Chattens blogg

Älskade söstra mi och jag tog oss en stund på Krögers igår kväll. Vi träffades redan kl 18 och det är skönt att kunna sitta i lugn och ro innan allt folk ramlar in på krogen, fulla och stökiga. Det var ännu varmt och vi satt på uteserveringen. Vi beställde in det vi skulle ha och så pratade vi. Vi löste världsproblem och pratade om kärleken. Vi samtalade om barn och familj, om livet i stort men även i smått.

Det fantastiska med söstra mi och mig är att hur ofta eller sällan vi än ses, talas vid per telefon eller mailar, så har vi alltid massor att samtala om när vi ses igen. På något sätt tar det aldrig slut. Det är så underbart. Vi tar alltid vid där vi slutade. Söstra mi är en av mina få kärlekar. Den förbehållslösa kärleken som söker hennes bästa.

När jag funderar på mina kärlekar.. så fylls jag av värme. Det är dessa människor som betyder allt för mig, som jag aldrig kan eller vill vara utan. Tanken på dessa mina kärlekar gör att jag aldrig behöver känna mig ensam. Visst är det underbart?

Jag kom hem vid 22.30 igår. Barnen var hos kamrater och jag la mig att läsa Högskolans kommande program. Sedan somnade jag. Plötsligt vid 04.15 vaknade jag med ett ryck. Det var omöjligt att somna om. Men vad gjorde väl det? Tankarna gick till mitt livs kärlek och jag var plötligt uppfylld av all tänkbar värme och tvåsamhet. Ensamhet, vad är det? I stunder som dessa, då världen runt omkring sover.. då jag får vara i stillhet med mina tankar.. mina känslor.. få känna längtan och saknad.. få uppleva det som är få förunnat, att älska en annan så förbehållslöst att inget kan få kärleken att tvivla... det är så underbart!

Kärlek är så mycket mer än att bara rusa iväg i ett passionerat tillstånd av tillfällig lycka. Kärlek är tålmodig, den väntar.. den får Dig att hysa respekt.. den söker inte sitt eget. Den vill inte skada, såra.. Den vill bara göra gott.

Strax skall jag göra mig klar för att gå till jobbet. Med lätta steg, ett hjärta fyllt av lycka.. en själ som ropar ut den glädje som uppfyller mig.. kommer denna dag att vara en av de bästa i mitt liv.

Glöm inte att ta tillvara på stunderna.. även om de upplevs mitt i natten.. i ensamheten. En tanke på den eller de Du älskar.. på den eller de som betyder mest för Dig.. och Du är inte ensam.

Hur underbart är inte det?

Det fanns en tid när jag sa: "Aldrig mer äldrevården. Jag orkar inte." Idag är jag tillbaka. Med större glädje än någonsin! Tänk, detta på bara ett år från det att jag senast sa "Aldrig mer.. " Orsaken till att jag inte ville tillbaka var bl.a för att våra  politiker är så jädra trångsynta att de bara vill roffa åt sig själva och glömma de som verkligen har slitit för vårt samhälle. De som trodde de skulle få en tryggad ålderdom med vård och omvårdnad. I stället drar man ner på personal, höjer inga löner och personalen får många gånger gå med för lite personal då det inte går att få tag på vikarier längre.

När jag igår kväll var inne och jobbade satte jag mig hos en kvinna som behövde hjälp med att få i sig mat. Eftersom hon har rörlighet i händer och armar, fanns det ingen anledning för mig att ta över proceduren genom att mata henne. Däremot hjälpte jag henne att dela köttbullarna och satte gaffeln i hennes hand. Med hjälp av min hand, kunde hon hålla kvar gaffeln och så hjälptes vi åt att "hugga in" på maten. Men ett lätt stöd av min hand förde hon själv maten till munnen. Sak samma gällde saftglaset. Hon hade svårt att greppa glaset så jag satte glaset i hennes hand och höll min hand under glaset som stöd. Det tog lite tid, men det får det göra. Jag är inte där för min skull.

När hon var nästan klar med maten, såg hon på mig med sina vackra blå ögon, glänsandes av tårar så sa hon: "Så här snäll har ingen varit emot mig här. Jag är gammal och kan inte själv, jag är ett hopplöst fall och man bara matar mig. Men Du, Du hjälper mig... Finns det hopp för mig?" Jag kände hur mina egna tårar brann bakom ögonlocken över hennes ord... men också över att personalen, som jag vet sedan tidigare, gör så gott de kan, men orkar inte längre stanna upp och ta tillvara på de boendes egna förmågor och gör allt åt dem i stället. Hon log emot mig och ögonen frågade igen om det fanns hopp för henne.. "Ja, det finns det. Så länge vi hjälps åt så kommer det bara bli bättre" sa jag och smekte henne över håret. Då kom frågan om jag alltid är så här snäll och om jag är det mot alla.. Ja, jag hoppas verkligen att alla kan uppfatta mig sådan för mitt mål är ju att hjälpa var och en utifrån deras förutsättningar.

