Vi håller Sverige flytande
Ja, vilka är VI? Jo, det underbetalda servicefolket. Vi i vård och omsorg, service och handels och många, många fler.
Att arbeta med människor innebär att man inte har ett arbete mellan 8-17 utan det är ett dygnet-runt-arbete. Men precis som det finns fel folk inom alla andra yrken, finns det även inom dessa sektorer. Jag har mött människor som säger sig arbeta med människor och med deras bästa för ögonen, men när klockan närmar sig 16 eller 17, så säger de: "Nej, jag kan inte hjälpa Dig. Hör av Dig i morgon eller så. Ja, jag vet att det är kris, men jag slutar nu". Dessa människor har inte i yrken att göra där man arbetar med människor i krissituationer. De borde vända papper i en fuktig källare med svag belysning.
Hur vore det om jag sa till en patient eller en boende, mitt i ett toabesök: "Nej, jag slutar nu. Du får klara Dig själv" och jag vet att han eller hon inte kan det. Lönen är visserligen underbetald, men lönen att veta att man glatt en annan, hjälpt en annan som inte kan själv.. glädjen, givandet och tagandet.. det är den faktiska lönen. Hur kan man sova gott om nätterna när man vet att man inte gjort sitt yttersta, om så på ekonomiskt obetald övertid? Vad har man för människosyn?
Vad vore mitt arbete om jag inte fann glädjen hos vårdtagarna när jag kommer? De lyser upp, kramar om mig.. frågar innan jag går hem när mitt nästa pass är för de tycker det är trevligt när jag kommer? I morse när jag gav en boende sin morgonmedicin, frågade hon om det inte är tid för mig att komma in och jobba någon dag eller kväll snart. Hon sa det är så trevligt när jag är där. Det är ju belöningen.. lönen.. att veta att mitt arbete är så väl gjort att de vill ha mig tillbaka. Hur kan man med gott samvete gå till sitt arbete och veta att vårdtagare/klienter önskar en dit där det är mer varmt än vid ekvatorn? Har man gjort sitt yttersta då? Jag skulle verkligen ha ont i magen om en vårdtagare bad mig fara och flyga för att jag inte gjort mitt allra bästa, inte lyssnat för att förstå.. och inte tagit honom eller henne på allvar.
Jag jobbade natten som var och när jag sovit klart, ringde man från en annan avdelning och undrade om jag kunde komma in i natt hos dem. Självklart! Visserligen har jag varit där bara dagar och kvällar innan, men kvälls- och nattrutinen kan inte vara så mycket annorlunda än vad den är på andra avdelningar. Jag känner ju de boende.
Idagens svårt sargare Sveige, och då i synnerhet med den nya regeringen med sin vidirga människosyn, finns det heller inte utrymme för mig att säga nej till ett arbetspass. Varför? Det är svårt att få tag på sjukvikarier för att det är underbetalt, man har tröttnat på underbemanningen och våldet inom äldreboenden.. Då är det inte bara boenden som i sin sjukdom är våldsamma; vi har även anhöriga med psyksisk sjukdom som är våldsamma som vi inte har tillåtelse att neka besöka sin anhörig. Det är tungt och det är inte alltid roligt att gå till sitt arbete och veta att det inte är ett värdefullt arbete i arbetsgivarens ögon. Även om vi får kredit från de boende och de allra flesta anhöriga, vill vi även känna att arbetsgivaren värdesätter oss.. inte genom att ge oss pinglor.. utan högre lön. Vi slits ut och förväntas ändå att ställa upp. Vi får med nya regeringen inte vara sjuka, sjukskrivna etc. Vi får inte vara arbetslösa och vi skall inte heller få ut den ersättning vi betalar premie för när vi inte har jobb. Är det så konstigt att människor tar livet av sig?
Så länge jag orkar, men inte till bristningsgränsen, kommer jag att fortsätta med detta. Jag har mina kryphål för att orka.. mina andrum.. mina smultronställen där jag hämtar andan och kraft att fortsätta. Men det kommer en dag då även vi säger upp oss och vänder samhället ryggen. Mitt val om några år, är att lämna Sverige bakom mig till förmån för ett land med god människosyn.. där man uppskattar alla invånare.
