Glädjetårar och vad gnäller vi om..
Efter årtionden av ständig påminnelse om att inte duga till, att vad jag än gjort så var det inte bra nog.. så bröt jag upp och bestämde mig för att inte leva upp till andras förväntningar på mig för att duga och vara älskvärd.. Jag bestämde mig för att det jag själv peppade andra med, skulle gälla också mig: Att duga som jag är utan att göra om mig. Det innebar att jag rensade i adressboken, spolade många och bad andra vänligt, och ovänligt när de ändå trängde sig på, att ta sig till varmare breddgrader med enkelbiljett.
Klättringen upp på mitt egen Himalaya började och det var ensamt och syrefattigt många gånger. Den mer eller mindre tomma adressboken lyste vit med sina tomma rader emot mig och visst kändes det som om det var jag mot världen många gånger. Men det var bara att påminna mig om alla svidande ord om att jag inte dög.. mana fram bilderna av hugg och slag som skulle kuva mig och leva andras liv och inte mitt eget. Som skulle ha mig att dela andras åsikter även om mina egna gick stick i stäv. Då klättrade jag vidare.. Ju högre desto tunnare luft. Den kändes tunnare ju mer ensam jag blev. Mitt enda sällskap var barnen men skam den som ger sig.
Resultatet lät inte vänta på sig.. adressboken fylldes igen.. inte till bredden men med de som kunde acceptera och respektera mig för den jag är och inte för den de kunde göra om mig till. Luften var åter igen behaglig att andas.
Att vara accepterad i privatlivet skapar trygghet i det inre.. som i sin tur speglar sig i yrkeslivet. Att jag var skitskraj, ja faktiskt skräckslagen den dagen jag skulle till att börja min praktik på det äldreboende jag idag är eftertraktad på, var det ingen som trodde. När jag berättade det för söstra mi, kunde hon förstå. När jag berättade det för älskade broder, hade han svårt att förstå. Jag, som var så framåt och orädd kunde väl inte vara skräckslagen. Men så var det.. gamla troll spökade och påminde mig om min oduglighet. Men det var att ta tjuren i hornen och jaga bort dessa.
I fredags fick jag bevis på att jag inte behöver vara rädd.. behöver inte tvivla på min duglighet. Jag kan och jag är bra på det jag gör. Det som hände var att föreståndaren för avdelningen som jag gjorde min förra skolpraktik på, ringde och sa att man pratat om sommarvikarier och man hade kommit fram till att det var mig de ville ha HELA SOMMAREN! Jag sa som det var att jag redan lovat bort ena semesterperioden till äldreboendet jag är på. Då fick jag lova höra av mig så snart det schemat var klart så de kunde boka in mig resten.
Detta skedde på arbetstid på den praktik jag idag är på. Min handledare såg på mig med glädje, hon delade min lycka där jag stod med tårar i ögonen över att vara efterfrågad. JAG VAR VÄRD NÅGOT för den jag var och inte för vad de trodde jag kunde förvandlas till! Då säger handledaren lite generat: "Vi pratade om Dig här igår när Du var iväg och vi vill också ha Dig här". Där står jag som fastgjuten i golvet med öppen mun och försöker ta in det hon säger. Jag inser nu att det finns tre kliniker som vill ha mig som kollega! TRE!! Det blir nästan för mycket för mig och det är med stor svårighet som jag inte brister ut i glädjegråt och ett vårskrik av lycka!
För bara 2 år sedan, skulle jag aldrig tro det var möjligt. Inte för att jag inte har bra betyg från tidigare kliniker, för jag har toppbetyg. Det handlar om tron på mig själv, mitt egenvärde som andra försökt krossa för sina egna behovs skull. Bara de som varit i denna situation, kan förstå fullt ut vad detta innebär för mig och min utveckling. Bara de kan förstå den ödmjukhet jag upplever gentemot min omgivning som låter mig vara den jag är och stärker mig i det. Inte nog med det. Skolbetygen från min nuvarande utbildning består av minst 60% MVG och 40% VG. Kan jag vara annat än stolt och glad? Nej, verkligen inte.
Det har varit en del som peppat mig i detta och alla är värda sitt tack i guld. Den som peppat mig mest, som ständigt talat om hur stolt han varit över mig, är älskade brorsan. TACK till er alla!! Utan er hade jag inte orkat!
