Chattens blogg

... men det gjorde inte jag!

Nu är jag hemma igen efter en resa tur retur Värmland. Det är som om Kung Bore har gett sig sjutton på att jag skall lära mig lite ödmjukhet i trafiken. Som om jag inte är ödmjuk nog, va'! Nåja, lite tryck på gaspedalen ibland när det är bra väder, hände ju alla. Men för övrigt är jag oerhört noga med hur jag beter mig i trafiken. 

Hur som helst, så var det andra snöovädret som jag hamnade i under en resa till Värmland. För att vara på säkra sidan med att ha gott om tid, så startade jag redan kl 11 från parkeringen. Fort, gick det inte. När jag svängde av vid Ålem blev det genast svårare. Småländska samhällen och plogar, vet jag inte om de går ihop. Men snöigt och moddigt var det där. Efter ca 5 mil hemifrån, skulle jag in till en bondgård för att lämna min samling skivor med Status Quo. Gården var vit, vit och vit. Uppfarten till boningshuset var inte plogat vidare bra och de hade bara ställt sina bilar samt traktorn rakt upp. Jag fick snällt ställa mig bakom.

När jag skulle backa ner, visste jag att det var en liten sväng som jag var tvungen att ta.. men vart sjutton var den?? Allt jag såg var VITT, VITT och VITT! Inte tillstymelse till väg här inte. Plötsligt var det stopp. TVÄR STOPP! Inte kom jag fram heller. Vad göra? För mig finns bara ett val; Att med ett stort härligt leende inse att jag inte svängde när vägen gjorde det och hamnade mitt i en snöhög precis där avloppsbrunnen står! Håhåjaja, tur jag var på gården och inte ute på vägarna. Upp till huset och knacka på igen. Ingen öppnar!

MEN, de hade sett mig från fönstret så de kom ut och drog loss mig med traktorn.

Vidare resa gick i inte allt för snabb fart. Vädret var vidrigt och redan i Högsby funderade jag på att vända om hem igen. När jag kom till Målilla, var den första av de 4 avåkningarna jag passerade på 40 mil. Precis när lastbil med släp skulle ta sig in i rondellen från Högsby räknad, hade bilen kasat ner i diket men släpet stod kvar på vägen. Det är bara att hoppas att föraren inte skadat sig.

200 m på andra sidan rondellen, hade en personbil gjort en piruett och stod med baken i diket på motsatt körrikting. Nu funderade jag på allvar att köra en runda i rondellen och vända färden hem igen. Snön yr som aldrig förr och inte nog med det. Jag tror minsann snöröken är värst! Halkan går ju att visa hänsyn, men snöröken visar ingen hänsyn. Att se bilen som låg 40 m längre fram, var i stort sett omöjligt. När jag mötte tung trafik, så var snöröken så hemsk att det var omöjligt att se vindrutan.. nästan.

När jag kört så jag kom till stora rondellen i Linköping, gjorde jag en piruett och styrde kosan mot Motala. Ja, inte en piruett så att jag tappade väggreppet utan jag menar ju att jag skulle till vänster i rondellen. Sedan var det bara att masa mig vidare i ovädret.

För att komma till Kristinehamn, väljer jag att "gena" via Kolmetorp för att komma till vägen som går mellan Motala och Askersund. Där var det heller inget skoj, men det gick. Väl uppe på nästa stora väg, stod det inte på innan polisens varningstrianglar stod uppradade, två stycken. Där stod polisen med blåljus, kanske 1,5 km efter avfarten jag kom ifrån. Med dem, stod en lastbil, trodde jag. När jag kom fram såg jag att det var lastbilssläpet. Lastbilen var borta. Kopplingsanordningen, Ni vet den där som är mellan bil och släp, var det en otroligt konstig vinkel på. Avåkning, där också, kan jag tänka mig. Kanske lastbilen vält, med tanke på hur stången var vriden. I motsatt körbana kom en bärgare med en lastbil i släp.

I Askersund vek jag av mot Laxå. Håhåjaja. Jag bävade för sträckan vid Laxsjön. Det var bara att krypa fram där. Annan fart hade fått mig av vägen. Styrfart fick räcka.. och ett par km/h till. Laxå, Svartå, Degerfors.. Björneborg.. Det var skönt veta att jag snart skulle vara framme. När jag kommer till änden av Björneborgsvägen, där man får vika av till höger för att komma till Kristinehamn, ser jag att det är något som hänt. En biltrailer med släp har inte kunnat ta svängen rätt mot Mariestad och har hela bilen i diket. Chauffören själv ser oskadd ut. Släpet står tvärs över halva körbanan. 

