Chattens blogg

.. och den kalla vintern tar vid. Tidningarna skriker ut varningar om den analkande snöyran och dess konsekvenser.

Innan vi stänger in oss i vinteride vill jag bara förmedla några av mina sommarbilder:

 En svan som låg vid gångbron utanför Kalmar fängelse. Det ser ut som om hon räknar sina ägg, så att alla är kvar. Tyvärr missade jag själva kläckningen. Det skedde just under tiden då det var regn i stan.   Näsduksträdet blommar.  Visst är det något speciellt med det trädet? (Tipstack till den orubbliga Christina)   Kattis är sin brors raka motsats och ingen linslus men här lyckades jag fånga henne när hon låg i solen och njöt.  Gustav hittade skugga.   En annan liten fågel som låg i vassen och ruvade, utanför Kalmar slott. Hade det inte varit för att maken simmande in i vassen, hade jag inte upptäckt honan. Sist, men inte minst, säga vad man vill om maskrosor.. men jag skulle kunna ha hela uteplatsen full.  (Klicka på bilderna så får Du dem i större skala)

När vintern känns för kall och hård, blunda och minns sommarens värme och glädje.

Som den kramiga kvinna jag är, både när det gäller mina barn, kärlekar och vänner och de flesta därmellan, så vill jag bara förmedla till er alla: Klicka här!

 

Tipstack till MiaMarina!

"Hjärtat slår ett slag för var förlorad dag"

Det är något speciellt att kliva upp kl 05 och vakna stilla tillsammans med gryningens försiktiga smekfulla tankar. Tystnande är vackert stilla och inga tutande och brummanden stör luftens stilla vibrationer. Sakta gick jag till bussen för att åka till jobbet, praktiken... dit jag var på väg.

Bussätena var i stort sett tomma och det gav mig rymd att välja plats, mer än när det är halvfullt av kroppar, röster och andras tankar.

Jag satte mig inte där jag brukar sitta utan valde platsen bakom. Stilla lät jag blicken glida ut i morgonmörkret för att finna sin mediations stilla uppvaknande. Tankarna gick till barnen hemma som sov en stund till.. deras kommande skoldag.. De gick till mina närmaste, min livs älskade.. min miljonte.. till mina vänner. Till de som verkligen betyder något för mig. Ett leende spred sig över mina läppar.. mina ögon strålade av den inre lycka jag fylldes av..  och jag kände värmen strömma genom min kropp.. värmen som mina närmaste, min livs älskade.. min miljonte.. mina vänner.. gav upphov till. Tänk att det är möjligt att älska dessa så.. att vara älskad av dem tillbaka.. så att varje andetag om dem.. varje tanke om dessa fyller mig så till bredden av lycka. Vilken ynnest!

Plötsligt formade sig ord i mitt hjärta.. ord.. som var mina tankar.. Känslor av att vilja förmedla harmoni.. tillit och glädje.. För mitt inre såg jag bilden av den som behövde få detta idag.. En av mina absolut viktigaste nära.. kära.. älskade.. Jag funderade en stund på hur jag skulle förmedla dessa ord.. tankar.. värme.. Ännu ostörd av dagens kommande ljud och oljud hade jag glömt den möjlighet jag nu hade. Orden.. tankarna .. for om och om genom mitt hjärta.. mitt  blod.. Orden måste lämnas vidare.. Tankens kraft är stor.. och ibland känner vi när en annan tänker på oss.. och vi ler... uppfylld av dennes tankar till oss..

Väl vaknad och framme vid jobbet, kom jag på det: MOBILEN! Ack, så opersonlig och själslös.. men det var en möjlighet.. möjlighet att fylla den med både själ och person.. Jag satte mig i den ännu sovande kafeterian.. tog fram min lilla telefon.. och knappade in mina tankar .. mina ord.. mina själtillskott.. och skickade iväg till den som skulle ha dem.

Inget kunde gå fel denna dag... inte för mottagaren.. inte för mig. Båda lyckliga över orden som formades i mitt hjärta.. och som fyllde min näras själ.... kropp.. blod.

Förminska aldrig betydelsen att förmedla Dina goda tankar till någon. Det kan rädda mottagarens dag. Mina dagar har ofta blivit räddade.. förgyllda..just för att någon har förmedlat sig till mig.. med goda tankar.. omtanke och kärlek.

Ofta tar jag fram min telefon.. knappar mig fram till de tankar som andra sänt mig.. till de viktiga i mitt liv som förmedlat Dina ord.. sina tankar och kärlek.. läser dessa sms som fyller mig med harmoni.. kärlek.. Dessa ord.. tankarna på den och de som skickat omtanken till mig.. ger mig ett leende för resten av dagen.. ger mig lycka.. glädje och påminnelsen om att vara älskad.. Resten av dagen ler jag.. uppfylld av allt det vackra.  Vilken förmån!

Trots huvudvärken åkte jag till praktiken på lasarettet i lördags. Jag hade med mig något för att lindra det onda men det var helt verkningslöst. Jag visste då vad som var i görningen: MIGRÄN av den värre sorten. Timmarna släpade sig fram men med ett leeden tog jag ändå hand om patienterna. Nej, jag sa inget till mina kollegor för då hade de skickat hem mig.

Väl hemma var det så illa att magen vände sig ut och in. När det var avklarat så fanns bara en sak att göra: Ta två specialtabletter och stupa i bädden. Ene sonen med flickvän kopplade om TVn så de kunde sitta på hans rum och kika på burken. Den äldste var hos sin kompis.

01.20 vaknar jag och smärtan är inte över.. men vad finns att göra? Försöka sova. Plötsligt hör jag ett ovant ljud från badrummet. Någon är på väg in genom badrumsfönstret!! Nå, jag misstänker att sonen glömt sina nycklar och är på väg in där.. och så var det.

Natten går i orons tecken och det är med gott samvete jag ändå ringer mig sjukskriven på söndag morgon. Det går inte att vara uppe; än  mindre ta hand om sjuka människor. Så hela söndagen gick åt till att sova och kurera migränen. Att äta var inget att tänka på.. det vände omedelbart.

Idag är det inte mycket bättre heller. Tack och lov så har jag ledig dag idag och hoppas det hela ger sig tills i morgon. Dock har jag ett möte på morgonen idag som inte går att ändra på. Bara att bita ihop och se glad ut.

På onsdag hade jag tänkt storhandla.. men det lär få vänta. Jag är ju ICA-kund av födsel och ohejdad vana. MAXI är mitt paradis när det gäller att handla stort och smått. Som mitt andra hem, ungefär. Saken är den att på onsdag, av alla dagar, öppnar NYA MAXI här i stan. Nå.. MAXI har byggt ut så det är lite nypremiär. Saken är väl att det kommer att vara knôkat med folk. Jag har inget emot att stå i kö. Det är spännande i sig. Men dessa hysteriska människor som kör sina kundvagnar som värsta rattfyllon. De kör på folk, de tränger sig och skall fram och vara först. SÅDAN ouppfostran har jag dock svårt för.. Men men.. vi får se hur det är på onsdag.. Det är ju bara måndag idag.

Eftersom det är ledig dag idag samt jag inväntar samtal från sköteskan gällande remiss till röntgen, tittar jag lite på SVT 24 Direkt  och sändning från 1,6 miljonersklubben - om kvinnors hälsa, hamnar jag mitt i samtal kring demessjukdomar. Lill Lindfors läser ur boken "Ett minne för livet" och just detta stycke handlar om "Henrik" och "Caroline".