När  vi senare skulle lägga henne för natten, log hon emot mig och vackrare kvinna fanns inte just då. Så vacker i sin lycka över det lilla jag gjorde för henne, men det som betydde värdighet för henne! Men framför allt HOPP om att hon inte är helt förlorad, som hon uttryckte det. När jag senare gick in till henne för att dela hennes nattmedicin, satte hon sig upp och log igen och upprepade hur glad hon var. Det var med glädje jag kunde gå hem igår kväll och veta att jag gjort mitt jobb bra. Hela kvällen var en enda skrattfylld arbetstid för min kollega och mig samt de boende. Vi skojade och skrattade, vi kramade våra gäster och de kramade tillbaka. En kvinna skrattade så tårarna rann och sa: "Så skönt detta är, att skratta så" Ja.. visst är det skönt att skratta så.

Hur ser det egentligen ut på våra boenden? Det är inte alltid så vackert som lagen säger att det skall vara. Det är lätt att skriva lagar om hur det skall vara och det är lätt att välja sitt yrke utifrån att man verkligen vill att det skall fungera. Men ofta spricker allt på att politikerna inte satsar. Personalen går på knäna eftersom det är många boende som är tunga, som behöver liftar och 2 personal för att alls kunna förflyttas. 12 boende, 2 personal och alla skall läggas. Man måste börja lägga redan kl 17.30! Det stressas för att hinnas med. Hur många gånger har jag inte sagt till dem att de inte skall stressa. Att låta det ta den tid det tar, att umgås mer med gästerna.. för det är enda sättet att få politikerna att fatta *förhoppningsvis*  att det behövs folk, pengar... resurser. Det behövs höjda löner för att få folk att tycka det är värt att slita.

För 18 år sedan var jag distributionschef på ett företag i Göteborg. Då hade jag en lön på 15.000:-/ månaden vilket var mycket för mig då. Idag, när jag slår ut timlönen på en heltidstjänst, ligger jag strax under 15.000:-!! Jag har gått ner i lön! Det är en av anledningarna till att jag företrädesvis jobbar natt, för att slippa slita mig sönder och samman samt få ut mer pengar på 10 nätter än på 20 dag/kvällspass. Jag varvar dag- och nattjänst för att inte förlora kontakten med de boende. En kvinna igår sa att hon kände igen mig från natten och att det var tryggt att se att jag kom tillbaka, även dagtid, så vi kunde ges lite möjlighet att samtala med varandra.

Det är dags att det satsas på äldrevården! Jag har sagt till mina barn att den dagen de ser att det går utför med mig, så får de aldrig sätta mig på ett hem. Som det ser ut där idag, är det bättre att skjuta mig eller knuffa ut mig för ättestupan. DET har politikerna inte tänkt på.. även de kommer att bli gamla och behöva vård. Vem eller vilka vill ge dem bästa tänkbara vård med tankte på hur de hanterar våra äldre och dess personal idag??

Idag har ännu en kurs avslutats i skolan. Kursen i Geriatrik. Det är både spännande och skrämmande att plugga som vuxen. Jag har lärt mig mycket om mig själv, men väldigt många skrämmande saker har jag upptäckt om vårt samhälle. Jantelagen styr med järnhand!

Just nu har jag svårt finna ord för det jag känner.. men det skall försökas präntas ner. Det handlar om människans förmåga att tro på sig själv. Det fanns en gång då jag själv var rädd, osäker och bockade för att göra andra till lags. Den tiden ligger inte så långt borta. Osäkerheten över min förmåga och person var så skrämmande att jag inte ville synas. Vad hade väl jag att delge andra, när det fanns så många andra som kunde bättre? Lilla, gråa betydelselösa jag.. Klädd i grått och svart gjorde jag mig osynlig och ohörlig. Satt så långt bak som möjligt, räckte aldrig upp handen, ville inte att andra skulle se att jag existerade.

Tack och lov beslutade jag mig för att genomgå en förändring i mitt liv. Det tog 6 år av obeveklig självrannaskan som kostade blod, svett och tårar. Bokstavligt. 6 år av stenhård konkurrans med mig själv och min usla självkänsla. Aldrig har jag väl tuktat mig själv så hårt. Men det gav resultat.. och ger hela tiden nya framgångar.. och upp ur askans grå damm växte jag så småning om upp som en färgsprakande regnbåge. Idag vet jag vad jag kan. Idag är jag stolt.. idag kan jag verkligen stå för mina kunskaper.