Väl inne i stan, kör jag in till konsumhuset och skall handla lite mat. Det har jag inte ätit sedan frukost och inser nu att  jag är hungrig. Det blev inte ett enda stopp på vägen, förutom det när jag lämnade mina skivor och fick dras loss med traktorn. En snabbsväng in i en annan butik och pratade ett par snabba ord med väninnan och sedan in och köpa lite mat. Kl 18 var jag vid vandrarhemmet. SÅ skönt det skulle bli att sparka av mig skor och jeans för att krypa ner i joggingbrallorna och fårskinnstofflorna. Där satte jag mig till rätta och käkade lite, läste min bok, slumrade till i fåtöljen. Kl 21.30 bäddade jag ner mig och sov gott hela natten. Resan tog 6,5 timme mot vanliga 5.

Under dagen gjorde jag det besök jag skulle göra och sedan bar det av hem igen. 17.20 startade jag från gården och 22.40 var jag hemma.  Det gick mycket fortare hem än dit. Bättre väder, inte lika mycket blåst, än mindre snö (den kom i Högsby)

Jag förundras över att jag passerade endast 4 olyckor men är glad att det inte var fler på den sträckan. Vad jag förstått av det som står i tidnignarna idag, har det verkligen varit ett par svarta trafikdygn. Visserligen var det ett par helstollar som gjorde vansinnesomkörningar i värsta ovädret, då vi andra ändå körde i 80 km/h.. och jag hade ju inte varit förvånad över om de låg i diket längre fram.

Nå, jag är glad att jag ändå klarade av denna resa utan incidenter. Mobiltelefonen är alltid bra att ha laddad och klar. EN sak är bäst med mobilen: Den har headset som jag tar på, på parkeringen och tar inte av innan jag ställer bilen när jag kommer fram. Folk får gärna ringa mig när jag är ute och kör, och de gör de (hellre samtal än sms, som skickas massvis när jag kör) för jag kan ju ändå hålla koncentrationen på körningen, båda händerna på ratten och prata samtidigt. Men sms kan jag inte läsa under körningen.

NU skall jag krypa ner och sova en stund.

Det blev en lång, kall och fantastisk promenad på förmiddagen från hemmet till stan via Norra vägen och kondiset på Trädgårdsgatan och säga hej till mina vänner och tacka för nyårshelgen. Vidare in på Kvarnholmen och fixade lite där. Jag tog samtidigt en runda upp till Clas Olson och fick tag i en termos. Kan alltid vara bra att ha på turer ute i kylan, i värmen eller på handbollsresor.

Turen gick vidare förbi Gästhamnen och in i Sylvanderparken. Slottet låg höljt i dimma och det var andlöst vackert. Varför hade jag inte kameran med? 

I sakta mak gick jag vidare till MAXI för att handla och sedan ta bussen hem.

Så började jag göra i ordning fralldegar. Har man tonåringar i huset, går det åt en del bröd. Nybakad fralla och varm choklad blev det till allas förtjusning.   För att inte tala om "Kärleksmumsen" jag bakade efter det recept min far lärde mig innan jag började grundskolan. Ett recept han i sin tur fick av sin mor en gång för längesedan.   Visserligen hade jag inte kokosflingor på, men det går ner ändå.
Det doftar gott som alltid när det är nybakat och det är dags att jag startar min frysbox. Den har stått tom ett tag nu för jag har inte bakat så mycket sista halvåret. Frysfacket på 40 liter har fått räcka.

Finns det något härligare att komma hem till värmen och känna doften av nybakat, få serverat varm fralla med nyvispad chokald? Det var bara den vispade grädden som saknades.

"Det är en rikedom att vara nöjd"

En lugn eftermiddag och kväll på jobbet. Det är alltid lika härligt att kunna sitta hos de boende och höra dem berätta.. Berätta om tider som varit. Hur livet var förr. Deras glädjeämnen och sorger. Om barn som inte kommer.. eller barn som inte blev till.

När allt var klart och jag skulle gå hem, tog jag på termobyxor, skor, jacka, kepsen och vantarna. Vitt, vitt, vitt. Det är vackert med vitt, bara det vita är snö som får ligga kvar i sin vita skönhet. Tystnaden var skön.. En man stod och lekte med sin hund vid övergångsstället utanför entrén. Jag log. Det såg härligt ut. Inte för att jag saknar tiden som hundmatte.. men det är något speciellt med hundar som leker i snön. Lycka! De utstrålar lycka!

Sakta gick jag genom tystnaden.. Det var inte kallt.. bara härligt. Ett djupt andetag tog den friska luften ner i mina lungor och fyllde varje vrå i min kropp av allt detta sköna. Trottoaren var endast en smal strimma upptrampad stig.. Den ultralätta dimman som nästan inte syntes påminde om änglarnas tyllgardiner.