När Lill Lindfors börjar läsa där "Henrik" tänker inför inför den årliga nyårsfesten, kom jag att tänka på tankar som jag ofta har funderingar kring. Han tänker: "Jag är känd som glad och positiv, en skojare med glimten i ögat..."  och mina tankar släpper tanken kring vad stycket egentligen handlar om.. Jag tänker vidare på hur det kommer sig att vi är som vi är.. och varför.

Vi har en förmåga att leva upp till det rykte vi får.. den stämpel som andra ger oss..facken som omgivningen stoppar oss i. Det blir till slut ett sätt att leva, en del av oss själva.. eller vi tror att det är så. En ond cirkel som är svår att bryta. För om jag bryter mönstret.. och börjar agera som den jag verkligen är.. då finns ju risken att andra inte tycker om mig.. att vännerna försvinner.. och vi fortsätter vårt skådespel för att ha kvar vår status som vi tror är värd något. Vi är hellre otrogna mot oss själva och vårt egenjag, framför att vara oss själva.

Det fanns en gång då jag själv levde andras liv.. det liv de gav mig.. som de ansåg var jag. Det skulle för övrigt vara en lögn att påstå att det alltid var skit med det.. för det fanns ändå positiva händelser och upplevelser. Men med facit i hand, så undrar jag hur det var möjligt.

För min del handlade det  mycket om att vara alla till lags och då menar jag verkligen alla. Alla drog i Majsan som alltid var så snäll och ställde upp.. Alla tog Majsan för given och ett 'Nej' fick alla att dra efter andan och undra om jag fått ett slag i huvudet och inte visste vad jag sa eller gjorde. Man frågade igen för att vara på säkra sidan.. och man fick ett 'Ja' och ordningen var återställd. *pust.. det var tillfällig sinnesförvirring* hörde jag deras tankar virvla genom luften tillsammans med mitt dåliga samvete att försöka sätta gränser.

Något som andra inte kunde ta ifrån mig var ändå mina tankar och funderingar över mitt liv och varför jag levde andras liv samt den ständiga frågan: "Vem är jag? Vad vill jag.. EGENTLIGEN!?" Vad jag inte förstod då, var att mina tankar födde en plan.. och den planen var grym. Grym på så vis att det kom att finnas människor som en gång funnits vid "min sida" som fick ta stryk.. men det var smällarna som var mina rikochetter av deras krav på mig.. Det värsta som hände under denna tid, var dock att det höll på att kosta mig min älskade syster.

Det fanns en tid då jag var den självskrivna på festerna.. på krogen.. den som lyssnade på allas problem och kom med tröst och vägledning. Telefonen gick varm och folk kom och gick hos mig. Det var en samlingspunkt som var självskriven. Var jag inte på krogen, ringde man och undrade vart jag var. Hade jag barnen hemma, var det ingen som ifrågasatte utan då "visste man". En kväll utan Majsan var ingen kväll. Majsan var lite joker i leken och man visste aldrig vad som kunde ske. Alltid glad och sprallig, charmig och bedårande.  Majsan var ofta också ett säkert kort om man behövde en chaufför.

Men tomheten fanns där alltid.. funderingarna på vad jag höll på med och för vem... för vilka.. och vart jag själv fanns i detta. Sakta kom förändringen. Att det var svårt att bryta upp det liv jag levde i händelsernas centrum med strålkastarljuset riktat mot mig, där även mina debattartiklar figurerade i pressen varje vecka, är inget att hymla om. Det gav abstinens till den grad att ångesten kröp på när jag skulle ut någon enstaka gång. De ständiga frågorna om vart jag tagit vägen, varför jag inte var ute mer.. samtalen per telefon när jag inte skrev i pressen.. "Varför är Du inte med i dag?" .. smickrande, ja visst.. men samtidigt fanns en nyans av förväntat försvarstal. Ett tal jag inte var villig att hålla helt plötsligt.

Det tog många år av hård rannsakan.. tuktan och uppfostran av mig själv.. men livet är annorlunda idag. Idag kan jag se mig i spegeln och veta att jag lever mitt liv..för min skull.. och min älskade syster överlevde och vi hittade varandra igen .. Jag kan säga 'Nej' utan dåligt samvete.. men det ger också större glädje att säga 'ja'. Idag frågar jag inte min spegelbild "Vem är Du? Egentligen?" utan idag vet jag mer än då.

När jag ser mina närmaste skada sig själva lika illa som jag en gång misshandlade mig, gör det ont. Men det är deras kamp.. deras kommande insikt.. kanske processen redan är igång hos dem.. eller i alla fall i någon. All kasta bort sitt liv på jobb.. jobb.. och jobb.. fester och samkvän helg efter helg..  glömma bort att stanna upp och rannsaka frågorna: "Vad vill jag? Egentligen.. och vem är jag? Lever jag detta liv bara för att det är andras syn på mig? Vad och vilka är verkligen viktiga för mig?" är inget liv. Egentligen. Det är mest en flykt från allt runtomkring. Slippa stå till svars.. slippa andras frågor och blickar.. slippa rädslan över att bli ensam...

En sak har jag lärt mig under min resa från att leva ur andras perspektiv att se på mig till den jag är i dag.. Jag vet vilka mina vänner är, de sanna som ständigt står kvar. Jag vet vilka jag kan lita på och inte.. och de som inte var mina vänner, de som inte accepterade mig för den jag verkligen är, övergav jag hårt och brutalt. Vackra ord hjälpte inte.. vänlighet och hänsyn var bortkastat.. "UT! Försvinn ur mitt liv" var ord som bet. Saknar jag dem? Nej. Saknar jag mitt forna liv? Ja, ibland.. då det var stunder av glädje också. Det är dessa stunder som jag valt att samla på, ta med på den resa jag gör till framtiden. Till de få som jag sagt: "Jag finns vid Din sida.. alltid" vet jag idag att det verkligen är ord ur mitt hjärta och inget jag säger för att det förväntas av mig. De få, som fått höra dessa ord från mig, vet också att jag i vått och torrt, dygnet runt, finns till hands. Det är också de som betyder mest för mig. Dessutom: Jag är mindre ensam idag, än då, när jag stod mitt i epicentrum för tillvarons skeenden.

Det är ingen tung börda idag att leva för jag lever mitt eget liv idag. Att kasta bort allt annat och alla som inget betydde men som krävde, har verkligen lättat tillvaron. Kanske borde också Du ta Dig en funderare.. kanske även Du behöver ta och sätta Dig ner.. begrunda Ditt liv.. och se vad som kan vara värt att ta bort.. och vad som är värt att behålla...och lägga till på resan in i framtiden.

Före allt annat och med risk att bli utfrusen idag, så måste jag erkänna, trots bristen på skrikande rubriker i lokaltidningarna idag, att jag tippade på Elfsborgs vinst igår. Jag kan bara ana hur Hagge och gänget hade det igår. Han sms'ade när de kom hit från Borås och undrade om jag skulle komma ner till Larmtorget och möta upp, men trött som jag var efter första praktikdagen med allt nytt, så stannade jag hemma. GRATTIS, Elfsborg!

