Det lönar sig att strida lite
Som jag skrev i går så anvisas jag arbete som kommer att var förödande för både brukare och mig: Jobb inom en kategori som jag inte har intresse av: Personlig assistent. Jag anser att varje patient och varje brukare äger rätten att få personal med INTRESSE och KOMPETENS för just dem och deras behov. Okej, jag har kompetens när det gäller just dessa personers handikapp (jag fick tag på en ansvarig igår per telefon och det handlar om handikapp jag har på äldreboendet) men jag har inget intresse att vara personlig assistent. Mitt tålamod räcker inte (det behövs i mitt privatliv) Hade jag velat vara personlig assistent hade jag valt att vara dagmamma. I de jobb som annonseras/anvisades ingår verksamhet med brukare både i och utanför hemmet, städa deras hem. Jag vill inte under några som helst omständigheter komma mina patienter/brukare så nära att jag ingår i deras privatliv i form umgängeskrets, hobbies med mera. Hade jag velat bli städerska hade jag jobbat på ett städföretag. Är det då rätt att jag skall tvingas söka jobb och kanske få det, jag kommer att må skit och brukaren kommer att må ännu mer skit för att jag inte är intresserad av att tillhandahålla den omvårdnad i deras hem och privatliv som krävs? Nej, det är helt fel. Det måste handla om att vi vågar ställa krav på de tjänster vi har att erbjuda.. brukarna har all rätt att få RÄTT personal.
När Du kommer till en flygplats och skall flyga, vill Du med all säkerhet att det är en kompetens och intresserad pilot bakom spakarna och inte en flyggrädd kontorist som bara vill sköta sina papper och är helt ointresserad av att flyga plan. Eller, det är lika illa att komma på ett plan där piloten är så less på sitt jobb att han eller hon skiter i om Du kommer fram eller kraschar.
Nå, hur som haver så skiter politikerna och folket på AF hur det ser ut i vården (tills de själva råkar ut för att en vårdpersonal är dittvingad på jobb och visar högst ointresse för den sjuke) men jag fick ändå ett mail från nuvarande handläggare i mitt ärende att man återkallar anvisningen för min del. *Tack, det var ju strort* men med fortsättningen att jag och "några till" skall bli kallade till AF för ett info.möte där vi skall få veta vad som anses som lämpligt arbete. Att jag inte skrattade mig fördärvad.
Ja, hur tror nissarna på AF att de, utan att sett mig i arbetslivet, kan tala om för mig vad som är lämpligt för mig och inte? Hur vet de vart jag "passar bäst" och vad som är lämpligt för mig och patienterna/brukarna? Nåja, de får gärna tro sig vara gudar som ser och hör allt. Mitt svar blev i alla fall att jag vet vad som är lämpligt arbete för mig och patienterna. Jag är arbetssökande, inte lat skattebetalare som inte vill arbeta. Handläggaren har sagt till mig att arbete går före möte på AF så jag avslutade mitt svar med att jag kommer på träffen bara det inte inkräktar på arbete och citerade hans egna ord om jobb före möte.
Jag blev ärligt talat förvånad över att AF backade i anvisningarna. Nu vet jag att man på Projekt Framtiden (som lyder under AF) läser mina bloggar regelbundet och det kan ju vara så att man läst igår och vidarebefodrat mitt lilla klagomål. Jag avslöjade ju också att man på AF i Kalmar beslutat att gå emot Littorin och INTE ta personlig hänsyn i bl.a tvånget att flytta för att få jobb redan från första arbetslösa dagen. Man fortsätter att använda sig av diktaturstuket rakt av. Ja, de måste ju först och främst se till att ha egna ryggen fri, som han sa till mig på AF. AF har blivit en instans som inte hjälper längre utan stjälper och klappar händerna. (Å andra sidan, vem eller vilka har AF någonsin hjälpt?) Det är väl där man jobbar när man inte har något att säga till om hemma, så tar man ut det på arbetssökande som redan ligger ner.
Fortsättning följer....
När Du kommer till en flygplats och skall flyga, vill Du med all säkerhet att det är en kompetens och intresserad pilot bakom spakarna och inte en flyggrädd kontorist som bara vill sköta sina papper och är helt ointresserad av att flyga plan. Eller, det är lika illa att komma på ett plan där piloten är så less på sitt jobb att han eller hon skiter i om Du kommer fram eller kraschar.
Nå, hur som haver så skiter politikerna och folket på AF hur det ser ut i vården (tills de själva råkar ut för att en vårdpersonal är dittvingad på jobb och visar högst ointresse för den sjuke) men jag fick ändå ett mail från nuvarande handläggare i mitt ärende att man återkallar anvisningen för min del. *Tack, det var ju strort* men med fortsättningen att jag och "några till" skall bli kallade till AF för ett info.möte där vi skall få veta vad som anses som lämpligt arbete. Att jag inte skrattade mig fördärvad.
Ja, hur tror nissarna på AF att de, utan att sett mig i arbetslivet, kan tala om för mig vad som är lämpligt för mig och inte? Hur vet de vart jag "passar bäst" och vad som är lämpligt för mig och patienterna/brukarna? Nåja, de får gärna tro sig vara gudar som ser och hör allt. Mitt svar blev i alla fall att jag vet vad som är lämpligt arbete för mig och patienterna. Jag är arbetssökande, inte lat skattebetalare som inte vill arbeta. Handläggaren har sagt till mig att arbete går före möte på AF så jag avslutade mitt svar med att jag kommer på träffen bara det inte inkräktar på arbete och citerade hans egna ord om jobb före möte.
Jag blev ärligt talat förvånad över att AF backade i anvisningarna. Nu vet jag att man på Projekt Framtiden (som lyder under AF) läser mina bloggar regelbundet och det kan ju vara så att man läst igår och vidarebefodrat mitt lilla klagomål. Jag avslöjade ju också att man på AF i Kalmar beslutat att gå emot Littorin och INTE ta personlig hänsyn i bl.a tvånget att flytta för att få jobb redan från första arbetslösa dagen. Man fortsätter att använda sig av diktaturstuket rakt av. Ja, de måste ju först och främst se till att ha egna ryggen fri, som han sa till mig på AF. AF har blivit en instans som inte hjälper längre utan stjälper och klappar händerna. (Å andra sidan, vem eller vilka har AF någonsin hjälpt?) Det är väl där man jobbar när man inte har något att säga till om hemma, så tar man ut det på arbetssökande som redan ligger ner.
Fortsättning följer....
Kompetent personal?
Alla vill vi möte kompetent personal som vet vad de gör och vad saken handlar om. Det är något som regeringarna genom åren förbiser samtidigt som de lovar att vi skall utbildas inom diverse yrken.
Jag har själv just fått på papper att jag kan det jag alltid jobbat med och min inriktning är sjukvård och inget annat. Äldrevården har jag med mig sedan -79 då jag började min "karriär" som badbiträde. Akutsjukvård har jag med mig i ryggsäcken och även den senaste uppdateringen via mina praktikplatser.
Jag var på AF i måndags och vips börjar anvisningar om jobb drälla in. Ja, man tror ju på något sätt att vi arbetslösa inte har kompetens att söka jobb själva. Man idiotförklarar oss i vanlig ordning. Det som kommer till mig är att söka jobb jag INTE har 1) kompetens för 2) inget intresse för samt 3) ingen kunskap. Hur skulle det se ut om jag söker och får jobb som jag inte vill ha och inte kan ge kompetent vård till? Det handlar om personliga assistenter 16-20 stycken!! Varför behövs det så många? Jo, folk som redan är där, orkar inte och har inte intresse eller kompetens. Då söker man massor med nytt folk.
Är det rätt att dessa inom LSS verkligen skall behöva nöja sig med folk utan intresse för dem, personliga assistenter utan kompetens och kunskap? Vi ställer ju stora krav på att läkare är utbildade och vet vad de talar om (fast man undrar ju ibland om vissa fått legitimationen i julklapp) Vi kräver att sjuksköterskor vet att hantera sina mediciner på rätt sätt och att undersköterskor vet att ta prover och kunna lägga om sår med mera. Varför skall funktionshindrade få nöja sig med mindre?
