Chattens blogg

Jag tittade på TV-programmet DREVET här om kvällen och blev mer än upprörd. Programmet tog bland annat upp fallet med den unga flickan vars pappa våldtagit henne om och om igen. Flickan blev gravid som 12-åring och födde sitt barn som 13-åring. Vid senare graviditet, vid 14 års ålder, gjorde hon abort. Den unga flickans far nekade henne abort vid första tillfället trots att det var hans eget barn. Han var far till sitt barnbarn.

Programmet tog upp hur förlossningspersonalen reagerat på pappans närgångna sätt under förlossningen och någon ringde till socialtjänsten för att få godkännande om ett faderskapsprov. Myndigheten sa nej! Sociala myndigheters "utredning" om det föregick incest/våldtäkt och vem som var pappan var att fråga flickan och pappan om det var så att pappan våldtog sitt barn. De krävde inte ett fadersskapstest. Varför? Jo, babyn skulle adopteras bort och då var det inte så aktuellt att fastställa faderskapet! Så med andra ord, är det okej att våldta sitt barn med graviditet som följd. Det behöver inte avslöjas eftersom babyn skall adopteras bort! Så j*kla sjukt!

I detta land där man så ofta påpekar att alla barn har rätt att veta vem som är deras föräldrar, anser socialen att i detta fall är det inte lika aktuellt. Hur i helvete kan en myndighet som skall främja att alla barn får veta sitt ursprung, blundar i detta fall?  Hur kommer det sig att de alls anser sig ha gjort vad som står i dess makt för att utreda förhållandena i familjen? Hur kunde de bara neka till att begära ett faderskapstest? Deras blunder gjorde att flickan kunde fortsätta våldtas. Om och om igen.. och pappan får bara 14 års fängelse! Ett sådant monster skulle aldrig med få släppas ut igen!

Flickan, som nu är 16-17 år, kommer att få leva med detta hela sitt liv. All smärta, ångest, skräck. Kanske hon aldrig kan uppleva ett "normalt" vuxet liv med man och barn. Pappan kommer ut efter 14 år och fortsätter.

Babyn kommer en dag att söka sina rötter.. Att då få veta att morfar är ens pappa måste bli svårt. Kanske tror det lilla barnet då att den biologiska mamman hatar det, för att det är ett våldtäktsbarn..Jag hoppas innerligt att babyn kom till en mycket kärleksfull familje som kan stötta det i alla lägen, att mamman och hennes syster får all hjälp de kan behöva genom åren för att bearbeta allt detta..

Myndigheterna måste skräpa sig! De måste sluta blunda för sådant som gör ont.. de måste våga ta tag i skiten. Klarar de inte av det, måste de som blundar, se till att söka jobb som inte har med människor att göra. De har i detta fall godkänt pappans våldtäkter! Hur skulle de agera om det var deras egna små barn som blev våldtagna på samma sätt? Blundar de då också?

Vi hade första tentan för en dryg vecka sedan och det var ju i och för sig inget svårt. Säker och starkt som en ek gick jag till skolan den dagen, förvissad om att det inte var svårt. Med alla år jag har i vården och med den kunskap det innebär, så bör jag ju ändå inte vara övermodig. Det var jag ju inte, men medveten om vilka kunskaper jag besitter.


När vi var klara, blev det mycket prat om provet bland en del. Någon oroade sig över att han eller hon inte skrivit vissa saker men det var ju inte mycket att göra något åt det efter att ha lämnat in det.

Idag fick vi se våra resultat. På mitt stod det: "Kryssfrågor 37poäng. MVG. HELA tentan: MVG" Jag kikade igen om det snabbt och såg att på sista frågan hade jag G, det fanns ett VG men resten var bara MVG. Det känns kanonskönt att få det på första tentan. Vad jag hörde av sorlet som blev, fick de allra flesta VG och det är toppen det också . Vi är inte så många som har lång erfarenhet av vård. De flesta av kurskamraterna, har ingen alls.

Jag är mycket nöjd med mig själv och kommer självklart att kämpa vidare för att få bra betyg. Tack och lov har jag lätt att uttrycka mig i skrift också, vilket underlättar. 

Jag fick tillbaka mitt nätaggregat idag. Det har ju varit utlånat för att testas och det funkade. Under tiden har jag lånat ett annat. När jag kom hem och skulle köra igång mitt gamla agg. så var det precis dött. Troligtvis har jag lite för mycket som det skall dra och det orkar det inte. Det var bara att dra på sig skorna igen och åka ner till stan och PlayZone. Där hade de ett som låg i skylten som inte var använt som är på 400 W och det la jag beslag på. Mitt gamla är på 230 tror jag. Jag har ju lagt in en CD-spelare samt en extra hårddisk för lite sedan och det kan ju vara så att det blev för mycket att dra runt för det lilla.. men nu har jag fart på datorn igen. Bara att hoppas att detta skall hålla. 

 

Resan upp till Kristinehamn gick med tåg i tisdags. Detta för att jag hade ett möte i Karlstad kl 8.30 på onsdag morgon innan det var konferans i Kristinehamn på onsdagen kl 11. (Det var inte jag som bokade biljetterna, annars hade jag kvartat i Karlstad.)

