Chattens blogg

En sak bestämde jag mig för när mitt beslut att börja blogga slog igenom hos mig: Att aldrig skriva om "kändisar" som just gått ur tiden. De lever nog så pressat som de gör och så länge jag inte är personligt bekant med dem, så vad finns att säga?

Dock gör jag ett undantag när det gäller Johanna Sällström. Hon är en av de få skådespelerskor som jag verkligen tyckt om att se i aktion.  En naturligt vacker och okonstlad kvinna som verkligen var född att tolka roller på ett sätt som var tilltalande. Precis som sina kollegor Krister Henriksson, Jonas Karlsson eller likt Tom Hanks, så VAR hon sin rollkaraktär som hon för tillfället gestaltade. Det var alltid trovärdigt att se henne i rollerna.

Helt kort har jag ögnat igenom några av de kommentarer som hennes kollegor lämnat och alla tycks vara överens om en sak: Johanna Sällström var en naturbegåvning. Dock har jag läst en av de få sista intervjuerna med Johanna Sällström, som journalisten Louise Lindgreen fick med henne: "Jag har alltid trott..." En gripande och härlig intervju att läsa. Jag såg en kvinna framför mig, fylld av kärlek till sin dotter, livet och människorna som stod henne nära. Men mellan raderna fanns också något annat.. något som gjorde att livet blev för tungt.

Att Johanna Sällström inte längre kommer att fylla vita duken eller TVns skärm.. eller teaterns scen, med sin uppenbarelse gör att jag ser det en tom vit duk.. en tyst och grå TVskärm.. och tyst teaterscen i framtiden.

Hoppas Du finner Din skatt, Din lycka.. stillhet och ro där Du nu är. Även himlens änglar måste ju få uppleva Din begåvning och den glädje Du sprider. Mer egoistiska än så får vi inte vara här på jorden. Tack för att Du visade mig vad en god, kvalitativ rollgestaltning är, Johanna Sällström.