Chattens blogg

Det är en fråga som engagerar många. Några är för och andra är emot. Var och en får ju ha sina åsikter men man behöver inte attackera de som tycker annorlunda med respektlöshet, som så ofta sker.

Undertecknad är inte för abort men å andra sidan propagerar jag inte för mina åsikter. Var och en bör ju själva ansvar för sina val och handlingar. Jag skulle aldrig gå ut med plakat och försöka få de som är för abort att få dåligt samvete. Det ligger inte heller för mig att anklaga eller ha åsikter till de som väljer en abort av olika orsaker. Det finns flera i min omgivning som genomgått en abort och det har varit min sak att stötta dem i deras beslut urifrån deras livssituationer. Jag skulle aldrig komma på tanken att försöka övertala någon att behålla ett barn som de av olika anledningar inte kan vårda och ta ansvar för. Det är inte min rättighet att sätta mig till doms över dessa beslut.

Dock finns det en grupp kvinnor som jag inte förstår mig på och det är de som använder abort som preventivmedel. Borde det inte vara lättare att använda någon form av preventivmedel i stället? Vill en man och en kvinna inte bli gravid bör ju båda parter alltid skydda sig för att minska risken för oönskad graviditet. Det är allas skyldighet, som jag ser det.

Nu är abortfrågan på tapeten igen och då frågar man sig om det skall vara sänkt tid för fri abort från 18 till 12 veckor. Ja, säger jag. Min motivation är att om man nu hamnar i situationen att en oönskad graviditet inträffar och det är helt och fullt omöjligt för de blivande föräldrarna att ta hand om sitt barn, så borde man ju veta att man skall besluta om abort redan på ett mycket tidigt stadium. Varför vänta tills nästan 50% av graviditeten passerat? När barnet redan är 16 veckor kan man börja känna sparkar och rörelser. Är det inte svårare då att föda fram ett barn som men ena dagen kände sparkade? Av hänsyn till alla inblandade tror jag en abort bör ske så tidigt som möjligt, om den nu måste genomgås.

Varför man väljer att genomgå en abort, är var och ens enskilda sak och det har inget med politik att göra. En åsikt om abort eller inte är mer etisk och moralisk fråga. Var och en är själva ansvariga för sina val och handligar och ingen äger rätten att döma. Dock ser jag en relativt nonchalant syn på abort idag. Den anses som en självklarhet så snart man blivit ofrivilligt gravid som alternativ till kondomer och p-piller eller andra p-medel. Jag hoppas att den synen kommer att ändras. Det värsta jag hört var en kvinna som blev gravid till pojkvännens stora glädje. Kvinnan själv var också glad åt det väntande barnet. Men så kom det sig att de råkade i luven på varandra och kvinnan valde då abort väldigt sent för att hämnas på pojkvännen. Behöver jag säga att det förhållandet inte höll efter det?

När jag växte upp var det fri abort till v 12. Det kan vara rimligt då det faktiskt finns de som har regelbunden mens även de första månaderna och inte vet om att de är gravida. Men jag hoppas de sänker abortgränsen för att män och kvinnor skall bli lite mer ansvartagande när det gäller p-medlel av olika slag men också för att undvika svåra förlossningar med aborterade barn så sent som nästan halva tiden av graviditeten. Jag kan inte se det rimliga i att man skall behöva tänka så länge innan man fattar ett beslut om barnets vara eller inte vara. Det vore ju lättare att trä på en kondom eller ta ett piller (för de som kan äta p-piller) eller skydda sig på det sätt som är mest lämpat. Varje man och varje kvinna har det ansvaret.

Om en man inte vill bli far måste han, även i fasta förhållanden, använda skydd. En god vän till mig, som jag inte försvarar, sa till sin dåvarande sambo att ett barn fick räcka. Hon gick med på det och lovade dyrt att hon åt p-piller. Det gjorde hon inte och ytterligare två barn föddes. Den pappan försökte komma undan med att han inte velat ha dessa båda sista men där sa jag emot honom: Varför hade han inte använd kondom då och tagit ansvar för att inte vilja ha barn? Det förhållandet sprack också.

Om en kvinna inte vill bli mor, måste hon skydda sig med samma ansvar som mannen. Dock vet jag att det inte alltid är 100% säkert att skydda sig och att man då kan stå där med fakta att ett barn är på väg. Men att ändå göra sitt yttersta för att skydda sig, tror jag på.

