Chattens blogg

Idag har ännu en kurs avslutats i skolan. Kursen i Geriatrik. Det är både spännande och skrämmande att plugga som vuxen. Jag har lärt mig mycket om mig själv, men väldigt många skrämmande saker har jag upptäckt om vårt samhälle. Jantelagen styr med järnhand!

Just nu har jag svårt finna ord för det jag känner.. men det skall försökas präntas ner. Det handlar om människans förmåga att tro på sig själv. Det fanns en gång då jag själv var rädd, osäker och bockade för att göra andra till lags. Den tiden ligger inte så långt borta. Osäkerheten över min förmåga och person var så skrämmande att jag inte ville synas. Vad hade väl jag att delge andra, när det fanns så många andra som kunde bättre? Lilla, gråa betydelselösa jag.. Klädd i grått och svart gjorde jag mig osynlig och ohörlig. Satt så långt bak som möjligt, räckte aldrig upp handen, ville inte att andra skulle se att jag existerade.

Tack och lov beslutade jag mig för att genomgå en förändring i mitt liv. Det tog 6 år av obeveklig självrannaskan som kostade blod, svett och tårar. Bokstavligt. 6 år av stenhård konkurrans med mig själv och min usla självkänsla. Aldrig har jag väl tuktat mig själv så hårt. Men det gav resultat.. och ger hela tiden nya framgångar.. och upp ur askans grå damm växte jag så småning om upp som en färgsprakande regnbåge. Idag vet jag vad jag kan. Idag är jag stolt.. idag kan jag verkligen stå för mina kunskaper.

.. och det är här som jag blir skrämd av att se mina medmännisor, då synnerhet i skolan. Trots sina kunskaper, trots att de någonstans vet vad som finns inom dem, så vågar de inte ge uttryck för det. Jag har varit där, så jag förstår dem men skräms ändå. På muntliga redovisningar läser de innantill. De  litar inte på sina kunskaper, gamla som nya. Så när vi idag hade betygssamtal blev jag rörd till tårar av den feedback jag fick. Vår lärarinna talade sig varm om mig till mig.. berättade om hur imponerad hon var över min kunskap och att jag kunde förmedla den utan manuskript. Inte bara en gång utan alla gånger. Hon sa att jag kunde mer än vad hon kunde och då är hon sjuksköterska! Chockad satt jag förstummad och visste inte hur jag skulle hantera detta. Men jag fann kraften genom att tänka på mina kärlekar.. mina 6 fantastiska livskärlekar.  Stolthet och  ödmjukhet  fyllde  mitt inre  över att  jag ändå kunde.. och kunde förmedla. Hon sa att  jag tveklöst var ett MVG + för henne. Hon uppmanade mig att läsa vidare på högskolan. Det har hon sagt till mig tidigare under kursens gång. Det gör mig stolt. Verkligen.

Men jag står mellan val.. sjuksköterskehögskolan eller socionomhögskolan med avslut på universitetet. Som sjuksköterska har jag allt för mycket administration att göra.. och att få jobba nära människan blir en dröm blott. Dock finns möjligheten att vidareutveckla utbildningen till ambulanssjuksköterska eller barnmorska för att ta ett par exempel. Inom socionomutbildningen finns massvis med jobb att söka.. men å andra sidan vet jag också hur svårt det är att kunna leva upp till de vackra lagarna som styr, för när människan i behov av vård och hjälp kommer i kontakt med dessa lagar, så blir det genast komplicerat.. och kan jag då företräda lagar som ofta stjälper mer än de hjälper? Nej, jag tror inte det. Dessutom, mitt mål i livet är inte en "fin" examen eller yrke.. utan att få jobba nära människorna på ett eller annat sätt. Att få glädja en annan och glädjas med dem.

Så med stolthet kan jag visa upp att jag presterat 5 MVG av 6 hittills möjliga. Det återstår 4 kurser.

Som älskade Pidde sa: Det är inte genom att plugga hårt som man får MVG utan på kunskapen man faktiskt har. Hans ord har gett mig styrka att våga tro på mig själv.