Chattens blogg

Eftersom det är ledig dag idag samt jag inväntar samtal från sköteskan gällande remiss till röntgen, tittar jag lite på SVT 24 Direkt  och sändning från 1,6 miljonersklubben - om kvinnors hälsa, hamnar jag mitt i samtal kring demessjukdomar. Lill Lindfors läser ur boken "Ett minne för livet" och just detta stycke handlar om "Henrik" och "Caroline".

När Lill Lindfors börjar läsa där "Henrik" tänker inför inför den årliga nyårsfesten, kom jag att tänka på tankar som jag ofta har funderingar kring. Han tänker: "Jag är känd som glad och positiv, en skojare med glimten i ögat..."  och mina tankar släpper tanken kring vad stycket egentligen handlar om.. Jag tänker vidare på hur det kommer sig att vi är som vi är.. och varför.

Vi har en förmåga att leva upp till det rykte vi får.. den stämpel som andra ger oss..facken som omgivningen stoppar oss i. Det blir till slut ett sätt att leva, en del av oss själva.. eller vi tror att det är så. En ond cirkel som är svår att bryta. För om jag bryter mönstret.. och börjar agera som den jag verkligen är.. då finns ju risken att andra inte tycker om mig.. att vännerna försvinner.. och vi fortsätter vårt skådespel för att ha kvar vår status som vi tror är värd något. Vi är hellre otrogna mot oss själva och vårt egenjag, framför att vara oss själva.

Det fanns en gång då jag själv levde andras liv.. det liv de gav mig.. som de ansåg var jag. Det skulle för övrigt vara en lögn att påstå att det alltid var skit med det.. för det fanns ändå positiva händelser och upplevelser. Men med facit i hand, så undrar jag hur det var möjligt.

För min del handlade det  mycket om att vara alla till lags och då menar jag verkligen alla. Alla drog i Majsan som alltid var så snäll och ställde upp.. Alla tog Majsan för given och ett 'Nej' fick alla att dra efter andan och undra om jag fått ett slag i huvudet och inte visste vad jag sa eller gjorde. Man frågade igen för att vara på säkra sidan.. och man fick ett 'Ja' och ordningen var återställd. *pust.. det var tillfällig sinnesförvirring* hörde jag deras tankar virvla genom luften tillsammans med mitt dåliga samvete att försöka sätta gränser.

Något som andra inte kunde ta ifrån mig var ändå mina tankar och funderingar över mitt liv och varför jag levde andras liv samt den ständiga frågan: "Vem är jag? Vad vill jag.. EGENTLIGEN!?" Vad jag inte förstod då, var att mina tankar födde en plan.. och den planen var grym. Grym på så vis att det kom att finnas människor som en gång funnits vid "min sida" som fick ta stryk.. men det var smällarna som var mina rikochetter av deras krav på mig.. Det värsta som hände under denna tid, var dock att det höll på att kosta mig min älskade syster.

Det fanns en tid då jag var den självskrivna på festerna.. på krogen.. den som lyssnade på allas problem och kom med tröst och vägledning. Telefonen gick varm och folk kom och gick hos mig. Det var en samlingspunkt som var självskriven. Var jag inte på krogen, ringde man och undrade vart jag var. Hade jag barnen hemma, var det ingen som ifrågasatte utan då "visste man". En kväll utan Majsan var ingen kväll. Majsan var lite joker i leken och man visste aldrig vad som kunde ske. Alltid glad och sprallig, charmig och bedårande.  Majsan var ofta också ett säkert kort om man behövde en chaufför.

Men tomheten fanns där alltid.. funderingarna på vad jag höll på med och för vem... för vilka.. och vart jag själv fanns i detta. Sakta kom förändringen. Att det var svårt att bryta upp det liv jag levde i händelsernas centrum med strålkastarljuset riktat mot mig, där även mina debattartiklar figurerade i pressen varje vecka, är inget att hymla om. Det gav abstinens till den grad att ångesten kröp på när jag skulle ut någon enstaka gång. De ständiga frågorna om vart jag tagit vägen, varför jag inte var ute mer.. samtalen per telefon när jag inte skrev i pressen.. "Varför är Du inte med i dag?" .. smickrande, ja visst.. men samtidigt fanns en nyans av förväntat försvarstal. Ett tal jag inte var villig att hålla helt plötsligt.

Det tog många år av hård rannsakan.. tuktan och uppfostran av mig själv.. men livet är annorlunda idag. Idag kan jag se mig i spegeln och veta att jag lever mitt liv..för min skull.. och min älskade syster överlevde och vi hittade varandra igen .. Jag kan säga 'Nej' utan dåligt samvete.. men det ger också större glädje att säga 'ja'. Idag frågar jag inte min spegelbild "Vem är Du? Egentligen?" utan idag vet jag mer än då.

När jag ser mina närmaste skada sig själva lika illa som jag en gång misshandlade mig, gör det ont. Men det är deras kamp.. deras kommande insikt.. kanske processen redan är igång hos dem.. eller i alla fall i någon. All kasta bort sitt liv på jobb.. jobb.. och jobb.. fester och samkvän helg efter helg..  glömma bort att stanna upp och rannsaka frågorna: "Vad vill jag? Egentligen.. och vem är jag? Lever jag detta liv bara för att det är andras syn på mig? Vad och vilka är verkligen viktiga för mig?" är inget liv. Egentligen. Det är mest en flykt från allt runtomkring. Slippa stå till svars.. slippa andras frågor och blickar.. slippa rädslan över att bli ensam...

En sak har jag lärt mig under min resa från att leva ur andras perspektiv att se på mig till den jag är i dag.. Jag vet vilka mina vänner är, de sanna som ständigt står kvar. Jag vet vilka jag kan lita på och inte.. och de som inte var mina vänner, de som inte accepterade mig för den jag verkligen är, övergav jag hårt och brutalt. Vackra ord hjälpte inte.. vänlighet och hänsyn var bortkastat.. "UT! Försvinn ur mitt liv" var ord som bet. Saknar jag dem? Nej. Saknar jag mitt forna liv? Ja, ibland.. då det var stunder av glädje också. Det är dessa stunder som jag valt att samla på, ta med på den resa jag gör till framtiden. Till de få som jag sagt: "Jag finns vid Din sida.. alltid" vet jag idag att det verkligen är ord ur mitt hjärta och inget jag säger för att det förväntas av mig. De få, som fått höra dessa ord från mig, vet också att jag i vått och torrt, dygnet runt, finns till hands. Det är också de som betyder mest för mig. Dessutom: Jag är mindre ensam idag, än då, när jag stod mitt i epicentrum för tillvarons skeenden.

Det är ingen tung börda idag att leva för jag lever mitt eget liv idag. Att kasta bort allt annat och alla som inget betydde men som krävde, har verkligen lättat tillvaron. Kanske borde också Du ta Dig en funderare.. kanske även Du behöver ta och sätta Dig ner.. begrunda Ditt liv.. och se vad som kan vara värt att ta bort.. och vad som är värt att behålla...och lägga till på resan in i framtiden.