Nu hoppas jag innerligt att ingen missförstår bloggen i detta ämne då jag inte på något sätt försöker angripa de som gör abort av olika anledningar. Det finns säkert orsak att göra det och vad jag förstår på de jag pratat med som genomgått en abort, så är det inget de gjort med stor glädje utan det har varit tårfyllda dygn och ångestladdat länge efteråt. Jag vill inte byta med någon av dem. Jag vill bara försöka förstå varför det skall vara en gräns på fri abort fram till v 18.. för som jag sagt här ovan så vet man nog relativt snabbt om man vill behålla sitt barn eller inte.

Ja, det är väl så vi kan uppfatta det hela. Att alls visa sitt avståndstagande till hela jippot som pågår nu fram till maj månad *för det är väl fortfarande the big happening i maj* bemöts av stor skepsis och "VAD??? TITTAR Du INTE?" och folk tror man helt enkelt konverterat till annat som kan tänkas finnas utanför den europeiska gemenskapen. För det är väl bara detta som sammanför europa, bortsett från €. Jag kanske till och med blivit hjärntvättad för detta är man bara med på. PUNKT! *blickarna från omgivningen påvisar deras övertygelse om en begynnande och snabbt utvecklande psykisk sjukdom*

Braskande rubriker kommer att ståta mot himlen med moraliska slagord om vad som är rätt och fel och hur vissa var klädda för uppdraget och andra inte. Det skriks i svarta branskande ord om hur orättvist omröstningen gick till för det tutade bara upptaget så det kan inte vara rätt att just den eller de går vidare till nästa omgång.

 Nu är det inte längre tal om att företräda egna landet med egna språket. För något år sedan eller två.. kanske är det tre eller fyra ... läste jag att det gick utmärkt att ha ett egenhändigt påhittat språk i sammanhanget. Håhåjaja, tänkte undertecknad, vart är vi på väg?

När denna hysteriska period i livet, som återkommer år efter år, närmar sig, brukar jag sätta mig ner och försöka minnas sista gången jag var med och följde strömmen, var en av dem.. en i gänget så att säga. Vet ni? Jag minns inte. Inte år, inte deltagare, inte vilka som vann hemmavid eller borta. Det innebär, kom jag till slut fram till, att det kan inte ha varit så viktigt. Inte för mig.

Att säga att man inte firar jul är nästan en befrielse i jämförelse. När det gäller det pågående jippot, måste jag nästan smyga som en tjuv klädd i svart om natten för att det inte skall uppstå någon form av lynchstämning kring mig och mitt val att avstå. Man kan nästan säga vad som helst om vårt kungahus medlemmar utan att omgivningen reagerar, men när jag säger att "Jag bojkottar melodifestivalen sedan många år", ja, då väntar jag bara på att bli stenad till döds.

Jaja.. det är inte lätt att gå sin egen väg men jag slipper ju onekligen en del energistjälande tjafs och lika glad är jag för det. Det kostar att ligga på topp.

Det är ett ord jag inte gillar.. "Du, som är så överkvalificerad, varför utbildar Du Dig inte högre?" Som sjukvårdsbiträde under många år, har jag fått höra att jag är överkvalificerad för mitt jobb. Nu när jag betar av det ena MVG-betyget efter det andra får jag åter höra det.. "Du borde plugga vidare. Du är alldeles för överkvalificerad för att vara bara undersköterska".

Först och främst: vad då "BARA" undersköterska?? Dessa människor som säger på detta vis, har tydligen inte kunskap om att det är sjukvårdsbiträden och undersköterskor som driver vården närmast patienterna/de boende. Sjuksköterskan idag har ca 80% administrativt arbete och för övrigt delar hon/han mediciner och tar prover etc. Läkarens uppgift är att diagnostisera och rekommendera, operera. Att det är sjukvårdsbiträden och undersköterskor som är viktigast, visas också genom att vi inte får strejka för högre lön eller ändrade arbetsvillkor. Hade vi fått det, skulle vården stanna upp.