.. och det är här som jag blir skrämd av att se mina medmännisor, då synnerhet i skolan. Trots sina kunskaper, trots att de någonstans vet vad som finns inom dem, så vågar de inte ge uttryck för det. Jag har varit där, så jag förstår dem men skräms ändå. På muntliga redovisningar läser de innantill. De  litar inte på sina kunskaper, gamla som nya. Så när vi idag hade betygssamtal blev jag rörd till tårar av den feedback jag fick. Vår lärarinna talade sig varm om mig till mig.. berättade om hur imponerad hon var över min kunskap och att jag kunde förmedla den utan manuskript. Inte bara en gång utan alla gånger. Hon sa att jag kunde mer än vad hon kunde och då är hon sjuksköterska! Chockad satt jag förstummad och visste inte hur jag skulle hantera detta. Men jag fann kraften genom att tänka på mina kärlekar.. mina 6 fantastiska livskärlekar.  Stolthet och  ödmjukhet  fyllde  mitt inre  över att  jag ändå kunde.. och kunde förmedla. Hon sa att  jag tveklöst var ett MVG + för henne. Hon uppmanade mig att läsa vidare på högskolan. Det har hon sagt till mig tidigare under kursens gång. Det gör mig stolt. Verkligen.

Men jag står mellan val.. sjuksköterskehögskolan eller socionomhögskolan med avslut på universitetet. Som sjuksköterska har jag allt för mycket administration att göra.. och att få jobba nära människan blir en dröm blott. Dock finns möjligheten att vidareutveckla utbildningen till ambulanssjuksköterska eller barnmorska för att ta ett par exempel. Inom socionomutbildningen finns massvis med jobb att söka.. men å andra sidan vet jag också hur svårt det är att kunna leva upp till de vackra lagarna som styr, för när människan i behov av vård och hjälp kommer i kontakt med dessa lagar, så blir det genast komplicerat.. och kan jag då företräda lagar som ofta stjälper mer än de hjälper? Nej, jag tror inte det. Dessutom, mitt mål i livet är inte en "fin" examen eller yrke.. utan att få jobba nära människorna på ett eller annat sätt. Att få glädja en annan och glädjas med dem.

Så med stolthet kan jag visa upp att jag presterat 5 MVG av 6 hittills möjliga. Det återstår 4 kurser.

Som älskade Pidde sa: Det är inte genom att plugga hårt som man får MVG utan på kunskapen man faktiskt har. Hans ord har gett mig styrka att våga tro på mig själv.

ÄNTLIGEN!!! Nu är det 4 år till nästa terror. 4 år tills politikerna ger sig på oss vanliga invånare i samhället. 4 år tills de än en gång visar att de inte respekterar oss som inte vill ha deras propaganda i brevlådan. 4 år kvar. 4 år kvar tills de skall visa oss att de verkligen inte tror att vi kan tänka själva och skall nedvärdera oss igen. Nu skall jag andas.

Men in i det sista anser dessa som tror sig veta bättre än oss som lever i samhället, att vi som skall ut och lägga våra röster inte kan tänka själva. De stod ett gäng utanför vallokalen här i norr och försökte pracka på oss sina valsedlar, trots att minst 5 bord var proppfulla av alla olika tänkbara partiers sedlar samt blanka sedlar. Stackars politiker som verkligen tror vi vanliga är dumma i huvudet, utan förmåga att tänka själva att de måste gå ut och göra det för oss. Med ett leende av "stackas politiker"-tänket passerade jag dem utan en blick. Det skulle nog göra dem sorgsna om de såg mitt gapflabb i ögonen.

Hur kan man sjunka så lågt att man verkligen på fullaste allvar tror att vi inte är kapabla att själva förse oss av det vi vill ha? Vad har de egentligen för åsikt om sig själva? Nåja.. det verkade ju inte som om någon var speciellt rädd för att knäas när jag kom.. (med tanke på hur "alla politiker kände sig hotade" av min fråga om det var ok att knäa politiker.. något som vanligt folk läste som en symbolisk handling, så som det var menat) så jag är nog inte så farlig i alla fall.

Efter avslutat ärende gick jag med ett mycket stort leende ut från vallokalen och vidare till konsum för att handla.. och tänkte samtidigt på alla som frågat mig genom åren om inte jag skall bli politiker.. Mitt svar har alltid varit och kommer alltid att vara: "Jag är helkass på att ljuga så det kan jag inte bli".. och dessutom är jag självtänkande.. det kan man nog inte vara som politker.. för man måste tänka kollektivt så man platsar in i laget. Men kanske framför allt: Jag har inte en förmåga att försöka tvinga på folk mina åsikter och hävda att de skall lösa människors problem.. Att alls attackera folk på stan är inte min grej.

Nu blir det snart äppelpaj!

Nu kommer vi in på politiken igen. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att det är de som bestämmer vad vi skall tycka och tänka, vad får ha för åsikter utan att kriminaliseras.

I ärlighetens namn, så följer jag sällan i detalj vad de olika partierna står för. Det är för mig en skåck hönor som kacklar och tuppar upp sig. Deras mål är att komma till makten och ta över diktaturen samt i valtider gå ner på sandlådenivå och kasta skit på varandra. Kan man verkligen ha förtroende för dem?