Regeringen och AF kräver att jag söker dessa jobb som jag inte vill ha. Jag har ju jobb inom mina områden och jag fick samtal från ännu en klinik idag om jobb på tim. tills vidare. 3 kliniker har jag att gå till och ändå kräver diktatorerna att jag söker jobb som kommer att göra mig sjuk men framför allt brukare inom LSS kommer att möta en personal som inte vill vara där. Hur rätt är det?
Jag för just nu en diskussion med AF om det är nödvändigt att jag söker denna typ av jobb inom LSS med tanke på att jag faktiskt har barn med funktionshinder i privatlivet. Tidigare handläggare, den "rare" diktatorn, ansåg att det kunde bli för mycket men den nye dito anser nog inte att det skall tas hänsyn. Sök och håll käft, ungefär.
Finns det någon politiker som anser att det är rätt att vi skall behöva sänka kraven på de som jobbar inom LSS när ni samtidigt lovar att vi skall utbildas och ha kompetens? Är det rätt att kräva att vi som inte har kompetens eller som i mitt fall, saknar ett gediget intresse att arbeta med personer med funktionshinder, verkligen skall behöva söka sådana jobb? Är det rätt emot brukaren?
Alla politiker som svarar: "Ja, det är rätt att sänka kraven för brukare inom LSS".. jag hoppas verkligen inte ni gnäller när/om ni möter människor med kompetensbrist eller ointresse för sitt arbete.. Det kan vara en expedit i mataffären, på sjukhuset.. eller på bussen eller cykelverkstaden eller vart som helst.. Det är ju ni som vill ha denna felaktiga fördelning på folk. Jobba hellre för att rätt person skall vara på rätt plats så blir det bättre för alla.
AF i Kalmar har beslutat att inte ta personlig hänsyn vilket det gäller att tvingas flytta/söka jobb i hela landet från första arbetslösa dagen (helt emot vad Littorn sagt) samt när det gäller att tvinga oss att söka jobb vi inte har kompetens och intresse för.
Jag har själv just fått på papper att jag kan det jag alltid jobbat med och min inriktning är sjukvård och inget annat. Äldrevården har jag med mig sedan -79 då jag började min "karriär" som badbiträde. Akutsjukvård har jag med mig i ryggsäcken och även den senaste uppdateringen via mina praktikplatser.
Jag var på AF i måndags och vips börjar anvisningar om jobb drälla in. Ja, man tror ju på något sätt att vi arbetslösa inte har kompetens att söka jobb själva. Man idiotförklarar oss i vanlig ordning. Det som kommer till mig är att söka jobb jag INTE har 1) kompetens för 2) inget intresse för samt 3) ingen kunskap. Hur skulle det se ut om jag söker och får jobb som jag inte vill ha och inte kan ge kompetent vård till? Det handlar om personliga assistenter 16-20 stycken!! Varför behövs det så många? Jo, folk som redan är där, orkar inte och har inte intresse eller kompetens. Då söker man massor med nytt folk.
Är det rätt att dessa inom LSS verkligen skall behöva nöja sig med folk utan intresse för dem, personliga assistenter utan kompetens och kunskap? Vi ställer ju stora krav på att läkare är utbildade och vet vad de talar om (fast man undrar ju ibland om vissa fått legitimationen i julklapp) Vi kräver att sjuksköterskor vet att hantera sina mediciner på rätt sätt och att undersköterskor vet att ta prover och kunna lägga om sår med mera. Varför skall funktionshindrade få nöja sig med mindre?
Regeringen och AF kräver att jag söker dessa jobb som jag inte vill ha. Jag har ju jobb inom mina områden och jag fick samtal från ännu en klinik idag om jobb på tim. tills vidare. 3 kliniker har jag att gå till och ändå kräver diktatorerna att jag söker jobb som kommer att göra mig sjuk men framför allt brukare inom LSS kommer att möta en personal som inte vill vara där. Hur rätt är det?
Jag för just nu en diskussion med AF om det är nödvändigt att jag söker denna typ av jobb inom LSS med tanke på att jag faktiskt har barn med funktionshinder i privatlivet. Tidigare handläggare, den "rare" diktatorn, ansåg att det kunde bli för mycket men den nye dito anser nog inte att det skall tas hänsyn. Sök och håll käft, ungefär.
Finns det någon politiker som anser att det är rätt att vi skall behöva sänka kraven på de som jobbar inom LSS när ni samtidigt lovar att vi skall utbildas och ha kompetens? Är det rätt att kräva att vi som inte har kompetens eller som i mitt fall, saknar ett gediget intresse att arbeta med personer med funktionshinder, verkligen skall behöva söka sådana jobb? Är det rätt emot brukaren?
Alla politiker som svarar: "Ja, det är rätt att sänka kraven för brukare inom LSS".. jag hoppas verkligen inte ni gnäller när/om ni möter människor med kompetensbrist eller ointresse för sitt arbete.. Det kan vara en expedit i mataffären, på sjukhuset.. eller på bussen eller cykelverkstaden eller vart som helst.. Det är ju ni som vill ha denna felaktiga fördelning på folk. Jobba hellre för att rätt person skall vara på rätt plats så blir det bättre för alla.
AF i Kalmar har beslutat att inte ta personlig hänsyn vilket det gäller att tvingas flytta/söka jobb i hela landet från första arbetslösa dagen (helt emot vad Littorn sagt) samt när det gäller att tvinga oss att söka jobb vi inte har kompetens och intresse för.
Noll koll på kunderna
Vi är många som fått s.k NORDEA-mail där vi uppmanas att logga in på våra konton via mailen. Alla som har lite innanför pannbenet vet ju att man inte lämnar ut sina uppgifter i ett mail. Att då kalla sig lurad, tycker jag är höjden av fräckhet. Man har helt enkelt tillåtit sig att BLI lurad.
Nåja, jag fick mail från NORDEA i vintras på ett mailkonto som används endast som skräpmail. Dessutom är jag inte ens kund hos den banken. De som ligger bakom dessa mail, där de falskeligen påstår sig vara från "min" bank, har med andra ord ingen koll på vilka som verkligen ÄR kunder.
Nåja, det löste jag snabbt genom att radera mailet. Nu kommer det fler mail med samma uppmaning att logga in med sina faktiska uppgifter, men med texten att man skall vara vaksam med tanke på att många av bankens kunder har blivit lurade (låtit sig luras).
Jag läste nu att Föreningssparbanken (SWEDBANK) är nästa bank man skall försöka sig på. Det skall bli spännande att se om jag får mail även nu och till samma skräpadress. Jag gör som förut: Raderar mailen. Gör så Du också. Eller logga in om Du vill bli blåst på kontots innehåll.
Nåja, jag fick mail från NORDEA i vintras på ett mailkonto som används endast som skräpmail. Dessutom är jag inte ens kund hos den banken. De som ligger bakom dessa mail, där de falskeligen påstår sig vara från "min" bank, har med andra ord ingen koll på vilka som verkligen ÄR kunder.
Nåja, det löste jag snabbt genom att radera mailet. Nu kommer det fler mail med samma uppmaning att logga in med sina faktiska uppgifter, men med texten att man skall vara vaksam med tanke på att många av bankens kunder har blivit lurade (låtit sig luras).
Jag läste nu att Föreningssparbanken (SWEDBANK) är nästa bank man skall försöka sig på. Det skall bli spännande att se om jag får mail även nu och till samma skräpadress. Jag gör som förut: Raderar mailen. Gör så Du också. Eller logga in om Du vill bli blåst på kontots innehåll.
Snacket går
När jag var på sjukhuset och gjorde min praktik, snackades det högt och skränigt om de stora löneskillnaderna mellan kommun och landsting. Orsaken skulle vara att kommunen inte får personal om det inte finns en avsevärt högre lön där.. Men min erfarenhet är att det är väldigt många som inte vill jobba på ett sjukhus oavsett lön. Man känner sig otillräckliga och "det är inte min grej" hörde jag på skolan.
