Män...
.... finns det gott om, överallt. Vackra män, fina män.. män som är mindre goda och män som man helst inte vill se fria. Men eftersom jag har ett hjärta som redan är djupt förbundet till en enda man, så har jag inte tänkt på att ens upptäcka att männen ser mig och finner mig intressant.
En kvinna sa till mig för några månader sedan att "det finns många män där ute som ser Dig och attraheras av Dig. Män som är intresserade av Dig som kvinna.. men som håller sig i bakgrunden men som skulle kunna tänka sig att inleda seriösa förhållanden med Dig i ett parförhållande". Självklart kände jag mig smickrad och log varmt när vi skildes åt. "Jaja" tänkte jag och visst var nyfikenheten väckt. Men å andra sidan, varför skulle jag bry mig? Det finns bara en för mig och räcker så bra så.
Men säg den kvinna, eller man, som ändå inte är nyfiken.. Fåfänga är vi väl alla lite till mans och kvinns. Undertecknad började öppna sinnet lite för att se dessa mäns intresse. Om inte annat, så känns det bra för självkänslan. Det öppnades en helt ny värld! Jag fann även en kvinna som fann mig intressant, men hon skulle aldrig gå steget längre. Det är visserligen inte första gången en kvinna visat mig intresse och det är väl ändå en fin komplimang, tycker jag. Lite chockad fann jag män som intresserar sig för mig, mer än som kamrat, bland fler än jag trodde, bland män jag aldrig trott skulle se mig som annat än just kamrat och vän. Män ur flera åldersgrupper..
Skulle jag nu kunna tänka mig att sprätta runt bland dessa män för att visa den som har nyckeln till mitt hjärta att han minsann är utbytbar? Kommer jag att låta mig förföras för att hamna på gränsen till otro mot mig själv och mitt hjärta? Behöver jag den uppmärksamheten? Är det värt att testa gränserna?
Mitt svar är enkelt: NEJ. Hur skulle jag det? Det är så främmande i min värld att se åt en annan och leka med tanken att pocka på uppmärksamheten från en man som inte har mitt intresse på annat plan än som kamrat och vän. Gräset är sällan saftigare på andras ängar och skulle inte göra mig lycklig. Att vara otrogen, kan man vara på många sätt.. känslomässigt, fysiskt, mentalt.. verbalt.. Att vara otrogen mot de man älskar, är något av det vidrigaste man kan vara.. men att vara det mot sig själv är den största otroheten. När man är det mot sig själv är man också otrogen sina närmaste. Jag kommer att fortsätta njuta av vetskapen att andra ser mig också.. att jag faktiskt är en kvinna som syns, berör och blir berörd. Men att vara mitt hjärtats kär, eller mig själv, otrogen kommer jag inte att vara. Han är dessutom storhjärtat nog att inte neka mig denna uppmärksamhet..för han vet att han är ensam om att ha nyckeln till mitt hjärta. Han behöver aldrig tvivla på min kärlek och den tryggheten gör att han aldrig behöver känna oro. Å andra sidan känner jag samma trygghet med honom. Visst är det underbart!
En kvinna sa till mig för några månader sedan att "det finns många män där ute som ser Dig och attraheras av Dig. Män som är intresserade av Dig som kvinna.. men som håller sig i bakgrunden men som skulle kunna tänka sig att inleda seriösa förhållanden med Dig i ett parförhållande". Självklart kände jag mig smickrad och log varmt när vi skildes åt. "Jaja" tänkte jag och visst var nyfikenheten väckt. Men å andra sidan, varför skulle jag bry mig? Det finns bara en för mig och räcker så bra så.
Men säg den kvinna, eller man, som ändå inte är nyfiken.. Fåfänga är vi väl alla lite till mans och kvinns. Undertecknad började öppna sinnet lite för att se dessa mäns intresse. Om inte annat, så känns det bra för självkänslan. Det öppnades en helt ny värld! Jag fann även en kvinna som fann mig intressant, men hon skulle aldrig gå steget längre. Det är visserligen inte första gången en kvinna visat mig intresse och det är väl ändå en fin komplimang, tycker jag. Lite chockad fann jag män som intresserar sig för mig, mer än som kamrat, bland fler än jag trodde, bland män jag aldrig trott skulle se mig som annat än just kamrat och vän. Män ur flera åldersgrupper..
Skulle jag nu kunna tänka mig att sprätta runt bland dessa män för att visa den som har nyckeln till mitt hjärta att han minsann är utbytbar? Kommer jag att låta mig förföras för att hamna på gränsen till otro mot mig själv och mitt hjärta? Behöver jag den uppmärksamheten? Är det värt att testa gränserna?
Mitt svar är enkelt: NEJ. Hur skulle jag det? Det är så främmande i min värld att se åt en annan och leka med tanken att pocka på uppmärksamheten från en man som inte har mitt intresse på annat plan än som kamrat och vän. Gräset är sällan saftigare på andras ängar och skulle inte göra mig lycklig. Att vara otrogen, kan man vara på många sätt.. känslomässigt, fysiskt, mentalt.. verbalt.. Att vara otrogen mot de man älskar, är något av det vidrigaste man kan vara.. men att vara det mot sig själv är den största otroheten. När man är det mot sig själv är man också otrogen sina närmaste. Jag kommer att fortsätta njuta av vetskapen att andra ser mig också.. att jag faktiskt är en kvinna som syns, berör och blir berörd. Men att vara mitt hjärtats kär, eller mig själv, otrogen kommer jag inte att vara. Han är dessutom storhjärtat nog att inte neka mig denna uppmärksamhet..för han vet att han är ensam om att ha nyckeln till mitt hjärta. Han behöver aldrig tvivla på min kärlek och den tryggheten gör att han aldrig behöver känna oro. Å andra sidan känner jag samma trygghet med honom. Visst är det underbart!
Kommentarer
Postat av: Bosse H
Otrohet är ju sällan bra,för de flesta leder det bara till motsättningar.En o annan har det visat sig får den där sparken i ändan som de behöver för att vakna upp och inse att ingenting är beständigt.
Trackback