Jag stannar på snöstigen och tänker.. "Njut! Varför har människan så bråttom? Njut. Det är Din frihet och rättighet. Ja, det är en skyldighet att njuta av detta konstverk som kanske inte består  i morgon..  mer än i Ditt sinne... om Du tar tillvara det nu".

Gatubelysningens gula sken återgav snöns skönhet genom att gnistra som klara minikristaller. Jag fylldes av lusten att ta hem detta gnister och placera dem på mitt sovrumstak. Hela natten skulle jag ligga och titta på dessa gnistrande änglars lyckliga ögon.. för det är ju just det som gnistret i snön är.. Snöänglarnas lyckliga ögon. Det var svårt att slita sig från lusten och gå vidare.

En bil kryper sakta förbi på "stora vägen".. tyst smygande som om den inte ville störa stillheten.

Snöstigen på andra sidan vägen.. den som bär hem till mig, tassade jag tyst på. Log hela vägen hem och var bara nöjd. I en ingivelse går jag av stigen och in på snötäcket som kramar om gräsmattan så ömt.. och vid min uteplats lägger jag mig ner i snön och gör den.. snöängeln! Det är tungt, för snön smeker gräset så ömt.. men jag gör den.. och ligger kvar en stund och bara tittar upp på det mörka himlavalvet och njuter. Tystnaden, närheten.. omtanken.


(OBS! Lånad bild)

Med ett stort leende går jag in till ungdomarna och frågar om de vill komma ut och göra snöänglar med mig.. Min ängel får sova ensam därute.

Ja, änglar finns.

"Jag glömmer aldrig att det är ett
nöje att bara finnas till."

Att vara anonym på nätet är inte så lätt som många tror. Hur man än bär sig åt, kan en person alltid spåras. Vi har ett ID på nätet. Ett IP-nummer är vår identifikation på internet. Det är kanske mest på gott, om man har ärliga syften när man surfar. Den som är ute i oärliga syften, elaka syften, svartsjuka syften etc kommer  inte undan.

Ett IP-nummer som dyker upp på ens sidor om och om igen, blir man ju nyfiken på. Ett sjukligt beteende genom att vara på ens sidor inte bara en gång/dagen.. eller ens en gång/timme, utan både 3, 5 och 10 ggr/timme blir man ju nästan rädd för. Men å andra sidan, så innebär det ju att man är viktig för en sådan person. Så viktig att man måste bevakas dygnets flesta timmar.

En sådan person är inte riktigt frisk. En sådan person har liksom inget liv mer än möjligtvis ett arbete som man har svårt att sköta eftersom behovet av att bevaka andra människor är så stort.  

Jag har råkat ut för sådana personer. Inte bara en gång,inte två.. utan tre. Första gången handlade det om svartsjuka. Helt obefängd sådan. Man kan inte äga sina vänner. Personen ifråga nöjde sig inte med att bara bevaka mig, mina vänner och fler därtill. Allt som skrevs i gästböcker kopierades och sparades noga. Sedan gjordes "analyser" av det som skrevs och personen ifråga fantiserade ihop massa konstiga saker om vad det skulle handla om, det vi skrev till varandra, mina vänner och jag. Självklart handlade det alltid om just denna personen. Ansåg hon. Ja, det var en hon. Vi hade "kodat" våra samtal men hon hade minsann löst koden. Anklagelserna haglade och vi förstod ingenting. De flesta anklagelserna var riktade till mig men lämnades via andra. Vid ett tillfälle, fick jag själv ett mail från denna sjuka kvinna med anklagelser som jag inte bemötte. Varför skulle jag det?

Vissa människor har ett sjukt sinne som förpestar sin omgivnings tillvaro.  De ger sken av att vara så perfekta och ärliga, så fantastiska och oemotståndliga. Men när man inte bemöter dem, tappar de fattningen och det som hände då, för något år sedan, var att när jag nonchalerade den kvinna som förföljde mig, en kvinna jag aldrig träffat, aldrig skrivit med men vi hade gemensamma vänner, blev mycket kränkt av min nonchalans och skrev till mina vänner att hon inte fann sig i att jag "förstörde hennes vänskap med de andra  men framför allt inte acceptrade inte att jag nonchalerade henne". Det sa ju allt. Det var hon som var svartsjuk på sina vänners vänslapsrelationer. Det framkom även att hon hade så svåra psykiska problem att hon käkade massa olika psykofarmaka.

