Chattens blogg

Jag som är timanställd och söker heltidstjänster har ett promlem. Nåja, det gäller ju inte bara mig utan alla inom mitt yrke som söker 100% tjänst. Vi erbjuds inga hundraprocenttjänster trots kommunens löften om det. Jag pratade med en enhetschef idag som undrade om jag kunde komma in och jobba en viss dag. Den aktuella dagen är jag på arbete på annan klinik så det blev ju att säga nej. Hon frågade om jobb till hösten på en avdelning där det går någon i pension och andra hade fått fast tjänst på annat håll.. Hon var upprörd över att dessa som fått fast tjänst avbryter sina vikariat hos henne. Dock har de fått högre tjänstgöringsgrader än de hade på den aktuella avdelningen och måste enligt reglerna tacka ja till detta.

Jag förklarade för henne att så kommer också jag att tvingas göra om jag tackar ja till hennes 50%-tjänsters vikariat till hösten så det är upp till henne om hon vill ta den risken. Sådana är reglerna. Hon skulle återkomma. Hon berättade också att det känns för hemskt att inte kunna erbjuda människor jobb som de kan leva på men politikerna har krävt att det är sparbeting som gäller och därmed så skall en tjänst som varit 100% annonseras ut som lägre tjänstgöringsgrad. Hur tror politikerna, med sina skyhöga löner, att vi på golvet skall klara oss på 5.000-9.000:-/månad? Jag vägrar gå till socialförvaltningen för att söka bidrag. Jag sökte en gång då jag bad att få LÅNA till hyran då A-kassan var ca 2 veckor försenad. Jag fick ett avslag på det. Då får jag knappast bidrag att klara mig på heller. Nej, då jobbar jag hellre som jag gör nu. Jag går mellan kommun och landsting och det är enda sättet för mig att kringgå ATL. Jag kan jobba natt på ena stället, hem och sova några timmar för att gå på kl 13.30 när jag vaknar och sedan jobba ett 4-dagarspass och kanske avsluta med att gå natt igen natten till dag 5. Min enda möjlighet till försörjning är att göra så här. Politikerna vill verkligen se oss sjukskrivna på lång sikt i stället för att ändra hela sitt sjuka koncept.

Hur länge håller jag? Hur länge klarar jag av att ha näsan över vattenytan? När känner jag mig utsövd? Jag minns inte när jag gjorde det sist. Troligtvis är jag inte den enda som jobbar så här för att få ihop det. Mina vänner säger ständigt till mig att jag måste tänka på mig själv och inte jobba ihjäl mig. Men detta är min enda möjlighet till försörjning som ensamstående mamma. Vi lever inte stort och flott men vi har utgifter också som skall betalas. Vi lever i ett århundrande när vi talar mycket om självständighet och eget liv. Men om jag skall klara mig på min USK-lön (som inte är 100% tjänst om jag väljer bara en arbetsgivare) så måste jag GIFTA mig!!! Gifta par har försörjningsskyldighet inför varandra. Jag är inte giftastypen och har inga planer på att gifta mig.

När jag tänker framåt, den dagen då barnen inte längre bor hemma.. ja, då ser inte min värld annorlunda ut.. Jag måste fortsätta jobba för olika arbetsgivare för att klara av att försörja mig. Hur sjukt är inte det i detta århundrande??

När skall de rika politikerna komma ner på jorden och leva våra liv? Livet i verkligheten? Till och med politiska sekreterare har bra lön. De får ut kring 20.000:-/månad.. sjukt.. Det borde vi sjukvårdsarbetare ha som gör det verkliga arbetet!! Jobbet med att ta hand om sjuka, gamla och behövande. Vad gör politiker?? Ställer högre krav på överlevnadskonstnärlighet på oss än på sig själva. FÅR man råna en politiker?? (det är en fråga, kära ni politiker som tidigare tolkat om vad jag sagt från en symbolisk tanke till något konkret.. Här i verkligheten talar vi ofta i symboliska tankar.. vi talar inte om att fysiskt knäa eller råna någon..)