Kollegor på landstinget pratade om grundlöneskillnader på 2-4 tusen kronor och jag valde att lyssna och inte lägga mig i. Varför säga något om sådant jag inte kände till? Det räckte ju att dessa kollegor snackade mer än kunskapen räckte till.
Idag ringde jag till lönekontoren på både landsting och kommun. Den "stora" löneskillnaden är på 200:- . Nåja, det är väl en förlust man kan ta. För min del blir det ju även ett utlägg för transport till sjukhuset vilket jag inte har idag, till äldreboendet. Dit tar det 5 minuter att gå. Skoslitage, då *s*
Visserligen anser jag ju att landstinget skall ha högre lön än kommunen då det fattas snabba beslut som kan handla om liv och död, där är ruschen större, händer mer som kan skapa oreda.. medan vi på kommunen tar hand om brukarna i det dagliga, vilket är ett mycket givande och viktigt arbete. Jag kommer att fortsätta pendla mellan kommun och landsting när det gäller arbete tills jag får en tjänst på önskad klinik. Det kan röra sig om ett längre vikariat om det inte finns någon som säger upp sig/går i pension.
Jag vet i alla fall vad mitt specialområde kommer att vara.
Kollegor på landstinget pratade om grundlöneskillnader på 2-4 tusen kronor och jag valde att lyssna och inte lägga mig i. Varför säga något om sådant jag inte kände till? Det räckte ju att dessa kollegor snackade mer än kunskapen räckte till.
Idag ringde jag till lönekontoren på både landsting och kommun. Den "stora" löneskillnaden är på 200:- . Nåja, det är väl en förlust man kan ta. För min del blir det ju även ett utlägg för transport till sjukhuset vilket jag inte har idag, till äldreboendet. Dit tar det 5 minuter att gå. Skoslitage, då *s*
Visserligen anser jag ju att landstinget skall ha högre lön än kommunen då det fattas snabba beslut som kan handla om liv och död, där är ruschen större, händer mer som kan skapa oreda.. medan vi på kommunen tar hand om brukarna i det dagliga, vilket är ett mycket givande och viktigt arbete. Jag kommer att fortsätta pendla mellan kommun och landsting när det gäller arbete tills jag får en tjänst på önskad klinik. Det kan röra sig om ett längre vikariat om det inte finns någon som säger upp sig/går i pension.
Jag vet i alla fall vad mitt specialområde kommer att vara.
Så här blev examensdagen
Det hela började med att jag hade ett par ärenden på stan och sedan träffade jag de av mina klasskamrater som varit min arbetsgrupp. Det var ju ändå med lite vemod som vi nu skulle avverka sista skoldagen. Festen skulle till att ta fart kl 13 på cafét fär vi samlats.
12.30 började folk droppa in och personalen hade fullt upp att förbereda med välkomstdrinkar och mat. Allt flöt på och tiderna hölls. Maten var utsökt och kaffe/te med kladdkaka kunde man bara blunda och njuta av. Under kaffet delade den andre festarrangören och jag ut presenter till lärare och rektorer: Var sin flaska rött. Mycket uppskattat. Sedan var det ett litet liveuppträdande av samma arrangör, caféägaren och en elev. Sång och musik. Däremellan blåste min arrangörkollega eld. Det är hon duktig på. Självklart blev det ute på skolgården. Stackarn, hon var så nervös redan på morgonen för att hon skulle framträda men hon var kanon både med elden och på trummorna.
Betygen delades ut och jag är ju mer än nöjd. Utan att ha öppnat böckerna nämnvärt, utan att ha läst något vidare i böckerna.. så lyckades jag ändå fixa toppbetyg. Men det är ju som min älskade brorsa säger: Det är inte genom att plugga hårt man får höga betyg, det är på den kunskap man faktiskt har. Kunskap det har jag. Det vet jag och nu har jag också bevisat det för mig själv genom att vara närvarande i skolan detta året och gjort mina tentor. Av 11 kurser har jag 8 MVG och 3 VG. Stolt?? Självklart är jag stolt över denna bedrift. Mitt självförtroende har stigit många grader upp.
Väl hemma så fick jag blommor av mina barn samt från äldste sonens svärföräldrar. Älskade Söstra mi kom med vackra tulpaner och Broder mi kom med en underbart vacker lilja.
(Igår kom blombud från mina föräldrar) Medan jag höll på att förbereda maten berättades det historier och fräckisar på löpande band. Stämningen var på topp. Vi åt och smuttade på vin, läsk och kaffe för de som ville ha.
När maten var avklarad började Söstra och Brodra mi att pyssla i hallen.. Det visade sig att de hade paket till mig! Men det var ju Söstra mi som fyllde år och hon hade ju fått paket av mig. Nåja.. det var ju min dag också så det var bara att nyfiket öppna paket nr 1. Ja, de tänker då verkligen på att jag skall vara utrustad till tänderna när jag måste bege mig av ut på hembesök eller när jag är på akuten. Min lilla akutväska är bedårande! Jag skrattade så tårarna rann i säkert 20 minuter!! Det var så befriande!
Visst är den fantastisk!! Det är så härligt med humor. Måtte jag aldrig bli vuxen! Inte nog med detta.. jag fick ett paket till!! En sådan som jag länge titta på: 
Jag är älskare av levande ljus och kan inte få nog av dem. Denna vackra tingest skall få en fin placering där den kommer till sin rätt.
Tack alla ni närmaste som verkligen trott på mig, stöttat mig. Många är det via nätet som hejat på mig men det finns de som närmare betytt än mer. Tack, älskade brorsan för Ditt stöd, Din stolthet över mig.. Ditt telefonsamtal i fredags. Vi ses om några veckor. Tack lillasystar, min älskade prinsessa.. Vi ses också om några veckor!! Tack Söstra och Brodra mi som hejat på mig, trott på mig.. Tack mina älskade barn som varit så stolta över att jag läst och "äntligen skaffat ett jobb" (fast jag alltid haft jobb och där mitt viktigaste har varit att vara er mamma, vara hemma hos er i många år och att alltid finnas för er) Tack, ni sju viktigaste i mitt liv för att ni stått ut med mig och kämpat tillsammans med mig.
I morgon skriver jag nya anställningshandlingar med högre lön.
12.30 började folk droppa in och personalen hade fullt upp att förbereda med välkomstdrinkar och mat. Allt flöt på och tiderna hölls. Maten var utsökt och kaffe/te med kladdkaka kunde man bara blunda och njuta av. Under kaffet delade den andre festarrangören och jag ut presenter till lärare och rektorer: Var sin flaska rött. Mycket uppskattat. Sedan var det ett litet liveuppträdande av samma arrangör, caféägaren och en elev. Sång och musik. Däremellan blåste min arrangörkollega eld. Det är hon duktig på. Självklart blev det ute på skolgården. Stackarn, hon var så nervös redan på morgonen för att hon skulle framträda men hon var kanon både med elden och på trummorna.
Betygen delades ut och jag är ju mer än nöjd. Utan att ha öppnat böckerna nämnvärt, utan att ha läst något vidare i böckerna.. så lyckades jag ändå fixa toppbetyg. Men det är ju som min älskade brorsa säger: Det är inte genom att plugga hårt man får höga betyg, det är på den kunskap man faktiskt har. Kunskap det har jag. Det vet jag och nu har jag också bevisat det för mig själv genom att vara närvarande i skolan detta året och gjort mina tentor. Av 11 kurser har jag 8 MVG och 3 VG. Stolt?? Självklart är jag stolt över denna bedrift. Mitt självförtroende har stigit många grader upp.
Väl hemma så fick jag blommor av mina barn samt från äldste sonens svärföräldrar. Älskade Söstra mi kom med vackra tulpaner och Broder mi kom med en underbart vacker lilja.