Visst funderar jag på att läsa vidare och det är en barndomsdröm som i så fall genomförs. En av de två stora. Att jag väntat så här länge, innebär att jag bär med mig kunskap som jag skulle saknat som ung kvinna om jag läst vidare till sjuksköterska som 20-åring.  Men om jag skulle stanna kvar som undersköterska, så innebär det inte att jag på något sätt skulle "förkasta" eller "slänga bort" mina kvalifikationer. De använder jag mig av dagligen ändå. För mig handlar det inte om att klättra på någon samhällsstege, bli ansedd eller göra karriär. Nej.. långt därifrån. Det handlar om att trivas med mitt arbete, tycka om det jag uträttar och känna mig nöjd med det. Om det finns boende och patienter som inte anser mig tillräckligt värdig för att jag är "bara undersköterska", ja, då är det inte mitt problem. Jag vet att mitt arbete utför jag på bästa tänkbara sätt och mina arbetskamrater och de boende tycker om mig och trivs med mig. Även de patienter jag mötte på min praktik uppskattade mig och frågade efter mig. Sådant är bra mycket viktigare än att vara överkvalificerad och känna press om att läsa mer och "högre". Undertecknad är ingen teoretiker och tror inte heller att all kunskap går att få genom skolböckerna. (som älskade broder mi sa mig, så är det inte genom att plugga hårt man får MVG utan genom den kunskap man redan har) Vore det möjligt skulle jag praktisera mig fram till sjuksköterskeexamen för det är ju ändå ute på arbetsplatsen jag skall kunna utföra det jag lär mig.

En gång i tidernas begynnelse började jag tjäna mina pengar som reklamutdelare och städerska. I 30 år har jag slitit för mitt uppehälle från det som kallas i allmän mun, "samhällets botten". Saken är att utan städerskorna/Städarna, skulle det se för j*vligt ut på våra arbetsplatser. Reklamutdelningen kan man ju vara utan men det var ett sätt att försörja mig. Jag tror det är viktigt för helhetens skull att vi alla tar jobb som städare etc, de jobb som inte är så populära, för att lära oss från grunden. Det gör att vi också kan uppskatta yrkeskategorier och utförda arbeten som annars ingen ser eller bryr sig om, tar för givet.

Att höra om min "överkvalificering" kommer jag förmodligen att fortsätta göra.. Huvudsaken är att jag trivs med det jag gör och gör det bra.... oavsett vart mina kunskaper finns på "stegen".

Vi har inte kommit långt i samhället när det gäller synen på män och kvinnor som skall genomgå ett könsbyte. Vi ser ner på dem och talar illa om dem.. Familjer vänder dessa personer ryggen och allmännyttans hyresvärd samt socialförvaltningar agerar helt diskriminerande.

Jag har en bekant som skall göra ett könsbyte. Det är förälder till en av mina barns klasskamrater från grundskolan. Denne förälder som vi kan kalla "X"  berättade för mig om detta bara för en vecka sedan. "X" berättade om familjens agerande, hur man vänt "X" ryggen. F.d äktenskapspartnern har krävt besöksförbud, detta trots att "X" verkligen gjort allt för familjen i alla år. F.d partnern har en sjukdom som lett till handikapp och "X" har ständigt funnits till hands om hjälpt till när det behövts.  "X" berättade också om att det dagen efter vårt möte, skulle påbörjas hormonbehandling och "X" var glad för det. Jag kramade om "X" och önskade lycka till!

Igår ringde "X" på min dörr. Förtvivlat berättade "X" att det verkställts en vräkning p.g.a att grannarna klagat på att "X" gått i kläder som inte varit "passande". Socialförvaltningen hade varit med och tagit nycklarna ifrån "X" och sagt att de inte kunde göra något för "X" så "X" hade fått hjälp av sin dotters sambo att fixa tält och sovsäck så "X" kunde sova ute. (svärsonen är ende familjemedlemmen som talar med "X")

Är det okej att samhället agerar  på detta vis? Nej, jag tycker inte det. Mina söner är mycket upprörda och då speciellt sonen som har lekt mycket med "X" barn då de gick i samma klass. Han förstår inte familjens agerade eftersom familjen ständigt varit i centrum för "X" familj. Jag har förklarat att familjen är i chock just nu och att de kommer att öppna sina hem för "X" igen.. men min son säger.. "men ändå.. hur kan de?" Mina barn är också upprörda över hur man kan vräka en person som öppet gått ut med sitt könsbyte.. Detta är Sverige 2006.. detta är ett mycket inskränkt Kalmar år 2006. Hade detta skett i storsta'n, skulle ingen bli vräkt.. Enligt lag agerar man helt fel. Man får inte diskriminera någon, oavsett vad det gäller. Ändå har inte Kalmar kommit längre än så här.