En genomgående röd tråd för dessa psyksikt instabila personer är att de manipulerar och får omgivningen att tro att de är så "normala" som vem som helst. Men när de kommer till en situation som är pressad på olika sätt, då de inte får som de vill, visar de sina rätta ansikten. De far ut i anklagelser mot sina vänner, de bevakar dem svartsjukt och bor de på samma ort, så är risken stor att de förföljer sina vänner rent fysiskt. Hela deras liv kretsar kring att återställa ordningen för sig själva till vilket pris som helst. De är de högsta och får inte ifrågasättas, får inte dumpas, får inte vändas ryggen. De är "för viktiga" för att behandlas som skitjobbiga.

Sedan handlade det om en alkoholiserad svartsjuk kvinna som förföljde mig och  flera kvinnor i min närhet, även det en kvinna jag inte haft kontakt med någonsin. Dock blev hon avstängd från den ena sidan efter den andra. Hon reggar om sig i nya namn hela tiden och fortsätter sitt förföljande på olika sätt.

När det återigen dyker upp ett och samma IP-nummer på ett sjukt sätt på mina sidor, inser jag ju att det är ännu en sjuk person som är i farten. Efter en koll runt, så är det inte bara jag som är bevakad av denna person. Vi som bevakas har varandra gemensamt. Någon/Några i kretsen vet vem det är. Själv har jag aldrig sett denna personen annat än i gästböcker på diverse hemsidor. Jag har inte varit på personens egen hemsida som flera sagt finns kopplat till personen.  Anklagelserna och analyserna haglar igen. Inte till oss alla som anklagelserna handlar om, utan till andra.

Återigen är det en person som inte är fri från psykofarmaka. Jag har en väninna i det bostadsområde som denna person bor. Har man som jag, vänner i hela landet, är det lätt hänt att man någongång hamnar hos en som är granne med en psykiskt instabil person. Genom henne har jag fått information. Min väninna känner denna person lite vagt, och åter handlar det om en kvinna med psykiska problem. Men det är ju bra att jag kan vara så viktig för, en för mig okänd kvinna, att jag bevakas på ett sjukligt sätt på nätet. Det innebär ju att jag fyller en funktion och räddar hennes dag. Inte bara jag utan fler av oss. Men samtidigt är det skrämmande för man vet ju inte vad som kan hända. Psykiskt instabila personer är oftast de farligaste, om de inte inser att de behöver hjälp.

Alla mina år som psykologistuderande, studerandet i mänskligt beteende etc visar hela tiden samma sak. DOCK finns undantag som bekräftar regeln. Det finns de som behöver psykofarmaka tillfälligt och det är dessa som är mest ärliga i sin kontakt med psykologen och därmed kan få hjälp, rätt hjälp.

"Dumma tankar har vi alla
Det är bara den kloke som tiger om dem"

Maratonresor. Sådana göra jag ju emellanåt och igår var inget undandtag. Dock, skulle det vara skönt med en förar-avlösare när det är sådana här sträckor. 80 mil på "några timmar".

Först vaknade jag redan kl 03 på morgonen efter ett par timmars orolig sömn. Det var lögn att somna om så kl 05 var det bara att kliva upp. Käkade lite frukost och läste i min bok "Den vita lejoninnan". Kl 07 var det dags att ta bussen till uthyrningsfirman och hämta mercan. På grund av den tätt fallande snön, var det bara en sak som gällde: Åka tidigt. Det blev inte förrän kl 9 men tidigare än som var planerat.

Blixthalka är inget jag rekommenderar att köra i, speciellt inte när det vräker ner snö, man är trött samt är ensam chaufför. Jag satt i valet och kvalet att ställa in körningen till en annan dag, men har det väl börjat snöa, finns ju risken att det bara blir mer.

Det gick bra ändå. Att köra lugnt och säkert är A och O. Hellre komma fram senare än inte alls, är mitt motto på vägarna.. Visserligen har väl även jag svårt ibland att lätta på gasen *man är ju inte omänsklig, heller*  men i sådant här väder är det inga problem att lätta.

Halvvägs är Statoil i Rimforsa. 20 mil. Där blev det matstopp. Hela resan i sig tog 30 minuter mer än jag brukar köra den stäckan. Sedan blev jag sittande i 1,5 timme hos familjen och pratade lite. Det var skönt att vila. Sedan var det hem igen.

Det var ett sjuhelvetes oväder så det är konstigt att det inte tog längre tid. Värsta sträckan är ändå vid Laxsjön. Kurvig och dan. *precis som en annan*  I Rimforsa var det nödvändigt att fylla på spolarvätska. Det gick ju åt en del faktiskt. Passade även på att tanka lite så jag slapp stanna i Högsby. Det går ganska exakt en tankt tur/retur, men från Ålem till Kalmar lyser reservtankslampan. Risken att det skulle dra lite, lite mer en körning som den igår, vill jag ändå inte riskera. Det vore ingen rolig händelse att bli stående längs vägen.

