Så där ja, då var det dags igen
Vanligtvis så driver jag igenom det jag bestämt mig för att göra. Dock händer det att saker kommer emellan och tillvarons bestämda mål skjuts framåt lite. Men ack den Majsan som ger upp.
Som ni minns, så bestämde jag mig för att ta tag i stavgången igen och det gick ju verkligen som det gick med det. Saker hände och det var bara att ta en sak i taget. Gymet skall vi bara inte tala om! Det gick ju som smort när jag höll på förra året ända fram tills den där dagen då fästingen ansåg sig ha fritt tillträde att kalasa på mig. Men å andra sidan, jag tog ut hämden på den genast. Med all den vitlök jag har i kroppen så dog den relatvit snart då vitlök sägs fungera som ett nervgift på de så rackarna. DOCK hann han med att bita med sitt virus i tänderna och jag blev sjuk. Sedan kom ju jobb emellan, för att inte tala om skolan!
Men så var det en dag när jag var i provhytten på H&M som jag fick ett mer eller mindre raseriutbrott. Nåja, inte så att det var någon mer än jag som märkte det men själva fan tog tag i mig och med ilskan steg gick jag till gymet och köpte ut ett sommarkort. Bokade tid för intruduktion eftersom det var så många nya maskiner där som jag inte ville ge mig på innan jag fått utbildning på dem.
Torsdag morgon åkte stavarna fram och jag stavade på till gymet och väntade på instruktören. Jag hade inte fått något namn på den så jag visste inte om det var en man eller kvinna. Döm om min förvåning när det var A.W som kom. Ett glatt återseende. Han skulle byta om och jag gick ner så länge. Självklart ägnade jag en tanke eller två åt min favorit, S-E... och bäst som jag stod och väntade så kommer han! Först ett snabbt ögonkast på mig och en liten nick till hälsning.. så tittade han upp, tappade väskan i golvet och sa med det största leendet jag sett den dagen: "Men ÄR det verkligen Du?" och så kramades vi en liten stund. Fan att man skall behöva vara borta ett halvår innan han inser att det handlar om att kramas! ;o) *Vi kramas för lite i Sverige och jag är stor förespråkare FÖR kramar* Vi pratar en stund och nu inser han ju att det genast kommer att bli mycket roligare att träna när jag är tillbaka.
Jag har verkligen kommit igång igen. Visserligen kan det inte bli de tider att träna som jag vill eftersom jag har mina nattpass, men då finns ju eftermiddagarna. 3 dagar/vecka skall jag dit. Det är skönt att vara igång igen. Innan skolan börjar har jag ett mål och det målet skall jag nå. Jag är på väg dit och nu kan inget hejda mig.
Skam den som ger sig.
Påflugen kärlek
Det är stundom inte så lätt att bli kär. Andra gånger räcker det med ett ögonkast och hela världen ställt på sin spets och man vill följa med till världs ende. Allt runt omkring blir tyst och det enda men ser och hör är den som i ett enda nu stal ens hjärta, andetag och liv.
Även djurlivet har sin kärlek. Svanar och tranor lever i par hela livet. Trogna som en kärnfamilj som finns att se på bio eller i en TV-serie där alla lever lyckliga i alla sina dagar. Skator har också ett relativt friskt kärleksliv och änder har vi läst om som lever hannar med hannar år efter år. Även bland oss människor finns det de som lever ihop med någon av samma kön som de själva. Sedan har vi ju de mindre friska relationer som pedofili, nekrofili, tidelagare med mera.. och säg det som är normalt eller inte? För lite sedan läste jag om kvinnor som hade "sex" med träd... Jaja... det är som det är..
Men att uppvakta en bensinpump.. DÄR går nog gränsen.. Eller vad säger ni om Mr P som omnämns i Aftonbladet? Det är bara att dra på smilbandet och hoppas han är lycklig..
Livets små sandkorn
Om varje dag av vårat liv representerades av ett sandkorn
och om dessa sandkorn var placerade i ett timglas
där korn efter korn sakta rann ner till glaset under
där vi kunde följa våra dagars liv och död
skulle vi ta bättre vara på våra dagar och år då?
Meningslöst våld
Det är ett uttryck vi ofta hör när det handlar om det oprovocerade våldet. Ungdomar (och vuxna) får stryk av andra ungdomar (och vuxna) för att de har "fel" märke på jeansen, eller för att de har "fel" färg på tröjorna.. eller vad som helst. Men kan vi verkligen tala om "meningslöst" och "meningsfullt" våld? Är inte allt våld meningslöst och vidrigt? NÄR kan vi säga att våldet är MENINGSFULLT? Jag har ofta funderat på det men kommer inte fram till något svar.
Våldet får vi aldrig stopp på så länge det är en säljande rubrik. FILM med våld som tema säljs på löpande band. TV- och dataspel samma där. Våldet ser vi dagligen i TVs nyheter. Vi matas med världens alla krig och vart läser vi att alla "fredsälskande" länder avvecklar vapenindustrin? "Fredsälskande" inom snuttar för alla talar om fred och att de älskar fred, men lika förbaskat måste de ändå fortsätta tillverka vapen, allt mer farliga för var dag som går. Mer tekniskt uttänkta, mer grymma.. dyrare. Varför, om vi så gärna vill ha fred på jorden? NÅGON måste ju BÖRJA säga nej till vapenframställning och lägga ner fabrikerna.
"Men det blir ju tusentals människor arbetslösa då" är ju ett argument. Ja men visst. Det är väl så men hur många miljoner oskyldiga dör inte i stället genom fortsatt tillverkning av vapen? Vilket är mest värt? Att sluta ha ihjäl folk eller skapa nya arbeten i stället för att skapa vapen? Det handlar ju inte om miljoner i pengar... utan om miljarder och kanske ännu fler nollor bakom kommatecknen. Billjoner och åter billjoner kronor och dollar.. Pengar som kunde användas till att mätta hungriga, ge sjukvård åt de behövande, låta mödrar få vara hemma med sina barn tills de börjar skolan...Äldrevården behöver pengar (i de länder det finns den typen av vård) Bättre skolor och fler klasser med färre elever i varje klass... Bättre lärare.. fler lärare/skola... Det går säkert att skapa arbeten, rehab för de som hamnat snett i tillvaron, fritidsgårdar med meningsfulla sysselsättningar och vuxna, kurser för ungdomar som inte vet vad de vill.. Ja, det finns tusentals hål att stoppa dessa pengar i, som världen över lägger på att framställa vapen.
Om ingen tar första steget till att sluta tillverka vapen, till att sluta kriga.. så blir vi inte av med det.. Tänk bara på alla stadsskulder som skulle kunna betalas.. Håhåjaja..
I Aftonbladet beskrivs ett fenomen av våld, som verkligen skrämmer mig och har gjort alltid.. och det är följande.. Det är inte första gånger det händer och inte sista heller.. Kanske jag skall börja röka igen för att slippa råka illa ut själv??
Men då händer det kanske mig just för ATT jag röker?? Hur vi än vänder oss, finns det alltid människor som inte är nöjda med oss.. Men å andra sidan.. det är samma åt andra hållet också.. Skillnaden är kanske att inte alla tar till våld för att lära andra "veta hut"....