Jag är glad över mitt beslut att lämna denna stad bara den yngste hemmaboende slutar gymnasiet. En så inskränkt stad, som hellre satsar på fanderun än sina egna... som kränker människor i behov av stöd (jag vet ju vad det innebär att ha med kommunens handläggare att göra som minoritetsgrupp.. och det är inte skoj) är inte värdiga mina skattepengar.

Kalmar kommun borde skämmas!! De är en stor smutsfläck på den svenska kartan. Det har jag sagt i 6 år och kommer alltid att säga.

Jag är glad att det ändå växer upp barn med mina söners syn på andra.. att man verkligen får vara den man är.. att alla har samma rätt att vara och bo. Jag är stolt över att jag lyckats fostra sönerna rätt. Det är dessa våra barn som skall ta över och måtte samhällsattityderna ändras med våra barn.

.. hände det sig att när vintern kom, täckte affärerna för sina fönster med papper och man fick inte se vad som fanns i skylten. Det väckte varje barns nyfikenhet och en speciell söndag var det s.k skyltsöndag. Det var då som vi fick en föraning om att det var jul på gång.. något stort.. något spännande och förväntasfullt. Samma söndag var det första advent. 4 veckor kvar till jul.

Livet förändras och kommersialismens starka röst har tagit över och man börjar förbereda konsumenterna att köpa inför jul redan i september-oktober och julskyltningen i butikerna är framme redan i oktober/november. Julsånger spelas snart vid midsommar och skyltsöndagarna förekommer inom en inte allt för lång framtid att ske redan vid påsk. Skyltsöndagen var redan i söndags och på söndagen som kommer är det första advent.

Är det inte läge att låta julstjärnan hänga kvar i fönstret året om och adventsljusstakarna behöver bara dammas av och ställas tillbaka i fönstren.. Tomtarna kan väl stå där de står för egentligen är det väl ganska dumt att bädda ner dem 11 månader om året för att väcka dem under hets och jäkt i december? Vi behöver bara två typer av presentpapper: Födelsedagspresentpapper och julklappspresentpapper. För vem köper och ger bort något däremellan nu mer?

Jaja.. det är rätt skönt att kunna beskåda allt detta vid sidan av och göra lite som jag själv tycker.. utan krav, utan tvång.. men med ett leende över hela mig för jag går min egen väg.

Ja, vilka är VI? Jo, det underbetalda servicefolket. Vi i vård och omsorg, service och handels och många, många fler.

Att arbeta med människor innebär att man inte har ett arbete mellan 8-17 utan det är ett dygnet-runt-arbete. Men precis som det finns fel folk inom alla andra yrken, finns det även inom dessa sektorer. Jag har mött människor som säger sig arbeta med människor och med deras bästa för ögonen, men när klockan närmar sig 16 eller 17, så säger de: "Nej, jag kan inte hjälpa Dig. Hör av Dig i morgon eller så. Ja, jag vet att det är kris, men jag slutar nu". Dessa människor har inte i yrken att göra där man arbetar med människor i krissituationer. De borde vända papper i en fuktig källare med svag belysning.

Hur vore det om jag sa till en patient eller en boende, mitt i ett toabesök: "Nej, jag slutar nu. Du får klara Dig själv" och jag vet att han eller hon inte kan det. Lönen är visserligen underbetald, men lönen att veta att man glatt en annan, hjälpt en annan som inte kan själv.. glädjen, givandet och tagandet.. det är den faktiska lönen. Hur kan man sova gott om nätterna när man vet att man inte gjort sitt yttersta, om så på ekonomiskt obetald övertid? Vad har man för människosyn?

