Johanna Sällström
En sak bestämde jag mig för när mitt beslut att börja blogga slog igenom hos mig: Att aldrig skriva om "kändisar" som just gått ur tiden. De lever nog så pressat som de gör och så länge jag inte är personligt bekant med dem, så vad finns att säga?
Dock gör jag ett undantag när det gäller Johanna Sällström. Hon är en av de få skådespelerskor som jag verkligen tyckt om att se i aktion. En naturligt vacker och okonstlad kvinna som verkligen var född att tolka roller på ett sätt som var tilltalande. Precis som sina kollegor Krister Henriksson, Jonas Karlsson eller likt Tom Hanks, så VAR hon sin rollkaraktär som hon för tillfället gestaltade. Det var alltid trovärdigt att se henne i rollerna.
Helt kort har jag ögnat igenom några av de kommentarer som hennes kollegor lämnat och alla tycks vara överens om en sak: Johanna Sällström var en naturbegåvning. Dock har jag läst en av de få sista intervjuerna med Johanna Sällström, som journalisten Louise Lindgreen fick med henne: "Jag har alltid trott..." En gripande och härlig intervju att läsa. Jag såg en kvinna framför mig, fylld av kärlek till sin dotter, livet och människorna som stod henne nära. Men mellan raderna fanns också något annat.. något som gjorde att livet blev för tungt.
Att Johanna Sällström inte längre kommer att fylla vita duken eller TVns skärm.. eller teaterns scen, med sin uppenbarelse gör att jag ser det en tom vit duk.. en tyst och grå TVskärm.. och tyst teaterscen i framtiden.
Hoppas Du finner Din skatt, Din lycka.. stillhet och ro där Du nu är. Även himlens änglar måste ju få uppleva Din begåvning och den glädje Du sprider. Mer egoistiska än så får vi inte vara här på jorden. Tack för att Du visade mig vad en god, kvalitativ rollgestaltning är, Johanna Sällström.
Dock gör jag ett undantag när det gäller Johanna Sällström. Hon är en av de få skådespelerskor som jag verkligen tyckt om att se i aktion. En naturligt vacker och okonstlad kvinna som verkligen var född att tolka roller på ett sätt som var tilltalande. Precis som sina kollegor Krister Henriksson, Jonas Karlsson eller likt Tom Hanks, så VAR hon sin rollkaraktär som hon för tillfället gestaltade. Det var alltid trovärdigt att se henne i rollerna.
Helt kort har jag ögnat igenom några av de kommentarer som hennes kollegor lämnat och alla tycks vara överens om en sak: Johanna Sällström var en naturbegåvning. Dock har jag läst en av de få sista intervjuerna med Johanna Sällström, som journalisten Louise Lindgreen fick med henne: "Jag har alltid trott..." En gripande och härlig intervju att läsa. Jag såg en kvinna framför mig, fylld av kärlek till sin dotter, livet och människorna som stod henne nära. Men mellan raderna fanns också något annat.. något som gjorde att livet blev för tungt.
Att Johanna Sällström inte längre kommer att fylla vita duken eller TVns skärm.. eller teaterns scen, med sin uppenbarelse gör att jag ser det en tom vit duk.. en tyst och grå TVskärm.. och tyst teaterscen i framtiden.
Hoppas Du finner Din skatt, Din lycka.. stillhet och ro där Du nu är. Även himlens änglar måste ju få uppleva Din begåvning och den glädje Du sprider. Mer egoistiska än så får vi inte vara här på jorden. Tack för att Du visade mig vad en god, kvalitativ rollgestaltning är, Johanna Sällström.
Snuffie finns inte mer
Snuffie är död.
Hon låg vid mina fötter 5.30. När jag vaknade till och sträckte på mig, kände jag henne. Hon hoppade ner från sängen och sedan upp på den byrå som står vid fotänden.
5.59 vaknar jag med ett ryck av en duns. Gustav sitter vid fotänden och tittat på golvet. Där ligger Snuffie och det såg ut som om hon hade en mus mellan framtassarna (hon låg i "framstupasidoläge") Snabbt tänkte jag ta hand om den innan hon släppte taget. Naken som jag var, satte jag mig intill Snuffie och pratade med henne.. klappade henne.. och hon drog sitt sista andetag!! Troligtvis har hon suttit på byrån och tittat/tvättat sig och fått hjärtstillestånd och ramlat i golvet.
(Snuffie & Gustav leker kurragömma. Här låg hon)En stund satt jag med henne i min famn och försökte förstå. Igår kväll hade hon skuttat och lekt som vanligt. I natt, likaså. Jag lindade in henne i en handduk... som ett litet nyfött barn. Smekte hennes ännu varma päls ännu en gång.. La henne på min säng och lät Kattis och Gustav ta adjö. Strax innan jag skulle till lasarettet innan skolan, "gömde" jag Snuffie för att inte mina barn skulle få en chock. Kattis och Gustav skickade jag ut. Barnen vet ännu inget. Jag har sms'at den ene sonen om att låna en trädgårdsspade ... hoppas han gör det. Det vore fint att få begrava henne här ikväll.
Det svåraste var att, efter skolan, bege mig till söstra mi, som egentligen är skriven som matte till Snuffie och berätta att hennes älskade katt inte är kvar. Döden har inga vackra ord.. och när jag slutat skolan ringde jag henne.. Det tutade upptaget så jag lämnade meddelande på mobilsvar samt skickade ett sms om att jag måste träffa henne, att jag är på väg och att det inte går att ta mitt samtal via telefon. Jag är sällan så bestämt när jag vill träffas, utan frågar om hon har tid. Nu skulle hon att det var allvarligt.
Väl i soffan, brister allt för mig. Att vara rationell när det är kris, är min starka sida, men att sitta med henne här intill mig, det var mer än jag orkade. Hennes hjärta skulle krossas.. hon skulle bli ledsen.. hon skulle behöva känna sorgen.. och detta var jag tvungen att utsätta henne för. Tillsammans grät vi, kramade om varandra.. Pratade om Snuffie, skrattade åt hennes tokigheter.. grät igen.. tittade på det foto söstra mi fick av mig i födelsedagspresent av Snuffie.. det här nere. En förstorning som hänger på väggen hos söstra mi.
Snuffie ligger nu åter på min säng.. likstel med en fästing på hakan...*ler* Den såg jag inte i morse.. Hon är inte ensam på sin färd. Våran tröst är att 1) jag var hos henne när det hände och pratade med henne 2) att hon inte var sjuk och sprungit till skogs för att dö och låtit oss stå med alla frågorna kvar i ett moln av förvirring 3) att hon inte hann uppfatta vad som hände. Det gick så snabbt.. Av hennes blick, som ännu var öppen när jag fann henne, var hon trygg.. harmonisk.. orädd..
Snart skall jag behöva berätta för barnen.. och förhoppningsvis får sonen tag på en spade. Det skall bli en stilla, vacker begravning på vår uteplats i bästa solläget. Kärleksörten som jag har i krukan skall planteras över graven. Snuffie var kärlek. Snuffie var sol.
"Döden är randig. Ibland skrattar man, ibland gråter man"
(KajsaLisa)
21.00
Nu har Snuffie kommit till vila. Livet går vidare men det är lite tystare ett tag. Mindre spring, färre tokrace.. inte så många möss.. Snuffie hann i alla fall få vara utekatt igen. Hon hann lukta på gräset, hon hann kissa och bajsa i snön.. Hon hann känna på att vara fri innan döden oförklarligt hämtade henne. Hon hann skratta på katters vis. Hon hann det hon ville. Hon var lycklig helt intill sista andetaget.