Jag sms'ade hem och sa att jag var 30 minuter sen enligt ordinarie körschema så man kunde räkna med att jag skulle vara i stan kl 22 för att ställa bilen. Men döm om min förvåning när det var bättre väder och vägar från Rimforsa. Redan 21.16 körde jag in bakom Shell och hann därmed med bussen från Mejeriet 21.27. Då ringde jag hem och sa att jag var i stan.

Visst är det konstigt hur man verkligen koncentrerar sig med hela kroppen när det är dåligt väder och uselt väglag. Nå, snö är ju inte dåligt väder i sig, men när man skall ut på vägarna, är det inget underbart väder. Hela kroppen spänns. Varje muskel arbetar för koncentration. Men det var inte värre ändå än att volymen på musiken gick hög och jag kunde sjunga med. Har man bara sitt eget sällskap, så funkar det. 

Synd bara det är svårt att få med en reservförare när det är skitväder. Men å andra sidan, det är inte många jag skulle lita på mer än mig själv. Det finns en.. kanske skall jag ringa honom nästa gång.. 

Nu är det dags att gå till jobbet, min trygghet i arbetslivet. ;o) 


"Den som har brått att leva
dör snart nog" 




Måste bara säga att pojken som var med här i helgen, var mycket glad över att få komma hit och vara med. Tänk så roligt att få glädja en annan.

Så var helgen över och det är dags att göra en maratonresa till Värmland igen.. Men i morgon kör vi inte så tidigt som sist.. Dock skulle det vara trevligt med lite sällskap som kunde avlasta körningen lite. Det är ju ett helvetesväder och vägarna är inte pålitliga..

Någon som har lust att åka med??


"Bästa sättet att skaffa sig fiender
är att försöka förändra någonting"

Strax innan  kl 21 igår kväll gick jag till jobbet. Det var lugnt och stilla. Inte så mycket att rapportera till mig. Kvällspersonalen gick hem.

Många äldre blir oroliga inför jul och det var ingen undantag i natt. De ringde och var oroliga för diverse saker. Det sköna på natten är att jag ges möjlighet att sitta hos dem en stund, prata med dem, hålla i handen, stryka dem över håret, på kinden.. Lyssna, framför allt. Framåt 04.30 började det dra i ögonlocken men det var bara att hålla John Blund på avstånd. Kl 05 började vi ronden. 06.30 var vi klara och någon från dagpersonalen kom. Jag rapporterade nattens oro till henne och sedan var det rapport till andra sidan avdelningen ... och kl 07 önskade vi varandra God Jul och jag gick hem..

Det var varmt ute. Riktigt skönt. Efter ca 75 m stannade jag för att lyssna på tystnaden.. som inte var så tyst ändå. Drog ett djupt andetag.. lyssnade. Långt i fjärran hörde jag morgontrafiken brusa. Sakta gick jag vidare hem... till ett tyst hem. Sovande barn.. En tänd gran som de klädde när de kom hem från sena bion.  Jag hade fått tag på en liten rackare under eftermiddagen. När jag tog fram kameran, utifall att barnen skulle klä granen innan de for på bio, upptäckte jag att det inte fanns film! Jo, det finns en film i kameran som är återspolad! HUR kan jag missa en sådan sak? Jag, som alltid annars har film hemma. Håhåjaja, tänkte jag och gav Konsum på orten en varm tanke eftersom de skulle ha öppet idag.

Jag klappar om katterna och Gustav kommer och lägger sig hos mig. De som inte vet vem han är, så är det inte min älskare utan ene sonens katt som själv tror att han är Mannen i mitt liv. Läser lite i "Den vita lejoninnan" och somnar efter en stund. Vaknar gör jag av skatorna redan vid 8.30 ca. Jag kom på i mitt sömnyra tillstånd att jag lag skinksvålen på en tallrik på altanens hylla.. och det kalasade de på. Gustav satt, av svidande erfarenhet, bara och kikade på dem från sängen. Efter ett tag smög han dock ner på golvet  för att smyga på dem (jag hade stapplat ut på altanen och ställt ner tallriken med svålen på backen) och med ett knix öppnar han, den på glänt öppna, dörren och far ut och skrämmer bort sina tidigare plågoandar. Det var nog hämnden för deras hämnd i somras. Med ett leende somnade jag om. (de har ett härligt "skratt" och jag skrattade gott för mig själv när jag hörde dem)

Kl 11 kommer lillpojken in och väcker mig. Jag hade lagt en lapp om att det var väckning beställt. Det som var kvar att fixa, var Janssons samt rulla köttbullar. Vi hjälptes åt i köket och har det bara härligt. En tacksamhetstanke skänker jag åt vår situation som slipper julens "åka-runt-till-alla-släktingar-så-ingen-blir-ledsen" utan det är vi, hemma här.. och stillhet.