Nå.. nu till den valbara (?) framtiden under de kommande 4 åren. Vi som visste bättre, förstod att en ny regering skulle inte kunna bli annat än skit och sämre för oss som redan har det mindre bra. Människosynen som nuvarande regering har, är verkligen ett fall för diskrimineringsmyndigheterna. Man skall nu sparka på oss som studerar, söker jobb samt på andra mindre välbeställda i samhället. Vad har vi för val, vi som inte ville ha denna människosyn på plats i Rosenbad? Vi tvingas leva under vidriga förhållanden som tydligt visar att vi inte skulle ha ett värde för herr statsminister och hans anhängare. (som för övrigt hittills bara presenterat skandaler på ministernivå)

Jag läser i Barometern idag att sittande regering funderar på att införa obligatoriskt medlemsskap i A-kassan samtidigt som man vill höja avgiften men sänka ersättningen! Jag trodde diktaturen var avskaffad.... eller inte skulle få inträda i detta "demokratiska" land som Sverige uppger sig att vara. Men är det valbart för mig att ha den typen av försäkring om det blir obligatoriskt? Skall vi tvingas in i A-kassan bara för att få in mer pengar till statskassans ministrar som inte betalar vita löner samt behöver hjälp att pröjsa TV-licenserna? De stackarna har ju inte pengar så det räcker!

Hur skall studerande och arbetslösa klara sig när våra ersättningar dras ner? Då måste vi gå till socialen och en annan kassa får betala för det som våra försäkringar inte får täcka. Eller skall den enheten i samhället tas bort så att ministergänget får mer pengar att leva loppan för? Kanske har de obetalda p-botar eller fortkörningsböter som de inte kan stå för ur egen kassa?

Vinnare och förlorare: Vinnare: ministern som redan har pengar i överflöd. Förlorare: arbetslösa som redan har det fattigt.

Om någon om dessa ministrar vore medlemmar av min familj eller närmaste vänskapskrets, skulle jag genast säga upp bekantskapen med dem för den vidirga människosyn får inte plats i närheten av mig. Är det så konstigt att P O L I T I K E R F Ö R A K T E T växer? Dessa människor, vilket de sitter på Rosenbad eller är bland de nedre nivåerna (markjobbarna strävar ju efter att få komma till makten med bättre utsikt) gör inte annat än att se till sig själva och sitt eget bästa. De har ingen aning om hur det är att leva under deras regi. Är de alla bortskämda rikemansarv som aldrig behövt slåss och kämpa? Eller har de bara glömt varifrån de kom, så snart de fick lön som vi vanliga inte har en chans att komma upp till? Det lönar sig att använda lögnen för att komma fram i tillvaron (därför blir jag inte politiker. Jag har så vansinnigt svårt att ljuga)

Finns det inte möjlighet att avskaffa sittande vidrighetsministrar och erätta dem med de gäng som avgick? Visserligen hände inte så mycket med jobb och sådant, men de slog inte lika hårt på oss som redan ligger och vet vad det innebär att leva i samhällets hårda klimat.

Att ha katter hemmaboende (eller ur katternas synvinkel: att ha människor inneboende) bo på markplan så katterna kan gå fritt som katter skall få göra, är ju inte alltid så smärtfritt som man skulle önska. Badrumsfönstret står på glänt dygnet runt för att göra frigången möjlig. Med detta tillkommer jakten på en och annan mus. Nå, dessa små söta är ju inget som skrämmer mig (men kom inte hit med spindlar och andra småkryp) och när jag väl fått fatt i de skrämda rackarna, killar jag dem lite bakom örat och pratar lugnande med dem. Av någon anledning anser mina barn att det måste saknas något i kopplingen hos mig. 

Hur som helst så var det ju dags i natt igen. Det var ett tag sedan de kom in med levande möss. Kattis har jag kommit på med att äta upp de små och då börjar hon alltid med huvudet. När jag hör det där speciella knastret av tänder som biter igenom skinn, så är det bara halva musen kvar. Gustav har ju alltid påkallat min uppmärksamhet för att visa mig sina rov. Nu har de båda raringarna ändrat taktik. Tysta smyger de in sina leksaker men det finns ju alltid något prassel som avslöjar dem.

Jag hade svårt somna i natt och plötsligt hör jag ett prassel. Det fanns liksom bara en sak att göra: Kliva upp och se vad som var på gång. I badrummet har Kattis fullt upp att jaga en liten liten mus, som irrat in sig i en påse som ligger på golvet. Jag får ut den och i sin skräckslaga situation, smiter den lille. Nå, jag får fatt på den och hystar ut den. Kattis far som ett skott efter, ut i mörkret.

Fem minuter senare hör jag att Gustav kommer in. Jag hör det på hans tystnad. Snacka om att jag har hörsel som en mullvad och näsa som en haj.. han har med sig något. Jag kliver upp igen och tassar ut i köket. Gustav tillhör katterna som verkligen tror att de är oskyldiga bara de ser oskyldiga ut (hur många gånger har inte den "mannen" fått mig att skratta?) samt inte är FÖR nära det han är skyldig till.. ("Du.. jag sitter HÄR och musen ligger DÄR. Alltså är det inte jag som tagit in den") Musen, skräckslagen och förlamad med en allt för snabb andning, ligger under ena köksstolen och Gustav sitter paralyserande still under en annan. Jag riktigt hör hur han försöker förklara i tanken på hur sjutton detta gick till.. att musen bara hamnade där.. för själv är han inte i närheten och därmed kan bara förklaras oskyldig.

Det är bara att bära ut den lille rackaren och utanför satt Kattis på vakt. Hon var snabb på att ta upp jakten innan brodern kom ut. Jag återvände till köket, trött och tjurig.. samt fortfarante lite smått irriterad över eftermiddagens händelser... bestämd i mitt beslut att nu är det slut på det roliga och inga katter inne i natt. Kvar under stolen, lika paralyserad och med ett försök till oskyldig uppsyn.. eller mer: "Jag är inte här. Jag är inte här. Jag är inte här"- min sitter Gustav kvar under samma stol. ("Sitter jag blick stilla så ser hon mig inte") Jag tar och lyfter upp honom och säger att jag faktiskt vill sova nu och så går jag till badrumsfönstret och låter honom hoppa ut. Sedan stänger jag fönstret.

Ingen skada skedd. De har plats på verandan att sova samt att om de verkligen vill in, bankar de på sönernas sovrumsfönster och blir insläppta av irriterade småhussar som inte får sova i fred. Än har jag inte sett att garnnystandet är knutet som en hängsnara.. så än har de väl inga planer på att eliminera mig.. (fast de är ju överdrivet intresserade av Tom & Jerry... )

Det handlar om att vara envis på rätt sätt om man vill få en blund i ögonen. Att bo så katternas möjlighet till frihet skärs ner, det kommer jag aldrig att göra. Hellre jagar jag möss än har olyckliga innekatter. (tänk er själva att få se en vacker kvinna eller tjusig man bara från fönstret dagarna i ända.. och aldrig få komma nära och leka lite.. )

Idag var det handbollsmatch för grabbarna och ni som är involverade i ungdoms- och juniorsidrott, vet hur rörigt det kan vara emellanåt. Det finns de som gärna vill sitta "i toppen" och visa sig på styva linan men inte ta ansvar och sedan gnälla över att saker inte funkar. Man erbjuder sin hjälpande hand och blir lovad att få all hjälp och stöd för att komma igång. Men när det väl kommer till kritan, så finns ingen hjälp att få när det ställs krav.