Hur som helst bestämde jag mig för att läsa lite om ett parti som alla andra politiska partier, officiellt, vill ha bort då det anses rasistiskt (vart kommer åsiktsfriheten in?) men jag tror det handlar mer om att de traditionella partierna är rädda för att detta lilla parti skall få flest röster, för det förespråkar något som de flesta anser självklart. Jag öppnade det blåvita kuveret som jag mot min vilja fått i min brevlåda och läste vad de stor för. Jag hittade inget som antydde på rasism! Däremot fann jag självklara saker som att ta seden dit man kommer (något svenskarna har hävdat i alla tider att man skall göra) Man vill begränsa invandringen, vilket inte är fel. Vi har ju inte pengar att försörja oss själva med. Hur skall vi kunna försörja andra då? (Se nedskärningar inom diverse arbeten så som mitt eget: sjukvården. Nedskärningar i skolor etc) Man vill hjälpa de som verkligen ÄR flyktingar (de som verkligen behöver komma ifrån, har inte råd och de flesta blir kvar i de krigshärjade länderna) samt att man vill verka för en frivillig återvandring. Jag har talat med många invandrare som längtar hem men inte vet hur de skall klara av det. Vad är rasistiskt i detta budskap? (det finns ju fler länder än Sverige som kan ta emot strömmen av invandrare) De som bostätter sig i Sverige skall anpassa sig till det svenska samhället.

Hur jag än vänder på detta kan jag inte få det till något rasistiskt budskap. Det är vanliga bonnförnuftiga tankar (och när vi hört traditionella politiker uttala sig då de trott att kameran varit stängd, då har minsann deras åsikter framkommit.. och de har inte varit så humana som dessa ovan. DERAS åsikter har verkligen varit rasistiska) Förklara gärna rasismen i detta, Du som kan. (för mig är rasism att man vill utrota andra folkgrupper och "raser" än sin egna och det är inte vad som framkommer här.Man ställer krav på de som bostätter sig här samt att man vill hjälpa de som vill hem igen)

Partiet talar också för att skärpa straff, hjälpa brottsoffer (tack, det tycket jag verkligen) utvisa kriminella invandrare (varför inte? Har de missbrukat det svenska förtroendet, så förstår jag inte vad som är fel i utvisningen. Är det inte Norge som har det så? Inte anses de rasistiska bara för att de ställer krav på sina medborgare, infödda som gäster/inflyttade ) Man vill utöka antalet poliser samt deras befogenheter. (Jag tycker ju att vi har massvis med underbara poliser men deras jobb går åt till administrativt arbete. Anställ kontorister och låt polisen göra vad de är bra på: Ta hand om buset på gator och torg). Partiet vill öka resurserna inom äldreomsorgen (TACK!) och hemtjänsten.. Man slår vakt om kärnfamiljens ställning som samhällets bas och låta familjen själv bestämma vem som skall vara hemma med barnen. (BRA! Det kan ingen politiker bestämma.. utan att kallas diktator) samt att man vill göra det lätt för företagen att anställa folk.

Jag har läst och läst och läst denna information om och om igen och jag finner inget annat än det svenskarna i samhället faktiskt vill ha. Jag ser inget som är främlingsfientligt (eller på ren svenska: rasistiskt) Jag ser bara sådant som traditionella pariter inte vågar ha med i sina program av den enkla anledningen att svenska regeringen har startat en rasism som inte finns. Den omvända rasismen finns, där vi svenskar skall acceptera att bli kallade både det ena och det andra utan att det kan leda till åtal för rasism, men skulle vi svenska säga samma saker till våra invandrare, då blir vi åtalade. (jag vaknade för en tid sedan av att en invandrare skrek utanför mitt fönster att "alla jefla svennar är idjåter". Hade någon svensk skrikit så om invandrare, hade det tagit hus i helvete. Nu hände inget. Det är accepterat att vi svenskar kränks. För mig är det inte okej att någon kränks)

Vad är ni traditionella politiker rädda för när det gäller detta program som ni vill stoppa? Låt dem vara med och säga sitt.. för det är väl ändå demokrati i landet och "alla skall vara med"? Eller? Det är ju ändå demokratiska val och då måste ju folket i Sverige få välja fritt, oavsett partipolitik. Jag har talat med många invandrare som håller med detta parti som ni vill stoppa. Hur kommer det sig, om det är främlingsfientligt?

Nu har jag undrat klart och frågan är ju om något politiskt parti vågar svara på mina frågor. Det har ju inte hänt förr att ni vågat bemöta mig, så varför i denna känsliga fråga?

Kärlekens låga finns i många olika färger. Kärlekens låga finns i olika plan. Kärlekens låga till en nära vän, en syster eller bror.. en söstra eller barn.. Kärlekens låga finns alltid och oavsett.

Min speciella kärlekens låga brinner för en underbar man.. den enda jag skulle följa till världens ende. Mannen, min broder.. min älskade. Hur vacker är han inte i all sin talandets prakt.. sin tystnadens vackra tonfall.. hans skårrande skånska skratt. Vackrare finns inte när han ser på mig och får mitt hjärta att slå ett extra slag i denna  unika kärlek.

Ingen vuxen kär kan få mig i brand som han.. ingen kan få mig att gråta av längtans smärta och lyckans berusning. Ingen vuxen kär, får mig att skratta så hjärtligt. Ingen vuxen kär får stormen i min själ att bedarra som han..  Ingen annan finns,som han.