Den store kikar på mig med glimten i ögat.. "När får vi öppna paket?" frågar han generat (de har redan fått öppna ett var) Jag ser på honom med stolthet.. att han ändå tillåter sig vara det barn han är på sin skrangliga väg till att bli vuxen.. Tänk att man kan älska en annan människa.. så som man verkligen älskar sina barn. Jag ler och han säger vidare.. "Jag känner mig som ett barn på julafton".. "Du är barn, det är julafton.. så det är ju inte så konstigt" skrattar jag.

Fram med kameran och sätter i filmen. Nu blinkar en annan indikator! BATTERIER!!! Himmel! Varför blinkade inte de igår? Det är inga batterier som finns på konsum, inte. Jaja..det blir inget fotande idag. 

Vi äter tidigt.. sedan blir det klappöppning.. och Kalle, självklart. Jag är barnsligt förtjust i gamla som nya Disneyfilmer och skall inhandla en del filmer. "Shreck" ett och två kan jag se om och om igen.. "IceAge" likaså.  "Pirates of the Carabean" har jag tappat räkningen på hur många gånger jag sett.

Alla är nöjda och glada. Det spelas lite nytt PS2spel (NFS Most wanted) och vi kikar på TV. Jag slumrar till lite pga för lite sömn.. men är vaken genom "Tre män och en baby"... som jag också sett otalet gånger.

Hoppas Ni alla haft en lika stillsam och trevlig julafton som vi.


"Jag har gjort många dumheter
och det skall jag fortsätta med. Det är
de som är kryddan i livet"

03.45. Klockan ringde.  Trots att jag la mig tidigt hade jag inte sovit det jag behövde. Vaknat en gång i timmen och undrat om det var lönt att somna om.. Men upp kom jag. Bredde några mackor att ha med på resan i första hand till sonen, som inte äter mat vid dags för att kliva upp.

04.40 startar vi från en glashal parkeringsplats och i lagom sakta mat tar oss ut på vägarna. Viker av vid Ålem och stannar i Bötterum. Där skall jag lämna lite Kalmarkorv som är beställt genom handbollen. Huset är vid vägen så jag svänger bara in på busshållplatsen för att pinna över vägen och lägga korvarna på farstun.  Att jag inte drattade på arslet, var ett under. Trots att det hade regnat, var +2° så var det blixthalt. Nåja.. så var vägarna fram till Linköping. Där var det klart bättre.

Mörkret är kompakt så här på vintern. Framåt 8-tiden började det ljusna på. När jag har en knapp mil kvar till Motala, svänger jag av till höger. Där skall sonen få köra lite. Vi skall upp på övre stora vägen som leder mot Askersund - Örebro för att svänga av mot Laxå. Med stolthet i hela kroppen kör grabben nu på VÄGEN.. i den RIKTIGA trafiken! Trafiken är gles och det är bra start. Han tar det lugnt och jag har sänkt ljudet på stereon. Inget onödigt skall stjäla koncentrationen. Jag tar över strax innan vi kommer fram till stora vägen igen. Det börjar bli lite trafik. Av erfarenhet vet jag att bilisterna från Motalahållet kommer i rätt så hög fart och eftersom han ännu är mycket ovan förare, tar vi en bit i taget. Det kommer en sträcka, den värsta körtekniskt, lite längre fram. DEN skall grabben få köra.
 
När han åter tar över ratten, vet jag att det kan bli en kämpig sträcka. De som kört längs Laxsjön (både stora och lilla) vet hur jävligt det kan vara. Det är en enda lång räcka med "S" Branta kurvor som är nog så svåra för en van bilist. Men han fixar det. Den sträckan tar oerhört på krafterna så efter 20 minuter tar jag vid igen.  

I Björneborg tar snömodden vid så det är bara att fortsätta ta det lilla lugna och ha ägg under pedalen. Musiken går högt och vi har bara trevligt.

Väl framme i  Kristinehamn, hämtar vi den gosse som skulle med oss ner och vi stannar och äter på Burger King i Laxå.. Rekommenderas kallt.. med andra ord inte alls.. Tvi vale, säger jag bara. Sedan var det bara att rulla vidare hem igen. Fronda och Björn Rosenström avlöser varandra med lite Scorpions och Uno Svenningsson.. Rosenström är en fantastisk låtskrivare och "Glenn" är en av mina favoriter. System of a Down ljuder också, självklart.