Vad vore mitt arbete om jag inte fann glädjen hos vårdtagarna när jag kommer? De lyser upp, kramar om mig.. frågar innan jag går hem när mitt nästa pass är för de tycker det är trevligt  när jag kommer? I morse när jag gav en boende sin morgonmedicin, frågade hon om det inte är tid för mig att komma in och jobba någon dag eller kväll snart. Hon sa det är så trevligt när jag är där. Det är ju belöningen.. lönen.. att veta att mitt arbete är så väl gjort att de vill ha mig tillbaka. Hur kan man med gott samvete gå till sitt arbete och veta att vårdtagare/klienter önskar en dit där det är mer varmt än vid ekvatorn? Har man gjort sitt yttersta då? Jag skulle verkligen ha ont i magen om en vårdtagare bad mig fara och flyga för att jag inte gjort mitt allra bästa, inte lyssnat för att förstå.. och inte tagit honom eller henne på allvar.

Jag jobbade natten som var och när jag sovit klart, ringde man från en annan avdelning och undrade om jag kunde komma in i natt hos dem. Självklart! Visserligen har jag varit där bara dagar och kvällar innan, men kvälls- och nattrutinen kan inte vara så mycket annorlunda än vad den är på andra avdelningar. Jag känner ju de boende.

Idagens svårt sargare Sveige, och då i synnerhet med den nya regeringen med sin vidirga människosyn, finns det heller inte utrymme för mig att säga nej till ett arbetspass. Varför? Det är svårt att få tag på sjukvikarier för att det är underbetalt, man har tröttnat på underbemanningen och våldet inom äldreboenden.. Då är det inte bara boenden som i sin sjukdom är våldsamma; vi har även anhöriga med psyksisk sjukdom som är våldsamma som vi inte har tillåtelse att neka besöka sin anhörig. Det är tungt och det är inte alltid roligt att gå till sitt arbete och veta att det inte är ett värdefullt arbete i arbetsgivarens ögon. Även om vi får kredit från de boende och de allra flesta anhöriga, vill vi även känna att arbetsgivaren värdesätter oss.. inte genom att ge oss pinglor.. utan högre lön. Vi slits ut och förväntas ändå att ställa upp. Vi får med nya regeringen inte vara sjuka, sjukskrivna etc. Vi får inte vara arbetslösa och vi skall inte heller få ut den ersättning vi betalar premie för när vi inte har jobb. Är det så konstigt att människor tar livet av sig?

Så länge  jag orkar, men inte till bristningsgränsen, kommer jag att fortsätta med detta. Jag har mina kryphål för att orka.. mina andrum.. mina smultronställen där jag hämtar andan och kraft att fortsätta. Men det kommer en dag då även vi säger upp oss och vänder samhället ryggen. Mitt val om några år, är att lämna Sverige bakom mig till förmån för ett land med god människosyn.. där man uppskattar alla invånare.

Sverige är en skam på världskartan.

.. för att nya arbetstidslagen inte trätt i kraft ännu. Men å andra sidan vet jag inte hur det skulle påverka mig.. om min praktik ses som jobb eftersom det inte är betald arbetstid.. Jag har ju haft praktik hela veckan. Nå, i måndags var jag ledig.. sedan har det flutit på. Igår hade jag tagit ledigt för en privat sak som i sista änden inte blev av så  jag bokade jobb på mitt ordinarie arbete. Det var ett kvällspass, till 21.05. Sedan vara det hem och där mötte mig inga roligheter och till bädden kom jag väl strax efter midnatt. Att somna var ju lögn och vetskapen om att klockan skulle ringa kl 5, gjorde ju inte att John Blund skyndade på precis. Ca 3 timmars sömn och sedan upp i ottan..

Kl 7-15.30 var det praktik och sedan var det hem och ta hand om tvätten i tvättstugan. Kl 21 skall jag vara på arbetet igen och jobba natt.. och så även natten till söndag (en extra timme dessutom) och jag funderar på hur sjutton det skall gå.

Det har ju funkat förr och kommer att funka igen.. men på sätt och vis är det ju bra att det kommer en ny lag. Hade jag suttit kvar i sekretariatet i handbollen så hade jag haft det i morgon också. Nåja.. nu har ju andra fixat den biten bakom ryggen på oss andra så jag kan koppla av. Sonen skall inte spela på grund av en skada så han följer sina egna knattar på deras match. Jag håller tummarna för både de stora gossarna och småttingarna.