Varje tanke jag bär om Dig, fyller mig med behaglig stillhet.. visshet.. ödmjukhet. Aldrig förr har jag uppfyllts av så stor varsamhet. Din sköra själ bär jag med stor försiktighet.. rädd att Du skall gå sönder.. om jag så bara tänker på Dig.

På samma sätt jag är nödvändig i Ditt liv, är Du det i mitt. Dina tankar blir Din hand som smeker mitt sinne.. låt mina tankar göra samma goda gärning för Dig.

Dag som natt finns Du här.. alltid.. alltid.. hand i hand med mig.. mitt liv. Alltid.

Kom, torka mina längtans tårar som ropar efter Dig. Håll om mig en stund.. vagga mig till sömns.. låt mig vila i Din trygga famn.. om så bara för en liten stund. Ingen vuxen kär, älskar jag som Dig.

 

 

Det var just det som skedde natten mellan lördag och söndag. Söstra mi och jag hade suttit och tjatat som man ju gör ibland, fram på småtimmarna. Kl 01 följde jag henne till taxin och gick hem igen. Jag tänkte kika igenom en del saker på datorn innan jag bäddade ner mig.

Bäst som jag satt och gjorde det jag skulle, small det till. Det kom ifrån TV-bänken. Så small det till igen.. och igen. Det lät som en implosion och jag var genast livrädd att det skulle vara nya TVn som small. Jag stängde av den, kollade DVD-spelare och VHS-spelaren. Allt blev tyst.

Det var med lite is i magen jag sedan kröp ner under täcket för att sova. Nåja.. det blev som det blev med sömnen och söndagen var en dag av trötta ögon. Fram på kvällen tänkte jag se en DVD-film (Wallander.. jag har alltid varit lite småförtjust i sådana filmer.. för att inte tala om de kriminalromatiserade CSI-serierna). Ene sonen hade lånat scartkablarna för att se film inne hos sig. Snäll som han är kopplade han in våran gemensamma DVD-spelare igen och tryckte på On. Då small det igen och det började ryka! Det var med andra ord DVD-spelaren som haft fyrverkerikalas natten innan.

Jag hade ett ärende per telefon till brodern och så kom vi på tal om denna händelse. Han skulle hit med äldste sonens cykel igår kväll, som varit på reparation så vi skulle ta en runda till COOP och lämna in DVD-spelaren. Den köptes ju där i februari i år och garantin gällde i 2 år. Eftersom äldsten ville övningsköra, så fick det bli så. Brodern i baksätet och jag på passagerarsätet. Vi tog en sväng in till IKEA samtidigt för jag skulle se om sängbenen hade kommit. Men icke då. De kommer om en vecka.. enligt vad de sa. Vidare till COOP och där var det bara att få slantarna tillbaka och in på SIBA och leta ny DVD-spelare. Hittade en Philips som ser ut att fungera bra. Nu är det bara att hoppas att denna inte smäller om 7 månader.

Det är lite otäckt när elektiska saker börjar leva sina egna liv. Man vet liksom inte vad som kan ske då. Nu gick det bra.. men är det inte större krav på elektriska prylar än att de plötsligt smäller?

Jaja.. nu kan vi se DVD-filmer igen och vad det kan bli för roligt, återstår att se.

Nu skippar vi politikerna  i allmänhet, för de är ett folk som inte bryr sig om människorna som lever i samhället och lyssnar inte på vad vi har att säga. Bara de kommer till makten så är de nöjda. Jan Långben får nog min röst i rikstagsvalet.. och i kommunalvalet får det bli Knattarna. Landstingsvalet får bli Kalle Anka om det inte blir Musse Pigg. Vi får se. Kanske blir det Ulla-Bella min sekreterare...

Att förminska sig själv, ja. Det kan man göra på så många olika sätt. Mitt val av att vara singel, kommer upp i samtal med jämna mellanrum av bekanta. På något sätt är det "ofint" att vara singel. Det signalerar till andra: Att man är en omedgörlig person eller en person som har massa fel eftersom han eller hon inte har en partner.. Det signalerar ett liv som andra i förhållanden VILL ha men inte vågar ta steget till..*friheten att själv styra* singlar är i regel starka så länge de vet vad de vill och den styrkan är skrämmande. Jag har mina skäl att välja singellivet. Dels har jag minderåriga barn även om de är relativt gamla, dels har jag barn med särskilda behov vilket innebär att det tar kraft, tid och energi som måste gå till familjen. Det ges inte kraft och tid över att involvera en utomstående. Relationer tar tid, tar kraft, tar energi. Men framför allt: Jag trivs med mitt singelliv. Det är jag som bestämmer när jag kommer och går. Jag träffar mina vänner utan att behöva förklara varför han inte skall komma med just då eller att han talar om när jag skall  komma hem. Jag slappar till en film om jag känner för det utan att han kan lägga sig i. Ja, det är för mig bara fördelar med att vara singel. Dock är det inte accepterat hos alla. Kan jag symboliera något som väcker avund? Jo, till viss del är det så.