(Igår kom blombud från mina föräldrar) Medan jag höll på att förbereda maten berättades det historier och fräckisar på löpande band. Stämningen var på topp. Vi åt och smuttade på vin, läsk och kaffe för de som ville ha.När maten var avklarad började Söstra och Brodra mi att pyssla i hallen.. Det visade sig att de hade paket till mig! Men det var ju Söstra mi som fyllde år och hon hade ju fått paket av mig. Nåja.. det var ju min dag också så det var bara att nyfiket öppna paket nr 1. Ja, de tänker då verkligen på att jag skall vara utrustad till tänderna när jag måste bege mig av ut på hembesök eller när jag är på akuten. Min lilla akutväska är bedårande! Jag skrattade så tårarna rann i säkert 20 minuter!! Det var så befriande!
Visst är den fantastisk!! Det är så härligt med humor. Måtte jag aldrig bli vuxen! Inte nog med detta.. jag fick ett paket till!! En sådan som jag länge titta på: Jag är älskare av levande ljus och kan inte få nog av dem. Denna vackra tingest skall få en fin placering där den kommer till sin rätt. Tack alla ni närmaste som verkligen trott på mig, stöttat mig. Många är det via nätet som hejat på mig men det finns de som närmare betytt än mer. Tack, älskade brorsan för Ditt stöd, Din stolthet över mig.. Ditt telefonsamtal i fredags. Vi ses om några veckor. Tack lillasystar, min älskade prinsessa.. Vi ses också om några veckor!! Tack Söstra och Brodra mi som hejat på mig, trott på mig.. Tack mina älskade barn som varit så stolta över att jag läst och "äntligen skaffat ett jobb" (fast jag alltid haft jobb och där mitt viktigaste har varit att vara er mamma, vara hemma hos er i många år och att alltid finnas för er) Tack, ni sju viktigaste i mitt liv för att ni stått ut med mig och kämpat tillsammans med mig.
I morgon skriver jag nya anställningshandlingar med högre lön.
ÄNTLIGEN!
Idag slutar skolan för min del och det är mer än underbart och på tiden. Nu kan jag äntligen koncentrera mig på jobb framför skolan!!
Våldtäktsdömda taxiförare
Våldtäktsmän och mördare samt annat löst folk, finns överallt i samhället. Att alls beställa en taxi är för mig otänkbart om jag är ensam. Vem säger att bolaget han kör för, vet vem han är, mannen (jag har aldrig hört talas om att en kvinnlig taxichaufför våldtagit sina kunder) som skall ta hem mig säkert?
Rubrikerna braskar idag om att taxibolag inte får veta vilka av deras chaufförer som är dömda våldtäktsmän. Men jag tycker det finns en lösning. Den kostar lite, men i jämförelse vad det kostar samhället när kvinnor (och män) våldtas så är det en ringa summa: Stansa in på körkortet "Dömd för våldtäkt" eller "Dömd för mord" samt att detta skall stå i körkortsregistret då taxibolag eller andra bolag där man anställer chaufförer, kan kolla det vid ett samtal. På så sätt får vi minskad risk för våld på arbetet.
Nu finns det säkert de som skriker att så får man inte göra. Det handlar om integritet. Jo, men visst. Men den dagen Du, Din syster, dotter, son, make/maka, annan kvinnlig släkting råkar ut för en våldtäkt eller ett mord där taxichauffören är skyldig, då skulle Du nog vilja att denna typ av människor inte satt bakom ratten. Det måste ju finnas gränser på vart vi drar gränsen.
Vem skriker att eniro.se samt hitta.se skriver ut vilken dag Du fyller år? Än har jag inte sett någon reaktioner på det. Själv upptäckte jag det igår och där går det ju bra att inte hålla på integriteten. Det finns ju faktiskt människor som inte vill exponeras på nätet med födelsedag.
Gör det lättare för oss vanliga att skydda oss från samhällets våldsamma genom att stansa in det på ID-handlingar. Det är vår rätt att vara skyddade från att våldtas och mördas. Det går att göras genom mitt förslag.
Rubrikerna braskar idag om att taxibolag inte får veta vilka av deras chaufförer som är dömda våldtäktsmän. Men jag tycker det finns en lösning. Den kostar lite, men i jämförelse vad det kostar samhället när kvinnor (och män) våldtas så är det en ringa summa: Stansa in på körkortet "Dömd för våldtäkt" eller "Dömd för mord" samt att detta skall stå i körkortsregistret då taxibolag eller andra bolag där man anställer chaufförer, kan kolla det vid ett samtal. På så sätt får vi minskad risk för våld på arbetet.
Nu finns det säkert de som skriker att så får man inte göra. Det handlar om integritet. Jo, men visst. Men den dagen Du, Din syster, dotter, son, make/maka, annan kvinnlig släkting råkar ut för en våldtäkt eller ett mord där taxichauffören är skyldig, då skulle Du nog vilja att denna typ av människor inte satt bakom ratten. Det måste ju finnas gränser på vart vi drar gränsen.
Vem skriker att eniro.se samt hitta.se skriver ut vilken dag Du fyller år? Än har jag inte sett någon reaktioner på det. Själv upptäckte jag det igår och där går det ju bra att inte hålla på integriteten. Det finns ju faktiskt människor som inte vill exponeras på nätet med födelsedag.
Gör det lättare för oss vanliga att skydda oss från samhällets våldsamma genom att stansa in det på ID-handlingar. Det är vår rätt att vara skyddade från att våldtas och mördas. Det går att göras genom mitt förslag.
Äntligen bra sagt!
Jag är ingen älskare av politiker då deras enda mål är att sko sig själva och andra rikeknösar. Att Littorin sparkar och numer också tar på stålhättekängorna när det gäller de som redan har det motigt i samhället; de arbetslösa, så måste jag ju ändå säga att, trots min misstro även till den nytillsatta partiledaren, Sahlin, så är det ändå hon som sagt det bästa sedan valet. Det hon säger finns här!
Littorin har lite att lära av en "dansare".
Littorin har lite att lära av en "dansare".
Diktaturen smyger inte längre
Alla som är eller har varit arbetssökande länge, känner till att man efter 100 arbetslösa dagar, måste söka jobb i hela landet. Detta ställer till det för familjer där ena parten har jobb men inte den andra. Hur skall man lösa det? Svaret jag fick för 2 år sedan var att det tog man inte hänsyn till. 1) Skall den som får jobb i annan del av landet behöva flytta dit ensam och därmed kanske skiljas? Det är inte säkert det är pendlingsavstånd. 2) Måste den andra parten i familjen söka annat jobb på orten som maken/makan får jobb för att inte behöva riskera att skiljas? 3) Varför tänker man inte på barnen som måste byta skola och vad det innebär för dem? Alla barn klarar inte av skolbyte (vid specifika sociala funktionshinder eller andra former av handikapp)
När jag idag läser på www.E24.se så får jag bekräftat att Littorin tänker inte på de som redan är hårt drabbade. Nu skall han se till att det blir värre! Jag har själv barn i skolan, både grund- och gymnasieskolan. Om jag nu inte får jobb här i stan (fast tjänst kommer inte på tal även om jag skulle vilja) kräver han då att jag sliter upp gymnasieungdomarna samt grundskolebarnet för att få jobb på annan ort? Eller ordnar han så att åtminstonde gymnasieungdomarna kan ges möjlighet till inackordering med mat, hyra och fickpengar betalt på statens bekostnad eftersom det är hans förslag att vi måste flytta? Det är trots allt lite lättare att få med sig en grundskoleungdom i en flytt även om det är riskfyllt med tanke på att det är bara ett år kvar innan också han börjar gymnasiet. Betygen kan påverkas radikalt av en flytt på högstadiet.
