Chattens blogg

Det blev bussen till MAXI dag och där plockade jag åt mig det som skulle handlas. Snabbt och enkelt. Självscanning och vips, så är jag på väg till bussen igen.  Där fick jag vänta en stund eftersom bussarna bara går en gång i timmen på helgerna.

Bussen blev snabbt fylld av resenärer och det är ju ansikten jag ser nästan dagligen. Ansikten som är just bara ansikten som jag aldrig eller sällan samtalar med. Det är alltid intressant att betrakta omgivningen, människorna, lyssna på deras samtal med de sina. En bussresa är sällan trist.

När det var dags att kliva av på "min" hållplats, känner jag en klapp på axeln och "Tack för det Du gjorde". Jag visste genast vilken kvinna det var men vi har aldrig talats vid förr. Lite förvånad vänder jag på ansiktet och frågar smått förvirrad om jag gjort något och tusen tankar far genom huvudet: "Har jag betett mig illa på bussen? Har jag trängt mig före en äldre kvinna eller man? VAD HAR JAG GJORT?" *varför tror man alltid man gjort något dumt??*
"Du var väl i TV?" sa hon och genast föll 25-öringen ner. Det handlade om Smålandsnytts inslag om FKs brist på att betala ut våra ersättningar i tid under april månad.
"Ja, det var jag" sa jag och log.
"Det var jättebra gjort! Det var uppskattat, skall Du veta. TACK, för det Du gjorde!" sa hon igen och gick åt sitt håll.

Med ett leende funderar jag på hur hon kunde känna igen mig så snabbt. Håret är kortklippt och inga av de forna lockarna finns kvar.. Men hon har å andra sidan sett mig många gånger på bussen och har väl insett att jag är en kvinna som leker kameleont ibland. Kvinnan tillhör de arbetslösas skara med ersättning från Försäkringskassan.  Det har ändå gått 1,5 veckor sedan inslaget den där onsdagen men det måste ha stärkt henne mycket av att jag var med i inslaget. Så starkt att hon ännu 1,5 v senare inte har glömt men också visar det genom att klappa mig på axeln. Det värmde!

Väl hemma gjorde jag i ordning en lättlunch i form av ONAKA Grön Te-yoghurt med hackat äpple, solrosfrön samt krossade linfrö i. Det är inte helt osmakligt. Sakta ätandes njöt jag av klappen på axeln, som jag fortfarande känner. Det är fint att veta att det man gör, även stärker andra och uppskattas.

Att vara språkrör för de behövande, är mig inte främmande. Vem vet? Kanske blir det min framtida sysselsättning ...