Men visst har även jag haft relationer. Dock har dessa relationer varit så krävande så jag hade 4 småbarn och inte 3. Det funkar inte i min värld. Små svartsjuka män som begärde 100% uppmärksamhet och jag skulle helst tassa på tå för att de skulle vara söta och rara. Tack, men nej tack.

Sista försöket jag gjorde var så patetiskt så det var skrämmande att en man på drygt 40 kunde bete sig så. Vi blev bekanta och vi talade om allt: Våra tidigare erfarenheter och vart vi stod idag. Krav vi hade på oss själva och på en ev. partner. Nu var jag inte intresserad av en relation och det hävdade han att han inte var heller.  Så bra, tänkte jag och vi fortsatte att träffas platoniskt. Tog en fika på stan, spelade lasergame med våra respektive söner och hade allmänt skoj. Hur det nu blev så inledde vi ändå en form av relation på ett annat plan.

Det intressanta var att ju mer jag berättade om mig och min ståndpunkt på relationer, svartsjuka och kamrater etc så sa han hela tiden: "Åh, tänk! Det är för bra för att vara sant. Att äntligen hitta en kvinna med samma värderingar som jag själv". Jag fick en liten aning om att det inte var riktigt sant detta men valde att fortsätta för jag var ju lite nyfiken på vad han menade. När jag klargjort att förlovning och bröllop inte var något som jag kunde tänka mig, hängde han på genast. Han hade inte varit gift eller förlovad och tyckte sådant var trivialt. Bra, tänkte jag, då slipper jag den diskussionen. Fler barn var inget intresse heller för mig, och han hängde på. Hmm.. När vi kom till samtal kring våra privata umgängen gällande våra vänner och bekanta, så ansåg jag  att man inte alltid behöver vara tillsammans med sin partner när man träffar sina vänner för man har ett privatliv också, utanför relationen. Han hängde på. Inga problem. Integritet. En viktig faktor i mitt liv. JAG bestämmer vem jag delger mitt liv, mitt innersta.. mina tankar. Självklart, sa  han och hyllade än en gång att han äntligen träffat någon med samma åsikter och ståndpunkter som han själv.

Men.. en dag när han var på besök hos oss och jag hade ett internetärende, satte han sig genast bakom mig och ville se och läsa allt jag gjorde. Jag bad honom att gå till ett annat rum eller i alla fall inte sitta bakom min rygg. Detta var privat. Mail från vänner som talade i förtroende, mitt bankkonto och dess lösenord.. Ja, det var lite sådant som var mitt. Då hävdade han att vi inte skulle ha hemligheter för varandra utan vara helt öppna. Ja, men det är ju sant, men vissa saker handlar inte om hemligheter utan om integritet! Vilket förtroende skulle jag ha hos de av mina vänner som mailade mig sitt innersta om han skulle kunna ha tillgång till att läsa? Detta förstod han inte.

Han började logga in på en sida där jag befann mig (han loggade in med eget konto) och började läsa vad andra skrev till mig och vad jag skrev till dem. Flera av dem var mina vänner sedan många år och vi hade en jargong som vi trivdes i. Nu la sig mannen jag träffade i detta. Så fick man inte skriva till andra män när man hade sällskap, så skojar man inte och varför skriver de så till mig? Detta handlade även om kvinnor. Nu visade sig hans svartsjuka. Han började kräva av mig att jag ändrade min attityd och min jargong till nära vänner. Varför? Jo. HAN for illa av mitt sätt att vara: Glad, positiv och omtyckt! Jag bad honom ge sjutton i att läsa då, men han kunde inte låta bli. Nå, det var ju hans problem och inte mitt. Jag är den jag är och ändrar inte mitt sätt att vara bara för att någon är sotis. Han ville tränga in mig i ett hörn av ensamhet, avskildhet från andra. Det livet levde jag förr, inte nu. Ingen kan ta den friheten ifrån mig.

Det dök upp små saker hela tiden där han sagt att han hade samma åsikter som jag, samma intressen etc som visade sig vara helt fel. Han startade en bekantskap och sedemera en relation med LÖGNER! Inom loppet av 1,5 månader hade han börjat tala om att titta på hus vi skulle köpa och vi skulle flytta ihop! Något jag inte alls var intresserad av. Särbo, ja. Sambo, nej! Detta hade han också tyckt var ok från början. Men det som till sist fick mig att "sparka ut" honom (nu sparkas jag ju inte fysiskt. Jag är inte våldsam alls,  om nu någon trodde det) var när han säger till mig: "Jag vet att Du inte vill förlova och gifta Dig men Du är den förste och ende jag kan tänkta mig att gifta mig med" Jag tittade stort på honom och kände mig oerhört kränkt.. sa till honom att det inte är någon idé att fortsätta denna relation då han visat sig vara en lögnare och dessutom friar till mig trots att han vet svaret. Då kommer droppen som fick allt att rinna över: "Men Du.. om Du får tänka på det ett tag så vill Du också gifta Dig med mig". Snacka om att först förminska sig själv genom att inte våga vara ärlig och sedan idiotförklara mig genom att påstå att jag vill gifta mig med honom bara jag får lite betänketid! Alltså: Jag visste egentligen inte själv vad jag ville, enligt honom.