Nåja.. jag har ju suttit i sekretariatet under 2,5-3 år och mig veterligen har det funkat bra under dessa år. Till saken hör att på alla hemmamatcher har jag varit protokollförare och haft mitt eget lilla system för att få det att funka. Så är det med all form av arbete. Man utformar sitt eget sätt och sina rutiner.. i alla fall när det handlar om papperarbete, bara det blir rätt i slutänden.

Plötsligt har någon lagt sig i. Inte så att jag skulle misskött mig utan man tar kontakt med någon som inte leder laget och hör om grabbarna behöver folk i sekretariatet. Själva lagledare/tränare förbises och tillfrågas inte. Orsaken är att man TROR att vi i detta läge behöver utbildade funktionärer och att man själv då vill vara med och sitta i sekretariatet hos oss. Nu visar det sig att så inte är fallet, men man har redan bokat in sig själva som funktionärer på samtliga hemmamatcher. Den som anser sig som lite ansvarig för funktionärerna har fått min mailadress och skall ta kontakt med mig då det är såååå bra att jag vill vara delaktig (som om de vet hur delaktig jag varit eller inte varit under alla dessa handbollsår) och denne person skall kontakta mig snarast. Dock hör jag inget och jag frågar lagets ledare hur det ser ut med protokollförare inför dagens match. Jag skall inte sitta.

Glad i hågen promenerar jag till idrottshallen och inväntar Brodern och hans dotter. Pratar i tele med väninnan i Sandviken när de kommer. Avslutar samtalet och vi går in och jag hälsar lite snabbt på lagledaren som strax kommer efter för att "presentera" hon vad hon nu heter för mig, som tagit över. Jag tar i hand med ett leende och säger något om att "så det är Du som skulle kontakta mig" (lite ironi i rösten, kanske, med tanke på att hon inte hörts av.. samma sak var det förra året) och vi pratade lite avmätt. Hon frågar om jag vill vara med och jag säger som det är: "Jag har suttit i 3 år nu och det är väl tänkt att jag skall fortsätta med det"  och hon visar sitt schema. Lite försynt, men med en baktanke, svarar jag på en fråga att "Jaha.. vi har ju alltid skött detta internt och det har funkat" (jag gillar inte att folk som inte vet hur vi funkar, kommer in och tar över och talar om för oss hur vi skall arbeta. Det är något vi gör upp som jobbar med dessa ungdomar). Jag ber om en kladdlapp så jag kan skriva upp tiderna jag kommer att sitta med. "Har Du en mailadress som jag kan skicka detta till Dig på?" frågar hon då. "Den har Du redan fått av B" säger jag och börjar inse att det är mer semester där än arbete. "Har jag det?.... ja.. eller.. nä.. har jag det? Jo.. det har jag kanske" säger hon då. Ja, jag vet att det är lite av min sak att sätta folk i osäkerhet.. men nu gör jag det medvetet.

3 minuter innan match får jag höra att jag skall sitta  som protokollförare. "Nej, det tror jag inte" säger jag till den andra kvinnan som sitter där men hon hävdar att hon vill sitta brevid. Ok, tänkte jag. Hon är ny. MEN.. nu börjar det.. Hon som tagit över talar under matchens 5 första minuter om för mig hur jag skall skriva protokoll och vad jag skall skriva och att det är hennes "kladd" som gäller.. FEM VIKTIGA minuter i matchen blir bara ett stort kaos och jag missar en viktig detalj som visserligen åtgärdas. Sedan kommer hela tiden små visknigar om hur jag skall arbeta med protokollet (också från den som ville sitta brevid) och jag känner hur jag kokar mer och mer men det är match, så det är bara att tiga och bita ihop. När det sedan är dags att räkna ner alla mål och målgörare kommer det: "Skall vi hjälpa Dig att räkna?" Det var inte ATT hon frågade.. men HUR hon frågade. Jag tittar på henne med en snabb blick som jag hoppas inte avslöjar för mycket av vad jag tänker ("Jag KAN faktiskt räkna och har suttit ensam med detta i flera år nu") Hon sitter som en hök och bevakar det jag gör och det gör mig inte mer samarbetsvillig. (Vissa tror de är bättre än andra) och jag tar mer god tid på mig än jag brukar (tack o lov för domarna som var tåliga) för att provocera på ett tyst sätt.

Helt klart är jag mer än irriterad. Här har vi skött vår sak på ett fungerande sätt och nu duger det inte. Jag kan inte jobba på andras villkor eller andras antecknignar. Det är svårt att göra ett jobb på andras rutiner, när det gäller sådana här saker.. och jag är inte den som finner mig i att andra, som dessutom inte har med saken att göra, tala om för mig hur jag skall jobba för att det skall fungera för laget. Vi som var från början, har varit nöjda. Jag kommer att maila den som nu lagt sig i och meddela att jag inte är intresserad av att sitta under rådande omständigheter.. eller: jag kommer helt kort meddela att de får klara sig själva. Jag är tillbaka när de backat och låter oss sköta oss själva igen. Sedan får laget säga vad de vill. Jag får njuta på läktaren i stället en säsong.

Nå.. det blev att fixa håret på broderns dotter. Hon ville ha slingor i håret och nu är det klart. Middagen var inget fel på heller; En god gryta.

Matchen.. ja.. det är väl lite så att jag undrar om grabbarna kände av min irritation eller om tränarna sagt något i stil med: "Lugn, grabbar. Ni är inte ett dugg bättre än vad de är" och om motståndartränaren sagt till SINA gubbs: "Kom igen, grabbar. De har också en dålig målvakt". Nåja.. en och annan boll strök ju målarfärgytan..


SÅ, vi ser till kontentan av detta: TRO inte om Du inte befinner Dig i kyrkan. Lägg Dig inte i det Du inte har att göra med, utan att fråga dem de faktiskt gäller.

För några år sedan hade Sveriges läkare och sjuksköterskor en situation som gjorde att de gick ut i strejk. Det var helt okej att de drog i nödbromsen. Men var det någon som tänkte på att sjulvårdsbiträden och undersköterskor inte fick tillåtelse att strejka? Varför? Jo, det var för stor fara för sjukvården! Allt för många i behov av vård skulle drabbas!

Detta visar bara attt sjukvårdsbiträdenoch undersköterskor är de viktigaste inom vården. Ändå är vi minimalt betalda. Som jag tidigare sagt, så hade jag mer i lön för 17 år sedan som distributionschef än vad jag har i dag inom vården! DÅ hade jag 15.000:- blankt vilket var mycket för mig då.

Är det inte dags att politikerna säger ifrån att våra löner höjs? Vi kan inte betala mat och hyra, klä oss eller kanske gå på bio en gång om året genom att enbart jobba med vårt hjärta. Vi behöver pengar också.

NU är det snart dags igen för sjuksköterskor och läkare att strejka. Det är när den nya (av EU reglerade och bestämda?) arbetstidslagen inträder. Det kan Ni läsa här. Detta är en arbetstidslag som kommer att styra även oss undersköterskor och vårdbiträden. Varför får inte vi strejka? Nej, då stannar vården. Varför är vi då underbetalda?

Vad gör ni om vi säger upp oss, alla? Vem skall då ta hand om grovgörat, ta hand om patienter och boende? Sjuksköterskorna har 80% administrativ tjänst och vem har någonsin sett en läkare byta och tvätta på en äldre boende eller kliva in till en patient på en avdelning och hjälpa den nyopererade med vad som behövs av morgontoalett?