2.000 fler bilister stoppade i fartsynderiets jakt jämfört med kampanjen förra året. Vad det genererar i pengar, kan jag bara gissa mig till, men avstår. Skall regeringsfolket betala sina svartavlönade barnflickor, TV-licenser, p-böter och toblerone med dessa pengar eller kommer de obevekligt att stoppas in i vård och omsorg? Ibland ställer jag mig frågan: Vart tar alla intäkter av böter vägen?

Det är helt i min smak att polisen är ute och visar sig och det är okej att man höjt fartböterna. Men att kampanja i ämnet, känns lite överdrivet då det finns större brott än fortkörning. Det är ju inte farten som dödar.. utan när det går åt helvete och smäller!! Skillnaden mellan att dö i en fortkörningsolycka och en trafikolycka i laglig hastighet, är att det mest troligt går så mycket fortare att dö i den förstnämda.

Hur ofta läser vi inte om poliser som inte kommer till brottsplatser snabbt nog, eller kommer de alls? Kan det bero på att de jagar fortkörare eller jobbar administrativt? För visso.. det är också ett måste men är det en nödvändighet att det tar så lång tid? Det finns ju olika aspekter på det. Min idé har varit att polisen har en sådan där söt lite bandspelare som läkarena pratar in på och sedan överlåter till en sekreterare som skriver ut. Därefter skall polisman, före han går hem för dagen, läsa igenom och signera rapporten. Det måste ju spara tid samt få våra poliser ut på gaten snabbt igen.. Eller?  Å andra sidan, antar jag att det finns en nackdel med det också.

Ärenden som polisman bör sköta är allt annat som inte är fortkörning (om det nu inte handlar om att polisman råkar vara på plats och det går i 180 förbi en skola, typ) Rattfyllon kan man ju satsa på att få stopp på... Det är ju bra om de hinner fram och hindra/avbryta en våldtäkt, ett mord, inbrott och sådana saker. Eller är det så lågt prioriterat att man hellre jagar fartsyndare? Nå, de följer väl bara order.. men vem fasen ger order om dessa kampanjer att jaga fartsyndare? Bra trafikrytm, känna sina begränsningar (kontrollen över körningen) och köra säkert är ju A och O. Det finns ju de som är rent livsfarliga i 30 km/h också.

Jaja.. det är inte mycket jag kan göra för att ändra situationen när det gäller dessa prioriteringar. Dock finns ju mycket kvar att önska. Även jag är med och betalar statsanställdas löner.

Tiden går fort och den 23/3 - 07 är snart här. Det är då jag slutar skolan och är färdig undersköterska. Mitt mål är att fortsätta gå på tim eftersom jag har krav på att få vara fri, styra över min tid själv, ha ett omväxlande jobb samt ha tryggheten att alls få ha ett arbete. Som fast anställd finns alltid ett hot om uppsägning/nedskärning i personal. Timanställda behövs alltid. Fast nu vet vi ju inte vad skandalregeringen hittar på mer för dumheter för att avveckla vårt samhälle ytterligare. De tror att de är odödliga och inte behöver sjukvård och därmed kan de skära ner ännu mer där.. för vad andra dödliga behöver, skiter de i.

Just nu är jag i praktik på lasarettet i stan och det är ju några år sedan jag jobbade inom landstinget. Dock aldrig i Kalmar men väl gamla go'a Göteborg. När jag tittar på ams hemsida för att se hur arbetsmarknaden ser ut för undersköterskor, så var det idag inte en enda annons efter dessa gällande för Kalmar. Av 9 annonser inom Hälso- och sjukvård fanns det 3 annonser efter ST-läkare, 1 univeritetslektor i socialt arbete, 1 familjehemsvärd, 1 universitetsadjunkt i optometri (har med optik att göra) 1 föreståndare/socialsekreterare samt 1 överläkare/specialist och 1 underläkare. Varför hysteriutbildar vi då undersköterskor? Det är ju trots allt AF som krävt att jag går utbildningen. Hur många undersköterskor går utan jobb trots att de utbildats? De flesta vill ju, till motsats till mig, ha en fast tjänst. Det finns inga utsikter om att vi skall få det som det är idag. 40-talisterna är kvar ännu. När sista gått i pension, står det lika förbannat ett gäng undersköterskor utan jobb. De flesta får gå på tim. Alla vill inte ha det så. Regeringen kräver att vi har fast jobb, sänker A-kasseersättningen för att vi skall jobba (som om de tror att vi verkligen vill vara utan jobb, att vi är lata). Se till att vi kan anställas då! Det är väl ändå en förutsättning, va?

