Abortfrågan
Det är en fråga som engagerar många. Några är för och andra är emot. Var och en får ju ha sina åsikter men man behöver inte attackera de som tycker annorlunda med respektlöshet, som så ofta sker.
Undertecknad är inte för abort men å andra sidan propagerar jag inte för mina åsikter. Var och en bör ju själva ansvar för sina val och handlingar. Jag skulle aldrig gå ut med plakat och försöka få de som är för abort att få dåligt samvete. Det ligger inte heller för mig att anklaga eller ha åsikter till de som väljer en abort av olika orsaker. Det finns flera i min omgivning som genomgått en abort och det har varit min sak att stötta dem i deras beslut urifrån deras livssituationer. Jag skulle aldrig komma på tanken att försöka övertala någon att behålla ett barn som de av olika anledningar inte kan vårda och ta ansvar för. Det är inte min rättighet att sätta mig till doms över dessa beslut.
Dock finns det en grupp kvinnor som jag inte förstår mig på och det är de som använder abort som preventivmedel. Borde det inte vara lättare att använda någon form av preventivmedel i stället? Vill en man och en kvinna inte bli gravid bör ju båda parter alltid skydda sig för att minska risken för oönskad graviditet. Det är allas skyldighet, som jag ser det.
Nu är abortfrågan på tapeten igen och då frågar man sig om det skall vara sänkt tid för fri abort från 18 till 12 veckor. Ja, säger jag. Min motivation är att om man nu hamnar i situationen att en oönskad graviditet inträffar och det är helt och fullt omöjligt för de blivande föräldrarna att ta hand om sitt barn, så borde man ju veta att man skall besluta om abort redan på ett mycket tidigt stadium. Varför vänta tills nästan 50% av graviditeten passerat? När barnet redan är 16 veckor kan man börja känna sparkar och rörelser. Är det inte svårare då att föda fram ett barn som men ena dagen kände sparkade? Av hänsyn till alla inblandade tror jag en abort bör ske så tidigt som möjligt, om den nu måste genomgås.
Varför man väljer att genomgå en abort, är var och ens enskilda sak och det har inget med politik att göra. En åsikt om abort eller inte är mer etisk och moralisk fråga. Var och en är själva ansvariga för sina val och handligar och ingen äger rätten att döma. Dock ser jag en relativt nonchalant syn på abort idag. Den anses som en självklarhet så snart man blivit ofrivilligt gravid som alternativ till kondomer och p-piller eller andra p-medel. Jag hoppas att den synen kommer att ändras. Det värsta jag hört var en kvinna som blev gravid till pojkvännens stora glädje. Kvinnan själv var också glad åt det väntande barnet. Men så kom det sig att de råkade i luven på varandra och kvinnan valde då abort väldigt sent för att hämnas på pojkvännen. Behöver jag säga att det förhållandet inte höll efter det?
När jag växte upp var det fri abort till v 12. Det kan vara rimligt då det faktiskt finns de som har regelbunden mens även de första månaderna och inte vet om att de är gravida. Men jag hoppas de sänker abortgränsen för att män och kvinnor skall bli lite mer ansvartagande när det gäller p-medlel av olika slag men också för att undvika svåra förlossningar med aborterade barn så sent som nästan halva tiden av graviditeten. Jag kan inte se det rimliga i att man skall behöva tänka så länge innan man fattar ett beslut om barnets vara eller inte vara. Det vore ju lättare att trä på en kondom eller ta ett piller (för de som kan äta p-piller) eller skydda sig på det sätt som är mest lämpat. Varje man och varje kvinna har det ansvaret.
Om en man inte vill bli far måste han, även i fasta förhållanden, använda skydd. En god vän till mig, som jag inte försvarar, sa till sin dåvarande sambo att ett barn fick räcka. Hon gick med på det och lovade dyrt att hon åt p-piller. Det gjorde hon inte och ytterligare två barn föddes. Den pappan försökte komma undan med att han inte velat ha dessa båda sista men där sa jag emot honom: Varför hade han inte använd kondom då och tagit ansvar för att inte vilja ha barn? Det förhållandet sprack också.
Om en kvinna inte vill bli mor, måste hon skydda sig med samma ansvar som mannen. Dock vet jag att det inte alltid är 100% säkert att skydda sig och att man då kan stå där med fakta att ett barn är på väg. Men att ändå göra sitt yttersta för att skydda sig, tror jag på.
