Chattens blogg

.. hände det sig att när vintern kom, täckte affärerna för sina fönster med papper och man fick inte se vad som fanns i skylten. Det väckte varje barns nyfikenhet och en speciell söndag var det s.k skyltsöndag. Det var då som vi fick en föraning om att det var jul på gång.. något stort.. något spännande och förväntasfullt. Samma söndag var det första advent. 4 veckor kvar till jul.

Livet förändras och kommersialismens starka röst har tagit över och man börjar förbereda konsumenterna att köpa inför jul redan i september-oktober och julskyltningen i butikerna är framme redan i oktober/november. Julsånger spelas snart vid midsommar och skyltsöndagarna förekommer inom en inte allt för lång framtid att ske redan vid påsk. Skyltsöndagen var redan i söndags och på söndagen som kommer är det första advent.

Är det inte läge att låta julstjärnan hänga kvar i fönstret året om och adventsljusstakarna behöver bara dammas av och ställas tillbaka i fönstren.. Tomtarna kan väl stå där de står för egentligen är det väl ganska dumt att bädda ner dem 11 månader om året för att väcka dem under hets och jäkt i december? Vi behöver bara två typer av presentpapper: Födelsedagspresentpapper och julklappspresentpapper. För vem köper och ger bort något däremellan nu mer?

Jaja.. det är rätt skönt att kunna beskåda allt detta vid sidan av och göra lite som jag själv tycker.. utan krav, utan tvång.. men med ett leende över hela mig för jag går min egen väg.

Det var ju inte många dagar sedan jag svor över min dator som återigen inträtt i stadiet för att icke fungera som den skall efter konstens alla regler. Jag valde att ta bort mitt älskade Maxthon, min favoritwebbläsare. Jag hade en fingertoppskänlsa av att det finns brister i den som nu skapar oreda i min lilla låda.

Tro't eller ej men igår kväll, lika plötsligt som jag stod på operation igår, lika plötsligt fungerade datorn som den skall! Så nu skall jag INTE ladda hem Maxthon, hur mycket det än kliar i fingrarna. Jag får stå ut med  Firefox, som är relativt  lik Maxhton, men inte fullt ut.

Det kommer att bli en plattskärm till denna datorn samt en ny mobil. Laptopen skippr jag nog och köper tvättmaskin i stället.

Idag skulle en patient göra en coloskopi, dvs med hjälp av en speciell kamera gå in via ändtarmen för att undersöka tjocktarmen. Det var tänkt att jag skulle vara med på undersökningen och se hur det gick till. Jag talade med patienten, som är en mycket positiv person, och frågade om det var okej att jag var med. För patienten var det en självklarhet för, som patienten sa: "HUR skall Du kunna lära Dig om Du inte är med och tittar?" Så var det bestämt.

På frukostrasten frågade jag en av sköterskorna vad som finns mer att vara med på och talade om vad jag gjort hittills och vad som är planerat. Hon menade på att jag redan varit på det som finns (inkl. kommande fredag då jag är på mottagningen) och en annan skötare sa då att jag borde vara med på en fisteloperation. De hade visst ingen på gång, sa han.. men det finns en film att kika på i alla fall.

Plötsligt kommer skötaren och pekar på mig, säger: "DU skall vara med på en AV-fisteloperation i eftermiddag!" och det var ju bara att tacka och ta emot. Det skulle hinnas med att närvara vid coloskopin på förmiddagen.

Men lika plötsligt, en timme senare.. eller en kvart innan vi skulle ner med coloskopin, så säger en annan sköterska att de ringt från operation och det var bara att rulla ner för AV-fisteloperationen. Patienten hade gett mig sitt godtycke till min närvaro.

Vad är då en AV-fistel? Jo, man kopplar ihop en artär med en ven för att på så vis få ett högre tryck av blodet från artären till venen. Detta är för patienter med dialys flera gånger i veckan. AV-fisteln är redo att användas efter 4-6 veckor efter operationen. Den är starkare än ett vanligt "obehandlat" kärl vilket innebär att det går att sticka ofta i fisteln i flera år. Vanligast är att en njursjuk med dialys går på behandling 3 ggr/v, som patienten idag. Det innebär många nålstick varje år.

Patienten har även en s.k. CDK, central dialyskateter, som ligger i halsen och den får användas tills fisteln är redo för användning.

Det finns även s.k AV-graft och det är för de som har väldigt tunna och känsliga kärl. Då anlägger man ett konstgjort kärl. Ena ändan av graftet sys fast i artären och den andra ändan i venen. Graftet läggs in under skinnet. En sådan har jag inte sett än. Inte som jag vet. Dock hörde jag om det på 80-talet då jag arbetade på kirurgen, Östra Sjukhuset.

För er som undrar om det inte var slabbigt och blodigt så måste jag säga att jag var mycket förvånad över hur lite spill av blod det faktiskt var! Det kan inte ha varit många ml som man samlade ihop. Att se hur läkaren la snittet, sedan lyfte fram venen och artären för att sedan koppla ihop dem, utan massvis med blod sprutande, var faktiskt helt okej. Hade man behövt byta ut CDKn, som det var tal om, kunde det blivit rejält blodigt, varnade man mig på avdelningen. Jag mådde inte illa en enda gång eller kände av någon yrsel. Jag stod precis bakom läkaren och sköterskan för att se bra och det är nog bara på TV som man slabbar med "blod" för att det skall se läbbigt ut.

Jag kommer inte att ha mardrömmar i natt.

Ja, vilka är VI? Jo, det underbetalda servicefolket. Vi i vård och omsorg, service och handels och många, många fler.