Hot.. vi lever under ständigt hot, alla vi som är arbetssökande. Vi betalar dyra försäkringar för att slippa stå utan ersättning där arbetstimmarna inte räcker till. Vi betalar dyra försäkringar och får en 65%-ig inkomst. De jag känner, kan inte leva på det. De blir sjuka.. får ont i magen, huvudet.. blir deprimerade. Oron gnager och man sover dåligt om nätterna. Samtidigt tror överheten regeringen att man verkligen skall orka söka jobb och dessutom ta dessa jobb när vi blivit sjuka av att vara arbetssökande. Vi skall också söka jobb som vi inte har kompetens för, utanför vårt kunnande. Vi skall söka allt som kan tänkas ge jobb; skit samma om vi trivs med den formen av arbete eller är personligt lämpade. "Ni skall göra allt som står i er makt att vara självförsörjande" sa t.f chef till oss som var kallade förra veckan. Det var på vippen att jag frågade om vi också måste prostituera oss sexuellt; all form av utbyte av tjänst mot pengar är ju en form av prostitution fast vissa former kallas legala. En god vän frågade mig, när han läste en blogg på en community om detta möte, om det innefattar att vi skall stjäla också.. typ råna banker, stjäla mat, kläder med mera... Ja, varför inte.. det är väl dit det drar med några om regeringen inte tänker mer humant. Desperata människor gör allt som finns för att överleva.

Det drabbar inte bara oss som söker jobb. Det drabbar hela våran familj! Några är gifta/sambo vars partner har en fast anställning. Vi tvingas söka jobb i hela landet vilket innebär att vi måste flytta. Skall partnern säga upp sig då och bli arbetslös på den ort där den andra har fått jobb? Eller måste de skilja sig? Om man får jobb "inom veckopendlingsavstånd" så innebär det att en av föräldrarna måste vara borta i veckorna från familjen för att jobba och ha råd att betala en extra bostad! Hur vettigt är det? Regeringens medlemmar visar klart och tydligt att de inte förstår den arbetande klassens dilemma.. vi tjänar inte lika bra som politikerna med sina tiotusentals kronor ut i månaden som ger råd och möjlighet att ha dubbla boenden.

Barnen. Vi har barnen i en familj som hotas som vi arbetssökande. Vi kan tvingas bryta upp barnens gymnasieutbildnigar för att flytta. Hur lätt är det att dessa ungdomar kommer in och kan färdigställa sina yrkesutbildningar på den nya orten och vad säger att de nya lärarna, som inte känner eleverna, kan ge rättvisa betyg? Ungdomarna är redan i dag en utsatt grupp och med detta att vi måste flytta, bryta upp ungdomarn från skolan och på så vis förstöra deras ytkesutbildnigar, så blir de än mer utsatta! Hur ser deras framtid ut?? Eller skall vi lösa det på annat sätt: Jag, som enastående arbetssökande som tar de jobb som jag erbjuds (vilket inte räcker för AF) måste flytta, skall jag, för att rädda mina söners utbildningar och framtid, tvingas begära familjehemsplacering för dem i Kalmar för att de skall få tillsyn och stöd, någonstans att bo, för att jag skall kunna arbeta så som arbetsförmedlingen kräver på uppdrag av regering och a-kassa? Men så bra!! Det blir ju en merkostnad för samhället!! Bingo! Eller skall jag satsa på inackordering hos någon som har plats och vilja? Vem skall betala det? Jag kommer inte ha råd att betala trippla boenden.. så det kommer jag ju begära att regeringen/kommunen står för. Mina barn mår redan dåligt av att veta att vi kanske måste flytta och bryta deras yrkesutbildningar. Deras framtid hänger på att de får sin utbilding. Denna framtid vill regeringen förstöra! Själv mår jag också dåligt för mina barns ohälsa pga regeringen.. men också för att jag hamnat i ett dilemma där jag inte får vara ärlig inför arbetsgivaren när jag tvingas söka jobb där jag inte kommer till min rätt (alla i vården har rätt till personal med genuint intresse för arbetet) men också att jag måste på AFs uppmaning, ljuga mig fram för att arbetsförmedlingen måste ha ryggen fri inför sina granskningsnämnder. Det är vi, arbetssökande, som får ta alla smällarna för att myndigheterna skall ha det bra.