Håhåjaja.. Tur att vi finns, vi som har ett hjärta. Men vem vet.. vi tröttnar vi också.. och den dagen vi säger upp oss kollektivt eller går ut i vild strejk, det är kanske just då som just DU, politiker, behöver oss.

För några månader sedan bytte jag ut min trötta NOKIA mot en Sony Eriksson Det var med blandade känslor som det blev en SE. Sedan min första mobiltelefon 1996, så har jag haft hjärta och förtroende för NOKIA. Dessutom vet vi ju att dåvarande Erikssons telefoner var mer än felfria. Efter att ha haft ett överslag med min plånbok och pressat den stackars försäljaren om hur bra eller inte Sony Eriksson är idag, så fick det bli en sådan som jag "aldrig skulle köpa" (man skall aldrig säga aldrig). Dock tog det inte lång tid innan jag insåg att det är samma skit i dag som för 10 år sedan.

Min lille rare telefon har inte gjort annat än bråkat med mig. Den låser sig så det går inte ringa ut eller in. (måste stängas av och startas upp igen och det är inte alltid jag vet att den inte funkar så folk försöker nå mig men kommer inte fram)  Den tar emot bilder, men kan inte posta dem vidare för att de är förstora. Jag vet inte hur många gånger jag bara velat (och gjort det) rakt ut över denna lilla vidriga sak.

NOG fick jag igår kväll.. men det testade och upptäckte jag inte förrän nu på morgonen. Min vän Micke fick i uppdrag (och vad gör han inte för mig ) att ta ner en bild jag har på nätet och lägga i sin mobil och mms'a mig. Sagt och gjort och efter möda och besvär lyckades han få ihop det. Det tutade till i telen och vips så var bilden på plats. Den skulle jag i min tur skicka vidare idag. Glad i hågen skulle jag fixa det där nu och då kan jag inte lägga till bilden! Den är för stor!! Den är yttepytteliten. Så nu blir det att återinträda i Nokias pålitliga värld. Jag har sett ut en raring som jag blev störtförtjust i
Så inom några veckor är den i min hand.

Det är inte alltid man skall se till plånboken. Vill man vinna, måste man satsa. SÅ nu blir det att satsa rätt.. både när det gäller telefon och.. ja.. det går jag inte in på här.

Tenta idag, ja.. och jag har ännu inte tittat på vad det nu skall vara om.. That's life.

Som bekant är ju att vi bytt regering i landet och med det, tillkommer en helt del lagändringar. Bland annat så  har man valt att höja priset på fortkörningsböterna. Rätt skall vara rätt och vi skall inte köra för fort. Men med handen på hjärtat, vem gör inte det emellanåt?

Hur det än är, så stoppas vi ibland för att blåsa i alkotestet eller visa körkort eller på annat sätt påvisa att vi är hederliga förare av fordon. Under alla dessa 23 år, snart 24, som jag haft mitt körkort, så har jag stoppats 2 gånger för att blåsa och en gång för att få en bot på en så korkad sak som att jag inte tagit på bilbältet. Alltså, jag var korkad som inte tagit på bältet. (samtidigt som jag tycker det är vansinne med en lag som säger att man måste ha bälte eftersom lagen tar bort mitt personliga ansvar över min säkerhet...) Fortkörning har jag hittills klarat mig ifrån.. eller hur man nu skall uttrycka det. Eller om det är polisen som klarat sig ifrån mina potentiella fortkörningar..

Hur som helst, så gör polisen sitt jobb och jag har inga problem med dem. "Ett gott samvete räds inte lagens arm". Jag har ett litet gott öga till dessa uniformerade yrkesutövare och är det av födsel och ohejdad vana. Det finns poliser med humor.. och det finns poliser som är befridade från detta livsnödvändiga inslag.. Men finns det saker man inte bör säga till en sådan herre, eller kvinna, som står där med sin fartkamera (eller: farthinder) i högsta hugg för att skåda Din framfart? Jag tror minsann jag skall testa på en bekant som är polis, om han är ute och jagar mig.. "Du borde bötfälla min opålitliga farthållare istället." Undrar om det funkar ihop med mitt bedårande leende och oskyldiga blick Eller.. : "Ursäkta konstapeln, jag visste inte att min radardetektor var avstängd." Å andra sidan kanske ärlighet vara längst: "Om jag visste att du stod där skulle jag aldrig kört så fort." Men det kan ju vara så att det är en gambler som står där och haffar mig. Varför inte testa med: "Okej, jag körde lite för fort och du tog mig - vad säger du om bäst av tre?"  Förresten.. det sägs ju att vi skall hålla god takt med trafikrytmen för att inte störa trafiken, så svaret blir ju givet: "Jag försökte hålla trafikrytmen. Ja, jag vet att det inte fanns någon bil i närheten, men det visar ju bara hur pass långt fram de var."

Att skylla på den opålitliga farthållaren är min klara favorit.. samt att vidhålla vikten av att ha god trafikrytm. Det är ju lite dumt att reta upp lagens trevliga långa arm, som ju faktiskt bara gör sitt arbete som god samhällsmedborgare, genom att mumla något om att man trodde det var viktigt att vara i god fysisk form för att bli polis eller säga att man hört att man blir polis för att man är för dum för att få jobb på Mc Donalds..

Jag välkomnar de höga böterna! De närmaste 3-6 veckorna kommer svenska folket generellt att skärpa sig, men snart har polisen annat att göra än jaga fartsyndare. Det finns värre: rattfyllon, bovar och banditer.

När jag var i Eksjö i dag (igen) så satt vi och hade lite eftersnack. Vi pratade just om trafiken, farten och allt arbete som gjorts för att skapa säkrare trafik. Han sa vad jag funderat på: Det byggs säkrare vägar, det byggs säkrare bilar. Visst, det är väl bevisat att det sker fler trafikolyckor genom hög fart och mer ohälsosamma utsläpp när vi gasar på.. men varför har vi i dag samma hastighet på vägarna som för 30 år sedan om allt byggs till det bättre? Det kan man undra. Sträckan Kalmar - Eksjö är kantad med 50,70 och 90-vägar. Att det är 50 och 70 vid  de mindre samhällen  man passerar/kör igenom är ju en sak, men de sträckor  som är  90 km,  skulle mycket väl kunna vara 110.  Kan det vara att vi idag inte får köra fortare än så på många och långa sträckor, som gör att det förosakar trafikolyckor när vi ökar farten eftersom rytmen inte blir riktigt bra? Jag bara undrar. Det finns nog lika många förklaringar till detta som det finns tankar och hjärnor. En bra rytm, ett bra samarbete och säker körning minskar risken för olyckor... tror jag i alla fall på.

Det var inte längesedan vi hade en äldre kvinna i vår grannkommun Nybro som gick i sjön efter att ha nekats särskilt boende. Ett avslag som idag kritiseras av samtliga iblandade: medmänniskor och myndigheter samt länsstyrelse.

Nu gör Lund sak samma, nekar en äldre kvinna ett särskilt boende. Hon är 90 år, har haft en stroke och med det förekommer obalans, rädsla och mycket annat. Kvinnan vill ha ett boende som hon känner sig trygg i. Men får inte detta. Biståndshandläggaren anser att hon klarar sig bra utan särskilt boende.