Vi stannar till i Högsby och handlar det sista inför julen. Trött som få var jag glad åt stoppet för ögonen var trötta. Vidare till Bötterum och kikar in en snabbis på gården där. Doften av ungtjurar och svin .. doften av bondgård, är bara så underbar! Jag kan gå där i timmar bara för att uppleva doften av min barndom.. Gården min fasters mans syskon hade i Bohuslän... gården där mormor hyrde drängstugan där vi spenderade de flesta somrar som barn.. i Norge. Hur vi hjälpte till att hässja hö.. åkte höskrinda.. utedass och nymjölkad mjölk i spannen.. Jag skulle bli bonnmora, jag.. *ler* Jo.. men säg den dröm som slog in..

Hemma igen.. och jag släppte av pojkarna.. for ner till stan och idrottshallen för att lämna in matchställen. Jag hade ju ändå vägarna förbi när jag skulle till biluthyrningen för att lämna bilen. Bilen kunde väntat till i morgon.. men vem har lust att kliva upp i ottan då?

Nu blir det lite jobb och ledighet.. och på tisdag gör jag samma resa igen.. men inte så dags på dygnet.


"Jag behöver inte inledas i frestelse.
Jag kan gå själv"

Ene sonen är ju i en ålder som betyder ÖVNINGSKÖRA! Jösses, vad åren går. En annan fick snällt vänta tills man var 17 år och 9 månader. Sedan kände man pressen att lyckas till 18-årsdagen! Nåja, jag väntade lite med att börja köra, men när jag väl fick lappen i handen, så har jag lyckats se till att behålla kortet. (En vanlig fråga idag är "Hur många gånger har Du varit av med lappen?" som om det vore en bedrift att inte ha det kvar.... )  

Eftersom jag inte har egen bil, blir det inte ofta vi kan övningsköra. Men när det ges möjlighet, då kör vi. Idag blev det dags för lite mörkerkörning och på vägar med trafik. Jag valde först ett litet villaområde strax norr om oss.. men det var snart avklarat så vi bytte plats i bilen och jag körde till söder om järnvägen. Där fann jag ett större område för honom att köra på. Det var lite pirrigt för honom för nu fick han ju snällt tänka på ett helt annat sätt, det var lite halt samt mörkt. Bilar kom från "alla håll" kunde tyckas, men så farligt vad det inte. Falkenbergsskolan låg öde och vägarna kring där, var inte överhopade med bilister heller.

Med stolthet i hjärtat och ryggen rak, körde han som jag bad honom om. Grunderna kan han redan, så det var mest att han fick känna på hur det är att köra med trafik runt sig. Men även fotgängare som kom gåendes utan reflexer.. med hundar, barnvagnar..

I morgon skall vi på långfärd och om vägarna är bra, skall han få köra lite ute i trafiken. Det ser han fram emot. Bilen? Ja, för mig duger inget annat än Merca.  


Håll nu tummar för att det är bra väglag så grabben kan få att köra lite imorgon..

"Man väntar inte på tillfället,
man skapar det"

Har Du funderat på en sak? Vi lever våra liv för att fira jul! Ja, hela året pratas det om julen.. hur jävla besvärlig den var, hur dyrt allt blev och alla jävla otacksamma släktingar och ungar. Alla tröttsamma måsten och alla paket som bara måste köpas.. vilket vi har råd eller inte.  Man skall till sina föräldrar, sedan till sin partners föräldrar. Så är det systrar och bröder som skall ha besök och mostrar och fastrar. Mor- och farföräldrar.. Ja, helgen JUL är långt ifrån något stillsamt fröjdefullt. Det är ett 365-dagarsstress. Inte nog med det.. hela året pratar vi om att det är BARNENS högtid. *tar mig för pannan av trötthet*

Det hela börjar med att vi växer upp under dessa former av stress och förväntan. "Undrar vad tomten har med sig till Dig. Du måste vara snäll annars kommer inte tomten" och hur jävliga vi än är, kommer tomten med paket till oss. *Aha.. det gör inget om jag är som barn är, lite bråkig. Tomten vet inte om att jag bråkar så jag kan ju fortsätta. Jag får ju paket ändå* Vi växer upp på lögnen att vi måste vara snälla. Vi får vår utdelning ändå.

Detta för vi över på våra barn. 