Vi blir allt mer sjuka av att leva i det svensksa samhället med de orimliga krav som ställs på oss arbetssökande. Jag tar gärna ett arbete men jag skall känna att det är något jag verkligen vill.. trivs med. Jag måste söka arbeten där jag vet att jag kommer att vara bara tills jag får det jag vill. Jag får inte säga till arbetsgivaren att jag söker jobbet av ointresse på arbetsförmedlingens anvisning, jag får inte säga att jag kommer att söka annat jobb fortsättningsvis och kommer att sluta så snart jag hittar det jag vill ha.. Då, om detta skulle komma fram till handläggarna på AF, riskerar jag att bli av med min ersättning. Då ifrågasätter man nämligen om jag verkligen vill ha ett jobb! Jag uppmanas av AF återigen att ljuga för arbetsgivaren. Hur bra är det?

I Sverige får man inte hota sina medmänniskor. Vi har rätt att slippa leva under hot som skadar vår hälsa. Vi har rätt att slippa leva under några som helst hot. Det är kanske dags att vi arbetssökande söker upp ettriga advokater och anmäler regeringen för olaga hot och begär skadestånd. Detta skall jag grundligt överväga. Finns det någon ettrig advokat som är villig att ta sig an fallet, på vinst och förlust? Vid en lyckad utgång med bra skadeståndsutbetalning får han ett bra arvode.. vid förlust, bjuder jag på middag.

Det är helt korrekt att stå på sig när det gäller att AF hittar på egna rutiner och regler som inte stämmer överens med FKs rutiner. Det är ju ändå FK som betalar ut vår aktivitetsersättning och därmed är det de som sätter upp vilka rutiner som skall följas.

Svar från kvinnan som kallat till info.mötet kring de "nya rutinerna" (AFs egna påhittade) och det låter som följer:

XXXXX X"(jag anser mig inte ha rätt att hänga ut hennes namn här för det är ju ändå inte hon allena som beslutat om dessa påhittade regler om att vi skall lämna in våra blanketter till AF så skall de lämna dem vidare)

Ja, så var det med det. Nu måste ju bara fler som uppbär garantin se över hur de skall göra: Skall AF få styra deras liv eller skall de tänka själv och följa de rutiner som verkligen gäller: De som FK satt upp. Lycka till!!

Eller är det bara ett sätt för dem att förmå de arbetslösa som redan mår dåligt av sin situation att må sämre, känna sig ovärdiga och inkompetenta eller vad är det frågan om?

Jag fick en kallelse, som kom försent men det är ju postens fel, där det stod att jag var kallad till AF "torsdag den 3/4 kl 10.00" (det är inte första gången man skriver en veckodag som inte stämmer med datum. Man borde kanske lägga krut på att kontrollera att man skriver rätt för det är ju vi som blir drabbade om vi inte kommer) Mötet gällde nya regler kring närvarorapportering till Försäkringskassan. Jag ringde min handläggare, som inte var samordnare för denna kallelse, och berättade att kallelsen kom i tisdags och jag undrade om det var tisdag den 3 eller torsdag den 5 som var gällande. Han visste inte så jag mailade den kvinna som samordnade mötet. Hon skrev att det var i tisdags. Nåja, det jag behövde tänka på var att lämna blanketten till AF så skulle de lämna in den till FK.

Pyttsan, tänkte jag som läst FKs egna instruktioner om detta nya. Det mailade jag över till kvinnan, som valde att låta bli att svara.

Så här står det ordagrannt, för er som låtit er luras av AFs info att de skall lämna in blanketten:

Om Du går ett arbetsmarknadspolitiskt program

Som program räknas till exempelt utbildning eller praktik.

1. Läs anvisningarna som följer med blanketten och fyll sedan i uppgifterna i punkterna 1,2 och 3 och i förekommande fall också punkt 5. (1= personuppgifter, 2=uppgifter om mitt arbetsmarknadspolitiska program 3=skriver i om jag har frånvaro samt 5=om jag har avslutat/avbrutit ett programm Detta är en kommentar från underteckand)

2. Lämna sedan blanketten till den som anordnar ditt program. Se till att anordnaren bekräftar att de uppgifter som du lämnat i punkt 3 och 5 är riktiga och även undertecknar blanketten i punkt 6. Sedan ska du få tillbaka blanketten.

