Chattens blogg

"- Va'? ENSAM? På kondis? Så trist Du måste haft.." Hur många gånger har jag inte hört dessa ord i förskräckelse från människor som inte vågar stå för ensamheten? Rädda att andra skall tänka om dem, som de om mig,  och de vägrar de ta en fika, en lunch eller alls vistas utomhus utan någon i sällskap.

Det är direkt outtalat, men indirket eklaterat, att det är "fult" att vara ensam. Fult, därför att vi "inte är någon" om vi inte har någon i sällskap. Vår identitet skall stärkas av andra som "legaliserar" vår existens. Vi måste ha ett arbete för att vara någon och vi måste ha arbetskamrater för det sociala välbefinnandets skull. Vi måste ha partner och barn om vi inte skall ifrågasättas som otillräcknerliga. "Undrar vad det är som felas på honom/henne som inte är gift.." och resten av frågan och meningen ligger i luften som fylls ut av andras åsikter. Vi skapar andras sanningar efter vårt eget behov att ha en sanning som vi kanske själva saknar. 

Men måste det vara fult att vara ensam? Kan man inte trivas med ensamhet ibland? Har man fullt upp med familj, hem och arbete är det ingen som ifrågasätter om mamman, i synnerhet, behöver lite tid för sig själv, ensam utan familjen. Ensam, ja, men med vänner, blir det då. Väninnorna och mamman skall på gym, på bio, på vad-det-nu-blir. Inget fel i det. Absolut inte! Vi behöver gemenskap, samhörighet. MEN, vi behöver även ensamheten där vi kan fokusera på oss själva, våra tankar och funderingar. Kanske bara sitta på en parkbänk, låta tankarna flyga med vinden och betrakta andra människor som strömmar förbi. Det är mycket nyttigt. 

Sedan skilsmässan 1994 har jag valt att leva ensam. Förhållanden har kommit och blivit utsparkade. En förlovning som jag bröt finns också i bagaget mellan äktenskap och nu. Dock var ingen av männen välkommen att leva med mig i mitt hem. Att alls dela bostad med någon av dessa män, fann jag förkastligt. Det skulle inkräkta på mitt privatliv och min integritet. 

"- Majsan, varför har Du, som är så söt och trevlig, ingen man vid Din sida?" (Underförstått: Vad är det för fel på Dig som lever ensam? Du är ju ingen)

Med ett leende, som bländar mer än solen, svarar jag:
"- Det finns ingen man, god nog åt mig. Dessutom är jag väl medveten om mitt värde som person utan en karl. "

Generat blinkar de med ögonen och vet inte vart de skall fästa blicken. Än mindre vad de skall säga. De anser mig som ovädrig för att jag inte har en karl.  Jag "är ingen" i deras ögon eftersom min identitet ligger i min civilstatus. Avslöjade med sina förnedrande tankar, lägger de sig inte i mitt privatliv mer.

Idag gick jag på bio. Det var meningen att jag skulle ringa en väninna för att höra om hon ville med, men när det väl kom till kritan insåg jag behovet att vara själv. Jag gick själv på bio och det var härligt. Ensamheten stärker mig, ger mig möjlighet att koppla av och låta mina tankar fly utan att någon frågar vad det är som upptar min uppmärksamhet. Mina bästa stunder av gemensamhet, har jag i ensamheten.

Jag älskar att diskutera över en lunch eller en fika, precis som jag älskar att samtala om en film jag sett, som berört mig. Men för mig är det lika viktigt att få tiga, vara själv med tankar och sortera livet som jag lever, få betrakta omvärlden från mitt eget lilla fönster på Kullzénska eller vid ett bord på ThaiSilk Palace.

I Sverige tycks det vara fult att vara stark och gå sin egen väg. De svaga ser ner på oss som inte följer strömmen. Vi är utbölingar och utomjordingar, fullständigt abnormala. Vi "fattar ju inte vårt eget bästa". Men var och en har ju ansvar för sitt eget liv. Väljer jag att leva ensam för att det passa mig bäst, så är det mitt val. Jag behöver inte ett arbete för att ha ett socialt liv. Det har jag så det räcker ändå. Mina arbeteskamrater är aldrig mina privata vänner. De är bara ett måste under tiden  jag skall försörja mig. Inget mer.

Sedan finns det de som inte valt ensamheten utan andra har valt den åt dem. Ytterligare några har en personlighet som bara en mor står ut med och de blir ensamma av andra orsaker. Det innebär inte att det är "fel" på dem.. utan att de kanske behöver få hjälp att inse vad som brister. Någon med stort tålamod och minimalt med fördomar. Så har vi de som inte vågar ge sig av ut och vara ensamma och på så vis träffa andra. Att sitta på en buss, en parkbänk eller på ett kondis kan leda till samtal mellan människor som inte känner varandra. Jag vet. Det händer mig emellanåt. Dessa samtal är härliga. Ett möte mellan människor som kanske aldrig ses igen.. eller som blir bekanta.. som blir vänner. Det är hur som helst, möten som vi alltid bär med oss. Kanske de mest fantastiska möten vi har i våra liv.

Människan måste övervinna sin rädsla för ensamheten. Den måste omprioriteras. Den måste värdesättas. Den måste få betydelse. Vi måste värdesätta varandra.



"Jag har aldrig hittat något sällskap som varit
så sällskapligt som ensamheten"