Jag har på min arbetsplats många strokedrabbade och jag har även jobbat på en strokerehabiliteringsavdelning i Göteborg. Jag vet vad det kan behövas för hjälp, att dessa som är drabbade med komplikationer, behöver all hjälp de kan få. Att bo hemma med ett larm, det hjälper inte om den drabbade ramlar och tuppar av, som artikeln här säger.

Varje gång jag läser om dessa avslag, undrar jag om biståndshandläggaren har erfoderlig utbildning och kunskap! Eller är de handplockade på gatan?? En biståndshandläggare har visserligen sina ekonomiska krav att leva upp till men om den personen skall leva upp till detta, blir inga förändringar. Han eller hon måste våga ta steget över och säga: "Det håller inte". Biståndshandläggaren kan tvingas göra ett avslag på en ansökan han eller hon vill ge bistånd. Då kan biståndshandläggaren tillsammans med den sökande fråga om det är okej att han eller hon överklagar sitt eget beslut. Det är en möjlighet biståndshandläggaren har idag. Men nyttjas det?

Dessa äldre medmänniskor, som levt länge och kämpat i sitt anletes svett, ligger mig varmt om hjärtat. Hur kan vi bara acceptera att dessa äldre inte får det stöd och den hjälp och boende de önskar? När vi talar om barn som far illa, då är samhället snabbt inne och agerar ( i de flesta fall) och flyttar barn från sina biologiska hem. Men varför har inte våra äldre samma rättighet att flytta för sin egen säkerhets och trygghets skull??

Vad tänker våra trångsynta politiker göra åt saken? Införskaffa ättestupan igen?

Pedofiler, våldtäktsmän, mördare och annat löst folk döms efter förmildrande omständigheter. Det kan vara hög ålder, tasktig uppväxt, att de hör röster etc (hörselpåhitten går ju inte att motbevisa). Självklart funderar jag på vad män och kvinnor i tingsrätterna anser om straffpåföljd när det är deras egna som råkar illa ut.

Aftonbladet berättar om den 79-årige mannen som dömts till 2 års fängelse för våldtäkt på sina barnbarn samt ett skadestånd till dem på totalt 105.000:-. Den äldsta flickan skall få 100.000:- och den yngre av dem endast 5.000:- Tingsrätten har tagit hänsyn till mannens höga ålder då straffet skulle utmätas.

Jag undrar vad de har att tänka med, dessa tingsrättsfolk. Varför skall inte barnen ha lika mycket i skadestånd? Båda lider ju men av detta för livet. Förhoppningsvis kommer de en dag att kunna släppa detta och gå vidare.. men en skillnad på hundratusen kronor?? Det är ju småpotatis som de får i relation till deras lidande.

Mannens höga ålder innebär att han bara får 2 års fängelse och är ute efter 2/3 av tiden. Men, jag undrar, om han är gammal nog att våldta flickorna.. borde han då inte vara gammal nog att sitta av ett rejält straff som det svin han är? Varför skall det finnas något som heter förmildrande omständigheter när det gäller våldtäkt på barn i synnerhet men också i allmänhet? Det finns i mina ögon inget som kan förmildras när det gäller sådana vansinnesbrott som begås med berått mod.

Dessa omänskliga varelser borde låsas in bland män som gärna våldtar våldtäktmännen/pedofilerna som straff eftersom det inte utdöms straff som duger..  och kasta bort nyckeln.  För mig finns det ingen plats för dessa vidriga invånare av samhället. De har visat att förtroendet för dem är förbrukat.

Jag önskar ingen att bli utsatt för dessa vansinnesdåd, men hur skulle samhällets straffparagrafer se ut den dagen som utdömare av straff, har en dotter eller son, barnbarn som blir våldtaget? Säger man då också: "Åh.. han är så gammal, den stackars våldtäktsmannen så han behöver inte så hårt straff?" Jag bara undrar.

Vi har väl något som heter vårdgaranti i Sverige? Eller är det bara jag som misstolkat det? Har vi inte rätt till vård inom 3 månader efter första besöket på vårdcentralen? Ja, med remiss? Nu vet vi ju att det är något som sällan funkar i praktiken.. och det är kanske lite olika från kommun till kommun/ landsting till landsting. Men att behöva bli satt i kö, sist i kön under 10 år!! DET är väl ändå att ta i! Jag blir bestört när jag läser Expressen idag. Kvinnan har ett ärrbrock som idag ger henne fruktansvärda problem och detta tack vare att läkarna anser att man "vanligtvis" inte har stora problem. Kvinnan har ju ändå sökt vårdcentralen flera gånger och ändå har det inte gått fram hur svårt hon har det. Kunde inte kirurgen ta och träffa henne och bilda sig en personlig uppfattning i stället för att anta??

Jag säger bara en sak: Den svenska sjukvården blir allt sämre och det kan inga politiska paritprogram ändra på. Vi har ju sett att alla lagar och regler om vård och garanti inte har hjälpt! Så länge politikerna vägrar satar PENGAR i vården.. så vi kan anställa kompetent personal och på så vis kunna hinna med att ta hand om våra sjuka, så blir det ingen ändring..

Men hur kommer det sig att vi i Sverige anses ha råd till x antal miljarder i u-landsbistånd när vi inte kan ta oss råd att ta hand om våra egna först? Är det bara för att det skall se bra ut? "Titta, vad bra Sverige är som ger så många miljarder till behövande utanför sitt eget land. Det måste vara ett rikt land". Pyttsan.. Sverige låter sitt eget folk fara illa för att bli sedda med goda ögon från omvärlden.

Regeringsfolket borde bytas ut till oss som tvingas leva i skiten. Vi, som verkligen vet vad det innebär att bo i Sverige.. som vet hur det ser ut och funkar på gräsrotsnivå. Kostymnissarna har glömt vart ifrån de kom.. om de alls varit här.

.. så har jag roat mig på Google.se igen med att skriva majsan är samt majsan har i sökrutan och fick fram följande:

Majsan är bra (ja, men det vet ju alla)
Majsan är helt klart min typ av terrier, liten, välbyggd med bra piggment. (Nog kan jag vara ettrig, alltid)
Majsan är röd albino (ÄR JAG??)
Majsan är även frilansande ackompanjatör (Hmm.. det trodde jag var min egen lilla hemlis)
Majsan är en härlig tik med mycket personlighet (*sträcker på mig*)
Majsan är utställningsmeriterad (Åh, ja!)
Majsan är upptagen med att försöka hitta den verkliga kärleken, och hon tror sig också ha funnit den i ... (Vad då tror? Nå, det går vi inte in på vem.. )
Majsan är tillbaka! (Yihaaa!!)
Majsan är en mycket fin långhårig sköldpadds-tjej (Det är ju inte alla som kommer innanför skalet)
Majsan är blyg för nya folk men är väldigt kelig när hon känner sig trygg. (*fnissar*)
Majsan är Poppes tjej (Det är jag inte alls!)
Majsan är inte uppkopplad (Det finns ju annat att göra också)
Majsan är klok & vacker... ...pratsam & vilsam, lugn & lekfull (Nåja.. det vet ju alla.. )
Majsan är en kille (ÄR JAG? *kikar innanför brallorna* Nää)
Majsan är sååå duktig (*rodnar*)
Majsan är, som man kanske kan ana på namnet, en majsorm (nog för att jag kan slingra mig emellanåt)
Majsan är en riktig snygging. (Yeah)
Majsan är hyperstressad så här mitt i festligheterna (sällan, gosse.. sällan stressad)
Majsan är nog inte den sista spelare som blir tvungen att lämna klubben. (så trevligt att fler får gå, då)
Majsan är en DAM som inte vill leka med smånissar men hon är mycket trevlig. (smånissar är inget för mig)
Majsan är kvicktänkt och mycket verbal (*nickar*)
Majsan är sötast i stan (Åh, vad snällt sagt)
Majsan är tillbaka i mitt sinne (TILLBAKA? Var jag någonsin aldrig där?)
Majsan är född i mars (nä.. oktober, vad jag vet.. )
Majsan är hemma igen (Ja, jag körde hem igår kväll)
Majsan är mobbad (Inte nu längre)
Majsan är van att bo med hundar och katter (.. men nu är det katter och barn)
Majsan är världshistoriens klokaste person (nåja.. det finns ju ett par till)
Majsan är lite tunn (*asg* Jasså?)
Majsan är den större (..men inte den största)