3. Om du har arbetat ska du fylla i uppgifterna i punkt 4 men det bebhöver du inte göra förrän du får tillbaka blanketten. Du skall fylla i vilka dagar du har arbetat minst en timme och fått lön för arbetet. Tänk på att du ska fylla i uppgifter även om du arbetat på din fritid, till exempelt kvällar och helger. Det program som du går på räknas då inte som arbete.

4. Skriv under med ditt namn. Då försäkrar du att uppgifterna som du lämnat i blanketten är riktiga och fullständiga.

När blanketten är ifylld och undertecknad med både din och samordnarens namnteckning så lämnar eller skickar du den till Försärkringskassan.

Tittar vi ordentligt på anvisningen i punkt 2, så är det VI som är arbetslösa som skall ha kontroll på AF!! "Se till att anordnaren bekräftar...." Jag har läst hela blanketter flera gånger nu för att hitta den felaktiga information som AF går ut med, att DE skall lämna den till FK.. men den informationen FINNS INTE!! AF hittar med andra ord på egna regler för att kränka den enskilda och arbetslösa. Så ni som varit på infomöte på AF ( i alla fall i Kalmar) har ni inte fått anvisningarna från FK, gå eller ring till FK och be att få blanketten "Nytt om blanketten "Försäkran - Aktivitetsstöd"" (blankett 20105) och lusläs den och tänk på vad som sades på mötet. Skall vi följa AFs påhittade regler eller de regler som FK själva går ut med?? Glöm aldrig att vara självtänkande, undersökande och ta reda på fakta. AF har inte alltid rätt. De vill bara kontrollera Ditt liv.

Som jag skrev i går så anvisas jag arbete som kommer att var förödande för både brukare och mig: Jobb inom en kategori som jag inte har intresse av: Personlig assistent. Jag anser att varje patient och varje brukare äger rätten att få personal med INTRESSE och KOMPETENS för just dem och deras behov. Okej, jag har kompetens när det gäller just dessa personers handikapp (jag fick tag på en ansvarig igår per telefon och det handlar om handikapp jag har på äldreboendet) men jag har inget intresse att vara personlig assistent. Mitt tålamod räcker inte (det behövs i mitt privatliv) Hade jag velat vara personlig assistent hade jag valt att vara dagmamma. I de jobb som annonseras/anvisades ingår verksamhet med brukare både i och utanför hemmet, städa deras hem. Jag vill inte under några som helst omständigheter komma mina patienter/brukare så nära att jag ingår i deras privatliv i form umgängeskrets, hobbies med mera. Hade jag velat bli städerska hade jag jobbat på ett städföretag. Är det då rätt att jag skall tvingas söka jobb och kanske få det, jag kommer att må skit och brukaren kommer att må ännu mer skit för att jag inte är intresserad av att tillhandahålla den omvårdnad i deras hem och privatliv som krävs? Nej, det är helt fel. Det måste handla om att vi vågar ställa krav på de tjänster vi har att erbjuda.. brukarna har all rätt att få RÄTT personal.

När Du kommer till en flygplats och skall flyga, vill Du med all säkerhet att det är en kompetens och intresserad pilot bakom spakarna och inte en flyggrädd kontorist som bara vill sköta sina papper och är helt ointresserad av att flyga plan. Eller, det är lika illa att komma på ett plan där piloten är så less på sitt jobb att han eller hon skiter i om Du kommer fram eller kraschar.

Nå, hur som haver så skiter politikerna och folket på AF hur det ser ut i vården (tills de själva råkar ut för att en vårdpersonal är dittvingad på jobb och visar högst ointresse för den sjuke) men jag fick ändå ett mail från nuvarande handläggare i mitt ärende att man återkallar anvisningen för min del. *Tack, det var ju strort* men med fortsättningen att jag och "några till" skall bli kallade till AF för ett info.möte där vi skall få veta vad som anses som lämpligt arbete. Att jag inte skrattade mig fördärvad.

Ja, hur tror nissarna på AF att de, utan att sett mig i arbetslivet, kan tala om för mig vad som är lämpligt för  mig och inte? Hur vet de vart jag "passar bäst" och vad som är lämpligt för mig och patienterna/brukarna? Nåja, de får gärna tro sig vara gudar som ser och hör allt. Mitt svar blev i alla fall att jag vet vad som är lämpligt arbete för mig och patienterna. Jag är arbetssökande, inte lat skattebetalare som inte vill arbeta. Handläggaren har sagt till mig att arbete går före möte på AF så jag avslutade mitt svar med att jag kommer på träffen bara det inte inkräktar på arbete och citerade hans egna ord om jobb före möte.

