Chattens blogg

Ja.. äntligen, säger jag igen. Nu är tvättmaskinen inkopplad och testtvätten går för fullt. Det ser ut att fungera som det skall och jag slipper böka med tider i källaren mer än när jag skall ha stortvätt (sänglakan) då jag behöver plats i form av torkskåp men också mangel, för att mangla lakan.

Som studerande med aktivitetsstöd är jag i första hand tvungen att låta jobb gå före. Å andra sidan, för att få jobb på sikt, måste jag ha studierna klara. Hur jag skall hinna med att jobba så gott som heltid samtidigt som jag har heltidsstudier, är lite knepigt. Men det är ju så här vår regering vill ha det: Alla arbetslösa skall ta de jobb som finns och när de finns, oavsett hur jag som enskild människa mår. Ställer jag inte upp till 200% får jag ingen ersättning. Men det drabbar ju bara oss fattiga, eller hur?

Jag skulle vilja säga nej. Det drabbar även de som kommer i kontakt med oss. Ta t.ex. patienter som kommer i kontakt med oss som studerar och jobbar samtidigt. När vi är slutkörda och övertrötta, hur kompetenta är vi då att fatta rätt beslut och hjälpa dem på ett bra och värdigt sätt? Hur skulle Du, som slår på strängarna för detta system och verkligen tror att vi arbetslösa är det för att vi tycker det är så himla roligt att inte ha inkomst så det räcker, kommer till akuten och där är övertrött personal som tar emot och många av dem skulle kunna vara jag... (detta gäller ju inte bara studerande, utan arbetslösa som går på tim och tar alla timmar de får för att över huvudtaget klara sig: sjuksköterskor och läkare involverade) och fel beslut fattas och Du får inte den vård Du behöver och har rätt till? Kanske fel diagnos ställs med allvarliga konsekvenser som följd.. Applåderar Du fortfarande systemet då? Det hoppas jag samt att  Du inte vänder Dig till patientnämnden utan tar det som en man och går hem med högt huvud, för det är ju så här Du vill ha det på våra arbetsplatser.

Jag fick sms från jobbet strax efter kl 06 idag om jobb natten som kommer. Ja, jag måste ta det. Jag har knappt sovit i natt och har en 4-5 timmars jättetenta om en vecka som jag måste läsa till. Jag har skola idag också.. 06.30 ringde samma personal från jobbet som sms'ade strax innan och frågade om jag också kunde komma in och jobba 7.30-14 idag.  Nu får Du gärna ringa till min handläggare på AF och meddela att jag sa nej tack eftersom vi har genomgång av nytt kapitel i skolan inför tentan. Hade jag inte haft den genomgången hade jag sagt ja också till de timmarna. När skall jag få sova? När skall jag få vila? Vi har ju en ny ATL (arbetstidslag) som skall reglera hur vi arbetar, men kraven på oss arbetslösa överskrider den lagen. Jag har inte hört annat. Vi rings in i tid och otid. Det är dessutom stor brist på timpersonal på sina ställen och det gäller även hos oss, där jag arbetar.

Nåja... efter tentan tar jag tåget till Skåne och då skall jag ägna mig åt mina vänner och mig själv hela helgen för även jag behöver andas. Sedan får ni som anser att vi arbetslösa inte har rätten att vila lite, skrika bäst f*asen ni vill. Det slår tillbaka på er själva en dag. Då behöver ni varandra för ni lär vara de enda som kommer att tycka synd om er.

Klockan var inte så mycket på förmiddagen igår när de ringde och frågade om jag kunde jobba kommande två nätter. Jag stod upp till knäna i tvätt och hade fullt upp. Självklart kommer jag och jobbar!! Två nätter är ju ändå nästan en veckas lön. 20 timmar.. Tänk, jag trodde aldrig jag skulle bli för gammal för att orka heltid dagtid. Eller så är det inte åldern utan den kvalité jag vill ha på mitt liv i övrigt.

Ett par boende hade mått illa, någon hade kräkts. Men det var ju samma i onsdags kväll när jag jobbade. Inga förändrinar, mer än att de som inte mådde bra, var andra nu än då.