Med tanke på att jag kommer att återvända till Göteborg om några år, så spanar jag lite på hur arbetsmarknaden ser ut där. Av 123 annonser inom Hälso- och sjukvård var det endast 21 underskötersketjänster utannonserade. Visserligen kommer jag att jobba ett par år för att efter flytten ge mig in på sjuksköterskehögskolan, om jag inte hittar något annat jag vill och trivs med. Men fortfarande är det undersköterskorna som gör grovgörat. Sjuksköterskorna har ca 80% administrativ tjänst idag (därav tvekar jag på att vidareutbilda mig). Vore det inte bättre att vi låter sköterskorna få vara ute i vården och tillsätta sekreterartjänster för administration? Vore det inte bättre att vi anställde fler inom vården så att den yrkesgruppen inte blev utbrända innan 30-årsålder? Varför är inte politikerna ute och jobbar i vården med våra löner ett år minst, innan de alls yttrar sig om nedskärningar?

Det känns som om vi är många som utbildar oss till något som ändå inte efterfrågas..

Åter igen har det varit insamling till förmån för andra barn än de egna i landet Sverige. Det är väl behjärtansvärt att man samlar in pengar till barn och familjer i nöd. Men finns det något jag inte stödjer så är det dessa insamlingar. Varför?

Svaret är enkelt: Vi har i Sverige massor av barn som lider nöd och som inte har det bra vare sig känslomössigt eller materiellt. Varje gång det är insamling till andra barn i världen, är det ett slag i ansiktet på dessa här hemma som inget får.

Då säger någon som tror sig vara klipsk att vi har ju så fina lagar och socialt bra nätverk i form av socialförvaltningar och deras varma famnar. Då säger jag: Du har aldrig varit i närheten av Sveriges faktiska verklighet! Det är sant att vi i Sverige har mycket vackra lagar skrivna för barn och familjer i behov av hjälp. Ingen skall bo på gatan, ingen skall lida penningnöd, alla skall få julklappar och födelsedagspresenter och hela fina kläder. Alla barn har rätt till trygghet och värme etc. Listan kan göras lång av vackra ord i vackra lagar. Men tro mig, jag vet. Dessa fungerar inte! Jag ser barn som behöver hela kläder och ett tryggt hem. Socialen säger till föräldrarna att det är deras ansvar att sörja för detta. Ja, det är sant. Men när familjen inte kan det pga arbetslöshet, skulder och missbruk så händer ändå inget, trots lagar som skall in och ta över då. Den ena lagen styrs upp av nästa så snart en människa kommer i kontakt med lagtexten. Det är moment 22.

Varje krona ni skänker till världens barn, slår hårt i ansiktet på de svenska barnen som lever på inget annat än smärta och förhoppningsvis ett mål mat vid kompisens matbord samt klär sig i kompisens utvuxna kläder. Vi får inte ha insamlingar till Svenska barn eftersom man anser att vi har en lagstiftning som skall sörja för detta. Men varför fungerar det inte då? Varför får vi i detta land fortsätta att håna de barn här hemma som har det svårt och skriva dem på näsan att övriga världens barn skulle vara viktigare än våra egna? Det sägs till och med i världens äldsta skrift, Bibeln, i 1 Tim. 5:8 att om någon inte sörjer för sina egna, och då främst de i det egna hushållet (kan ju också översättas till det egna folket. Jag är inte religiös men tycker ändå Bibeln har bra tankar i mycket när det gäller råd) då har han förnekat tron och är värre än den utan tro. Jag drar mig till minnes att det står någonstans i samma skrift att vi skall sörja för våra egna först och därefter ge av vårt överflöd! Men hur mycket överflöd är det att först ge världens behövande men inte vårt eget folk?

Kalla mig egosit, men jag ger hellre till mina grannars barn som far illa än till världens barn (när mina egna barn först är mättade och klädda). Borde inte varje eget lands regering se efter sitt eget folk hellre än att bara starta krig och elände och sedan kunna låta bli att sopa rent efter sig? Världens länder har ju visat att de går in och tar över ansvaret. När skall krigsherrarna då lära sig ansvar?

