Chattens blogg

Stolthet över sitt kunnande är på något sätt tabubelagt i landet Sverige. Jantelagen styr med järnhand och Du skall "inte tro att Du är något". Men samtidigt pågår det kurser i hur man visar och står för det man kan och vågar lära sig säga: "Jag kan". Dubbelmoral på hög nivå.

De som känner mig idag vet att jag högtidligt sk*ter i jantelagen och har ANTIJantelagen upphängd på ett skåp i köket så den ser vi varje dag. Mina barn har jag fostrat till att vara stolta över sitt kunnande och våga säga det, visa det och göra det med ödmjukhet. Inte kuvat.

Själv är jag vansinnigt stolt över allt jag lär mig och kan. Som i tisdags, då kom det in en kvinna med ambulans och sköterskan frågade om jag ville ta proverna. Jag tittade på kärlen och såg genast att det skulle kunna bli en jakt på rullande kärl. Kvinnan sa även att det brukar vara lite svårt att fånga dessa kärl men "Nu eller aldrig" tänkte jag och visade mig lite självsäker att  "Detta skall vi fixa, Du och jag". Kvinnan var på gott humör och hade en stor portion humor med sig. På första försöket fick jag fatt på ett kärl som gav det jag behövde. Sköterskan skrattade över min stolthet när jag skrattande sa: "Oj, jag lyckades!!" "Det blir guldstjärna i kanten" kontrade hon. Jag vände mig till kvinnan och sa med en blinkning: "Hörde Du? Jag får guldstjärna idag" Kvinnan skrattade gott och sa att det tyckte hon var bra för det var jag värd.

Igår kom det in en man som jag inte var med och tog emot, men hjälpte sköterskan att köra in på ett rum. "Är Du bra på att sticka?" frågade sköterskan, som var en annan än den, dagen innan. "Han är svårtstucken" tillade hon och mannan höll med. Hade detta varit för 2 veckor sedan skulle jag inte våga sticka mannen. Igår sa jag bara: "Jo.. det är jag nog" och så satte jag mig och pratade med honom. Det visade sig att mannen var spruträdd  och med min ene sons spruträdsla i bakhuvudet, blev snacket därefter. Jag stasade upp kärlen och kikade lite.. fann ett litet blått ställe som KUNDE vara ett kärl (likaväl ett litet blåmärke bara)  Jag fortsatte prata med mannen och talade om när jag stack och LYCKADES på första försöket..  pratade vidare.. tömde det som skulle ut och sa sedan att "..nu tar jag ut nålen och det kanske känns lite". En förvånad blick från mannnen, vars ansikte varit frånvänt från nålen, och så säger han: "VA? Har Du stuckit redan?" Ja, det var med mer stolthet och självsäkerhet jag lämnade rummet för att skicka proven vidare.

Varför skall det vara så farligt att säga: Jag kan och är stolt över det? En dag kommer ju själva provtagningarna vara lika självklart för mig som att duscha.. men just nu är det överväldigande att JAG KAN!! Mina kollegor gläds med mig.

Resan till Göteborg inom kort, i april, ser jag verkligen fram emot. Först och främst är det för att umgås med min älskade syster som jag åker dit.. men självklart för att träffa älskade brorsan, om han nu kan slita sig.. vilket jag antar han löser.. men också för att träffa en gammal klasskompis från grundskolan, som jag inte träffat sedan skolavslutningen -79. Det var han som hittade mig på nätet och tog kontakt. Skoj!! Vi hann inte träffas när jag var uppe före jul så det skall väl bli tid till det nu. Jag tar några extra dagar hemma i Göteborg för att få tid till honom också. Det ser jag fram emot.

Vi måste lära oss ta tid till det vi vill. Inte bara rusa på och undra vart livets dagar tog vägen. En dag är det för sent.