 

Majsan har en hemlighet (och den skulle Du gärna vilja få veta mer om, va?)
Majsan har ännu inte skrivit någon resejournal (nä, hann inte med det igår)
Majsan har skrivit följande reseberättelser (Öh..?? Vart tog de vägen?)
Majsan har inga kommentarer i denna gästbok (Nej, jag skickade ett vykort i stället)
Majsan har ordet! (Tack!)
Majsan har åkt hem! (Jag sa ju det.. kom ju hem igår igen)
Majsan har jobbat de planerade fem veckorna (Alltid lojal och pålitlig)
Majsan har fixat (faktiskt inte än)
Majsan har börjat fixa (åtminstone i tankarna)
Majsan har setts tillsammans med... (hehe.. det går vi INTE in på här)
Majsan har flyttat från Arkiverade katter till Vuxna katter (Snacka om att klättra på karriärsstegen)
Majsan har fått tre kullar (som har överlevt)
Majsan har loggat in (så trevligt, då)
Majsan har dock börjat fatta tycke för ... (Börjat? TYCKE? Jag kallar det kärlek *ler*)
Majsan har blivit magsjuk (lögn!)
Majsan har varit med och tävlat (och jag vann)
Majsan har blivit en snokis (annars får man inget veta)
Majsan har det (Ja, det har jag)
Majsan har överlevt kollisionen med bilen (Nej, jag kolliderade aldrig igår)
Majsan har kommit på plats i bolådan (Så bra)
Majsan har fått sin ring. (Nej..men den är inget måste. Är så glad så, bara jag får honom)
Majsan har en bricka på halsen som det står vad hon heter och vad hon heter i efternamn (nåja.. inte än.. men den tiden kommer väl)
Majsan har flyttat. (Men det var ju två år sedan.. och om 2,5 år blir det igen)
Majsan har en sån underbar päls (Öhh? Rakhyveln funkade igår)
Majsan har 15 år i reklambranschen (Nej, det var bara 1 år)
Majsan har åkt på en ruskig förkylning (Det har jag inte alls. Någon vill bara skrämma bort Dig)
Majsan har hela sitt körledarliv.. (shit! Vem har skvallrat om det?)
Majsan har ändrats idag ( Nä, jag är den jag är menad att vara nu)
Majsan har tagit bilden. (Som alltid)
Majsan har bara bott hos oss kort tid (sa HSB och ville ha henne kvar)

Man har inte mer roligt än man gör det en lördag morgon när regnet faller ner.

Våra dags- och kvällstidningar skall väl innehålla nyheter av vikt? Det är något som mer och mer är sällsynt och dessa liknar mer s.k tjejtidningar. Aftonbladet har just nu "undersökningar"  (igen) om svenskarnas sex- och otrohetsvanor samt hur man får ett bättre sexliv. (något man tillsammans i en relation skapar utifrån sina intressen och förutsättningar)

På vad sätt är detta intressant? Eller är det så att det finns så lite nyheter att skriva om, att man förlorat läsare så man måste ge sig in i det som säljer bäst: Sex och otrohet? Av någon anledning säljer ju det.

Följdproblemet blir ofta att de som är svartsjuka och har läst om detta, går hem till sina respektive och hävdar att just dessa är otrogna för "titta! Det står i tidningen att man är mer otrogen här i staden än i andra städer" och självklart handlar det aldrig om dem själva utan bara deras partner. Dessa i sin tur kanske är de mest trogna i tillvaron. Förvisso finns alltid sjuka människor som tolkar skrift som de själva vill i sin sjuka fantasi, men sex och samlevnad är väl ändå privat? Finns det verkligen någon som bryr sig om ifall grannen är otrogen? Eller om någon annan är det? Ja, det finns det nog eftersom det skrivs om det... men i dags- och kvällspressen??

Hur kan det gå när någon är svartsjuk? Som så många gånger förr, har det återigen slutat i mord och varje gång jag läser om det, så tänker jag att det kunde varit min kropp som låg där i en sjö av blod. Med vilken rätt går man igenom sin partners mobiltelefon, plånbok.. mail.. etc? Finns ingen tillit till sin partner, bör man genast lämna denna. Jag vet att det inte är lätt att "bara gå" ifrån en person som är svartsjuk. Det krävs en hel del styrka och mod. Ofta går man med livet som insats. Det krävs stundom år av planering.. år som kan sluta med att man bärs bort på bår. Tyvärr.  Dags-och kvällspressens  "kartläggningar" kring svenska folkets sex- och otrohetsvanor/ovanor kan vara delaktiga att skapa dessa mord när en svartsjuk hjärna börjar spinna och fantisera.

Låt var och en sköta detta privata själva. Om min man skulle vara otrogen, vet jag i alla fall vad jag skulle göra.. och det innefattar inte mord eller våld på annat vis.

Patriarkatet vi lever i har alltid gjort kvinnans ställning i samhället svag.  Vad jag menar är att kvinnan är oftast den som är utsatt och misstrodd. Kvinnan misshandlas, våldtas och förnedras. Visst finns det även män som utsätts för det samma, men han blir trodd, han blir tyckt synd om.. han får hjälp och stöd.

Återigen läser jag att en kvinna är våldtagen och förnedrad. Läkare har dokumenterat skadorna och våldtäktsmannen, en s.k "TV-kändis" släpps då kammaråklagaren inte anser sig finna bevis nog! Detta trots läkarutlåtandet. Okej, det skall bevisas att det är just denne man som är våldtäktsmannen men jag antar att läkaren har DNA-bestämt en del bevisning så det är ju bara att jämföra. Aftonbladet tar upp detta här.

För mig låter detta som att kammaråklagaren släpper mannen eftersom han är 1) TV-kändis 2) stödjer våldtäkt generellt (att han sysslar själv med det). Hur skall vi annars tolka det? För mig är det skrämmande att en man, som har 22 olika domar på sig, som är utpekad som förövare i ett våldtäktsmål, bara släpps innan DNA-bevisningen är motbevisad. Vilka signaler ger detta till våra unga pojkar och flickor? Om dessa unga läser dagstidningen, ser faximilerna.. och förstår att det är en programledare för barnprogram som gör detta.. vågar de tro på vuxenvärlden då? Barn litar ju på att de som jobbar med och för barn, är snälla och inte vill skada.