Det borde vara förbjudet att ha dessa insamlingsgalor för världens barn så länge vi har barn i Sverige som hånas varje gång insamlingarna är aktuella.

Idag har ännu en kurs avslutats i skolan. Kursen i Geriatrik. Det är både spännande och skrämmande att plugga som vuxen. Jag har lärt mig mycket om mig själv, men väldigt många skrämmande saker har jag upptäckt om vårt samhälle. Jantelagen styr med järnhand!

Just nu har jag svårt finna ord för det jag känner.. men det skall försökas präntas ner. Det handlar om människans förmåga att tro på sig själv. Det fanns en gång då jag själv var rädd, osäker och bockade för att göra andra till lags. Den tiden ligger inte så långt borta. Osäkerheten över min förmåga och person var så skrämmande att jag inte ville synas. Vad hade väl jag att delge andra, när det fanns så många andra som kunde bättre? Lilla, gråa betydelselösa jag.. Klädd i grått och svart gjorde jag mig osynlig och ohörlig. Satt så långt bak som möjligt, räckte aldrig upp handen, ville inte att andra skulle se att jag existerade.

Tack och lov beslutade jag mig för att genomgå en förändring i mitt liv. Det tog 6 år av obeveklig självrannaskan som kostade blod, svett och tårar. Bokstavligt. 6 år av stenhård konkurrans med mig själv och min usla självkänsla. Aldrig har jag väl tuktat mig själv så hårt. Men det gav resultat.. och ger hela tiden nya framgångar.. och upp ur askans grå damm växte jag så småning om upp som en färgsprakande regnbåge. Idag vet jag vad jag kan. Idag är jag stolt.. idag kan jag verkligen stå för mina kunskaper.

.. och det är här som jag blir skrämd av att se mina medmännisor, då synnerhet i skolan. Trots sina kunskaper, trots att de någonstans vet vad som finns inom dem, så vågar de inte ge uttryck för det. Jag har varit där, så jag förstår dem men skräms ändå. På muntliga redovisningar läser de innantill. De  litar inte på sina kunskaper, gamla som nya. Så när vi idag hade betygssamtal blev jag rörd till tårar av den feedback jag fick. Vår lärarinna talade sig varm om mig till mig.. berättade om hur imponerad hon var över min kunskap och att jag kunde förmedla den utan manuskript. Inte bara en gång utan alla gånger. Hon sa att jag kunde mer än vad hon kunde och då är hon sjuksköterska! Chockad satt jag förstummad och visste inte hur jag skulle hantera detta. Men jag fann kraften genom att tänka på mina kärlekar.. mina 6 fantastiska livskärlekar.  Stolthet och  ödmjukhet  fyllde  mitt inre  över att  jag ändå kunde.. och kunde förmedla. Hon sa att  jag tveklöst var ett MVG + för henne. Hon uppmanade mig att läsa vidare på högskolan. Det har hon sagt till mig tidigare under kursens gång. Det gör mig stolt. Verkligen.

Men jag står mellan val.. sjuksköterskehögskolan eller socionomhögskolan med avslut på universitetet. Som sjuksköterska har jag allt för mycket administration att göra.. och att få jobba nära människan blir en dröm blott. Dock finns möjligheten att vidareutveckla utbildningen till ambulanssjuksköterska eller barnmorska för att ta ett par exempel. Inom socionomutbildningen finns massvis med jobb att söka.. men å andra sidan vet jag också hur svårt det är att kunna leva upp till de vackra lagarna som styr, för när människan i behov av vård och hjälp kommer i kontakt med dessa lagar, så blir det genast komplicerat.. och kan jag då företräda lagar som ofta stjälper mer än de hjälper? Nej, jag tror inte det. Dessutom, mitt mål i livet är inte en "fin" examen eller yrke.. utan att få jobba nära människorna på ett eller annat sätt. Att få glädja en annan och glädjas med dem.

Så med stolthet kan jag visa upp att jag presterat 5 MVG av 6 hittills möjliga. Det återstår 4 kurser.

Som älskade Pidde sa: Det är inte genom att plugga hårt som man får MVG utan på kunskapen man faktiskt har. Hans ord har gett mig styrka att våga tro på mig själv.