Inte nog med att vi skall söka jobb i hela landet, med tvånget att flytta kanske till Kiruna, långt från familjen och det sociala livet vi skapat oss vilket i sig kommer att medföra att många fler barn och ungdomar kommer att fara illa, många föräldrar kommer att bli sjuka så kommer förslaget om tvångsmedlemsskap i A-kassan att läggas till nyårsskiftet. Vi skall inte ens få välja själva om vi vill ha en försäkring i arbetslöshet eller inte. Hitlerfasoner, säger jag. Om jag inte vill vara försäkrad, skall väl det få vara min ensak? När kommer nästa tvång? Vad blir det? Tvånget att föda barn?
Jag kan bara säga att jag är inte skyldig till att nuvarande regering sitter och leker gud. Min innerliga önskan är att dessa självutnämnda gudar avsätts snart och någon gång får känna på sin egen diktaturpolitik.. fast för att göra det, måste de ju vara fattiga gräsrötter som sliter och bygger detta samhälle.
Vi arbetslösa lever inte på socialbidrag eller är arbetslösa för nöjes skull. Det är åsikter jag hört från sådana som glömt varifrån de kommer.. som en gång varit i liknande situation. Kanske den eller de var arbetslösa för nöjes skull samtidigt som de fick socialbidrag.. men större delen av oss VILL HA JOBB och försörja oss själva!
När jag idag läser på www.E24.se så får jag bekräftat att Littorin tänker inte på de som redan är hårt drabbade. Nu skall han se till att det blir värre! Jag har själv barn i skolan, både grund- och gymnasieskolan. Om jag nu inte får jobb här i stan (fast tjänst kommer inte på tal även om jag skulle vilja) kräver han då att jag sliter upp gymnasieungdomarna samt grundskolebarnet för att få jobb på annan ort? Eller ordnar han så att åtminstonde gymnasieungdomarna kan ges möjlighet till inackordering med mat, hyra och fickpengar betalt på statens bekostnad eftersom det är hans förslag att vi måste flytta? Det är trots allt lite lättare att få med sig en grundskoleungdom i en flytt även om det är riskfyllt med tanke på att det är bara ett år kvar innan också han börjar gymnasiet. Betygen kan påverkas radikalt av en flytt på högstadiet.
Inte nog med att vi skall söka jobb i hela landet, med tvånget att flytta kanske till Kiruna, långt från familjen och det sociala livet vi skapat oss vilket i sig kommer att medföra att många fler barn och ungdomar kommer att fara illa, många föräldrar kommer att bli sjuka så kommer förslaget om tvångsmedlemsskap i A-kassan att läggas till nyårsskiftet. Vi skall inte ens få välja själva om vi vill ha en försäkring i arbetslöshet eller inte. Hitlerfasoner, säger jag. Om jag inte vill vara försäkrad, skall väl det få vara min ensak? När kommer nästa tvång? Vad blir det? Tvånget att föda barn?
Jag kan bara säga att jag är inte skyldig till att nuvarande regering sitter och leker gud. Min innerliga önskan är att dessa självutnämnda gudar avsätts snart och någon gång får känna på sin egen diktaturpolitik.. fast för att göra det, måste de ju vara fattiga gräsrötter som sliter och bygger detta samhälle.
Vi arbetslösa lever inte på socialbidrag eller är arbetslösa för nöjes skull. Det är åsikter jag hört från sådana som glömt varifrån de kommer.. som en gång varit i liknande situation. Kanske den eller de var arbetslösa för nöjes skull samtidigt som de fick socialbidrag.. men större delen av oss VILL HA JOBB och försörja oss själva!
Divan fick inte uppmärksamhet
Vart jag än har letat i min värld så kan jag inte hitta orsak till att någon skall få se sig som mer värd än någon annan. Divor inom kändisvärlden har alltid funnits och man tar till den ena metoden efter den andra för att få plats, synas och vara den enda som syns.
Vi har en liten näktergal som började sin bana i schlagervärlden med att stå med bibeln i hand och saluföra sig själv. Att flickan hade sångröst var inte att ta miste på och det har hon än idag. Men att presentera sig med bibeln i handen och på så sätt försöka få omgivningen att tro att hon vore mer gudfruktig och mer värd än andra, gjorde att jag ratade henne från början. Genom åren har hon alltid hävdat sin egen felfrihet och jag drar mig till minnes när hon körde på en annan bilist en gång, som i sin tur klev ut och skällde ut kvinnan som kört på honom... då fick han bara svaret (enligt hans egen utsago i media) "Ser Du inte vem jag är?" Skulle kändisskapet göra det mer legalt att köra på folk eller på annat sätt göra fel i trafiken? Vederbörande näktergal har förvisso varit av med körkortet och är kanske den som har flest felparkeringar. Hon ser inte heller skillnad på en trottoar och parkering. Det var väl sista budet för lite sedan.. eller som när hon parkerade mitt i gatan framför en skylt i en korstning.. Bara man är kändis med divalater så får man visst bete sig hur man vill mot andra... Men.. det är väl inte så en god kristen uppför sig?? Skall man som god kristen inte föregå med gott exempel?
Nå, hur som haver så läser jag i tidningen nu på morgonen när jag kom hem från jobbet att divan, som alla antagligen förstår är en viss fröken Häggkvist (eller heter hon Sörgård?) blev osynlig igår på Globen och detta tyckte hon inte om. HUR kan hon vara så fräck att tro att hon skall få ta plats från de som tävlade och vann? Nåja, så tänkte väl bara den som ser sig själv som bättre och mer älskad än andra. "Ola gick rakt förbi mig" beklagar hon sig.. Han hade väl annat att göra än att ta emot någon sångfågel när hela Globen ville hylla The Ark.. dock fortsätter frk Häggkvist med att säga: "Jag visste att det skulle bli så här". Men jösses, om hon nu visste (en guds försyn kanske?) att han skulle nonchalera henne, varför bli upprörd?
Jag gillar Christer Björkmans svar på att Häggkvist ansåg: "Som tidigare vinnare är det självklart tycker jag att få tre minuters utrymme att sjunga sin senaste singel eller ett medley." Björkman säger: "Vi har inte den traditionen att förra årets vinnare får uppträda. Ingen får lansera sin musik i programmet. Vi vill bara att de nya vinnarna ska få ta plats." Detta borde ju en "schlagerdrottning" som Carola veta.
Även jag skulle nonchalera henne om jag såg henne på stan och skulle hon dessutom drista sig till att kasta blommor med jord på mig, så som hon på en i publiken på Skansen för något år sedan, skulle inga ursäker i världen funka. Jag skulle inte ens bemöda mig med att möta henne för en ursäkt.
Nej, jag anser mig inte bättre än henne, men jag tycker hon har ett uppträdande mot sin publik och agerar så nonchalant i trafiken bl.a så hon är inte värd min uppmärksamhet. Jag ville nu bara tala om att det är på tiden att hon får lite motstånd. Hoppas det kan göra henne lite eftertänksam och mer ödmjuk. Hon har dock en son att tänka på.. Hur synd är det inte för den gossen att behöva läsa om sin mors divalater och trafikbrott om och om igen? Vad ger det för signaler?
Att hon sedan har en bra sångröst, det kan ingen ta ifrån henne. Men jag byter kanal när jag hör henne.
Vi har en liten näktergal som började sin bana i schlagervärlden med att stå med bibeln i hand och saluföra sig själv. Att flickan hade sångröst var inte att ta miste på och det har hon än idag. Men att presentera sig med bibeln i handen och på så sätt försöka få omgivningen att tro att hon vore mer gudfruktig och mer värd än andra, gjorde att jag ratade henne från början. Genom åren har hon alltid hävdat sin egen felfrihet och jag drar mig till minnes när hon körde på en annan bilist en gång, som i sin tur klev ut och skällde ut kvinnan som kört på honom... då fick han bara svaret (enligt hans egen utsago i media) "Ser Du inte vem jag är?" Skulle kändisskapet göra det mer legalt att köra på folk eller på annat sätt göra fel i trafiken? Vederbörande näktergal har förvisso varit av med körkortet och är kanske den som har flest felparkeringar. Hon ser inte heller skillnad på en trottoar och parkering. Det var väl sista budet för lite sedan.. eller som när hon parkerade mitt i gatan framför en skylt i en korstning.. Bara man är kändis med divalater så får man visst bete sig hur man vill mot andra... Men.. det är väl inte så en god kristen uppför sig?? Skall man som god kristen inte föregå med gott exempel?