Från det ena till det andra. Nu i förkylnings- och influensatider gnälls och gnys det över feber och smärta, sängläge och svårmod.. Själv har jag haft tur i livet och aldrig varit influensadrabbad och knappt ens förkyld. Det blir bara lite känning i kroppen om att det kan vara en förkylning på gång men det ger sig innan utbrott. När jag tänker på alla som gnäller över lite förkylning och influensa, så funderar jag, när jag parallellt läser detta i Aftonbladet: Vad gnäller vi över? Det finns alltid de som har det värre men inte gnäller ändå.
Klättringen upp på mitt egen Himalaya började och det var ensamt och syrefattigt många gånger. Den mer eller mindre tomma adressboken lyste vit med sina tomma rader emot mig och visst kändes det som om det var jag mot världen många gånger. Men det var bara att påminna mig om alla svidande ord om att jag inte dög.. mana fram bilderna av hugg och slag som skulle kuva mig och leva andras liv och inte mitt eget. Som skulle ha mig att dela andras åsikter även om mina egna gick stick i stäv. Då klättrade jag vidare.. Ju högre desto tunnare luft. Den kändes tunnare ju mer ensam jag blev. Mitt enda sällskap var barnen men skam den som ger sig.
Resultatet lät inte vänta på sig.. adressboken fylldes igen.. inte till bredden men med de som kunde acceptera och respektera mig för den jag är och inte för den de kunde göra om mig till. Luften var åter igen behaglig att andas.
Att vara accepterad i privatlivet skapar trygghet i det inre.. som i sin tur speglar sig i yrkeslivet. Att jag var skitskraj, ja faktiskt skräckslagen den dagen jag skulle till att börja min praktik på det äldreboende jag idag är eftertraktad på, var det ingen som trodde. När jag berättade det för söstra mi, kunde hon förstå. När jag berättade det för älskade broder, hade han svårt att förstå. Jag, som var så framåt och orädd kunde väl inte vara skräckslagen. Men så var det.. gamla troll spökade och påminde mig om min oduglighet. Men det var att ta tjuren i hornen och jaga bort dessa.
I fredags fick jag bevis på att jag inte behöver vara rädd.. behöver inte tvivla på min duglighet. Jag kan och jag är bra på det jag gör. Det som hände var att föreståndaren för avdelningen som jag gjorde min förra skolpraktik på, ringde och sa att man pratat om sommarvikarier och man hade kommit fram till att det var mig de ville ha HELA SOMMAREN! Jag sa som det var att jag redan lovat bort ena semesterperioden till äldreboendet jag är på. Då fick jag lova höra av mig så snart det schemat var klart så de kunde boka in mig resten.
Detta skedde på arbetstid på den praktik jag idag är på. Min handledare såg på mig med glädje, hon delade min lycka där jag stod med tårar i ögonen över att vara efterfrågad. JAG VAR VÄRD NÅGOT för den jag var och inte för vad de trodde jag kunde förvandlas till! Då säger handledaren lite generat: "Vi pratade om Dig här igår när Du var iväg och vi vill också ha Dig här". Där står jag som fastgjuten i golvet med öppen mun och försöker ta in det hon säger. Jag inser nu att det finns tre kliniker som vill ha mig som kollega! TRE!! Det blir nästan för mycket för mig och det är med stor svårighet som jag inte brister ut i glädjegråt och ett vårskrik av lycka!
För bara 2 år sedan, skulle jag aldrig tro det var möjligt. Inte för att jag inte har bra betyg från tidigare kliniker, för jag har toppbetyg. Det handlar om tron på mig själv, mitt egenvärde som andra försökt krossa för sina egna behovs skull. Bara de som varit i denna situation, kan förstå fullt ut vad detta innebär för mig och min utveckling. Bara de kan förstå den ödmjukhet jag upplever gentemot min omgivning som låter mig vara den jag är och stärker mig i det. Inte nog med det. Skolbetygen från min nuvarande utbildning består av minst 60% MVG och 40% VG. Kan jag vara annat än stolt och glad? Nej, verkligen inte.
Det har varit en del som peppat mig i detta och alla är värda sitt tack i guld. Den som peppat mig mest, som ständigt talat om hur stolt han varit över mig, är älskade brorsan. TACK till er alla!! Utan er hade jag inte orkat!
Från det ena till det andra. Nu i förkylnings- och influensatider gnälls och gnys det över feber och smärta, sängläge och svårmod.. Själv har jag haft tur i livet och aldrig varit influensadrabbad och knappt ens förkyld. Det blir bara lite känning i kroppen om att det kan vara en förkylning på gång men det ger sig innan utbrott. När jag tänker på alla som gnäller över lite förkylning och influensa, så funderar jag, när jag parallellt läser detta i Aftonbladet: Vad gnäller vi över? Det finns alltid de som har det värre men inte gnäller ändå.
Kommentarer
Trackback