Det finns väl ingen månad som är fylld av "sjukskrivningar" så  mycket som december. Vi blir "sjuka" i förkylningar och andra tänkta åkommor, för att hinna städa mer än vanlig, vi skall handla, baka, sylta, safta, stoppa korv, göra leverpastej, Janssons frestelser etc och frysa in så att allt är klart till själva JULAFTON! Inte nog med det.. vi måste rusa butik ut och butik in för att hitta julklapparna barnen önskar sig.. och de får inte bli besvika så vilket vi har råd eller inte, så skall de ha vad de vill ha.. och ändå är det sällan de är tacksamma. Plånboken är trött och benen slut.. armarna känns som blyinfattade ormar som släpar i backen. Vi lägger tusen och åter tusentals kronor på bara en enda dag om året. Inte nog med barnen som skall ha.. vi skall ju till respektive föräldrar och mor- och farföräldrar. De skall ju också ha sina klappar... och så har vi barnens kusiner och  f.d partners barn och kusiner.*gamla styvbarn samt nya dito*

När julen kommer är stämningen som vanligt: Förväntningarna hos barnen är skyhöga och Du undrar om Du kunnat tillfredställa dem med Dina paket. *detta trots att det är Du själv som höjer ribban varje gång och tillåter att de ställer höga krav* Natten mot julafton är mor i huset, oftast mor, uppe till gryningen för att lägga handen vid det sista så att den 24/12 blir så där perfekt som det är i Disneys underbart vita, kärleksfulla julaftnar. *fast en Disneyjul existerar ju bara hos just Disney*

Julaftonsmorgon kommer och alla ler och ser sååå söta och glada ut. Oj, kan det inte bli kl 15.00 snart så vi kan se Kalle, äta mat och dela ut julklappar.. så att detta helvete är över snart? *suckar*  Helt slut sitter vi där.. för att resa vidare hela helgen till alla andra släktingar som skall ha sitt ..

När helgen är över, säger vi.. "Skall vi passa på att köpa nästa års julklappar under mellandagsrean, så är det klart sedan?" Under hela året pratar vi sedan om den stressiga julen, om hur dyrt det var och "NÄSTA jul blir det minsann annorlunda".. men likförbannat sitter vi där och gör om samma procedur.. år efter år, efter år.. Tonåringar som inget hellre vill, än vara hemma med kompisar som också vill vara hemma med kompisar..  men får inte för de måste vara med och fira traditionsenlig jul med allt vad det innebär, vilket de vill eller ej.. År efter år, efter år.

Livet tycks gå ut på att fira jul och inget annat.

På gott och ont är jag uppväxt utan dessa hysteriska krav.. och först när barnen var "stora nog" att inse att andra levde annat liv än det vi gjorde..började jag "fira jul" med dem. Det var 1996. Jag minns själv vilket fruktansvärt utanförskap det var att inte "vara som alla andra" och ville inte utsätta mina älsklingar för det. Aldrig har jag upplevt en sådan lycka när de julaftonsmorgon 1996 klev upp och såg vad jag pysslat med när de somnat kvällen innan.. I smyg hade jag köpt och slagit in paket.. köpt lite tomtar *idag är samlingen stor, då jag verkligen älskar tomtar.. (julklappstips *flinar*)   Köpt en färgrann ljusslinga och klätt vår Benjaminfikus med den och barnens julgranspyssel från förskolan. DET var verkligen "barns tindrande ögon" och mer tacksamma barn fick man ju leta efter.

Idag är det fortfarande inget hysteriskt kring julen hos oss. Bara något litet och kravlöst. Här står dörren öppen för våra kamrater och vänner. Kravlöst. Ingen skall behöva sitta ensam, inga kompisar stängs ute. Hit kan man komma för att bara vara, slappa till TVn.. snacka bort en stund, en kväll.. äta lite gott.. kravlöst. Spela sällskapsspel.. umgås i stillhet. Hit kan man komma utan paket och vara välkommen ändå.

Många har uttalat sin avundsjuka över att vi har det som vi har det.. men att själva införa samma sätt att leva på denna dag som de flesta anses som årets viktigaste.. det är inte möjligt för "VAD skall släkten säga då".. Ja, varför skall man fira julen för hur släkten vill att den skall vara? Varför inte göra sin egen sak av det?

Är det inte dags att vi alla vågar gå vår egen väg och leva våra egna liv och låta själva livet vara höjdpunkten i våra liv... och inte kommerisalismens storhelg? För hur det än är.. så vet ju alla att vi varken firar Jesu födelse  eller att han ens var född då.. Bibeln talar ju om att han var 33,5 år när han dog på påsken.. och backar Du 6 månader till hans 33-årsdag.. ja, då lär Du inte komma till den 24/12 i alla fall.