Innan vi kom till brytningen hade han tackat ja till sina vänners bjudningar och tackat ja för mig också, utan att kolla om det var okej för mig. Han började kräva att han skulle träffa mina vänner. Vi SKULLE umgås hela tiden och alltid. TÄTT TÄTT utan andrum. När jag en kväll hade en väninna hemma skickade han sms. Jag svarade bara att jag har besök och skulle ringa honom senare. Han skickade sms på sms och till slut ringde han och undrade varför jag inte svarade. När jag påpekade igen att jag hade besök började han anklaga mig för att inte bry mig om honom etc. Till slut la jag bara på luren. Sådan skit tar jag inte. Då kom ett sms igen: "Jaha, då vet man att  man inte är värd något, då". Svartsjuka..försök att få mig att ha dåligt samvete för att jag har vänner. Man kan inte alltid komma i första rummet som partner.

Hur kan man förminska sig själv så till den grad att man inte vågar stå för sina egna ståndpunkter? Varför startar man en bekantskap och ett förhållande med lögner? Lögner som sedan är orsaken till att det går käpprätt åt skogen?  Sanningen kommer alltid, förr eller senare, i kapp och lögnerna bli avslöjade. Varför försöka förminska sin omgivning? Jag vet mitt värde och står för det. Ingen drar ner mig. Jag drar inte ner någon annan. Denne man skyllde på sin hudsjukdom när jag bröt med honom. Han vägrade se att det var hans sätt att vara som orsakade mitt avståndstagande. Det är rätt patetiskt att bete sig så där.

Jag har stundom funderat på detta genom åren som gått sedan jag vände honom ryggen. Hur hade han tänkt sig det skulle funkat? Han startade upp med massa lögner. Skulle vi ha fortsatt ha sällskap och OM vi sedan flyttat ihop, skulle han då som först ha lagt korten på bordet? Vad gjorde att han trodde jag skulle acceptera hans lögner? Var han inte rädd att lögnerna skulle komma i fatt honom? Nu hade han inte ork att ljuga hur länge som helst och det är jag glad för. Men hur tänker man när man ljuger för sin partner och andra runt omkring? Varför vågar man inte stå upp för sina åsikter? Är man rädd att inte bli älskad då? Men då är det ju inte personen man älskar, utan dennes åsikter. Varför skall man förminska sig själv och sitt värde bara för att få till det med någon? Gör man det för husfridens skull? Men hallå! Antar man sin partners åsikter för husfridens skull, då är det ingen sann kärlek. I ett fårhållande skall man aldrig behöva tassa på tå för någon. Man skall kunna våga vara ärlig. Vågar man inte det, är det en osund relation.

Skulle jag ha gift mig med honom bara för att han ville det? Skulle jag gå till den borgerliga vigseln med en lögn och ge ett löfte jag inte menade? Skulle jag säga ja till ett kyrkbröllop bara för att han skulle bli lycklig och ansåg det vara det enda rätta? Jag, som aldrig varit intresserad av kyrkan och dess lära, som inte ens är medlem i kyrkan...  skulle jag skaffa barn och döpa dem för att han ville det? Hur länge skulle den relationen ha hållt? Hur svårt skulle det inte vara att lägga korten på bordet om ett par år? Skulle jag fortsatt tiga.. få en hjärtinfarkt och dö av pressen och rädsla.. bara för att göra honom nöjd? Nej, jag kunde inte leva i dessa lögner. Inte de han serverade och inte de som skulle kommit och jag valt att förminska mig själv och göra honom till viljes. Att begå en sådan våldtäkt på sig själv har vi ingen skyldighet att göra. Då är det bättre att bryta innan det är för sent. Det kanske gör ont att göra det, men ärligheten är mer värd än ett liv i lögn och ångest. Många har blivit lämnade strax före ett bröllop för att man inte orkat mer. Tro mig, jag vet. Jag har levt det livet.. för husfridens skull.. för svartsjukans skull.. för mitt livs skull.. mina barns livs skull.. och det livet återvänder jag aldrig till. Den enda som far illa i en sådan relation, är han eller hon som ställer upp  på ett sådant liv bara för att ens partner kräver det.  För husfridens skull.

Det är ingen kärlek.