Jag blev ärligt talat förvånad över att AF backade i anvisningarna. Nu vet jag att man på Projekt Framtiden (som lyder under AF) läser mina bloggar regelbundet och det kan ju vara så att man läst igår och vidarebefodrat mitt lilla klagomål. Jag avslöjade ju också att man  på AF i Kalmar beslutat att gå emot Littorin och INTE ta personlig hänsyn i bl.a tvånget att flytta för att få jobb redan från första arbetslösa dagen. Man fortsätter att använda sig av diktaturstuket rakt av. Ja, de måste ju först och främst se till att ha egna ryggen fri, som han sa till mig på AF. AF har blivit en instans som inte hjälper längre utan stjälper och klappar händerna. (Å andra sidan, vem eller vilka har AF någonsin hjälpt?) Det är väl där man jobbar när man inte har något att säga till om hemma, så tar man ut det på arbetssökande som redan ligger ner.

Fortsättning följer....

Arbetsmarknadspolitiken är hård i dag och det vet alla vi som sitter i smeten och systemet. Vi får välja mellan pest och kolera hela tiden och har vi väl kommit in i aktivtetsgarantin, ja, då skall vi inte tro att vi kommer ur den. Vi hamnar i projekt och praktik som inte leder till jobb.. inte om de går via Projekt framtiden. De gör säkert en god gärning för de som bara vill komma ut bland folk men inte de som verkligen vill komma ut på betalt jobb.. dvs där arbetsgivaren betalar för sig.

Nu har jag fått valet att gå undersköterskeutbildning eller stängas av. Visserligen har jag lång erfarenhet inom 4 kategorier i vården: Öppenvård, strokerehab, äldreboende och demensvård. (samt utbildning) 4 viktiga områden. Saken är ju bara det att jag är färdig med vården sedan länge. Det är uselt betalt. Men jag har ju timvik på ett äldreboende som jag visserligen trivs på, men vill ju ändå inte jobba med det i längden.

Valet mellan att plugga och bli avstängd från ersättningen var inte svårt. Jag ansökte och fick idag antagningsbesked: jag kom med och startar således pluggandet 6/2 -06. Det innebär också att jag får ha kvar mitt timvik på äldreboendet, vilket jag inte skulle få ha kvar, om jag inte kom in. Men jag skulle vara välkommen som sommarvikarie! HA! Trodde de allt jag skulle säga ja till, om jag inte skulle duga om jag inte kom in på skolan.

Under tiden som jag pluggar, kommer jag att jobba på tim samt söka jobb som jag verkligen vill ha, i lugn o ro, utan att jagas av AF och dess anhängare och diktatorer. Nåja, nu är det bara min senaste handläggare där som varit av kategorin diktator. Jag skall inte dra alla över en kam.

Men visst är det sjukt och fel på systemet när AF, som skall hjälpa och stötta arbetssökande att hitta jobb, möjligheter att få de jobb de vill ha genom att sponsra utbilding, bara säger.. "Du skall tillbaka till vården för där har Du Din utbildning och längsta arbetslivserfarenhet". Det handlade inte alls om att spåna i vad jag vill och behöver för att nå mina mål.. Jaja.. då får jag gå en längre väg.. men förhoppningsvis så skall jag hitta mitt mål där någonstans.

Man måste ge lite för att få tillbaka.. och kanske får man ge mer än man vill ibland.. samt gå mer krokiga vägar för att få som man vill..





"Alla människor måste ta tag i sitt liv och göra något av det, oavsett var man startade någonstans."

Under hela 80-talet jobbade jag på tim.vik och trivdes med det. Två fasta anställningar hade jag och båda företagen konkade. Det kan ju låta misstänkt men det ena företaget, en reklam- och distributionsfirma, slutade jag på innan det rasade.

