Chattens blogg

En ledig dag som denna skall hänges åt kärlek. Redan kl 6 började man ringa från ordinarie arbetsplats men jag vägrade svara. 3 samtal har kommit men hur ser det ut om jag går 100% på min praktik för att sedan jobba alla lediga dagar på ordinarie arbetsplats? Det funkar inte. "Vi har varken tid eller råd med det" som kärleksbrodern skrev till mig, när det framkom att jag jobbar lite för  mycket utöver min praktik.

Jag valde i stället att hänge mig åt kärlek. För vad är det om inte kärlek att berika sin måndag med att ligga kvar i sängen och läsa ut en spännande bok? Kärlek till livet, sig själv och sina nära. Att ta tillvara på och vara rädd om mig själv. Ett löfte jag avgett mig själv nu är att ge mig själv fler sådana här starter på dagen. Vi borde göra det mer, alla lite till mans och kvinns. Vad har vi för glädje av att vara utslitna bara för att det hänger ett livs massor av måsten över oss? Vad gör det om jag duschar ett par timmar in på dagen i stället för kl 6? Vem far illa om disken inte är  borta kl 7 och håret ofönat före 6.30? Vem mår dåligt av att jag är pigg och utvilad? Vem tar illa vid sig om jag orkar umgås och ha skoj tillsammans med dem? Vad har jag för glädje av att stressa mig genom livet, dö ung och bara bli ihågkommen för att "... hon jobbade och slet alltid men vi hann aldrig umgås som vi ville"?

Nu skall jag dessutom åka och köpa tågbiljetter till en resa som skall gå av stapeln inom kort. En resa som kommer innefatta mycket glädje och kärlek. Återigen blir det en resa till min bästasyster och med den resan blir det många möten.. och mycket kärlek.

.. heter det ju inte när man är ensam hemma en vecka och barnen är iväg på sina aktiviteter. Barnledig? Eller barnänka.. Äh.. skit samma.. det är verkligen en försmak på vad som komma skall när barnen flyttar hemifrån och jag får rå mig själv mer på heltid och barnen är stora nog att re' sig själva.

Ett av barnen for iväg redan i fredags hem till flickvännen och återkommer om en vecka.. En annan for med sin flickvän till Hemsedal för skidsemester i lördags via Göteborg och favoritmoster för en natt för vidare transport igår. Enligt sms igår kom de fram ordentligt och idag sade sms att de har det underbart! Härligt. Ungdomarna skall ut och röra sig lite. Även minsten är iväg.

Min första tanke och handling var att städa undan och bara känslan och vetskapen om att det kommer att vara städat nu en vecka, fyllde mig med behag. Inget tjat om att inte gå in med skor på, att hjälpa till med disken, att skölja av tallrikarna innan de ställs i diskhon.. eller kaffesump i diskhon eftersom man inte slängt kaffefiltret i soporna (jag dricker ju inte kaffe) Sedan var en annan tanke: Fjärrkontrollen är MIN! En hel vecka!  Ingen som ifrågasätter om jag MÅSTE titta på ".. det där tråkiga programmet" när jag vill se CSI eller N CIS eller Cold case eller något spännande på Discovery. Haha! Kan någon tro att jag NJÖT i soffan igår kväll.. Hur mycket jag än älskar mina troll och hur mycket jag än älskar att höra dem hemma, spelandes musik från alla rum och TVspel med kompisar som kommer och går, skratt och gräl med flickvänner och sura blickar på mig, så är det verkligen behövligt med lite semester för oss alla från varandra. Så härligt det blir när de kommer hem igen!!

Vi måste lära oss ta tillvara på stunderna tillsammans men också på tiderna där emellan.

ATL... den nya arbetstidslagen. Den skulle förbättra våra arbetsförhållanden, det skulle bli bättre arbetsmiljö.. alla skulle må bättre.

Det måste verkligen varit ett pucko eller två som kom på detta vansinne. Som arbetande inom offentliga sektorn där kvällar och helger ingår i arbetsschemat, så ser jag bara försämringar och personal som mår allt sämre. Unga kvinnor med småbarn hemma som idag inte ser sina barn lika mycket som förut, som inte är hemma mer med sina barn.. kvinnor som har män som också de arbetar skift.. eller ibland är på resande fot. Kvinnor som är ensamstående mödrar som inte får kvällis till sina barn utan måste nyttja föräldrar och vänner i mycket större utrsträckning nu än förr.. för "arbetsgivaren tar ingen som helst hänsyn till Ditt privata och sociala liv". Sådana kommentarer fick de inte innan nya ATL. Då kunde de lägga sina scheman så det passade hem och familj också.

Jag ser äldre kvinnor som slits ur mer nu än förr.. jag hör talas om folk som överväger att säga upp sig.. söka andra möjligheter.. Det handlar mest om kvinnor som tar stryk då det är mest kvinnor inom vården. Kvinnor som har ansvar för hem och familj. Kvinnor som fått en bra mycket sämra arbetsmiljö efter nya "förbättrade" ATL.

Så länge jag arbetar på tim, så kan jag själv bestämma.. och får jag nattjänst som jag vill ha, så är ju mitt problem inte så stort.. Men det innebär ju inte att jag vänder mina kollegor och sämre bemedlade kamrater ryggen. (Allt för många glömmer ju vart de kommer ifrån så snart de fått lite torrt om fötterna.) AVSKAFFA nya ATL så länge den försämrar våra villkor på det sätt som den nu gör. Det är inte meningen att familjer skall splittras pga arbetstidslagen.

Att strimla sitt liv, eller det liv som en gång varit.. att klippa bandet till det gamla och låta det fly.. ger plats åt allt det nya.

Att spara på brev, vykort, utredningar, beslut, bistånd eller avslag i diverse frågor... det har varit något som jag alltid gjort. Redan när jag betalade min allra första räkning till Extra Film som 9-åring, skaffade jag en pärm där jag prydligt satte in alla fakturor etc.

Det liv jag levt har varit fyllt av diverse svårigheter som jag en gång tänkte ta tag i och ge ut i bokform. En dokumentär värd att läsa.. identifiera sig.. förstå att man inte är ensam.. få hjälp.. "Livet ligger där i skåpet.. säkert 5-7 kg papper.. bara delar av det"  sa jag när väninnan och jag talade om livet som varit. Varje gång jag tog fram bunten med mitt liv, orkade jag aldrig öppna dokumenten för det gjorde så ont... så vansinnigt ont... och allt låstes in igen. Glömdes bort... trodde jag.

Ändå låg det som en tung slöja över min tillvaro och sorgen speglade mina dagar, omedvetet. Då bestämde jag mig igår: Köp en dokuemtförstörare!!   Sagt och gjort. Jag for till stan och köpte en sådan. Hem igen med vändade buss och så satte jag igång. För varje ark jag stoppade ner i tuggen, andades jag lättare. Smärtorna tuggades sönder till oigenkänlighet. Tuggen gick överhettad och jag tvingades vänta en stund. Dock med lättare steg och hjärta än innan.  Brev, som jag inte ens tog ur sina kuvert, för jag har ju läst dem redan en gång då de först kom till mig, for ner i tuggen... vykort med underskrifter av människor som jag inte minns längre gick samma väg.. Foton från en kvinna vars bror en gång var min kärlek *en kärlek jag alltid kommer att bevara på en särskild plats* skickas till hennes bror. Det är ju kvinnans barn, barnbarn och barnbarnsbarn, make.. ja, inga som jag någonsin träffat.. mer än kvinnan och maken. När jag var klar med gårdagens strimlande av liv, bar jag bort till soprummets pappersåtervinningskärl omkring 8-9 stora papperskassar med mitt liv som en gång varit. Ingen sentimentalitet kändes.. ingen ånger över det jag gjort. Det började bli plats i mitt hem och mitt liv för det som är idag.

Dagen idag fortsatte jag strimlande.. brev efter brev.. journalanteckning efter journalanteckning.. mitt liv sedan födelsen, som beskrev min kamp om livet från första andetaget. Jag var en fighter redan då. Tuggen gick varm. Jag tog en paus. Promenerade i solskenet som bländade mig via den kritvita snön. Tänkte lite kort på mitt liv.. ett liv fyllt av fighter av olika slag.. Tänkte på det nya.. livet jag har idag. Tänkte på männen.. mannen som fyller mig med lycka.. På mannen som kramade mig så härligt här om kvällen. Tänkte på barnen.. mina närmaste vänner.. och det känns skönt att de får mer plats nu i min själ. Plats som allt annat tagit upp.. som nu strimlas till inget värdefullt. Gamla dagboksanteckningar gick samma väg, utan att jag besvärar mig med att läsa dem. Det är över nu..

Det är så härligt att våga och kunna bryta upp.. Det kostar på att klippa banden.. att klippa med allt som varit.. och ge plats åt allt som idag är viktigt.

Min separation kommer att fortgå ett tag till.. lite varje dag tills det är över. Att slippa se bakåt och bara blicka framåt.. Det är skönt att andas igen.

Kungen sa till hustrun:
"Min älskade drottning, jag kommer aldrig glömma allt detta hemska som hänt mig"
Drottningen la en hand på sin makes axel och svarade:
"Så länge Du skriver ner dem, så kommer de alltid att finnas hos Dig"

Ja, det är väl så vi kan uppfatta det hela. Att alls visa sitt avståndstagande till hela jippot som pågår nu fram till maj månad *för det är väl fortfarande the big happening i maj* bemöts av stor skepsis och "VAD??? TITTAR Du INTE?" och folk tror man helt enkelt konverterat till annat som kan tänkas finnas utanför den europeiska gemenskapen. För det är väl bara detta som sammanför europa, bortsett från €. Jag kanske till och med blivit hjärntvättad för detta är man bara med på. PUNKT! *blickarna från omgivningen påvisar deras övertygelse om en begynnande och snabbt utvecklande psykisk sjukdom*

Braskande rubriker kommer att ståta mot himlen med moraliska slagord om vad som är rätt och fel och hur vissa var klädda för uppdraget och andra inte. Det skriks i svarta branskande ord om hur orättvist omröstningen gick till för det tutade bara upptaget så det kan inte vara rätt att just den eller de går vidare till nästa omgång.

 Nu är det inte längre tal om att företräda egna landet med egna språket. För något år sedan eller två.. kanske är det tre eller fyra ... läste jag att det gick utmärkt att ha ett egenhändigt påhittat språk i sammanhanget. Håhåjaja, tänkte undertecknad, vart är vi på väg?

När denna hysteriska period i livet, som återkommer år efter år, närmar sig, brukar jag sätta mig ner och försöka minnas sista gången jag var med och följde strömmen, var en av dem.. en i gänget så att säga. Vet ni? Jag minns inte. Inte år, inte deltagare, inte vilka som vann hemmavid eller borta. Det innebär, kom jag till slut fram till, att det kan inte ha varit så viktigt. Inte för mig.

Att säga att man inte firar jul är nästan en befrielse i jämförelse. När det gäller det pågående jippot, måste jag nästan smyga som en tjuv klädd i svart om natten för att det inte skall uppstå någon form av lynchstämning kring mig och mitt val att avstå. Man kan nästan säga vad som helst om vårt kungahus medlemmar utan att omgivningen reagerar, men när jag säger att "Jag bojkottar melodifestivalen sedan många år", ja, då väntar jag bara på att bli stenad till döds.

Jaja.. det är inte lätt att gå sin egen väg men jag slipper ju onekligen en del energistjälande tjafs och lika glad är jag för det. Det kostar att ligga på topp.