Panikens sista timme
Han låg där och skakade... var spänd som ett armborst. Sköterskan gav honom morfin och det tog en stund innan han lugnade sig. Jag visste genast att i natt händer inget.. han är inte redo. Klockan visar 21.
Inte nog med att han inte tänkte ge efter.. Han hade en tarmbakterie som kräver sin hygien: Clostridium difficile. Den har jag fightats med på hemmet och på lasarettet. Den är inte rolig, om man säger.
Timmarna gick och han sov lugnt. Nattsköterskan kom in och meddelade att de nu var klara med mannen på andra avdelningen och att han blev så fin i skjorta, väst och byxor. En anhörig hade suttit hos honom. Kvinnan, som lika plötsligt blev dålig som "min" man, låg och sov lugnt. Kallsvetten var det enda sin kändes på honom.. "min" man.. samt att han var så varm. Varm utan feber.
Andas in.. och släpp ut.. andas in.. och släpp ut.. Ytliga, tomma luftintag som bara lägger sig precis över adamsäpplet. Inget utbyte i lungorna. Hur länge man man leva på redan förbrukad syre? Envis som synen, kan man det länge. Jag vet.
Jag höll honom i handen.. lyssnade på hans andetag.. la en hand på hans panna och talade stilla till honom.. viskande.. "Allt blir bra, ser Du hjärtat.. Allt blir bra.. ung på nytt, frisk och kry som när Du var 35.. visst blir det bra, hjärtat".. och han andades lugnare.. och lugnare..
Andningsuppehållen var inte långa.. och ingen av dem trodde jag var det sista. Det är ett speciellt läte när man andas ut det allra sista man har att lämna här på jorden. Han höll kvar och släppte inte taget.
Plötsligt var det som om han kom på att det fanns något ogjort! Ögonen öppnades och de blekblå stirrade med panik upp i taket.. sökandes runt i rummet.. försök att säga något... Jag tog hans hand igen..ställde mig så han såg att jag var där.. Högerhanden lade jag på hans huvud...talade stilla.. Panik! Panik! Det var en strålning av panik kring honom och han började slå med armarna längs sidorna... så lugnade han sig igen.. och andades mindre panikartat, men ändå inte helt stilla.Ögonen flackade lite. Han somnade inte till innan nästa dos morfin kom vid 2.
För första gången i mitt liv kände jag att döden inte var välkommen.. Rummet andades svart.. men inte ont... men ovälkommet svart. Vad det DET som gjorde att han inte ville släppa taget om livet som ändå inte har mer att ge.. som han inte kan tillföra något mera? Vad var det han upplevde? Vad såg han? Vem tänkte möta honom? Vad hade han ogjort här? Mina tankar blev många... men svaren noll.
Paniken kom tillbaka igen efter att morfinet började släppa.. kallsvetten gav efter och de rosa kinderna antog en allt mer, men stillsamt, askgrå färg... samma färg som knäna hade ändrats till.. men mer i blått
Mer morfin. Palliativ vård. Ingen skall ha ont. Ingen skall ha panik. Ingen skall tveta på om det är rätt att ge en spruta till.. var fjärde timme.
Munvård varannan timme. Att andas med öppen mun, ger torr tunga och gom... Otäckt.
Kl 7.15 reste jag mig upp.. tog av mig skyddsrocken och tog farväl av honom. Önskade honom en trevlig resa när den blir av.. önskade honom allt gott och att paniken skulle lämna honom i fred. Med en stilla tanke formandes till en lätt kyss på hans panna.. en smekning över hans kind.. lämnade jag rummet och var en erfarenhet rikare.
Jag hoppas innerligt hans plåga är över nu.
Inte nog med att han inte tänkte ge efter.. Han hade en tarmbakterie som kräver sin hygien: Clostridium difficile. Den har jag fightats med på hemmet och på lasarettet. Den är inte rolig, om man säger.
Timmarna gick och han sov lugnt. Nattsköterskan kom in och meddelade att de nu var klara med mannen på andra avdelningen och att han blev så fin i skjorta, väst och byxor. En anhörig hade suttit hos honom. Kvinnan, som lika plötsligt blev dålig som "min" man, låg och sov lugnt. Kallsvetten var det enda sin kändes på honom.. "min" man.. samt att han var så varm. Varm utan feber.
Andas in.. och släpp ut.. andas in.. och släpp ut.. Ytliga, tomma luftintag som bara lägger sig precis över adamsäpplet. Inget utbyte i lungorna. Hur länge man man leva på redan förbrukad syre? Envis som synen, kan man det länge. Jag vet.
Jag höll honom i handen.. lyssnade på hans andetag.. la en hand på hans panna och talade stilla till honom.. viskande.. "Allt blir bra, ser Du hjärtat.. Allt blir bra.. ung på nytt, frisk och kry som när Du var 35.. visst blir det bra, hjärtat".. och han andades lugnare.. och lugnare..
Andningsuppehållen var inte långa.. och ingen av dem trodde jag var det sista. Det är ett speciellt läte när man andas ut det allra sista man har att lämna här på jorden. Han höll kvar och släppte inte taget.
Plötsligt var det som om han kom på att det fanns något ogjort! Ögonen öppnades och de blekblå stirrade med panik upp i taket.. sökandes runt i rummet.. försök att säga något... Jag tog hans hand igen..ställde mig så han såg att jag var där.. Högerhanden lade jag på hans huvud...talade stilla.. Panik! Panik! Det var en strålning av panik kring honom och han började slå med armarna längs sidorna... så lugnade han sig igen.. och andades mindre panikartat, men ändå inte helt stilla.Ögonen flackade lite. Han somnade inte till innan nästa dos morfin kom vid 2.
För första gången i mitt liv kände jag att döden inte var välkommen.. Rummet andades svart.. men inte ont... men ovälkommet svart. Vad det DET som gjorde att han inte ville släppa taget om livet som ändå inte har mer att ge.. som han inte kan tillföra något mera? Vad var det han upplevde? Vad såg han? Vem tänkte möta honom? Vad hade han ogjort här? Mina tankar blev många... men svaren noll.
Paniken kom tillbaka igen efter att morfinet började släppa.. kallsvetten gav efter och de rosa kinderna antog en allt mer, men stillsamt, askgrå färg... samma färg som knäna hade ändrats till.. men mer i blått
Mer morfin. Palliativ vård. Ingen skall ha ont. Ingen skall ha panik. Ingen skall tveta på om det är rätt att ge en spruta till.. var fjärde timme.
Munvård varannan timme. Att andas med öppen mun, ger torr tunga och gom... Otäckt.
Kl 7.15 reste jag mig upp.. tog av mig skyddsrocken och tog farväl av honom. Önskade honom en trevlig resa när den blir av.. önskade honom allt gott och att paniken skulle lämna honom i fred. Med en stilla tanke formandes till en lätt kyss på hans panna.. en smekning över hans kind.. lämnade jag rummet och var en erfarenhet rikare.
Jag hoppas innerligt hans plåga är över nu.
Kommentarer
Postat av: Micke
Fint skrivit, kändes nästan som man var med där.
Postat av: Anne
Man tror av nån anledning att bara för att en människa är gammal så kommer döden som en befrielse. Det får vi hoppas att den gjorde till slut. Viktigt att leva på så sätt att man inte har nåt ouppklarat när det är dags. Lättare sagt än gjort. Hoppas han är i sin himmel nu och är nöjd och glad.
Trackback