Ett liv i strimlor
Att strimla sitt liv, eller det liv som en gång varit.. att klippa bandet till det gamla och låta det fly.. ger plats åt allt det nya.
Att spara på brev, vykort, utredningar, beslut, bistånd eller avslag i diverse frågor... det har varit något som jag alltid gjort. Redan när jag betalade min allra första räkning till Extra Film som 9-åring, skaffade jag en pärm där jag prydligt satte in alla fakturor etc.
Det liv jag levt har varit fyllt av diverse svårigheter som jag en gång tänkte ta tag i och ge ut i bokform. En dokumentär värd att läsa.. identifiera sig.. förstå att man inte är ensam.. få hjälp.. "Livet ligger där i skåpet.. säkert 5-7 kg papper.. bara delar av det" sa jag när väninnan och jag talade om livet som varit. Varje gång jag tog fram bunten med mitt liv, orkade jag aldrig öppna dokumenten för det gjorde så ont... så vansinnigt ont... och allt låstes in igen. Glömdes bort... trodde jag.
Ändå låg det som en tung slöja över min tillvaro och sorgen speglade mina dagar, omedvetet. Då bestämde jag mig igår: Köp en dokuemtförstörare!!
Sagt och gjort. Jag for till stan och köpte en sådan. Hem igen med vändade buss och så satte jag igång. För varje ark jag stoppade ner i tuggen, andades jag lättare. Smärtorna tuggades sönder till oigenkänlighet. Tuggen gick överhettad och jag tvingades vänta en stund. Dock med lättare steg och hjärta än innan. Brev, som jag inte ens tog ur sina kuvert, för jag har ju läst dem redan en gång då de först kom till mig, for ner i tuggen... vykort med underskrifter av människor som jag inte minns längre gick samma väg.. Foton från en kvinna vars bror en gång var min kärlek *en kärlek jag alltid kommer att bevara på en särskild plats* skickas till hennes bror. Det är ju kvinnans barn, barnbarn och barnbarnsbarn, make.. ja, inga som jag någonsin träffat.. mer än kvinnan och maken. När jag var klar med gårdagens strimlande av liv, bar jag bort till soprummets pappersåtervinningskärl omkring 8-9 stora papperskassar med mitt liv som en gång varit. Ingen sentimentalitet kändes.. ingen ånger över det jag gjort. Det började bli plats i mitt hem och mitt liv för det som är idag.
Dagen idag fortsatte jag strimlande.. brev efter brev.. journalanteckning efter journalanteckning.. mitt liv sedan födelsen, som beskrev min kamp om livet från första andetaget. Jag var en fighter redan då. Tuggen gick varm. Jag tog en paus. Promenerade i solskenet som bländade mig via den kritvita snön. Tänkte lite kort på mitt liv.. ett liv fyllt av fighter av olika slag.. Tänkte på det nya.. livet jag har idag. Tänkte på männen.. mannen som fyller mig med lycka.. På mannen som kramade mig så härligt här om kvällen. Tänkte på barnen.. mina närmaste vänner.. och det känns skönt att de får mer plats nu i min själ. Plats som allt annat tagit upp.. som nu strimlas till inget värdefullt. Gamla dagboksanteckningar gick samma väg, utan att jag besvärar mig med att läsa dem. Det är över nu..
Det är så härligt att våga och kunna bryta upp.. Det kostar på att klippa banden.. att klippa med allt som varit.. och ge plats åt allt som idag är viktigt.
Min separation kommer att fortgå ett tag till.. lite varje dag tills det är över. Att slippa se bakåt och bara blicka framåt.. Det är skönt att andas igen.
Kungen sa till hustrun:
"Min älskade drottning, jag kommer aldrig glömma allt detta hemska som hänt mig"
Drottningen la en hand på sin makes axel och svarade:
"Så länge Du skriver ner dem, så kommer de alltid att finnas hos Dig"
Att spara på brev, vykort, utredningar, beslut, bistånd eller avslag i diverse frågor... det har varit något som jag alltid gjort. Redan när jag betalade min allra första räkning till Extra Film som 9-åring, skaffade jag en pärm där jag prydligt satte in alla fakturor etc.
Det liv jag levt har varit fyllt av diverse svårigheter som jag en gång tänkte ta tag i och ge ut i bokform. En dokumentär värd att läsa.. identifiera sig.. förstå att man inte är ensam.. få hjälp.. "Livet ligger där i skåpet.. säkert 5-7 kg papper.. bara delar av det" sa jag när väninnan och jag talade om livet som varit. Varje gång jag tog fram bunten med mitt liv, orkade jag aldrig öppna dokumenten för det gjorde så ont... så vansinnigt ont... och allt låstes in igen. Glömdes bort... trodde jag.
Ändå låg det som en tung slöja över min tillvaro och sorgen speglade mina dagar, omedvetet. Då bestämde jag mig igår: Köp en dokuemtförstörare!!
Sagt och gjort. Jag for till stan och köpte en sådan. Hem igen med vändade buss och så satte jag igång. För varje ark jag stoppade ner i tuggen, andades jag lättare. Smärtorna tuggades sönder till oigenkänlighet. Tuggen gick överhettad och jag tvingades vänta en stund. Dock med lättare steg och hjärta än innan. Brev, som jag inte ens tog ur sina kuvert, för jag har ju läst dem redan en gång då de först kom till mig, for ner i tuggen... vykort med underskrifter av människor som jag inte minns längre gick samma väg.. Foton från en kvinna vars bror en gång var min kärlek *en kärlek jag alltid kommer att bevara på en särskild plats* skickas till hennes bror. Det är ju kvinnans barn, barnbarn och barnbarnsbarn, make.. ja, inga som jag någonsin träffat.. mer än kvinnan och maken. När jag var klar med gårdagens strimlande av liv, bar jag bort till soprummets pappersåtervinningskärl omkring 8-9 stora papperskassar med mitt liv som en gång varit. Ingen sentimentalitet kändes.. ingen ånger över det jag gjort. Det började bli plats i mitt hem och mitt liv för det som är idag. Dagen idag fortsatte jag strimlande.. brev efter brev.. journalanteckning efter journalanteckning.. mitt liv sedan födelsen, som beskrev min kamp om livet från första andetaget. Jag var en fighter redan då. Tuggen gick varm. Jag tog en paus. Promenerade i solskenet som bländade mig via den kritvita snön. Tänkte lite kort på mitt liv.. ett liv fyllt av fighter av olika slag.. Tänkte på det nya.. livet jag har idag. Tänkte på männen.. mannen som fyller mig med lycka.. På mannen som kramade mig så härligt här om kvällen. Tänkte på barnen.. mina närmaste vänner.. och det känns skönt att de får mer plats nu i min själ. Plats som allt annat tagit upp.. som nu strimlas till inget värdefullt. Gamla dagboksanteckningar gick samma väg, utan att jag besvärar mig med att läsa dem. Det är över nu..
Det är så härligt att våga och kunna bryta upp.. Det kostar på att klippa banden.. att klippa med allt som varit.. och ge plats åt allt som idag är viktigt.
Min separation kommer att fortgå ett tag till.. lite varje dag tills det är över. Att slippa se bakåt och bara blicka framåt.. Det är skönt att andas igen.
Kungen sa till hustrun:
"Min älskade drottning, jag kommer aldrig glömma allt detta hemska som hänt mig"
Drottningen la en hand på sin makes axel och svarade:
"Så länge Du skriver ner dem, så kommer de alltid att finnas hos Dig"
Kommentarer
Trackback