Nå, hur som haver så läser jag i tidningen nu på morgonen när jag kom hem från jobbet att divan, som alla antagligen förstår är en viss fröken Häggkvist (eller heter hon Sörgård?) blev osynlig igår på Globen och detta tyckte hon inte om. HUR kan hon vara så fräck att tro att hon skall få ta plats från de som tävlade och vann? Nåja, så tänkte väl bara den som ser sig själv som bättre och mer älskad än andra. "Ola gick rakt förbi mig" beklagar hon sig.. Han hade väl annat att göra än att ta emot någon sångfågel när hela Globen ville hylla The Ark.. dock fortsätter frk Häggkvist med att säga: "Jag visste att det skulle bli så här". Men jösses, om hon nu visste (en guds försyn kanske?) att han skulle nonchalera henne, varför bli upprörd?
Jag gillar Christer Björkmans svar på att Häggkvist ansåg: "Som tidigare vinnare är det självklart tycker jag att få tre minuters utrymme att sjunga sin senaste singel eller ett medley." Björkman säger: "Vi har inte den traditionen att förra årets vinnare får uppträda. Ingen får lansera sin musik i programmet. Vi vill bara att de nya vinnarna ska få ta plats." Detta borde ju en "schlagerdrottning" som Carola veta.
Även jag skulle nonchalera henne om jag såg henne på stan och skulle hon dessutom drista sig till att kasta blommor med jord på mig, så som hon på en i publiken på Skansen för något år sedan, skulle inga ursäker i världen funka. Jag skulle inte ens bemöda mig med att möta henne för en ursäkt.
Nej, jag anser mig inte bättre än henne, men jag tycker hon har ett uppträdande mot sin publik och agerar så nonchalant i trafiken bl.a så hon är inte värd min uppmärksamhet. Jag ville nu bara tala om att det är på tiden att hon får lite motstånd. Hoppas det kan göra henne lite eftertänksam och mer ödmjuk. Hon har dock en son att tänka på.. Hur synd är det inte för den gossen att behöva läsa om sin mors divalater och trafikbrott om och om igen? Vad ger det för signaler?
Att hon sedan har en bra sångröst, det kan ingen ta ifrån henne. Men jag byter kanal när jag hör henne.
Är det längre vårdköer vi vill ha?
Ja, vad skall jag tro? Eller kanske är det så att man suktar efter mer stress och fler missar av vårdpersonal som föranleder både Lex Maria och Lex Sara med tanke på att man pratar om att dra ner 400-500 tjänster på universitetslassarettet i Lund. Det är Expressen som tar upp det här.
Det som en gång var världens bästa sjukvård är långt ner på listan nu. Är det inte dags att den fege svensken går man ur huse och demonstrerar nu? Vem av oss vill sitta i timmar på akuten för att få ett röntgensvar eller vänta 2 år på en enkel operation eller varför inte en komplicerad kärloperation eller annan livsviktigt sådan? Eller skall vi vänta med att demonstrera tills ingen får vård förrän efter 6 års väntan och redan då kanske har dött?
Om svenskarna ändå vore som norrmännen eller fransmännen... då hände det något i alla fall.
Det som en gång var världens bästa sjukvård är långt ner på listan nu. Är det inte dags att den fege svensken går man ur huse och demonstrerar nu? Vem av oss vill sitta i timmar på akuten för att få ett röntgensvar eller vänta 2 år på en enkel operation eller varför inte en komplicerad kärloperation eller annan livsviktigt sådan? Eller skall vi vänta med att demonstrera tills ingen får vård förrän efter 6 års väntan och redan då kanske har dött?
Om svenskarna ändå vore som norrmännen eller fransmännen... då hände det något i alla fall.
En skrämmande känsla av hot
Det ringde på min hemtelefon. En man som jag inte uppfattade namnet på, pga en mycket usel mobillinje, om han alls sa vad han hette, ringde och hävdade att de skulle komma hem till mig och göra en brandinspektion! Se om jag hade brandvarnare. "VA?!" frågade jag och han upprepade vad han sagt.. och jag frågade samtidigt om vilken tid och hur han fått mitt nummer *som ju är skyddat* Kl 18 ikväll och mitt nummer hade han i datorn!
Pyttsan, tänkte jag. Inte gör man en sådan inspektion en fredagkväll, inte. Jag dristade mig att ringa en av brandinspektörerna här i stan och pratade med honom. Han förstod inget för så här arbetar man inte, sa han. Och några telefonnummer som är skyddade, har man inte i datorn. Jag ringde min hyresvärd och där var man också som ett frågetecken för där hade man inga sådana sysslor. Då ringde jag Tusse Batong, en polis jag känner. Aldrig har jag ringt honom till arbetet och skulle inte göra så om det inte var viktigt. Jag frågade om han kände till att det far runt galningar och utger sig vara från brandförsvaret. Nej, det kände han inte till..
Undertecknad är inte lättskrämd men just nu är jag väldigt orolig. Orolig för vem det kan vara.. KAN det vara så att personen ringt ett nummer på måfå och bara roar sig med att säga till den som svarar att de skall komma.. eller har han ringt fel nummer och trott att han kommit rätt *typ att försäkra sig att den han t.ex skall ut och misshandla är hemma* och bara vräkt ur sig sin historia? Inte vet jag, men skrämmande är det med tanke på det utökade våldet vi har i samhället. Det oprovocerade våldet som alla drabbas av..
Just nu har jag förberett mina söner på att det kan dyka upp en galning här och de måste vara redo på att hjälpa till och ringa efter hjälp. Det värsta är om det förekommer att den som tänker dyka upp här (om han nu gör det) bär handvapen av något slag.. då hjälper ju inga telefonsamtal till polisen.. vi kanske skjuts innan vi hinner slå 112.. Det är bara att hoppas att vederbörande tok bara slagit ett nummer på måfå.
Pyttsan, tänkte jag. Inte gör man en sådan inspektion en fredagkväll, inte. Jag dristade mig att ringa en av brandinspektörerna här i stan och pratade med honom. Han förstod inget för så här arbetar man inte, sa han. Och några telefonnummer som är skyddade, har man inte i datorn. Jag ringde min hyresvärd och där var man också som ett frågetecken för där hade man inga sådana sysslor. Då ringde jag Tusse Batong, en polis jag känner. Aldrig har jag ringt honom till arbetet och skulle inte göra så om det inte var viktigt. Jag frågade om han kände till att det far runt galningar och utger sig vara från brandförsvaret. Nej, det kände han inte till..
Undertecknad är inte lättskrämd men just nu är jag väldigt orolig. Orolig för vem det kan vara.. KAN det vara så att personen ringt ett nummer på måfå och bara roar sig med att säga till den som svarar att de skall komma.. eller har han ringt fel nummer och trott att han kommit rätt *typ att försäkra sig att den han t.ex skall ut och misshandla är hemma* och bara vräkt ur sig sin historia? Inte vet jag, men skrämmande är det med tanke på det utökade våldet vi har i samhället. Det oprovocerade våldet som alla drabbas av..
Just nu har jag förberett mina söner på att det kan dyka upp en galning här och de måste vara redo på att hjälpa till och ringa efter hjälp. Det värsta är om det förekommer att den som tänker dyka upp här (om han nu gör det) bär handvapen av något slag.. då hjälper ju inga telefonsamtal till polisen.. vi kanske skjuts innan vi hinner slå 112.. Det är bara att hoppas att vederbörande tok bara slagit ett nummer på måfå.
Glädjetårar och vad gnäller vi om..