15.50 avgick tåget i rätt tid från Kalmar och det kändes bra att det faktsiskt fungerade. Byte i Alvesta skulle ske och där får vi veta att vårt tåg är 15 minuter för sent. En snabb huvudräkning talar om för mig att vi hinner till tågbytet i Katrineholm, där nästa tåg avgår kl 20.00.

De där försenade 15 minuterna blir allt längre och slutar väl på ca 25 minuters efterkälke. Det är ju bara att gilla läget för det skulle inte hjälpa om jag började härja och skrika där på perrongen.

Väl på tåget mot Katrineholm frågar jag tågkonduktören med ett leende om han visste hur det kommer att se ut med ersättningstrafik.. Han skulle återkomma, sa han.. och det gjorde han. En annan passagerare frågade vad som förorsakat förseningen och det var visst att loket inte hade full kapacitet på motorn, vilket i sin tur skulle leda till än mer försening till Katrineholm.. *varför inte byta lok då?* Vi blev totalt försenade med 40 minuter till Katrineholm!

Så kom då information för oss som hade tågbyten att missa.. Vi som skulle till Värmland, fick ta 21.07-tåget mot Göteborg och hoppa av i Hallsberg för vidare transport med landsvägsbuss.

Jag passar på att ringa lite folk från stationen för det är ju tid kvar.. och inget var öppet. Ingen Pressbyrå, ingenting.. Och ingen svarade. SMSade lite i stället.

Jag ringde även till en av de som skulle övernatta på samma hotell som jag, som jag visste skulle anlända Kristinehamn och meddelade på hennes mobilsvar att jag var försenad och hoppades komma fram före midnatt.. 21.07 ringer hon till mig.. *jag har en vag känsla av ett minne om att hotellet stänger kl 22 och jag skulle ju vara inne i K-hamn 21.28* och skojar lite om att jag får nog sova ute under natten för det är stängt från kl 22.. Nå, jag fick prata med hotellvärden som lovar lägga min nyckel på Statoil vid stationen så att jag kommer in. Tack, snälla.. och jag var så välkommen så att ta kaffe eller te i köket när jag kom fram om jag fryser.. Det var bara att ta för mig, sa han.. Snacka om service.. "Du har väl bott här förut" frågade han också.. noga med att minnas sina gäster, även om det var länge sedan sist jag var där.

21.05 ändrades ankomsttiden på tavlan och tåget skulle komma 21.12.. och sedan 21.14... och då kom det, under tiden jag talade med kvinnan som är på plats redan.

23.17 anlände jag så till slut Kristinehamns station med en mycket bekväm landsvägsbuss. Med raska men trötta steg gick jag till Statiol och hämtade ett kuvert med nycke, ett välkomstbrev samt en karta. Kl 23.32 låste jag upp mitt rum.. och det var skönt att klä av sig och ramla ner i sängen.. Tog först en runda bort till serveringen men insåg att jag inte var i behov av te.

Somnade kring 00.30 och klockan ringde 06.15. En dusch, och sedan satte jag mig vid frukostbordet. Trött, visserligen för jag har ju förlorat en del sömn under helgen.. Min kompajnon tassar in i serveringen fullt övertugad om att hon måste knacka på min dörr.. men inte då.. Majsan vet att kliva upp på morgonen..

Visst är det ett äventyr att resa med SJ?

Har jag tur eller har jag tur??

Mitt nätaggregat, (jag misstänkte det var det, med hjälp av Micke) , la ju av i fredags. Det har varit att smyga in på sonens rum och surfa när han inte varit hemma. DOCK har han en elak trojan som jag inte får bukt med (backdoor optic pro 13) och vill inte vara ute mer än nödvändigt på den datorn.
 
Hur som helst, så nämnde jag mitt problem på skolan när vi pratade datorer. Nå, inget mer än så. När jag återkom efter lunch i tisdags, sa en av klasskamraterna att hon talat med sin man och att han lovat att titta på det. Idag hade jag med mig aggregatet till skolan. När vi var klara, skulle jag in till stan ett ärende. Mobilen ringer och då är det min klasskamrat. Hennes man ville låna ut ett aggregat till mig medan han skall kika på mitt gamla! Hon kör in till stan och lämnar det. WOW! säger jag bara. VI har känt varandra i 5 veckor.. och jag får låna dataprylar!!

Nu är jag ute på nätet via min egen dator så jag drar slutsatsen att aggregatet som tillhör min låda, är paj. Nu vet jag inte om det går att laga men jag vet ju vad det är  i alla fall.. Så underbart!!

Tenta hade jag idag också. Det kändes bra när jag lämnade lokalen. Vi tog en fika sedan på COOP, den gruppen jag jobbar i.   Vi trivs verkligen ihop! Härligt.

Igår , fredag, surfade jag ut min vanliga runda på morgonen. Läsa tidningen, validera foton.. kolla chatten... Stängde ner  och stack till AF. När jag kom hem igen och skulle starta upp datorn, var den stendöd. Det gick inte att få liv i burken och först svor jag åt att kanske katterna varit och rotat bland sladdarna. Dock kom jag på att katterna var ute.