Inom vården blev det längre och kortare vik samt timjobb. Många tyckte det skulle vara osäkert för mig att gå på timvik. Men jag var mer säker på jobb än den som var fast anställd. Hur då? Jo, de fast anställda skall ha semester, de blir sjuka, de skall vara hemma för vård av barn etc. Vem kunde ta alla dessa timmar? Jo, vi timanställda. Själv hade jag fördelen att kunna vara på tre olika ställen och fick ihop på bara ett av dem, mer tid än en heltid.  Jag var på två olika äldreboende samt på Östra Sjukhuset. Vissa perioder jobbade jag bara natt och 9 nätter gav mig då samma lön som en heltid, dag. Varför slita ut sig när livet har så mycket mer att ge?

Nu är jag där igen. Jobbar på tim. Under december månad har vi redan bokat in en hel del timmar. När jag var i Värmland, ringde de och undrade om jag kunde jobba. Idag på morgonen ringde de igen. Sjukdom. Dock hade jag just varit i tvättstugan 6.30 för att starta upp maskinerna. Hon frågade då om jag kunde jobba i kväll om en av kvällspersonalen kunde tänka sig ett byte. Så blev det. Jag jobbar ikväll.. så jag får gå över till kompisen efter det då, om inget kommer emellan..

Nu, när jag har barn i hushållet finns ju risken att jag missar att närvara vid aktiviteter som är aktuella och med sorg inser jag att det finns en kommande handbollsresa jag missar just för att jag har bokat jobb den dagen. Jag gillar verkligen att vara med! Dock vet jag hur svårt det är att få föräldrar att engagera sig. Det finns tusen "orsaker" att inte hänga med.. Vem skall då vara våra grabbars publik och hejarklack, när päronen inte hänger med??  Nåja, det är ju inte mycket jag kan göra åt nu i alla fall.

Nackdelen med timvik är att vi själva måste lägga undan semesterersättningen och hur lätt är det? Men å andra sidan har vi mer frihet på något sätt och det stör mig ändå inte att jobba så här. Dock hoppas jag på en asntällning inom admin., kundtjänst.. lite kontorets alltiallo. Det trivs jag med... men callcentren tar över den biten med kundtjänst.. en kundtjänst jag som konsument/kund inte uppskattar då det blir en mycket opersonlig sådan. Ta bara om jag ringer till ett företags kundtjänst.. och skall till huvudkontoret i staden och göra ett besök. Jag frågar personen i luren om vart i staden de finns.. och får ett skratt tillbaka med svaret att: "Jag sitter 120 mil därifrån." Förr kunde vi ringa till företagen och få personlig service och all personal fanns på kontoret. Jag kunde få min handledare/kontaktperson.. men idag är det ett minne blott.. Både som kund och arbetssökande hoppas jag innerligt att callcentgersystemet rasar ihop och att företagen inser vikten av personlig service, på plats.

Nå, det var lite om det.. Nu.. åter till mitt.

Vart fan skall jag vända mig till när Länsarbetsnämnden vägrar ta tag i problemet A (handläggaren) på AF? Vem skall jag vända mig till när han vägrar svara på mina frågor? Han svarar inte på mail.. han svarar inte på något!

Jag mailade till A's chef, E H-T, och begärde ett möte med de båda. Då mailade hon tillbaka att hon hade tid att träffa A och mig den 11/11 och jag mailade detta till A med en kopia till hans chef. Han svarade inte på det. Jag mailade igen.. men får inget svar.

Nu mailar chefen till mig och påstår att hon anser att praktikplatsen (den jag nu har i vården, som jag måste ha för att bevisa *mina 10 år i vården till trots* att jag är värd betald USK utbildning)  först skall lämna sitt yttrande om mig innan vi skall träffas.. Då vet hon inte ens vad mitt möte med dem handlar om. (Jag mailar henne då i korthet vad jag vill ta upp) Jag beskriver att jag inte får kontakt med A och att han vägrar svara mig. Då anser hon att frågor kring praktiken, kan jag ta upp med A på utvärderingsmötet.. men det har ju inte DEN personalen med att göra. Min fråga är ju bl.a varför jag måste göra praktik för att bevisa mig värdig en betald utbildning, jag, som har nästan 10 års erfarenhet och utbildning i vården, medan min granne från Chile, med mycket mindre erfarenhet *typ en sommar* och ingen utbildning har i vården.. fick utbildningen betald utan att göra praktik? Det är EN av mina frågeställningar..