Igår, när jag via nätet läste en av våra morgontidningar (jag skulle aldrig komma på idén att prenumerera på morgontidningarna) så fick jag mig ett gott skratt.. men samtidigt är det ju tragiskt. Som de flesta vet så hade jag med en insändare där jag ifrågasatte politikernas aggressivitet i sin propagandaföring samt att jag mailat detta till samtliga politiska partier att jag ville slippa få deras påträngande påhopp i mitt hem. Endast ett parti (s) hade kurage nog att kontakta mig via mail och be om ursäkt. De andra har fegt nog backat undan. Dock fick jag höra på omvägar att någon vänt sig till min närmaste väninna gällande min blogg här och ifrågasatt vad jag menat.. i stället för att vända sig till mig. Men det är väl lite typiskt för politiker: man går inte till källan och bemöter. Man är feg, helt enkelt. Bara att beklaga. (ytterligare en orsak till att inte ha förtroende för politiker) Ingen annan än jag själv har ju ansvar för mina ord och åsikter. Inte kan man begära att andra står till svars för mina åsikter. Jag har fått höra att "man från politiskt håll" anser att jag reagerat i överkant på politikernas hysteriska påträngande propaganda där jag inte får vara ifred vare sig på gator eller i mitt hem. Men ÄNDÅ använder sig politiker av MINA ORD i en artikel i lördagens ena morgontidning som om de vore deras egna!

Men visst är det fantastiskt! Först anser man mig vara hysterisk och sedan går det bra att i förtäckta ordalag ändå ge mig rätt.. men bara det att man gör det till sin egen sanning. Håhåjaja.. och dessa tror att vi skall ha förtroende för dem. Visst är det synd om politikerna. Vågar man inte säga, som en person sa till mig: "Vi har blivit uppmärksammade på att vår propaganda kan verka aggressiv och det har vi tagit till oss". Nä, inte då.. man gör potentiella väljares ord till sina och låstas som om man varit smart nog att själv komma på detta. Jag har verkligen skrattat under lördagen. Ja, varför inte? Alla som läst min insändare och som sedan läser dessa politikers ord i samma morgontidning, ser ju rakt igenom dem. Jag har hört många kommentarer under dagen och hört många skratt. Själv tycker jag bara synd om dem. Inser man inte det patetiska i det hela? Man måste verkligen anse att folket är dumma i huvudet som inte kan lägga ihop 1 och 1. Nå, jag bjuder på det. Låt dessa politiker göra mina ord till sina egna. Det gör mig inte.. men deras trovärdighet är ju inte hög.

Ju fler "små vita lögner" som serveras, desto lägre på förtroendeskalan ligger de politiska partierna. Men som sagt, det är ju inget ovanligt för politiker generellt. Sedan beklagar de att allt färre ställer upp i vallokalerna för att lägga sina röster. Kanske dags att ta reda på varför och inte bara komma med fler löften som ingen håller.

Kalle Anka och Joakim von Anka vinner nog snart valet. Eller varför inte Jan Långben? De har ju större trovärdighet än någon politiker i Sverige.

Ja, att visa lite respekt. Men det är väl så politiker funkar, rent allmänt. De kräver respekt, de gör vad som helst, lovar vad som helst, bara de kommer till makten. De skiter i oss och våra rättigheter att mötas med respekt... bara de får som de vill. Inte nog med det. De vågar inte heller bemöta oss vanliga. Vi lever i olika verkligheter och politikernas verklighet är långt ifrån den som vi vanligt dödliga lever i. Det kanske är därför de inte bemöter oss. Rädda?? Ja, troligvis. Det vore kanske katastrofalt för dem att upptäcka den värld vi måste leva i, den som de skapat åt oss.

Trots mitt mail till samtliga politiska partier i Kalmar och trots min insändare så vägrar de visa mig så mycket respekt att de kan låta bli att lägga sin propaganda i min brevlåda. De tvingar på mig något jag inte vill ha. Tvång får vi inte syssla med i Sverige. Det är väldigt knepigt att få igenom tvångslagarna när det gäller vård, men det är inte lika svårt att få igenom tvång när det gäller att tvinga på människor propaganda vi inte vill ha.

Detta kan tyckas ett litet problem för många. Det sker ju bara vart fjärde år. Men just vart fjärde år tränger sig politikerna in i mitt hem mot min vilja. Det är ett stort problem för mig. Vi tar emot flyktingar som är  politiskt förföljda. Måste jag själv fly från mitt hem och det land jag vuxit upp i av samma anledning: jag blir förföljd av politisk propaganda! Det är MIN syn på detta elände.

Vad skulle politikerna säga om jag började tvinga på dem i deras hem, mina åsikter om något de verkligen inte vill ha? Skulle de se det som ett litet problem att jag dagligen i 4 veckor tvingar på dem något de inte vill ha? Jag tror de genast skulle göra det till en valfråga huruvida man får sprida vad propaganda som helst. Se bara vilket liv det blev när ett visst extremistiskt parti ville få sin propaganda spridd. Det blev genast stopp på det. ALL propaganda borde förbjudas.

Nå, nu har ni 4 år på er att se över rutinerna och lära er att respektera för oss vanliga. Jag kommer att påminna er igen om 4 år.. om jag inte sökt politisk asyl i annat land där man faktiskt visar hänsyn och respekt för den enskilda människan.

Motivera mig varför jag skall lägga min röst på ett parti, som hittills vägrat visat mig respekt? Dock ligger ju ett parti bättre till än andra.. det enda som faktiskt hört av sig till mig.