Chattens blogg

Att ha katter hemmaboende (eller ur katternas synvinkel: att ha människor inneboende) bo på markplan så katterna kan gå fritt som katter skall få göra, är ju inte alltid så smärtfritt som man skulle önska. Badrumsfönstret står på glänt dygnet runt för att göra frigången möjlig. Med detta tillkommer jakten på en och annan mus. Nå, dessa små söta är ju inget som skrämmer mig (men kom inte hit med spindlar och andra småkryp) och när jag väl fått fatt i de skrämda rackarna, killar jag dem lite bakom örat och pratar lugnande med dem. Av någon anledning anser mina barn att det måste saknas något i kopplingen hos mig. 

Hur som helst så var det ju dags i natt igen. Det var ett tag sedan de kom in med levande möss. Kattis har jag kommit på med att äta upp de små och då börjar hon alltid med huvudet. När jag hör det där speciella knastret av tänder som biter igenom skinn, så är det bara halva musen kvar. Gustav har ju alltid påkallat min uppmärksamhet för att visa mig sina rov. Nu har de båda raringarna ändrat taktik. Tysta smyger de in sina leksaker men det finns ju alltid något prassel som avslöjar dem.

Jag hade svårt somna i natt och plötsligt hör jag ett prassel. Det fanns liksom bara en sak att göra: Kliva upp och se vad som var på gång. I badrummet har Kattis fullt upp att jaga en liten liten mus, som irrat in sig i en påse som ligger på golvet. Jag får ut den och i sin skräckslaga situation, smiter den lille. Nå, jag får fatt på den och hystar ut den. Kattis far som ett skott efter, ut i mörkret.

Fem minuter senare hör jag att Gustav kommer in. Jag hör det på hans tystnad. Snacka om att jag har hörsel som en mullvad och näsa som en haj.. han har med sig något. Jag kliver upp igen och tassar ut i köket. Gustav tillhör katterna som verkligen tror att de är oskyldiga bara de ser oskyldiga ut (hur många gånger har inte den "mannen" fått mig att skratta?) samt inte är FÖR nära det han är skyldig till.. ("Du.. jag sitter HÄR och musen ligger DÄR. Alltså är det inte jag som tagit in den") Musen, skräckslagen och förlamad med en allt för snabb andning, ligger under ena köksstolen och Gustav sitter paralyserande still under en annan. Jag riktigt hör hur han försöker förklara i tanken på hur sjutton detta gick till.. att musen bara hamnade där.. för själv är han inte i närheten och därmed kan bara förklaras oskyldig.

Det är bara att bära ut den lille rackaren och utanför satt Kattis på vakt. Hon var snabb på att ta upp jakten innan brodern kom ut. Jag återvände till köket, trött och tjurig.. samt fortfarante lite smått irriterad över eftermiddagens händelser... bestämd i mitt beslut att nu är det slut på det roliga och inga katter inne i natt. Kvar under stolen, lika paralyserad och med ett försök till oskyldig uppsyn.. eller mer: "Jag är inte här. Jag är inte här. Jag är inte här"- min sitter Gustav kvar under samma stol. ("Sitter jag blick stilla så ser hon mig inte") Jag tar och lyfter upp honom och säger att jag faktiskt vill sova nu och så går jag till badrumsfönstret och låter honom hoppa ut. Sedan stänger jag fönstret.

Ingen skada skedd. De har plats på verandan att sova samt att om de verkligen vill in, bankar de på sönernas sovrumsfönster och blir insläppta av irriterade småhussar som inte får sova i fred. Än har jag inte sett att garnnystandet är knutet som en hängsnara.. så än har de väl inga planer på att eliminera mig.. (fast de är ju överdrivet intresserade av Tom & Jerry... )

Det handlar om att vara envis på rätt sätt om man vill få en blund i ögonen. Att bo så katternas möjlighet till frihet skärs ner, det kommer jag aldrig att göra. Hellre jagar jag möss än har olyckliga innekatter. (tänk er själva att få se en vacker kvinna eller tjusig man bara från fönstret dagarna i ända.. och aldrig få komma nära och leka lite.. )