Efter årtionden av ständig påminnelse om att inte duga till, att vad jag än gjort så var det inte bra nog.. så bröt jag upp och bestämde mig för att inte leva upp till andras förväntningar på mig för att duga och vara älskvärd.. Jag bestämde mig för att det jag själv peppade andra med, skulle gälla också mig: Att duga som jag är utan att göra om mig. Det innebar att jag rensade i adressboken, spolade många och bad andra vänligt, och ovänligt när de ändå trängde sig på, att ta sig till varmare breddgrader med enkelbiljett.
Klättringen upp på mitt egen Himalaya började och det var ensamt och syrefattigt många gånger. Den mer eller mindre tomma adressboken lyste vit med sina tomma rader emot mig och visst kändes det som om det var jag mot världen många gånger. Men det var bara att påminna mig om alla svidande ord om att jag inte dög.. mana fram bilderna av hugg och slag som skulle kuva mig och leva andras liv och inte mitt eget. Som skulle ha mig att dela andras åsikter även om mina egna gick stick i stäv. Då klättrade jag vidare.. Ju högre desto tunnare luft. Den kändes tunnare ju mer ensam jag blev. Mitt enda sällskap var barnen men skam den som ger sig.
Resultatet lät inte vänta på sig.. adressboken fylldes igen.. inte till bredden men med de som kunde acceptera och respektera mig för den jag är och inte för den de kunde göra om mig till. Luften var åter igen behaglig att andas.
Att vara accepterad i privatlivet skapar trygghet i det inre.. som i sin tur speglar sig i yrkeslivet. Att jag var skitskraj, ja faktiskt skräckslagen den dagen jag skulle till att börja min praktik på det äldreboende jag idag är eftertraktad på, var det ingen som trodde. När jag berättade det för söstra mi, kunde hon förstå. När jag berättade det för älskade broder, hade han svårt att förstå. Jag, som var så framåt och orädd kunde väl inte vara skräckslagen. Men så var det.. gamla troll spökade och påminde mig om min oduglighet. Men det var att ta tjuren i hornen och jaga bort dessa.
I fredags fick jag bevis på att jag inte behöver vara rädd.. behöver inte tvivla på min duglighet. Jag kan och jag är bra på det jag gör. Det som hände var att föreståndaren för avdelningen som jag gjorde min förra skolpraktik på, ringde och sa att man pratat om sommarvikarier och man hade kommit fram till att det var mig de ville ha HELA SOMMAREN! Jag sa som det var att jag redan lovat bort ena semesterperioden till äldreboendet jag är på. Då fick jag lova höra av mig så snart det schemat var klart så de kunde boka in mig resten.
Detta skedde på arbetstid på den praktik jag idag är på. Min handledare såg på mig med glädje, hon delade min lycka där jag stod med tårar i ögonen över att vara efterfrågad. JAG VAR VÄRD NÅGOT för den jag var och inte för vad de trodde jag kunde förvandlas till! Då säger handledaren lite generat: "Vi pratade om Dig här igår när Du var iväg och vi vill också ha Dig här". Där står jag som fastgjuten i golvet med öppen mun och försöker ta in det hon säger. Jag inser nu att det finns tre kliniker som vill ha mig som kollega! TRE!! Det blir nästan för mycket för mig och det är med stor svårighet som jag inte brister ut i glädjegråt och ett vårskrik av lycka!
För bara 2 år sedan, skulle jag aldrig tro det var möjligt. Inte för att jag inte har bra betyg från tidigare kliniker, för jag har toppbetyg. Det handlar om tron på mig själv, mitt egenvärde som andra försökt krossa för sina egna behovs skull. Bara de som varit i denna situation, kan förstå fullt ut vad detta innebär för mig och min utveckling. Bara de kan förstå den ödmjukhet jag upplever gentemot min omgivning som låter mig vara den jag är och stärker mig i det. Inte nog med det. Skolbetygen från min nuvarande utbildning består av minst 60% MVG och 40% VG. Kan jag vara annat än stolt och glad? Nej, verkligen inte.
Det har varit en del som peppat mig i detta och alla är värda sitt tack i guld. Den som peppat mig mest, som ständigt talat om hur stolt han varit över mig, är älskade brorsan. TACK till er alla!! Utan er hade jag inte orkat!
Från det ena till det andra. Nu i förkylnings- och influensatider gnälls och gnys det över feber och smärta, sängläge och svårmod.. Själv har jag haft tur i livet och aldrig varit influensadrabbad och knappt ens förkyld. Det blir bara lite känning i kroppen om att det kan vara en förkylning på gång men det ger sig innan utbrott. När jag tänker på alla som gnäller över lite förkylning och influensa, så funderar jag, när jag parallellt läser detta i Aftonbladet: Vad gnäller vi över? Det finns alltid de som har det värre men inte gnäller ändå.
Klättringen upp på mitt egen Himalaya började och det var ensamt och syrefattigt många gånger. Den mer eller mindre tomma adressboken lyste vit med sina tomma rader emot mig och visst kändes det som om det var jag mot världen många gånger. Men det var bara att påminna mig om alla svidande ord om att jag inte dög.. mana fram bilderna av hugg och slag som skulle kuva mig och leva andras liv och inte mitt eget. Som skulle ha mig att dela andras åsikter även om mina egna gick stick i stäv. Då klättrade jag vidare.. Ju högre desto tunnare luft. Den kändes tunnare ju mer ensam jag blev. Mitt enda sällskap var barnen men skam den som ger sig.
Resultatet lät inte vänta på sig.. adressboken fylldes igen.. inte till bredden men med de som kunde acceptera och respektera mig för den jag är och inte för den de kunde göra om mig till. Luften var åter igen behaglig att andas.
Att vara accepterad i privatlivet skapar trygghet i det inre.. som i sin tur speglar sig i yrkeslivet. Att jag var skitskraj, ja faktiskt skräckslagen den dagen jag skulle till att börja min praktik på det äldreboende jag idag är eftertraktad på, var det ingen som trodde. När jag berättade det för söstra mi, kunde hon förstå. När jag berättade det för älskade broder, hade han svårt att förstå. Jag, som var så framåt och orädd kunde väl inte vara skräckslagen. Men så var det.. gamla troll spökade och påminde mig om min oduglighet. Men det var att ta tjuren i hornen och jaga bort dessa.
I fredags fick jag bevis på att jag inte behöver vara rädd.. behöver inte tvivla på min duglighet. Jag kan och jag är bra på det jag gör. Det som hände var att föreståndaren för avdelningen som jag gjorde min förra skolpraktik på, ringde och sa att man pratat om sommarvikarier och man hade kommit fram till att det var mig de ville ha HELA SOMMAREN! Jag sa som det var att jag redan lovat bort ena semesterperioden till äldreboendet jag är på. Då fick jag lova höra av mig så snart det schemat var klart så de kunde boka in mig resten.
Detta skedde på arbetstid på den praktik jag idag är på. Min handledare såg på mig med glädje, hon delade min lycka där jag stod med tårar i ögonen över att vara efterfrågad. JAG VAR VÄRD NÅGOT för den jag var och inte för vad de trodde jag kunde förvandlas till! Då säger handledaren lite generat: "Vi pratade om Dig här igår när Du var iväg och vi vill också ha Dig här". Där står jag som fastgjuten i golvet med öppen mun och försöker ta in det hon säger. Jag inser nu att det finns tre kliniker som vill ha mig som kollega! TRE!! Det blir nästan för mycket för mig och det är med stor svårighet som jag inte brister ut i glädjegråt och ett vårskrik av lycka!
För bara 2 år sedan, skulle jag aldrig tro det var möjligt. Inte för att jag inte har bra betyg från tidigare kliniker, för jag har toppbetyg. Det handlar om tron på mig själv, mitt egenvärde som andra försökt krossa för sina egna behovs skull. Bara de som varit i denna situation, kan förstå fullt ut vad detta innebär för mig och min utveckling. Bara de kan förstå den ödmjukhet jag upplever gentemot min omgivning som låter mig vara den jag är och stärker mig i det. Inte nog med det. Skolbetygen från min nuvarande utbildning består av minst 60% MVG och 40% VG. Kan jag vara annat än stolt och glad? Nej, verkligen inte.
