. Är vi fler än 4 som spelar, bokar jag 2 timmar. Det kan mycket väl bli så att jag vissa speldagar kommer att spela själv och då finns ju utrymme för 3 till.

Väl hemma satte jag mig med en bok på uteplatsen. Hur underbart är det inte att ha den platsen i läge för eftermiddags- och kvällssol? Att sitta där och se katterna leka.. betrakta en myra, en spindel.. Leka jaga.. Katter skall få ha den friheten. Det är så upplyftande att betrakta en katts lek i det fria. När jag kom från bussen med min MAXI-kasse, såg jag Gusav på håll och lockade på honom.. Han stannade upp i leken, tittade åt mitt håll och kom mig till mötes. Hur underbart är inte det? När vi kom till framsidan av huset, la han sig på asfalten och rullade runt i solen. Där låg han kvar en stund för att sedan gå runt igen och in via altanen.

På bussen kom jag att tänka på samtalet söstra mi och jag hade i går när vi satt i solen på Söder och löste världsproblem. Diskussionen om hur jag skulle kunna bli vigselförrättare utan att prästvigas kom på tal igen och hon säger: "Allt sedan vi pratade om detta sist har jag bara sett Dig framför mig i prästkappa" varvid jag brister ut i ett gapskratt som gör att kvinnan på bänken intill stirrar på mig. "Det skulle ju vara Caroline Krooks lavendelblå kappa då" sa jag när jag drog luft för att skratta vidare. Prästkappa är det sista jag sätter på mig.. om det inte är i ett teaterskådespel, vill säga. Men det är ju en annan historia. Men visst är det lustigt hur ett samtal kan skapa en bild i huvudet på någon. Nåja, vi får se hur livet blir efter våra lösningar på de problem som finns.

Rask promenad 70 minuter: Sträcka okänd

"I tålamodets skola blir ingen fullärd"