Jag testade allt. Kollade kablar, bytte strömkabel, kollade propparna.. bytte tillbaka strömkabeln.. och sms'ade Micke. *vem annars* Troligtvis har nätaggregatet bara lagt av så där utan att be om lov. Jag härjade ett tag till med lådan  men utan framgång. Det fanns bara en sak att göra: Starta en film, tjura och tjura klart. På kvällen skulle jag ju hämta köksmöblerna. Nya, fräscha.

Så nu behöver jag ett nätaggregat att låna så jag kan testa om det verkligen är det som är felet. Inte sjutton vill jag lägga pengar på det om det inte är det som är galet. VEM kan låna ut ett? Håhåjaja.. Alla mina mail hamnar på hårddisken och jag kommer inte åt dem..  Jaja.. det är lika bra att vara glad.

På förmiddagen idag var det handboll och det gick som förväntat. =O) På kvällen kom samma folk som var här förra helgen, åt gott, drack kaffe... vi löste världsproblem och såg Shreck 2! =O) Det blev en hel del skratt... speciellt från kvinnan som inte sett filmen innan. Jag kan se dem om och om igen.. men det vet Ni ju redan.

Nu skall jag stänga ner denna dator och leta mig till bädden..

Det enda rättvisa med livet är att vi alla skall dö. Det är ju en trygg förvissning när avundsjukan drabbar många över att det finns de som tycks vara bättre lottade än en själv.

Å andra sidan, varför skall man vara avundsjuk? Till de som är avundsjuka på mig, säger jag bara: Var inte det. Även jag har mina bekymmer.

För några veckor sedan fick jag samtal från min mor. Det var min farbror som dött. Han bor i Norge och jag har inte träffat honom på kanske 30 år. Hans dotter, min kusin, träffade jag för 17 år sedan, kanske, när hon var på besök hos min sverigeboende faster.

På pappas sida fanns kvar sedan några år, 3 syskon. Min svenskboende faster dog i lungcancer. De hade varit 7-8 st från början.. De äldsta var ju giftasvuxna när far var liten och de flesta av mina fastrar har jag aldrig träffat. Än mindre deras barn, mina kusiner.
 
Att min enda farbror led av den beryktade lungsjukdomen kol, visste jag. Men säg den rökare som inte får skylla sig själv. Samma med faster. Farbror hade just fyllt 75 och min kvarvarande faster hade varit hos honom en vecka i samband med det. Båda boendes i Norge. Min far körde inte över med tanke på diverse olika orsaker, så som väglaget.

När faster skulle resa hem, hade hon talat med sin son, sitt enda barn, i telefon om när hon skulle komma hem. När hon vänder sig om och skall återvända till köket, där faster och hennes bror just ätit frukost, finner hon chockat sin bror, liggande över köksbordet, död. Faster är 77 år. Hon ringer sin son efter att ha ringt andra samtal såsom ambulans och vart man nu ringer när ett dödsfall skett  i hemmet. Min kusin ringer min äldsta syster, det är ju de två som följt varandre genom åren, mest kanske för att han är närmast henne i ålder. Något över 50.

Begravning kommer och går. Far åkte inte över med tanke på snöovädret som varit. Vi skickade pengar till blommor till faster. Jag undrade i mitt stilla sinne varför inte min kusin fick det. Hon var ju ensam överlevande då hennes mor dog för många år sedan. Även hon i lungcancer, om jag minns rätt.

Idag kom det ett sms som fick mig att ringa min far. Ännu ett dödsfall har skett. Min kusin, vars mor chockad fann sin bror död över köksbordet, dog idag. Pappa berättar att kusinen och hans hustru satt på planet hem från Thailand och att kusinen blivit dålig på planet. När de landade var han död, eller om han dog strax efter.  Det visade sig att även han led av långvarig lungcancer sedan många år och har genomgått den ena behandlingen efter den andra. Så lite man vet om sina släktingar, va. Flygturen blev troligtvis för mycket för honom och hjärtat orkade inte mer. Faster ringer till min far, sin bror och meddelar dödsfallet. Kanske åker de över till Oslo, där han bodde. Det var fasters enda barn. "Undrar vem som står på tur" sa far idag.. och det ligger något i det.. Dör en, dör tre som vi säger i vården. Hittills har det oftast stämt. Dör en på avdelningen, dör snabbt två till.

Kanske det blir som så.. min kusin efter min farbror som inte fick pengar till blommor.. hon knarkar visst på rätt så rejält fick jag veta för lite sedan..Därför skickades pengarna till faster. Hon kanske tar en överdos.. Eller så blir det faster, som har fått lite för mycket nu.. eller min far som ju inte är purung.. eller min mor... eller jag, i en hjärtinfarkt.. eller.. Jag har ju ett halvt lag med syskon.. så det finns ju att ta av, om man säger..

Alla skall vi den vägen vandra och det är det enda vi vet om livet. Ta var på det på bästa sätt fram tills dess.