Nu hoppas jag innerligt att ingen missförstår bloggen i detta ämne då jag inte på något sätt försöker angripa de som gör abort av olika anledningar. Det finns säkert orsak att göra det och vad jag förstår på de jag pratat med som genomgått en abort, så är det inget de gjort med stor glädje utan det har varit tårfyllda dygn och ångestladdat länge efteråt. Jag vill inte byta med någon av dem. Jag vill bara försöka förstå varför det skall vara en gräns på fri abort fram till v 18.. för som jag sagt här ovan så vet man nog relativt snabbt om man vill behålla sitt barn eller inte.
Undertecknad är inte för abort men å andra sidan propagerar jag inte för mina åsikter. Var och en bör ju själva ansvar för sina val och handlingar. Jag skulle aldrig gå ut med plakat och försöka få de som är för abort att få dåligt samvete. Det ligger inte heller för mig att anklaga eller ha åsikter till de som väljer en abort av olika orsaker. Det finns flera i min omgivning som genomgått en abort och det har varit min sak att stötta dem i deras beslut urifrån deras livssituationer. Jag skulle aldrig komma på tanken att försöka övertala någon att behålla ett barn som de av olika anledningar inte kan vårda och ta ansvar för. Det är inte min rättighet att sätta mig till doms över dessa beslut.
Dock finns det en grupp kvinnor som jag inte förstår mig på och det är de som använder abort som preventivmedel. Borde det inte vara lättare att använda någon form av preventivmedel i stället? Vill en man och en kvinna inte bli gravid bör ju båda parter alltid skydda sig för att minska risken för oönskad graviditet. Det är allas skyldighet, som jag ser det.
Nu är abortfrågan på tapeten igen och då frågar man sig om det skall vara sänkt tid för fri abort från 18 till 12 veckor. Ja, säger jag. Min motivation är att om man nu hamnar i situationen att en oönskad graviditet inträffar och det är helt och fullt omöjligt för de blivande föräldrarna att ta hand om sitt barn, så borde man ju veta att man skall besluta om abort redan på ett mycket tidigt stadium. Varför vänta tills nästan 50% av graviditeten passerat? När barnet redan är 16 veckor kan man börja känna sparkar och rörelser. Är det inte svårare då att föda fram ett barn som men ena dagen kände sparkade? Av hänsyn till alla inblandade tror jag en abort bör ske så tidigt som möjligt, om den nu måste genomgås.
Varför man väljer att genomgå en abort, är var och ens enskilda sak och det har inget med politik att göra. En åsikt om abort eller inte är mer etisk och moralisk fråga. Var och en är själva ansvariga för sina val och handligar och ingen äger rätten att döma. Dock ser jag en relativt nonchalant syn på abort idag. Den anses som en självklarhet så snart man blivit ofrivilligt gravid som alternativ till kondomer och p-piller eller andra p-medel. Jag hoppas att den synen kommer att ändras. Det värsta jag hört var en kvinna som blev gravid till pojkvännens stora glädje. Kvinnan själv var också glad åt det väntande barnet. Men så kom det sig att de råkade i luven på varandra och kvinnan valde då abort väldigt sent för att hämnas på pojkvännen. Behöver jag säga att det förhållandet inte höll efter det?
När jag växte upp var det fri abort till v 12. Det kan vara rimligt då det faktiskt finns de som har regelbunden mens även de första månaderna och inte vet om att de är gravida. Men jag hoppas de sänker abortgränsen för att män och kvinnor skall bli lite mer ansvartagande när det gäller p-medlel av olika slag men också för att undvika svåra förlossningar med aborterade barn så sent som nästan halva tiden av graviditeten. Jag kan inte se det rimliga i att man skall behöva tänka så länge innan man fattar ett beslut om barnets vara eller inte vara. Det vore ju lättare att trä på en kondom eller ta ett piller (för de som kan äta p-piller) eller skydda sig på det sätt som är mest lämpat. Varje man och varje kvinna har det ansvaret.
Om en man inte vill bli far måste han, även i fasta förhållanden, använda skydd. En god vän till mig, som jag inte försvarar, sa till sin dåvarande sambo att ett barn fick räcka. Hon gick med på det och lovade dyrt att hon åt p-piller. Det gjorde hon inte och ytterligare två barn föddes. Den pappan försökte komma undan med att han inte velat ha dessa båda sista men där sa jag emot honom: Varför hade han inte använd kondom då och tagit ansvar för att inte vilja ha barn? Det förhållandet sprack också.
Om en kvinna inte vill bli mor, måste hon skydda sig med samma ansvar som mannen. Dock vet jag att det inte alltid är 100% säkert att skydda sig och att man då kan stå där med fakta att ett barn är på väg. Men att ändå göra sitt yttersta för att skydda sig, tror jag på.
Nu hoppas jag innerligt att ingen missförstår bloggen i detta ämne då jag inte på något sätt försöker angripa de som gör abort av olika anledningar. Det finns säkert orsak att göra det och vad jag förstår på de jag pratat med som genomgått en abort, så är det inget de gjort med stor glädje utan det har varit tårfyllda dygn och ångestladdat länge efteråt. Jag vill inte byta med någon av dem. Jag vill bara försöka förstå varför det skall vara en gräns på fri abort fram till v 18.. för som jag sagt här ovan så vet man nog relativt snabbt om man vill behålla sitt barn eller inte.
Om äktenskapet....
Kahlil Gibran har skrivit en bok som heter "Profeten". Jag har ännu inte läst den i sin helhet men det är mitt nästa mål. Med tanke på hur äktenskapet har falerat och man inte längre tänker på sin partners bästa utan sitt eget, vill jag ge några tänkvärda ord på vägen om hur det bör vara.
Problemet idag är att vi har ett avvecklande samhälle där allt eller det mesta kretsar kring det egna jaget. Man vill bara ha sin del av kakan i äktenskapet och delar sällan med sig. Kompromisser uteblir och man börjar så småningom att visa cyniska attityder för sin egen räkning.. Man gör vad man kan för att underminera sin partner för att få sin vilja igenom i stället för att samarbeta. Det är inte alltid man kan få igenom sin tanke. I ett förhållande/äktenskap bör man dela allt.. Det går inte att alltid bara tänka på att man vill ha det på ett visst sätt själv. Ibland måste man faktiskt backa för att ge sin partner utrymme.
Att alls börja sträva efter att bara få sitt eget på frontlinjen, att börja uttrycka sig cyniskt.. att börja bli elak emot sin partner för egen vinnings skull, kallar jag inte kärlek. Då kan man lika bra leva ensam. Kärleken ser inte till sig själv.. kärleken är inte ond, kärleken ser till sin älskades bästa och om båda partner i ett äktenskap/förhållande såg till sin partners bästa, så får båda sitt bästa tillgodosett.
Kahlil skriver bl.a så här:
"Almitra talade åter och sa:
'Vad säger du då om Äktenskapet, mästare?'
Han svarade och sade:
Ni föddes tillsammans och tillsammans skall ni alltid vara.
Ni skall vara tillsammans då dödens vingar
skingrar era dagar.
Ja, även i det tysta minnet av Gud
skall ni vara tillsammans.
Men låt det vara rymd i er samhörighet
och låt himmelens vindar dansa mellan er.
Älska varandra, men gör icke kärleken
till en boja.
Låt den hellre vara ett rörligt hav
mellan era själars stränder.
Fyll varandras bägare, men
drick inte ur samma bägare.
Giv varandra av ert bröd,
men ät inte av samma stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans och var glada
men låt var och en av er vara ensam,
liksom strängarna på en luta
är ensamma fastän de vibrerar
av samma musik.
Giv era hjärtan, men icke i
varandras förvar, ty endast Livets hand
kan rymma era hjärtan.
Stå vid varandras sida, dock inte
alltför nära, ty templets
pelar står åtskilda
och eken och cypressen
växer inte i varandras skugga."
Visst är det konstigt..
När jag började på gym för 2 år sedan, träffade jag andra svettpärlor som kämpade för en bättre kondis. Regelbundet varannan morgon i samma ögonblick som gymet öppnade, var jag på plats. Oftast var det samma människor som var uppe i ottan och det slutade med att vi fann en form av gemenskap.
Vi började småprata med varandra. Jag som var ny i gymtagen fick lite tips och råd utan att det blev påträngande eller konstigt. Vi hade skoj, helt enkelt.
Min vardag förändrades under hösten vilket innebar att jag inte längre kunde gå regelbundet som jag ville. Träningen rann ut i sanden och allt annat tog vid. Jag gjorde tappra försök att komma igång igen men det blev som det ofta blir.. en oregelbundenhet som skapade en omotivation. Sista försöket jag gjorde var förra sommaren och speciellt en av herrarna på gymet blev så glad att han bara sträckte ut armarna och gav mig en stor kram. Det var lite överrumplande och samtidigt glädjande. Någon hade saknat mig. Snart upptäckte jag att det var fler som saknat mig det år jag varit borta. Under den månad jag kämpade på, trots oregelbundenheten i mina träningspass, så lyckades jag ändå få in tiden för träning på tider som mina gamla gymkamrater var där. Mannen som kramade om mig och jag var de som pratade mest med varandra. Det var även han som gav mig de rätta råden och tipsen. Jag slängde ur mig en gång att det vore på tiden att vi gick ut och tog en fika vilket han höll med om..men återigen.. det blev som det burkar bli.. snack utan verkstad.
Jag kom mig allt mer oregelbundet och sällan till gymet men det är ju så det lätt blir med mitt arbete i botten. Det hände att jag ibland tänkte på mina gymkamrater och undrade hur de hade det. Vi var ju ett gäng 40+ och över det.. Äldst, mannen som blev min gymtipsare, var runt 55-59 år. Vårt lilla gymgäng hade ju ändå skapat en gemenskap där bland svett och stånkande. Alltid på gott humör och var någon inte där, saknade vi honom eller henne.
Så började mina planer om att flytta från Kalmar ta form. Helt plötsligt stod jag inför fullbordat faktum att den flytten kommer att skena iväg minst 1 år tidigare än som förut var tänkt. Återigen tänkte jag på dessa mina kamrater och döm om min förvåning när jag en dag mötte min gymtipsare på stormarknaden. Stora kramen och vi stod och pratade en stund. Det visade sig att han står i begrepp att ... just det... flytta! Det inom en mycket snar framtid. Är det inte konstigt, så säg, att vi möts igen när det är flyttdags. Han sa att det vore ju skoj om vi nu kunde hålla kontakten och vi bytte mobilnummer. Vi kramades igen och önskade varandra lycka till med våra nya respektive kommande liv.
När det var färdighandlat och jag kommit hem tog det inte många timmar innan mobilen pep. Då kom en förfrågan om vi inte skulle ta den där fikan snart, innan han flyttar. Jag skall ju erkänna att jag inte trodde det skulle bli någon kontakt så snart, men det är ju bara att passa på innan hans flyttlass kör iväg. Vi kommer senare att bo med 90 minuters bussresa som skillnad samt att han har famlijemedlemmar som bor i samma stad där jag kommer att bo. Det innebär att vi kommer att kunna fortsätta att ses på en fika emellanåt när han befinner sig på min hemort.
Men visst är det konstigt: Vi träffas just som vi båda står i begrepp, med olika intervaller, att flytta från stan. Vi kunde ju ha lämnat kommunen utan denna träffa och aldrig mer ses. Kanske med en fundering ibland om "hur är det med W, X eller P" och låta det stanna vid det. Nu ser jag möjligheten till en långvarig kamratskap. Vi får aldrig underskatta vart vi kan träffa nya människor att umgås med. De bästa kamraterna finns kanske där vi minst anar.
Vi började småprata med varandra. Jag som var ny i gymtagen fick lite tips och råd utan att det blev påträngande eller konstigt. Vi hade skoj, helt enkelt.
Min vardag förändrades under hösten vilket innebar att jag inte längre kunde gå regelbundet som jag ville. Träningen rann ut i sanden och allt annat tog vid. Jag gjorde tappra försök att komma igång igen men det blev som det ofta blir.. en oregelbundenhet som skapade en omotivation. Sista försöket jag gjorde var förra sommaren och speciellt en av herrarna på gymet blev så glad att han bara sträckte ut armarna och gav mig en stor kram. Det var lite överrumplande och samtidigt glädjande. Någon hade saknat mig. Snart upptäckte jag att det var fler som saknat mig det år jag varit borta. Under den månad jag kämpade på, trots oregelbundenheten i mina träningspass, så lyckades jag ändå få in tiden för träning på tider som mina gamla gymkamrater var där. Mannen som kramade om mig och jag var de som pratade mest med varandra. Det var även han som gav mig de rätta råden och tipsen. Jag slängde ur mig en gång att det vore på tiden att vi gick ut och tog en fika vilket han höll med om..men återigen.. det blev som det burkar bli.. snack utan verkstad.
Jag kom mig allt mer oregelbundet och sällan till gymet men det är ju så det lätt blir med mitt arbete i botten. Det hände att jag ibland tänkte på mina gymkamrater och undrade hur de hade det. Vi var ju ett gäng 40+ och över det.. Äldst, mannen som blev min gymtipsare, var runt 55-59 år. Vårt lilla gymgäng hade ju ändå skapat en gemenskap där bland svett och stånkande. Alltid på gott humör och var någon inte där, saknade vi honom eller henne.
Så började mina planer om att flytta från Kalmar ta form. Helt plötsligt stod jag inför fullbordat faktum att den flytten kommer att skena iväg minst 1 år tidigare än som förut var tänkt. Återigen tänkte jag på dessa mina kamrater och döm om min förvåning när jag en dag mötte min gymtipsare på stormarknaden. Stora kramen och vi stod och pratade en stund. Det visade sig att han står i begrepp att ... just det... flytta! Det inom en mycket snar framtid. Är det inte konstigt, så säg, att vi möts igen när det är flyttdags. Han sa att det vore ju skoj om vi nu kunde hålla kontakten och vi bytte mobilnummer. Vi kramades igen och önskade varandra lycka till med våra nya respektive kommande liv.
När det var färdighandlat och jag kommit hem tog det inte många timmar innan mobilen pep. Då kom en förfrågan om vi inte skulle ta den där fikan snart, innan han flyttar. Jag skall ju erkänna att jag inte trodde det skulle bli någon kontakt så snart, men det är ju bara att passa på innan hans flyttlass kör iväg. Vi kommer senare att bo med 90 minuters bussresa som skillnad samt att han har famlijemedlemmar som bor i samma stad där jag kommer att bo. Det innebär att vi kommer att kunna fortsätta att ses på en fika emellanåt när han befinner sig på min hemort.
Men visst är det konstigt: Vi träffas just som vi båda står i begrepp, med olika intervaller, att flytta från stan. Vi kunde ju ha lämnat kommunen utan denna träffa och aldrig mer ses. Kanske med en fundering ibland om "hur är det med W, X eller P" och låta det stanna vid det. Nu ser jag möjligheten till en långvarig kamratskap. Vi får aldrig underskatta vart vi kan träffa nya människor att umgås med. De bästa kamraterna finns kanske där vi minst anar.
Äntligen!!
Ja, kan jag skrika ut det mer än så? Sommaren är här och självklart är det alltid för- och nackdelar med det. För alla, som med mig, älskar denna årstid, är det underbart men så finns ju också de som, tyvärr, har ont av värmen och helst ser höst/vinter och vår som alternativt till underbara tider.
2 dagar vid "playan", dvs Kalmarsundsparken med liggunderlägg, en bra bok och gott humör samt en del vatten har avklarats. Mobilen är med hela tiden ifall det rings om jobb. Jag måste ju hela tiden vara tillgänglig. I morgon skall jag in och göra ett pass och sedan rullar semesterschemat på fram till mitten av augusti. Vad händer för övrigt under dessa sommar?
Jo, först är det en studenttillställning som söstra mi har för sin son. Sedan kommer söstra mi och hennes bror hit en helg för avkoppling. Det var ett tag sedan vi hade tid att umgås tillsammans alla tre. Därefter hoppas jag det blir klartecken för en helg i Helsingborg tillsammans med en underbar vän. Men framför allt ser jag fram emot temafesten i slutet av sugusti där temat är
så det gäller att hitta en broderad blus och jeans med "tjaffs" (vida vid foten) som vi sa i Göteborg när jag var liten! Eller varför inte hela kittet: 
Jag var ju på barnsben när det var aktuellt även om jag växte upp i resterna av den eran. Det är min "modellmamma" som står för denna inbjudan. Självklart kommer jag att ha mina modelljobb hos henne också i sommar. Det är det bästa med hela sommaren. Men självklart hoppas jag att älskade brorsan kommer ner hit till sensommaren/förhösten! Det kommer självklart vara årets höjdpunkt!
Eftersom det går bra med viktnedgången är det nu dags att röja lite i garderoberna. Det finns en del som är uttvättat, uttjänt, för stort.. och till och med för litet. Dags att ta fram en stor, svart sopsäck och tömma och slänga. Skänka till bistånd, säger säkert många nu. Jo, minsann.. Kommer Du och hämtar säcken och kör ner till aktuell organisation?? Mycket är obrukbart pga slitage så det kommer att kastas av organisationen ändå.
Åter till verkligheten!
2 dagar vid "playan", dvs Kalmarsundsparken med liggunderlägg, en bra bok och gott humör samt en del vatten har avklarats. Mobilen är med hela tiden ifall det rings om jobb. Jag måste ju hela tiden vara tillgänglig. I morgon skall jag in och göra ett pass och sedan rullar semesterschemat på fram till mitten av augusti. Vad händer för övrigt under dessa sommar?
Jo, först är det en studenttillställning som söstra mi har för sin son. Sedan kommer söstra mi och hennes bror hit en helg för avkoppling. Det var ett tag sedan vi hade tid att umgås tillsammans alla tre. Därefter hoppas jag det blir klartecken för en helg i Helsingborg tillsammans med en underbar vän. Men framför allt ser jag fram emot temafesten i slutet av sugusti där temat är
så det gäller att hitta en broderad blus och jeans med "tjaffs" (vida vid foten) som vi sa i Göteborg när jag var liten! Eller varför inte hela kittet: Jag var ju på barnsben när det var aktuellt även om jag växte upp i resterna av den eran. Det är min "modellmamma" som står för denna inbjudan. Självklart kommer jag att ha mina modelljobb hos henne också i sommar. Det är det bästa med hela sommaren. Men självklart hoppas jag att älskade brorsan kommer ner hit till sensommaren/förhösten! Det kommer självklart vara årets höjdpunkt!Eftersom det går bra med viktnedgången är det nu dags att röja lite i garderoberna. Det finns en del som är uttvättat, uttjänt, för stort.. och till och med för litet. Dags att ta fram en stor, svart sopsäck och tömma och slänga. Skänka till bistånd, säger säkert många nu. Jo, minsann.. Kommer Du och hämtar säcken och kör ner till aktuell organisation?? Mycket är obrukbart pga slitage så det kommer att kastas av organisationen ändå.
Åter till verkligheten!
P-piller, kondomer eller steriliering?
Allt sedan p-pillrets tillträde till den allmänna marknaden, har det ordats om dess för- och nackdelar. Alla kan ju med sitt förstånd förstå att all form att tillförsel av hormoner påverkar kroppens naturliga funktioner. Om och om igen får vi rapporter om hur farligt det kan vara med dessa p-piller. Unga flickor får blodproppar, skadas för livet och andra dör. Det handlar ju också om kvinnor i alla åldrar. Inte tu tal om det. Ändå fortsätter dessa piller att sälja stort.
Okej, nu är det inte så stor procent av kvinnorna som skadas av dessa piller så det kan tyckas som om det är korkat att den "lilla" klick som ändå dör och skadas, inte skall få vara de som styr försäljningen. Det finns ju alltid folk som är mer eller mindre känsliga för olika former av medicament likaväl som med föda, djur och annat. Men samtidigt känner vi till riskerna.. och ändå intas dessa piller. Är kvinnorna inte rädda om sig och sina liv? Eller: "Det händer inte mig"-tankarna.. är det dessa som styr? Samtidigt måste läkemedelsfirmorna se efter hur viktigt det är att sälja medel som ändå skadar.. Ett dödsfall är ett för mycket.
Själv for jag illa en gång i tiden då jag försökte mig på p-piller efter mitt andra barns födelse. Det funkade inte för mig. Det var inte värt att må så dåligt psyiskt. Humöret fick sig en rejäl knuff åt helt fel håll och vilken småbarnsmamma har lust att gå runt som ett rytande lejon till synes helt utan anledning? Inte jag så efter 3 veckor slutade jag med dem.
Dock hände det sig att jag funderade på sterilisering men hann inte dit innan barn nr 3 var på väg. Men sedan tog det inte lång tid innan jag sterilierade mig efter barnets födelse. Det är det bästa jag gjort när det handlar om preventivmedel. Min tanke var att om jag ändå är säker på att jag inte vill ha flera barn, varför då ta risken med piller som ändå inte är 100%-iga eller kådisar som spricker?
Jag har ställt frågan till flertalet män och kvinnor som säger sig inte vilja ha fler barn, varför de inte låter sig steriliseras. Då kommer tvivlen.. "Tänk om jag träffar en ny partner och vi vill ha barn med denne... " eller.. "Njae... det skulle nog kännas konstigt... " eller.. "Tänk om jag ändå vill ha barn när yngsten flyttat hemifrån.." eller... "Då förlorar jag min kvinnlighet/manlighet" .. Okej?? Sitter det i ägg- samt spermieledare? Nåja, var och en känner ju av det själva var den sitter. Men är det då bättre att plötsligt sitta där med ett barn på väg som man inte egentligen vill ha?
Jag förespråkar verkligen sterilisering om man vet till 100% att man inte vill ha flera barn. Är man separerad från sina barns andra förälder, underlättar det också om man träffar en ny partner som börjar fjäska för att få barn med just Dig.. "Du.. jag har gjort klart för Dig att jag varken kan eller vill ha fler barn så är det en förälder Du är ute efter till Dina ägg/spermier så får Du söka på annat håll... Lycka till". Ingen risk att bli övertalad till att bli förälder (eller som vissa män utsatts för: att kvinnan hävdar att hon äter p-piller men tar dem inte i hopp om ett litet barn.. å andra sida får ju mannen ta sitt ansvar genom att ändå använda kådis om han vill vara säker)
Okej, nu är det inte så stor procent av kvinnorna som skadas av dessa piller så det kan tyckas som om det är korkat att den "lilla" klick som ändå dör och skadas, inte skall få vara de som styr försäljningen. Det finns ju alltid folk som är mer eller mindre känsliga för olika former av medicament likaväl som med föda, djur och annat. Men samtidigt känner vi till riskerna.. och ändå intas dessa piller. Är kvinnorna inte rädda om sig och sina liv? Eller: "Det händer inte mig"-tankarna.. är det dessa som styr? Samtidigt måste läkemedelsfirmorna se efter hur viktigt det är att sälja medel som ändå skadar.. Ett dödsfall är ett för mycket.
Själv for jag illa en gång i tiden då jag försökte mig på p-piller efter mitt andra barns födelse. Det funkade inte för mig. Det var inte värt att må så dåligt psyiskt. Humöret fick sig en rejäl knuff åt helt fel håll och vilken småbarnsmamma har lust att gå runt som ett rytande lejon till synes helt utan anledning? Inte jag så efter 3 veckor slutade jag med dem.
Dock hände det sig att jag funderade på sterilisering men hann inte dit innan barn nr 3 var på väg. Men sedan tog det inte lång tid innan jag sterilierade mig efter barnets födelse. Det är det bästa jag gjort när det handlar om preventivmedel. Min tanke var att om jag ändå är säker på att jag inte vill ha flera barn, varför då ta risken med piller som ändå inte är 100%-iga eller kådisar som spricker?
Jag har ställt frågan till flertalet män och kvinnor som säger sig inte vilja ha fler barn, varför de inte låter sig steriliseras. Då kommer tvivlen.. "Tänk om jag träffar en ny partner och vi vill ha barn med denne... " eller.. "Njae... det skulle nog kännas konstigt... " eller.. "Tänk om jag ändå vill ha barn när yngsten flyttat hemifrån.." eller... "Då förlorar jag min kvinnlighet/manlighet" .. Okej?? Sitter det i ägg- samt spermieledare? Nåja, var och en känner ju av det själva var den sitter. Men är det då bättre att plötsligt sitta där med ett barn på väg som man inte egentligen vill ha?
Jag förespråkar verkligen sterilisering om man vet till 100% att man inte vill ha flera barn. Är man separerad från sina barns andra förälder, underlättar det också om man träffar en ny partner som börjar fjäska för att få barn med just Dig.. "Du.. jag har gjort klart för Dig att jag varken kan eller vill ha fler barn så är det en förälder Du är ute efter till Dina ägg/spermier så får Du söka på annat håll... Lycka till". Ingen risk att bli övertalad till att bli förälder (eller som vissa män utsatts för: att kvinnan hävdar att hon äter p-piller men tar dem inte i hopp om ett litet barn.. å andra sida får ju mannen ta sitt ansvar genom att ändå använda kådis om han vill vara säker)