Jag levde själv i ett äktenskap som innefattade våldtäkter och misshandel på flera olika plan. När han en gång helt öppet och ute slog och sparkade på mig och jag ropade på hjälp.. kom en kvinna förbi.. Hennes svar fick mig att se rött: "Vad vet jag? Du kanske har gjort Dig förtjänt av stryk." Så gick hon. Vad bestod hennes rädsla i? Mannen går fri, har alltid gått fri.. Även då han knivhotade mig. I tingsrätten ansåg man inte att jag varit tillräckligt rädd för att han skulle dömas.. och vi låg ju i skilsmässa.

Alla män är inte våldsbenägna galningar och det finns kvinnor som anklagar män för våldtäkt i hämdsyfte. Dessa kvinnor är värre än de som utövar våldet för det är dessa kvinnor som skapar misstro för alla andra kvinnor. Men borde man ändå inte på mer allvar döma dessa våldsmän som ställer till det för dessa kvinnor som kanske aldrig mer kommer ur händelsen samt män som inte skadar? Det är ju inte bara den enskilde individen som drabbas.. Kvinnans familj och vänner, män generellt.

Dessa herrar i tingsrätter, åklagare,försvarare etc.. skulle de ta lika lätt på en våldtäkt om det gällde deras egen dotter, hustru, sonhustrur,  barnbarn? Skulle de då rycka på axlarna och säga: "Det finns inte bevis nog"?

Läs "Egalias döttrar" av Gerd Brantenberg. Det är en träffsäker parodi på det moderna patriarkatet. Rolig, spännande men mycket, mycket skrämmande. Kanske herrarna skulle få en annan syn på saken om vårt samhälle var uppbyggt som i Egalia.

Skolan! Jösses! Visserligen finns det roligare ämnen än Arbetsmiljö och säkerhet och det är ändå ett ämne jag validerade för snart 2 år sedan, dock utan att få betyg men dock mycket goda vitsord. Men måste skolan ha en omotiverad, förvirrad och okompetent lärarinna i ämnet? Hon är som en burk 100 st starka Rohypnol. Nu har jag somnat till på två av hennes lektioner.

Vi vet än idag, efter 4 dagars kurs, inte vad det hela går ut på och med mindre tålamod sitter vi och väntar på att hon skall komma till skott och in på ämnet. Detta skall vi tenta av om en vecka! Nu tillhör inte undertecknad gruppen som gnäller högt och ljudligt, men nu har jag verkligen spytt min galla över henne tillsammans med mina klasskamrater. Igår, när jag var ett ärende i Eksjö och därmed missade skoldagen, fick de som var närvarande berätta vart de jobbat genom tiderna! (med andra ord: Jag missade inget)  DET klarade vi av redan första skolveckan i våras! Vad har vi för glädje och nytta av att berätta det IGEN i stället för att få ta del av det som kursen faktiskt skall handla om? Det var nog lika bra att jag inte var där då, för jag hade bara satt ner klackarna i backen och ifrågasatt vad sjutton det var för dagisverksamhet.

Nå, vi gick ut på lunchen idag och svalde ner vår irritation med en god salladssbuffé. Sedan hade vi en intervju med skolans huvudskyddsombud gällande arbetsmiljön där. Den var mycket intressant då han berättade en del om sig själv och sitt liv i verksamheten. Det blev min uppgift att renskriva och maila vidare det till kamraterna.

När jag kom hem var jag så frustrerad och skulle koppla av till en av mina favorit-CD, som jag visserligen inte lyssnat på länge men det man har i hjärtat, behöver man inte alltid ta fram fysiskt. Nå, det var "Bananas" med Deep Purple.. och så låg den inte i sitt fodral!! Tur inga tonåringar var hemma och såg mig. Det var på vippen att jag ringde efter en nybränning av den.. men huga, vad jag letade och tack och lov.. den som söker, den finner. Så nu är det underbara "Hous of Pain" och "Doing it to night" *klara favoriter* som spelas ihop med resten av låtarna på den plattan.. "Hunted", "Picture of innocence", "Silvertounge" =P bl.a På med volymen lite bara och jazza loss. "yeahh"

Lite nu och då läser vi i dagspressen om äldre medmänniskor som inte saknas.. som i sin ensamhet ligger skadade i flera dygn.. eller döda i månader, innan någon får för sig att sakna dem.. eller åtminstonde undra vart de är.

När jag igår kväll satt och läste i Aftonbladet.se får jag läsa följande rubrik: "Hittades död i sin säng - efter 5 år". På fem år har ingen saknat den 80-årige mannen. FEM ÅR??!! Visserligen vet vi inte vad som är orsaken till att mannen inte haft så bra kontakt med sin omgivning att han kunnat ligga död så länge utan reaktion från samhällets övriga invånare, men ändå. Fem år är en lång tid.

Hyran har gått in via autogiro men brevbäraren måste väl undra varför det samlats post innanför dörren? Hyresvärden hävdar att han/hon märkt att det samlats post men trodde att mannen flyttat till ett äldreboende! Visst, så kanske det kan vara. Men tar man ändå inte kontakt med någon myndighet som kan ta hand om mannens post då? Eller om det finns en anhörig?

För mig är det skrämmande att en människa ändå kan vara borta och osynlig så länge utan att man reagerar. Visserligen har jag noll koll på mina grannar och vet inte precis hur alla ser ut.. men fem år? Jag ser visserligen i jobbet att många vistas veckovis hos oss utan att anhöriga kommer på besök. Men det finns ändå en viss kommunikation.

Vad är det för kallt samhälle vi lever i? Det är främmande för mig att det får avvecklas på detta viset. Jag hör inte hemma här..  Kanske är det ett av alla i-landsproblem.. vi har det FÖR bra för att orka bry oss om andra. Jag vet inte.. men något måste det ju vara. Alla dessa betongbostäder som byggts upp där vi bor i rad efter rad upp mot himlen.. där var och en sköter sitt och bryr sig bara om det..

Det känns skönt att veta om mitt sociala nätverk av de som är nära mig, som betyder något för mig.. som jag betyder något för. Vi behöver aldrig bli liggande i 5 år utan att någon bryr sig. Vi är alltid saknade av varandra när vi inte ses.. och vi kommer också att reagera samt agera om vi inte hör av varandra inom rimlig tid.

Jag har en förmåga att vakna före tuppen och det är väl kroppens egen klocka som väcker mig. Att vakna redan kl 5...5.30 är inget ovanligt. Att ligga och dra mig en liten stund, klappa den eller de båda katter som tagit plats i sängen... hur ljuvligt är inte det?

Att höra tystnaden runtomkring.. barnen sover..Stilla stiga upp, tända lite levande ljus.. andas in och låta tankarna ta sina egna vägar.. Lyssnar på lugna favoriter.. Enya spelas med "May it be". Det går en rysning av välbehag genom hela kroppen.. själen. Jag ler av välbehag. Sakta vaknar morgonen och blir så småningom till dag. Barn skall väckas.. skall till skolan.

Jag fortsätter att njuta av denna min morgon en stund och resten av dagen kommer att bli behagligt ostressad.

Alla borde vi ta oss denna stund av stillhet för att skapa en bra dag.. en stund av stillhet fylld av goda tankar..fina tankar.. där solen ständigt lyser upp vår tillvaro.

Det är en form av kärlek.