Det har varit en del som peppat mig i detta och alla är värda sitt tack i guld. Den som peppat mig mest, som ständigt talat om hur stolt han varit över mig, är älskade brorsan. TACK till er alla!! Utan er hade jag inte orkat!
Från det ena till det andra. Nu i förkylnings- och influensatider gnälls och gnys det över feber och smärta, sängläge och svårmod.. Själv har jag haft tur i livet och aldrig varit influensadrabbad och knappt ens förkyld. Det blir bara lite känning i kroppen om att det kan vara en förkylning på gång men det ger sig innan utbrott. När jag tänker på alla som gnäller över lite förkylning och influensa, så funderar jag, när jag parallellt läser detta i Aftonbladet: Vad gnäller vi över? Det finns alltid de som har det värre men inte gnäller ändå.
Stolthet och resa
Stolthet över sitt kunnande är på något sätt tabubelagt i landet Sverige. Jantelagen styr med järnhand och Du skall "inte tro att Du är något". Men samtidigt pågår det kurser i hur man visar och står för det man kan och vågar lära sig säga: "Jag kan". Dubbelmoral på hög nivå.
De som känner mig idag vet att jag högtidligt sk*ter i jantelagen och har ANTIJantelagen upphängd på ett skåp i köket så den ser vi varje dag. Mina barn har jag fostrat till att vara stolta över sitt kunnande och våga säga det, visa det och göra det med ödmjukhet. Inte kuvat.
Själv är jag vansinnigt stolt över allt jag lär mig och kan. Som i tisdags, då kom det in en kvinna med ambulans och sköterskan frågade om jag ville ta proverna. Jag tittade på kärlen och såg genast att det skulle kunna bli en jakt på rullande kärl. Kvinnan sa även att det brukar vara lite svårt att fånga dessa kärl men "Nu eller aldrig" tänkte jag och visade mig lite självsäker att "Detta skall vi fixa, Du och jag". Kvinnan var på gott humör och hade en stor portion humor med sig. På första försöket fick jag fatt på ett kärl som gav det jag behövde. Sköterskan skrattade över min stolthet när jag skrattande sa: "Oj, jag lyckades!!" "Det blir guldstjärna i kanten" kontrade hon. Jag vände mig till kvinnan och sa med en blinkning: "Hörde Du? Jag får guldstjärna idag" Kvinnan skrattade gott och sa att det tyckte hon var bra för det var jag värd.
Igår kom det in en man som jag inte var med och tog emot, men hjälpte sköterskan att köra in på ett rum. "Är Du bra på att sticka?" frågade sköterskan, som var en annan än den, dagen innan. "Han är svårtstucken" tillade hon och mannan höll med. Hade detta varit för 2 veckor sedan skulle jag inte våga sticka mannen. Igår sa jag bara: "Jo.. det är jag nog" och så satte jag mig och pratade med honom. Det visade sig att mannen var spruträdd och med min ene sons spruträdsla i bakhuvudet, blev snacket därefter. Jag stasade upp kärlen och kikade lite.. fann ett litet blått ställe som KUNDE vara ett kärl (likaväl ett litet blåmärke bara) Jag fortsatte prata med mannen och talade om när jag stack och LYCKADES på första försöket.. pratade vidare.. tömde det som skulle ut och sa sedan att "..nu tar jag ut nålen och det kanske känns lite". En förvånad blick från mannnen, vars ansikte varit frånvänt från nålen, och så säger han: "VA? Har Du stuckit redan?" Ja, det var med mer stolthet och självsäkerhet jag lämnade rummet för att skicka proven vidare.
Varför skall det vara så farligt att säga: Jag kan och är stolt över det? En dag kommer ju själva provtagningarna vara lika självklart för mig som att duscha.. men just nu är det överväldigande att JAG KAN!! Mina kollegor gläds med mig.
Resan till Göteborg inom kort, i april, ser jag verkligen fram emot. Först och främst är det för att umgås med min älskade syster som jag åker dit.. men självklart för att träffa älskade brorsan, om han nu kan slita sig.. vilket jag antar han löser.. men också för att träffa en gammal klasskompis från grundskolan, som jag inte träffat sedan skolavslutningen -79. Det var han som hittade mig på nätet och tog kontakt. Skoj!! Vi hann inte träffas när jag var uppe före jul så det skall väl bli tid till det nu. Jag tar några extra dagar hemma i Göteborg för att få tid till honom också. Det ser jag fram emot.
Vi måste lära oss ta tid till det vi vill. Inte bara rusa på och undra vart livets dagar tog vägen. En dag är det för sent.
De som känner mig idag vet att jag högtidligt sk*ter i jantelagen och har ANTIJantelagen upphängd på ett skåp i köket så den ser vi varje dag. Mina barn har jag fostrat till att vara stolta över sitt kunnande och våga säga det, visa det och göra det med ödmjukhet. Inte kuvat.
Själv är jag vansinnigt stolt över allt jag lär mig och kan. Som i tisdags, då kom det in en kvinna med ambulans och sköterskan frågade om jag ville ta proverna. Jag tittade på kärlen och såg genast att det skulle kunna bli en jakt på rullande kärl. Kvinnan sa även att det brukar vara lite svårt att fånga dessa kärl men "Nu eller aldrig" tänkte jag och visade mig lite självsäker att "Detta skall vi fixa, Du och jag". Kvinnan var på gott humör och hade en stor portion humor med sig. På första försöket fick jag fatt på ett kärl som gav det jag behövde. Sköterskan skrattade över min stolthet när jag skrattande sa: "Oj, jag lyckades!!" "Det blir guldstjärna i kanten" kontrade hon. Jag vände mig till kvinnan och sa med en blinkning: "Hörde Du? Jag får guldstjärna idag" Kvinnan skrattade gott och sa att det tyckte hon var bra för det var jag värd.
Igår kom det in en man som jag inte var med och tog emot, men hjälpte sköterskan att köra in på ett rum. "Är Du bra på att sticka?" frågade sköterskan, som var en annan än den, dagen innan. "Han är svårtstucken" tillade hon och mannan höll med. Hade detta varit för 2 veckor sedan skulle jag inte våga sticka mannen. Igår sa jag bara: "Jo.. det är jag nog" och så satte jag mig och pratade med honom. Det visade sig att mannen var spruträdd och med min ene sons spruträdsla i bakhuvudet, blev snacket därefter. Jag stasade upp kärlen och kikade lite.. fann ett litet blått ställe som KUNDE vara ett kärl (likaväl ett litet blåmärke bara) Jag fortsatte prata med mannen och talade om när jag stack och LYCKADES på första försöket.. pratade vidare.. tömde det som skulle ut och sa sedan att "..nu tar jag ut nålen och det kanske känns lite". En förvånad blick från mannnen, vars ansikte varit frånvänt från nålen, och så säger han: "VA? Har Du stuckit redan?" Ja, det var med mer stolthet och självsäkerhet jag lämnade rummet för att skicka proven vidare.
Varför skall det vara så farligt att säga: Jag kan och är stolt över det? En dag kommer ju själva provtagningarna vara lika självklart för mig som att duscha.. men just nu är det överväldigande att JAG KAN!! Mina kollegor gläds med mig.
Resan till Göteborg inom kort, i april, ser jag verkligen fram emot. Först och främst är det för att umgås med min älskade syster som jag åker dit.. men självklart för att träffa älskade brorsan, om han nu kan slita sig.. vilket jag antar han löser.. men också för att träffa en gammal klasskompis från grundskolan, som jag inte träffat sedan skolavslutningen -79. Det var han som hittade mig på nätet och tog kontakt. Skoj!! Vi hann inte träffas när jag var uppe före jul så det skall väl bli tid till det nu. Jag tar några extra dagar hemma i Göteborg för att få tid till honom också. Det ser jag fram emot.
Vi måste lära oss ta tid till det vi vill. Inte bara rusa på och undra vart livets dagar tog vägen. En dag är det för sent.