A måste vara jävligt rädd just nu.. Varför svarar han inte annars?? Jag skall göra ett försök till på länsarbetsnämnden.. sedan vet jag fan inte vart jag skall vända mig..  LAN har ju förut nonchalerat mig och mina klagomål.. och bara svarat med standardsvar... Råd, någon..

Duster med AF (Arbetsförmedlingen) har jag haft sedan byte av handläggare. En drivande diktator som är allmänt känd här i stan under öknamnet "Diktatorn" säger ju en del. Det är HAN som bestämmer, det är HAN som skall bugas för.. det är HAN som skall ha äran.

Det är inte lätt att få jobb i Kalmar.. det är inte lätt få jobb alls i detta avlånga land. Speciellt inte om man valt att vara mamma på heltid för sina barn och därmed avsagt sig arbetet ute i förvärvslivet. Man är en s.k outsider. Man platsar inte. Tidigare arbetslivserfarenheter räknas inte längre. Kunskap man bär med sig som medmänniska förkastas.

MItt val av arbete har egentligen vänt sig från sjukvården till kontor/administration. Men i och med att det är svårt att få kontorstjänster idag, måste jag återvända till vården. Mina erfarenheter sträcker sig även inom kontor med allt vad det innebär.

För att få arbete frågade jag AF om det inte vore bättre att jag fick vidareutbilda mig inom mitt yrke på aktivitetsstödet, än att gå massa onödiga kurser som inte leder någonvart. Diktatorn gjorde idén till sin egen och meddelade att de ville stå för det. Dock skulle jag göra en praktik först. En praktik inom vården där de anställda får betala sina arbetskläder själv eller arbeta i egna kläder. Något jag ifrågasatte hos AF. Hela ärendet luktar skunk, för när jag var på intervju med föreståndaren på anvisad plats, behandlar hon mig som om jag inte vet något om sjukvården, som om jag inte förstår vad det innebär att arbeta helger och kvällar etc. Detta trots att jag har nästan 10 år inom sjukvården. Dels inom äldreomsorgen men även i öppenvården.

Jag tar en kontakt med Länsarbetsnämnden och frågar om det är sant att jag skall praktisera som undersköterska, när jag inte är utbildad eller under utbildning som USK. Det innebär ju att jag skall utföra en undersköterskas uppgifter som bl.a innebär att jag skall ta blodprover etc. Det får jag inte göra om jag inte är under utbildnig. Är det rätt att jag som praktikant skall betala mina arbetskläder själv? Är det rätt att jag som praktikant skall gå kvällar och helger för att "lära mig hur det fungerar i arbetslivet" när jag har nästan 10 år i vården med kvällar, helger, dagpass och nattjänst?

Svaret från Länsarbetsnämnden är att syftet med praktiken är att jag skall få känna på verkligheten i vården (den erfarenheten jag faktiskt idag har) samt  "få svar på hur du kan samarbeta och fungera i ett arbetslag"!! Under alla mina verksamma arbetsår, kan jag bara säga att mina betyg är bästa tänkbara. Det finns inget som tyder på att jag inte kan/kunnat samarbeta. Min sommarpraktik var bästa tänkbara referenser. De referenserna fick min handläggare på AF redan innan jag fick dem.

En arbetskamrat jag hade på sommarpraktiken, som har samma handläggare som jag på AF, får SIN undersköterskeutbildning betald av AF. HON har ett sommarvik inom äldreomsorgen som sin enda sjukvårdsreferens. Gick hon praktik innan hon fick sin utbildning betald i samma syfte som jag? Nej, hon gick direkt från sommarpraktiken till skolan!

Skillnaden på den kvinnan och mig, är att jag ifrågasätter vissa saker.. den andra kvinnan tiger och lider. Hon känner sig mycket kränkt av Diktatorn men vågar inte säga något. Hon tiger och får utbildningen betald. Jag ifrågasätter.. och måste "upp till bevis" trots redan befintliga bevis och erfarenheter.

Detta tolkar jag som att handläggaren på AF vill på detta sätt visa att han inte finner sig i att jag har egna åsikter och tankar. Egen vilja. Fler med liknande erfarenheter?? Kommentera gärna med dem.


Sjukvårdens omdömen om mig.. Obs! Samarbets- och kontaktfömåga på BÅDA arbetsplatserna: