Chattens blogg

Det var igår det, ja. Tiden rusar iväg och plötsigt står man där med sin lilla pension i hand. Nå.. jag har ju 22 år kvar och det är ju väl det.

Igår var det tvättstugan som gällde och i och med att jag köpt nya kuddar och sänglinnen så tvättade jag ju även de gamla kuddarna samt de nya lakanen. Det är ju inte varje månad som kuddarna hamnar i tvättmaskinen men väl ett par gånger om året. De har ju ett par år på nacken, men så länge de varit skönt att sova på, så har jag inte bytt ut dem.

Medan grytan puttrade, riset kokade och söstra mi fick hålla ett öga på det sistnämnda, så gick jag ner i tvättsttugan och skulle centrifugera och mangla lakan samt centrifugera kuddar och all annan tvätt. Torkrummet var i fullt arbete eftersom regnet hängde över stan igår kväll så det var liksom lönlöst att hänga tvätten ute. Nå, ner med kuddarna i centrifugen och jag hörde ett vagt *poff* men jag tänkte inte mer på det utan sträckte och manglade lakan som skulle hängas på tork.

När det var klart skulle jag ta upp kuddarna och lägga dem i tumlaren. Men döm om min förvåning när jag upptäcker ett enda gytter av kuddinnehåll i centrifugen! BÅDA kuddarna hade lämnat in till kuddhimlen och var kanske förnärmade över att "bara" få vara reserv- och gästkuddar framöver, till förmån för mina nya fjäderkuddar. Nåja.. det var ju bara att skratta åt eländet och städa ur maskinen. Jag tackade min intuition att köpa nya kuddar när vi var på IKEA sist för annars hade jag stått utan nu. Det blir att köpa fler kuddar att ha som reserv. De var ju inte så snordyra heller. Men likväl sköna att sova på. TÄNK vad jag kommer att sussa gott och drömma ljuvt.

Jag tror minsann jag har lyckats!! Nåja, jag brukar ju lyckas med det mesta jag företar mig men med detta!! Ja, att inte skapa ett måste över födelsedagar. Under alla mina år på jorden har jag åtskilliga gånger hört hur vissa människor blir upprörda och arga över att inte bli uppvaktade på sina födelsedagar. Man kräver att bli uppvaktad! Det är något jag inte har förstått och aldrig kommer att förstå, men var och en gör som den vill. För min del handlar uppvaktning om något spontant och från hjärtat där man vill säga att man uppskattar någon, älskar någon och  det  gör man när andan faller på och inte för att almanackan säger det. Men det är ju min filosofi.

Igår var det ju dags för mig. Det är inte många i min närmaste omgivning som känner till när jag fyller år och det är ett medvetet val jag gjort. Men jag har ju en son, den äldste, som gärna talar om det för andra. Nå, i går morse var jag som vanligt uppe före tuppen och grabbarna vaknade strax. Efter en stund, när vi stökat med framdukning av frukost, säger den äldste "Grattis" och ler.. så frågar mellangrabben... "Va? Fyller Du år idag?" Ja, då har jag verkligen lyckats!! Här finns inga krav på uppvaktning! Jag uppskattar mer att få visad uppskattning spontant när jag minst anar det, än när det förväntas. Att bli uppvaktad för att man "måste", då kan det aldrig komma från hjärtat. Vad är det då värt?

Visst blev jag glad över alla gratulationer som kom från mina internetvänner igår och visst grattar jag andra när de fyller.. men bara om jag känner att jag vill och inte för att jag måste. Det kom ett och annat sms också. Även från någon jag inte visste kände till det. Det var ju skoj. Överraskande.

Jag har samma inställning till julen. Det är just nu bara en sak för mina barns skull så de inte känner sig utanför gemenskapen med andra. Inget är så fruktansvärt som att behöva stå utanför samhället som barn. Det vet jag. Men så snart barnen är vuxna är det färdigfirat här. Barnen får skapa egna traditioner när de vill.. De har just nu en del att säga till om när det gäller julen här. Vill de ha julfirande, så får de det. De skall  aldrig känna sig tvingade att komma hem över jul. Jag ser och hör hur familjer stressar ihjäl sig till jul för att dels skall de hälsa på hos den enes föräldrar och sedan den andres och det blir en massa måsten och bråk och gräl hela helgen lång. Var och en vill hålla på sina traditoner och de vuxna barnen kommer ikläm som i sin tur skapar samma kaos för SINA barn. Hela helgen blir ett enda kaos och allt annat än "fridens högtid" när man helst av allt bara vill sitta hemma i lugn och ro... men släkten kräver sitt.

Alla gör självklart som den vill och det finns ju familjer där det funkar att fira jul i lugn och ro. Men i de flesta fall är det inte så. Många jular har jag suttit här ensam och det har inte stört mig. Det var när barnen var små och varannan jul var hos sin far. Däremot har jag sagt till vänner som jag vet sitter ensamma att de är välkomna hit, dörren står öppen vardag som helgdag. Men tyvärr får jag höra att det är en "familjehögtid" så de sitter hellre ensamma hemma och tycker synd om sig. Själv tycker jag det är skönt att slippa alla måsten.  Jag tror ju inte att Jesus föddes vid jul eller alls att det skulle stå i bibeln att han vill bli firad för det. Jag skulle inte kunna leva med en man som säger att vi måste göra si eller så till jul eller som blir sur om jag inte uppvaktar på speciella dagar. Hur mycket glädje ligger det i givandet då?

Nej, tacka vet jag att spontant visa min uppskattning, att inte skapa tvång för mina barn.. utan låta dem fritt skapa sitt eget liv och värderingar.