Att arbeta med människor innebär att man inte har ett arbete mellan 8-17 utan det är ett dygnet-runt-arbete. Men precis som det finns fel folk inom alla andra yrken, finns det även inom dessa sektorer. Jag har mött människor som säger sig arbeta med människor och med deras bästa för ögonen, men när klockan närmar sig 16 eller 17, så säger de: "Nej, jag kan inte hjälpa Dig. Hör av Dig i morgon eller så. Ja, jag vet att det är kris, men jag slutar nu". Dessa människor har inte i yrken att göra där man arbetar med människor i krissituationer. De borde vända papper i en fuktig källare med svag belysning.

Hur vore det om jag sa till en patient eller en boende, mitt i ett toabesök: "Nej, jag slutar nu. Du får klara Dig själv" och jag vet att han eller hon inte kan det. Lönen är visserligen underbetald, men lönen att veta att man glatt en annan, hjälpt en annan som inte kan själv.. glädjen, givandet och tagandet.. det är den faktiska lönen. Hur kan man sova gott om nätterna när man vet att man inte gjort sitt yttersta, om så på ekonomiskt obetald övertid? Vad har man för människosyn?

Vad vore mitt arbete om jag inte fann glädjen hos vårdtagarna när jag kommer? De lyser upp, kramar om mig.. frågar innan jag går hem när mitt nästa pass är för de tycker det är trevligt  när jag kommer? I morse när jag gav en boende sin morgonmedicin, frågade hon om det inte är tid för mig att komma in och jobba någon dag eller kväll snart. Hon sa det är så trevligt när jag är där. Det är ju belöningen.. lönen.. att veta att mitt arbete är så väl gjort att de vill ha mig tillbaka. Hur kan man med gott samvete gå till sitt arbete och veta att vårdtagare/klienter önskar en dit där det är mer varmt än vid ekvatorn? Har man gjort sitt yttersta då? Jag skulle verkligen ha ont i magen om en vårdtagare bad mig fara och flyga för att jag inte gjort mitt allra bästa, inte lyssnat för att förstå.. och inte tagit honom eller henne på allvar.

Jag jobbade natten som var och när jag sovit klart, ringde man från en annan avdelning och undrade om jag kunde komma in i natt hos dem. Självklart! Visserligen har jag varit där bara dagar och kvällar innan, men kvälls- och nattrutinen kan inte vara så mycket annorlunda än vad den är på andra avdelningar. Jag känner ju de boende.

Idagens svårt sargare Sveige, och då i synnerhet med den nya regeringen med sin vidirga människosyn, finns det heller inte utrymme för mig att säga nej till ett arbetspass. Varför? Det är svårt att få tag på sjukvikarier för att det är underbetalt, man har tröttnat på underbemanningen och våldet inom äldreboenden.. Då är det inte bara boenden som i sin sjukdom är våldsamma; vi har även anhöriga med psyksisk sjukdom som är våldsamma som vi inte har tillåtelse att neka besöka sin anhörig. Det är tungt och det är inte alltid roligt att gå till sitt arbete och veta att det inte är ett värdefullt arbete i arbetsgivarens ögon. Även om vi får kredit från de boende och de allra flesta anhöriga, vill vi även känna att arbetsgivaren värdesätter oss.. inte genom att ge oss pinglor.. utan högre lön. Vi slits ut och förväntas ändå att ställa upp. Vi får med nya regeringen inte vara sjuka, sjukskrivna etc. Vi får inte vara arbetslösa och vi skall inte heller få ut den ersättning vi betalar premie för när vi inte har jobb. Är det så konstigt att människor tar livet av sig?

Så länge  jag orkar, men inte till bristningsgränsen, kommer jag att fortsätta med detta. Jag har mina kryphål för att orka.. mina andrum.. mina smultronställen där jag hämtar andan och kraft att fortsätta. Men det kommer en dag då även vi säger upp oss och vänder samhället ryggen. Mitt val om några år, är att lämna Sverige bakom mig till förmån för ett land med god människosyn.. där man uppskattar alla invånare.

Sverige är en skam på världskartan.

Det är många med mig som har funktionshindrade/handikappade barn. Tankarna hos oss själva är många.. skulden vi lägger på våra axlar är olidligt tunga... Förståelsen över "varför?" tycks vara svår att finna. Kampen för våra barns rätt till vård och hjälp ser ofta evig ut.. Oförstående och i okunskap sitter det människor som skall fatta beslut över något de inget vet något om. Vi blir ifrågasatta av myndigheter, vi blir dumförklarade och ansedda som hysteriskt besvärliga när man inte lyssnar... och besvärliga är vad vi måste vara för att få okunskapen och inkompetensen att förstå.

Hur många förtvivlade nätter har vi inte velat skrika ut vår frustration, vår sorg? Hur många hav har vi inte fyllt med våra tårar, fällda i smärta? Hur många gånger har vi inte gungat i ångestens krampartade skruvstäd? Hur många gånger har vi inte funderat på meningen med våra liv... och vad just vi gjort för ont för att drabbas..

.. vi har suttit ihopkrupna på golvet i ett hörn... hållt om oss själva när ingen annan förmått stötta oss.. ensamma...där ingen sett .. ingen hört.. vår sorg, smärta.. ångest och skuld..

Idag fann jag svaret.. Det svar som kommer att följa mig resten av resan genom livet.. Det kommer att stärka mig .. få mig att skala bort skulden jag ålagt mig.. som andra lagt på mig.. anklagelser man kommit med.. Må dessa rader stärka alla andra föräldrar med funktionshindrade barn..