Sverige är en skam på världskartan.
Att arbeta med människor innebär att man inte har ett arbete mellan 8-17 utan det är ett dygnet-runt-arbete. Men precis som det finns fel folk inom alla andra yrken, finns det även inom dessa sektorer. Jag har mött människor som säger sig arbeta med människor och med deras bästa för ögonen, men när klockan närmar sig 16 eller 17, så säger de: "Nej, jag kan inte hjälpa Dig. Hör av Dig i morgon eller så. Ja, jag vet att det är kris, men jag slutar nu". Dessa människor har inte i yrken att göra där man arbetar med människor i krissituationer. De borde vända papper i en fuktig källare med svag belysning.
Hur vore det om jag sa till en patient eller en boende, mitt i ett toabesök: "Nej, jag slutar nu. Du får klara Dig själv" och jag vet att han eller hon inte kan det. Lönen är visserligen underbetald, men lönen att veta att man glatt en annan, hjälpt en annan som inte kan själv.. glädjen, givandet och tagandet.. det är den faktiska lönen. Hur kan man sova gott om nätterna när man vet att man inte gjort sitt yttersta, om så på ekonomiskt obetald övertid? Vad har man för människosyn?
Vad vore mitt arbete om jag inte fann glädjen hos vårdtagarna när jag kommer? De lyser upp, kramar om mig.. frågar innan jag går hem när mitt nästa pass är för de tycker det är trevligt när jag kommer? I morse när jag gav en boende sin morgonmedicin, frågade hon om det inte är tid för mig att komma in och jobba någon dag eller kväll snart. Hon sa det är så trevligt när jag är där. Det är ju belöningen.. lönen.. att veta att mitt arbete är så väl gjort att de vill ha mig tillbaka. Hur kan man med gott samvete gå till sitt arbete och veta att vårdtagare/klienter önskar en dit där det är mer varmt än vid ekvatorn? Har man gjort sitt yttersta då? Jag skulle verkligen ha ont i magen om en vårdtagare bad mig fara och flyga för att jag inte gjort mitt allra bästa, inte lyssnat för att förstå.. och inte tagit honom eller henne på allvar.
Jag jobbade natten som var och när jag sovit klart, ringde man från en annan avdelning och undrade om jag kunde komma in i natt hos dem. Självklart! Visserligen har jag varit där bara dagar och kvällar innan, men kvälls- och nattrutinen kan inte vara så mycket annorlunda än vad den är på andra avdelningar. Jag känner ju de boende.
Idagens svårt sargare Sveige, och då i synnerhet med den nya regeringen med sin vidirga människosyn, finns det heller inte utrymme för mig att säga nej till ett arbetspass. Varför? Det är svårt att få tag på sjukvikarier för att det är underbetalt, man har tröttnat på underbemanningen och våldet inom äldreboenden.. Då är det inte bara boenden som i sin sjukdom är våldsamma; vi har även anhöriga med psyksisk sjukdom som är våldsamma som vi inte har tillåtelse att neka besöka sin anhörig. Det är tungt och det är inte alltid roligt att gå till sitt arbete och veta att det inte är ett värdefullt arbete i arbetsgivarens ögon. Även om vi får kredit från de boende och de allra flesta anhöriga, vill vi även känna att arbetsgivaren värdesätter oss.. inte genom att ge oss pinglor.. utan högre lön. Vi slits ut och förväntas ändå att ställa upp. Vi får med nya regeringen inte vara sjuka, sjukskrivna etc. Vi får inte vara arbetslösa och vi skall inte heller få ut den ersättning vi betalar premie för när vi inte har jobb. Är det så konstigt att människor tar livet av sig?
Så länge jag orkar, men inte till bristningsgränsen, kommer jag att fortsätta med detta. Jag har mina kryphål för att orka.. mina andrum.. mina smultronställen där jag hämtar andan och kraft att fortsätta. Men det kommer en dag då även vi säger upp oss och vänder samhället ryggen. Mitt val om några år, är att lämna Sverige bakom mig till förmån för ett land med god människosyn.. där man uppskattar alla invånare.
Sverige är en skam på världskartan.
Kommentarer
Trackback