Chattens blogg

... men det gjorde inte jag!

Nu är jag hemma igen efter en resa tur retur Värmland. Det är som om Kung Bore har gett sig sjutton på att jag skall lära mig lite ödmjukhet i trafiken. Som om jag inte är ödmjuk nog, va'! Nåja, lite tryck på gaspedalen ibland när det är bra väder, hände ju alla. Men för övrigt är jag oerhört noga med hur jag beter mig i trafiken. 

Hur som helst, så var det andra snöovädret som jag hamnade i under en resa till Värmland. För att vara på säkra sidan med att ha gott om tid, så startade jag redan kl 11 från parkeringen. Fort, gick det inte. När jag svängde av vid Ålem blev det genast svårare. Småländska samhällen och plogar, vet jag inte om de går ihop. Men snöigt och moddigt var det där. Efter ca 5 mil hemifrån, skulle jag in till en bondgård för att lämna min samling skivor med Status Quo. Gården var vit, vit och vit. Uppfarten till boningshuset var inte plogat vidare bra och de hade bara ställt sina bilar samt traktorn rakt upp. Jag fick snällt ställa mig bakom.

När jag skulle backa ner, visste jag att det var en liten sväng som jag var tvungen att ta.. men vart sjutton var den?? Allt jag såg var VITT, VITT och VITT! Inte tillstymelse till väg här inte. Plötsligt var det stopp. TVÄR STOPP! Inte kom jag fram heller. Vad göra? För mig finns bara ett val; Att med ett stort härligt leende inse att jag inte svängde när vägen gjorde det och hamnade mitt i en snöhög precis där avloppsbrunnen står! Håhåjaja, tur jag var på gården och inte ute på vägarna. Upp till huset och knacka på igen. Ingen öppnar!

MEN, de hade sett mig från fönstret så de kom ut och drog loss mig med traktorn.

Vidare resa gick i inte allt för snabb fart. Vädret var vidrigt och redan i Högsby funderade jag på att vända om hem igen. När jag kom till Målilla, var den första av de 4 avåkningarna jag passerade på 40 mil. Precis när lastbil med släp skulle ta sig in i rondellen från Högsby räknad, hade bilen kasat ner i diket men släpet stod kvar på vägen. Det är bara att hoppas att föraren inte skadat sig.

200 m på andra sidan rondellen, hade en personbil gjort en piruett och stod med baken i diket på motsatt körrikting. Nu funderade jag på allvar att köra en runda i rondellen och vända färden hem igen. Snön yr som aldrig förr och inte nog med det. Jag tror minsann snöröken är värst! Halkan går ju att visa hänsyn, men snöröken visar ingen hänsyn. Att se bilen som låg 40 m längre fram, var i stort sett omöjligt. När jag mötte tung trafik, så var snöröken så hemsk att det var omöjligt att se vindrutan.. nästan.

När jag kört så jag kom till stora rondellen i Linköping, gjorde jag en piruett och styrde kosan mot Motala. Ja, inte en piruett så att jag tappade väggreppet utan jag menar ju att jag skulle till vänster i rondellen. Sedan var det bara att masa mig vidare i ovädret.

För att komma till Kristinehamn, väljer jag att "gena" via Kolmetorp för att komma till vägen som går mellan Motala och Askersund. Där var det heller inget skoj, men det gick. Väl uppe på nästa stora väg, stod det inte på innan polisens varningstrianglar stod uppradade, två stycken. Där stod polisen med blåljus, kanske 1,5 km efter avfarten jag kom ifrån. Med dem, stod en lastbil, trodde jag. När jag kom fram såg jag att det var lastbilssläpet. Lastbilen var borta. Kopplingsanordningen, Ni vet den där som är mellan bil och släp, var det en otroligt konstig vinkel på. Avåkning, där också, kan jag tänka mig. Kanske lastbilen vält, med tanke på hur stången var vriden. I motsatt körbana kom en bärgare med en lastbil i släp.

I Askersund vek jag av mot Laxå. Håhåjaja. Jag bävade för sträckan vid Laxsjön. Det var bara att krypa fram där. Annan fart hade fått mig av vägen. Styrfart fick räcka.. och ett par km/h till. Laxå, Svartå, Degerfors.. Björneborg.. Det var skönt veta att jag snart skulle vara framme. När jag kommer till änden av Björneborgsvägen, där man får vika av till höger för att komma till Kristinehamn, ser jag att det är något som hänt. En biltrailer med släp har inte kunnat ta svängen rätt mot Mariestad och har hela bilen i diket. Chauffören själv ser oskadd ut. Släpet står tvärs över halva körbanan. 

Väl inne i stan, kör jag in till konsumhuset och skall handla lite mat. Det har jag inte ätit sedan frukost och inser nu att  jag är hungrig. Det blev inte ett enda stopp på vägen, förutom det när jag lämnade mina skivor och fick dras loss med traktorn. En snabbsväng in i en annan butik och pratade ett par snabba ord med väninnan och sedan in och köpa lite mat. Kl 18 var jag vid vandrarhemmet. SÅ skönt det skulle bli att sparka av mig skor och jeans för att krypa ner i joggingbrallorna och fårskinnstofflorna. Där satte jag mig till rätta och käkade lite, läste min bok, slumrade till i fåtöljen. Kl 21.30 bäddade jag ner mig och sov gott hela natten. Resan tog 6,5 timme mot vanliga 5.

Under dagen gjorde jag det besök jag skulle göra och sedan bar det av hem igen. 17.20 startade jag från gården och 22.40 var jag hemma.  Det gick mycket fortare hem än dit. Bättre väder, inte lika mycket blåst, än mindre snö (den kom i Högsby)

Jag förundras över att jag passerade endast 4 olyckor men är glad att det inte var fler på den sträckan. Vad jag förstått av det som står i tidnignarna idag, har det verkligen varit ett par svarta trafikdygn. Visserligen var det ett par helstollar som gjorde vansinnesomkörningar i värsta ovädret, då vi andra ändå körde i 80 km/h.. och jag hade ju inte varit förvånad över om de låg i diket längre fram.

Nå, jag är glad att jag ändå klarade av denna resa utan incidenter. Mobiltelefonen är alltid bra att ha laddad och klar. EN sak är bäst med mobilen: Den har headset som jag tar på, på parkeringen och tar inte av innan jag ställer bilen när jag kommer fram. Folk får gärna ringa mig när jag är ute och kör, och de gör de (hellre samtal än sms, som skickas massvis när jag kör) för jag kan ju ändå hålla koncentrationen på körningen, båda händerna på ratten och prata samtidigt. Men sms kan jag inte läsa under körningen.

NU skall jag krypa ner och sova en stund.