Det stod inte på innan det började larma. Smärta, värk.. oro.. toalettbesök.. mer smärta.. oro.. värk. Kl 04 lugnade det sig.. men då skulle jag förbereda för sondmatningar och mediciner. Alla har inte samma tid för sond och medicament. Plötsligt var klockan 6.30. Morgonpersonalen kom och skulle få rapport... ta över.. och ta hand om.

Ibland undrar jag varför vissa valt detta yrke som vi har. Varför är de där, om inte för kärleken till människan? LÖN! Ja, visst.. men vad då.. så bra betalt är det inte.. inte i pengar.. men väl i kärlek från de boende. .. den viktigaste och mest varaktiga lönen.  "Det är inte så blött här så vi behöver inte byta" sa hon i natt, på sista ronden och de tär inte första gången...  "Här är genomvått och här tvättas och byts" sa jag något irriterad över denna ovilja att sköta sitt arbete på bästa sätt. Inte undra på att det ibland är sjöblött i sängarna på mornarna när man inte anser att det behöver bytas.  Jag jobbar ju både natt- och dagturer så jag vet ju hur det kan se ut på morgonen. Vått, kladdigt..vissa personal på natten borde söka nya jobb.. Viss dagpersonal också, för all del.

Under min tid som student har jag funnit endast ett fåtal av de i min klass som jag själv skulle kunna tänka att anställa som undersköterskor. Ändå klarar de sig igenom.. Arrogans.. attityder.. människosyn som inte är acceptabel.. Ändå klarar de sig, så länge de inte får ett IG. Men vilka anställer dessa? Kommun och landsting. Är de så desperata efter personal att de tar in vad som helst?? Ja, det verkar så ibland.. och jag blir oerhört ledsen för vi har rätt att kräva mycket hög kvalité på personalen. Hade jag varit enhetschef/avdelningsansvarig skulle nog ryktet om mig vara från de som fick "smäll på fingrarna" att jag är en ragata.. och de andra skulle troligtvis vara mer ärliga och sanna.. "Sträng men rättvis. Kräver kvalité och ställer upp själv". För det skulle jag.. ställa upp, hjälpa till i vården.. Den biten skulle jag inte kunna vara utan. Att sitta på bakpartiet och se att det saknas folk.. eller är mycket att göra, det skulle jag inte kunna.

Jaja.. vi får se vart det bär hän.. Antingen löser det sig med högskolan och ekonomin.. eller så får jag nöja mig med denna.. det är inte fel att vara underksöterska. Det är ju trots allt undersköterskorna och biträdena som jobbar närmast patienten/de boende. Det är ju vi som gör det tyngsta och faktiska arbetet.




"Störst är det goda Du har gjort
och den glädje Du har skänkt andra"

.. men hur skall det gå till när vi inte ges möjlighet?

Nu finns det ju flera olika sätt att se på detta med utbildning men moderaterna har ju sagt själva att studerande bl.a är förlorare i deras politik. Kanske deras egna barn föds med full kompetens för de jobb de vill ha sedan.. eller så har pappa och mamma så mycket pengar att deras unga inte behöver ta studielån och -bidrag.. Tänk om deras fruar (eller män också för den delen) skulle vilja läsa vidare som vuxna.. då är det ju bra att man har en make/maka som tjänar bra.

Jag hade bestämt mig för att läsa till sjuksköterska. En av mina två barndomsdrömmar började jag se kunna gå i uppfyllelse. Att ha börjat som badbiträde på ett serviceboende första vardagen efter att jag slutade årskurs 9 och sedan jobbat mig upp till sjukvårdsbiträde för att också utbilda mig i yrket (som jag också fått möjlighet att utöva som undersköterska med tanke på de kunskaper jag fick på min väg) till att fortsätta utbilda mig som undersköterska... blivit peppad av många, då speciellt en lärarinna på skolan, att plugga vidare till skjuksköterska och funderat på om jag verkligen vill.. och kom på att det var just det jag ville. För att kunna söka till högskolan skulle jag bli tvungen att läsa in tre ämnen, vilket skulle kunna göras under hösten -07. Det gäller 250 p. Hela denna usk-utbildning har varit stödd på arbetsmarknadspolitisk åtgärd via aktivitetsgaranti/-stöd. Det är ju ett vettigt sätt att använda pengarna i stället för att behöva sitta av en rad av arbetsförmedlingens meningslösa kurser om hur man söker jobb, hur man stärker sitt självförtroede etc .. kurser man måste ha starkt självförtroende för att klara av att gå då det är mycket kränkande veckor.. Dessa kurser leder ingen vart.. om möjligt till ett nervöst sammanbrott. Då är det ju bättre att statens medel används att utbilda oss för arbetsmarknaden.

När jag frågade på arbetsförmedlingen om det var möjligt att få beviljat 3 kurser till, visade det sig att regeringen stoppat all utbildning som arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Nåja, är det bättre att försvåra för oss att komma in på arbetsmarknaden, så är det ju rätt tänkt. Moderaterna är ju inte arbetarnas parti.

När jag nu fick svar från CSN om vad jag skulle få i pengar om jag belånade och fick studiebidrag fullt ut under dessa 4 kommande högskoleår, visade det sig att jag som bäst skulle få 7.300:- vilket i sig gör att jag inte kommer att kunna läsa. Vad vi kom fram till, mina vänner och jag, är att det krävs att jag som vuxenstuderande är gift! Min väninnas bror sa, förvisso med glimten i ögat.. men ändå med en efteranke i tonen: "Gift Dig rikt. Se till att få pengarna överskrivna på Dig och skilj Dig sedan". Ja, det är den krassa verkligheten. Mina klasskamrater sa också till mig att gifta mig..

Är det inte fel att jag som ensamstående vuxen med barn inte skall ha råd att läsa vidare trots att arbetsmarknaden kommer att skriva efter sjuksköterskor inom kort? Jag är liksom inte giftastypen, om man säger.. Hur skall jag som ensamstående kunna försörja barnen och mig på 7.300? Ni som varit i min sits, ensamstående med barn, som inte lever på socialbidrag utan jobbar allt Du kan för att få till en egen försörjning .. hur har Du/Ni kunnat plugga på högskolan samtidigt utan mer pengar än så? Jag har inga rika föräldrar som pyttsar till mig pengar.. inga andra rika släktingar heller.. Alla tips mottages tacksamt.

Vi får väl hoppas på att inga moderater med anhängare behöver sjukvård inom kort.. Vem blir ni helst omhändertagna av.. En ung flicka på 23 som är nyutexaminerad sjuksköterska som kanske kan mest det som de just läst sig till.. eller en på 49 år (som jag skulle vara som färdig ambulanssjuksköterska) som har arbets- och livserfarenhet som genom åren kompetensutvecklat sig i sitt område? De äldre är ju på väg bort och in i pensionen.. och kvar blir alla unga.. som genom åren kommer att bli fullt kompetenta..

Så... vad jag ser framför mig är fortsatt arbetslöshet.. ja, på så sätt att jag kommer att fortsätta på timanställning. Man anställer inga undersköterskor på heltid. Jo.. kanske om Du som underksköterska är villig att ha en viss % tjänst på ett ställe och resten av tjänsten i pooltjänst vilket innebär att Du aldrig vet från ena passet till det andra vart Du skall vara. Vilken kvalité blir DET på vården??

Svensk sjukvård missar mycket kompetens på att jag inte kan utbilda mig vidare. Tyvärr. Och inte nog med det.. massvis av kompetens kommer att "gå till spillo" för detta gäller ju inte bara mig..

Kanske måste jag gifta mig ändå?? Finns det några frivilliga kandidater??  Ni gör det ju för en god sak.. Ändamålen helgar medlen.. heter det inte så?

Min yngste son skulle låna en av mina gamla mobiltelefoner då hans egen behöver byta batteri. Han sätter i sitt sim-kort och matar in klockslag. Av någon anledning skall han kolla sina befintliga sms och så säger han: "Mamma, det är nog inte bara mina sms här" så räcker han över telefonen till mig. Jag har visst några sparade på telefonenens minne.

Jag bläddrar igenom de sms som är mina och raderar de som inget är att ha. Men så kommer ett sms, en nyårshälsning 060101 kl 01.14 med texten: "Ljuset kommer från söder.. I nattens kalla sken skriver jag dessa rader till dig: mjuka tankar sanna tankar som landar i samma ord. Ja, jag saknar dig min kära syster ... Dina ord och tankar. Du förblir väldigt levande inom mig och stärker min ande. Många varma kramar!"  Ögonen fylls med tårar... tårar av glädje och lycka över att han finns i mitt liv.. tårar av kärlek till honom... av längtan och saknad..

Dessa ord kommer från min högt älskade broder.. den broder jag håller som mest kär.. min ende broder. Många är de sms som stundom blixtrar mellan oss.. meddelanden, fyllda av kärleksord av enklaste slag, men inte mindre värda för det.. och alla har jag sparade. Vi ses allt för sällan.. men vi finns alltid nära.. mycket nära varandra ändå.. Han följer mig varje dag, timme och minut.. varje sekund av mitt livs andetag är han med och fyller mig med liv och hopp. Han är den siste jag sänder en godnatt-hälsning innan jag somnar och den förste jag hälsar God morgon när jag vaknar. Att få ha en broder som honom är få förunnat.. Han finns där utan att tas för given.. Jag behöver aldrig tvivla på hans kärlek och lojalitet.. och aldrig behöver han tvivla på min kärlek och trohet.. Utan honom kan jag inte andas.. han är så stor för mig.. så sann..

Tack, min älskade broder, för att Du finns. Jag älskar Dig mer än Du någonsin kan ana. Varma kramar och en kyss på pannan// Söstra Di


"Hjärtat har sina skäl som förståndet aldrig kan fatta"

Det är ett ord jag inte gillar.. "Du, som är så överkvalificerad, varför utbildar Du Dig inte högre?" Som sjukvårdsbiträde under många år, har jag fått höra att jag är överkvalificerad för mitt jobb. Nu när jag betar av det ena MVG-betyget efter det andra får jag åter höra det.. "Du borde plugga vidare. Du är alldeles för överkvalificerad för att vara bara undersköterska".

Först och främst: vad då "BARA" undersköterska?? Dessa människor som säger på detta vis, har tydligen inte kunskap om att det är sjukvårdsbiträden och undersköterskor som driver vården närmast patienterna/de boende. Sjuksköterskan idag har ca 80% administrativt arbete och för övrigt delar hon/han mediciner och tar prover etc. Läkarens uppgift är att diagnostisera och rekommendera, operera. Att det är sjukvårdsbiträden och undersköterskor som är viktigast, visas också genom att vi inte får strejka för högre lön eller ändrade arbetsvillkor. Hade vi fått det, skulle vården stanna upp.

Visst funderar jag på att läsa vidare och det är en barndomsdröm som i så fall genomförs. En av de två stora. Att jag väntat så här länge, innebär att jag bär med mig kunskap som jag skulle saknat som ung kvinna om jag läst vidare till sjuksköterska som 20-åring.  Men om jag skulle stanna kvar som undersköterska, så innebär det inte att jag på något sätt skulle "förkasta" eller "slänga bort" mina kvalifikationer. De använder jag mig av dagligen ändå. För mig handlar det inte om att klättra på någon samhällsstege, bli ansedd eller göra karriär. Nej.. långt därifrån. Det handlar om att trivas med mitt arbete, tycka om det jag uträttar och känna mig nöjd med det. Om det finns boende och patienter som inte anser mig tillräckligt värdig för att jag är "bara undersköterska", ja, då är det inte mitt problem. Jag vet att mitt arbete utför jag på bästa tänkbara sätt och mina arbetskamrater och de boende tycker om mig och trivs med mig. Även de patienter jag mötte på min praktik uppskattade mig och frågade efter mig. Sådant är bra mycket viktigare än att vara överkvalificerad och känna press om att läsa mer och "högre". Undertecknad är ingen teoretiker och tror inte heller att all kunskap går att få genom skolböckerna. (som älskade broder mi sa mig, så är det inte genom att plugga hårt man får MVG utan genom den kunskap man redan har) Vore det möjligt skulle jag praktisera mig fram till sjuksköterskeexamen för det är ju ändå ute på arbetsplatsen jag skall kunna utföra det jag lär mig.

En gång i tidernas begynnelse började jag tjäna mina pengar som reklamutdelare och städerska. I 30 år har jag slitit för mitt uppehälle från det som kallas i allmän mun, "samhällets botten". Saken är att utan städerskorna/Städarna, skulle det se för j*vligt ut på våra arbetsplatser. Reklamutdelningen kan man ju vara utan men det var ett sätt att försörja mig. Jag tror det är viktigt för helhetens skull att vi alla tar jobb som städare etc, de jobb som inte är så populära, för att lära oss från grunden. Det gör att vi också kan uppskatta yrkeskategorier och utförda arbeten som annars ingen ser eller bryr sig om, tar för givet.

Att höra om min "överkvalificering" kommer jag förmodligen att fortsätta göra.. Huvudsaken är att jag trivs med det jag gör och gör det bra.... oavsett vart mina kunskaper finns på "stegen".

.. att det ger sig till slut men resan dit kan vara nog så svår. Livet är en ständig berg- och dalresa där vi måste parera och gira, ta ut svängarna samt snäva i kurvorna för att inte köra av livets väg helt. För inte så längesedan sa jag, när det talades om livet att  ".. dessa underbara motgångar vill jag ändå inte vara utan". För på något sätt kändes motgångarna som underbara just då, eftersom det är de som driver mig framåt i livet.. som får mig att växa som människa.. men också påminner mig om vart ifrån jag kommer och på så vis också kan hållas ödmjuk inför det goda i livet.

Just nu är jag verkligen inte glad över dem.. men det är väl så det skall vara.. Vi kan inte alltid se motgångarna som något positivt. Jag vet att det just nu handlar om att hålla näsan över vattenytan.. inte sparka för mycket med benen för då finns risken att drunkna av trötthet. Som jag sa i en tidigare blogg, har jag stängt av och det har jag gjort för att inte dö. När man är så pressad som jag är för tillfället, är en avstängning enda möjligheten till överlevnad.. och till detta kommer sömnlöshet trots trötthet som skulle få vem som helst att sova en vecka utan problem. Hjärnan går på högvarv, den tenta som jag nyss fått svar på blev "bara" ett V.G för att jag kortslutit och skrev rätt TANKE men fick inte ner det helt komplett.. Det gör mig besviken.. mest på mig själv.. men varför, egentligen? Jag kan inte göra mer än jag klarar av just nu med hjälp av konstgjord andning.

Det är mycket nu.. och inte blev det bättre att min försäkringsersättning kommer att sänkas nu samtidigt som hyran gick upp. Hur tror herr minister att man skall klara sig? Vore det inte vettigare att ge oss som inget har, lite mer att leva för än att ge de som redan har, mer? Orkar jag slutföra skolan? Kan jag plugga vidare sedan.. från våren -08? Får jag jobb? Går det bra för barnen? Tusen och åter tusen frågor som just nu inte ges svar..

Jag väntar på kraschen.. den in i väggen.. Det är ett under att den inte skett än.. men den kommer.. den kommer.. överlever jag då? Kroppen och sinnet behöver sin sömn för att orka krascha.. men hur sover man när hjärnan inte varvar ner, även om jag inte medvetet funderar på allt..

... och det är om nätterna, när tystnaden lägrat sig över hus och hem som det blir så tydligt..Då är det skönt att veta att hjärtat slår ett extra slag vid anblicken av hans namn.. ett sms från honom.. hans röst i telefonen när han ringer... eller bara tanken på hans varma, kärleksfulla blick.. En kram från sönerna.. ett klingande skratt av lycka från de barn jag burit och fött fram.. en klapp på axeln från barnen... eller ett kärleksfullt "gnäll" om att det är "fel" mat på bordet som ändå äts upp under skoj och samtal. En tanke på Söstra mi, Brodern och systern.. dessa som betyder så oersättligt mycket för mig.. som finns där.. som fyller mig med omtanke och kärlek.. Det är skönt att ha dessa att luta sig emot när nätterna är som tyngst.. Med kärlek.. att älska och att vara älskad, kommer vi långt.. längre än vi kommer om vi vore utan detta. Glöm inte att visa och tala om att Du älskar.. ta inte kärleken för given.. oavsett om det handlar om vänskapskärlek, man-kvinnakärlek..man-man/kvinna-kvinna-kärlek.. förälder-barnkärlek..eller vilken kärlek det än är.. för en dag är det för sent..

Nu skall jag se om John Blund är på intågande igen..

.... finns det gott om, överallt. Vackra män, fina män.. män som är mindre goda och män som man helst inte vill se fria. Men eftersom jag har ett hjärta som redan är djupt förbundet till en enda man, så har jag inte tänkt på att ens upptäcka att männen ser mig och finner mig intressant.

En kvinna sa till mig för några månader sedan att "det finns många män där ute som ser Dig och attraheras av Dig. Män som är intresserade av Dig som kvinna.. men som håller sig i bakgrunden men som skulle kunna tänka sig att inleda seriösa förhållanden med Dig i ett parförhållande". Självklart kände jag mig smickrad och log varmt när vi skildes åt. "Jaja" tänkte jag och visst var nyfikenheten väckt. Men å andra sidan, varför skulle jag bry mig? Det finns bara en för mig och räcker så bra så.

Men säg den kvinna, eller man, som ändå inte är nyfiken.. Fåfänga är vi väl alla lite till mans och kvinns. Undertecknad började öppna sinnet lite för att se dessa mäns intresse. Om inte annat, så känns det bra för självkänslan. Det öppnades en helt ny värld! Jag fann även en kvinna som fann mig intressant, men hon skulle aldrig gå steget längre. Det är visserligen inte första gången en kvinna visat mig intresse och det är väl ändå en fin komplimang, tycker jag. Lite chockad fann jag  män som intresserar sig för mig, mer än som kamrat, bland fler än jag trodde, bland män jag aldrig trott skulle se mig som annat än just kamrat och vän. Män ur flera åldersgrupper..

Skulle jag nu kunna tänka mig att sprätta runt bland dessa män för att visa den som har nyckeln till mitt hjärta att han minsann är utbytbar? Kommer jag att låta mig förföras för att hamna på gränsen till otro mot mig själv och mitt hjärta? Behöver jag den uppmärksamheten? Är det värt att testa gränserna?

Mitt svar är enkelt: NEJ. Hur skulle jag det? Det är så främmande i min värld att se åt en annan och leka med tanken att pocka på uppmärksamheten från en man som inte har mitt intresse på annat plan än som kamrat och vän. Gräset är sällan saftigare på andras ängar och skulle inte göra mig lycklig.  Att vara  otrogen, kan man vara på många sätt.. känslomässigt, fysiskt, mentalt.. verbalt.. Att vara otrogen mot de man älskar, är något av det vidrigaste man kan vara.. men att vara det mot sig själv är den största otroheten. När man är det mot sig själv är man också otrogen sina närmaste.  Jag kommer att fortsätta njuta av vetskapen att andra ser mig också.. att jag faktiskt är en kvinna som syns, berör och blir berörd. Men att  vara mitt hjärtats kär, eller mig själv, otrogen kommer jag inte att vara. Han är dessutom storhjärtat nog att inte neka mig denna uppmärksamhet..för han vet att han är ensam om att ha nyckeln till mitt hjärta. Han behöver aldrig tvivla på min kärlek och den tryggheten gör att han aldrig behöver känna oro. Å andra sidan känner jag samma trygghet med honom. Visst är det underbart!