Hippokrates och tystnadsplikten
Jag satt och funderade på vilken kategori jag skulle lägga detta under. Kanske skapa en ny.. men det fick bli Hälsa och motion. För det har ju med hälsa att göra.
Som vi vet har ju diverse yrkesutövare tystnadsplikt, och vi vet också att dessa stundom inte efterlevs efter konstens alla regler. Det är i sig straffbart att bryta mot detta och det påvisar vikten av integritet samt allvaret av att bryta denna plikt. Vi har olika värden på integritet och min är mycket knivskarp. Blanda inte arbetsliv och privatliv. Jag väljer själv vilka som tar del av mitt liv och leverne. Bloggen är inget jag berättat om för mina klasskamrater eller arbetskamrater. Jag umgås inte med dem privat och finner dem denna sida på annat sätt, ja, då är det väl okej. Andra skulle sprida sitt privata till alla som vill höra på.
Nu har jag ju valt att inte dra in för mycket av det absolut mest personliga i mitt liv här. Det finns på särskild sida för endast utvalda och försett med lösenord. Där råder också tystnadsplikt.
När jag nu pluggar till undersköterska kommer jag i kontakt med information och historia jag tidigare inte känt till. Spännande i sig. Att upptäcka att vi har en tystnadsplikt som sträcker så långt tillbaka som till 400-talet f.Kr är lite häftigt. Hippokrates kallades ju även Läkekonstens fader och han skrev en ed som lever kvar än i dag. Den talar om tystnadsplikten, om respekten och verkandet för att rädda liv. Eden svärs än idag av läkarstuderande under viss ritual. Men ibland undrar jag om läkarna inte tar denna på allvar.. eller om de bara väljer ut vad de vill verka för och inte..
Det står bl.a att "... ej heller skall jag ge någon kvinna fosterfördrivande medel" ändå serveras aborter i tid och otid lika lättvindigt som vi går till ICA och handlar. "Tiderna har förändrats" kanske någon säger och det är ju sant i sig. Men är det rätt att ha abort som preventivmedel i stället för att sätta upp kraven på att skydda sig i stället om man inte vill ha barnet? En abort bör väl endast nyttjas under mycket specifika svåra situationer då man riskerar att moderns liv står på spel? Det handlar ju om att rädda liv, vilket man gått i ed på.
Eden säger också att "Jag skall icke ge någon gift, om man ber mig därom" och där kommer frågan om aktiv dödshjälp in. Läkaren svär att inte hjälpa någon att dö men vad jag kan läsa säger den inget om livsupphållande medel. Är det rätt att tvinga någon att leva under förhållanden där han eller hon inte har en möjlighet att leva mer än någon vecka till och det under ohyggliga former av förnedrande liv? Eller kan jag låta bli att upprätthålla en människas liv genom att inte ge medicin eller genom att koppla ur diverse livsuppehållande maskiner? Teknisk utveckling har skett sedan Hippokrates skrev riktlinjer för en läkares liv och verksamhet.
Är det rätt att lägga ansvaret på läkarna om vi inte vill leva längre? Säg att jag är sjuk och alla vet, efter diverse tester och prover, undersökningar och fler utredningar, att jag kommer bara att bli mer sjuk och smärtorna kommer att ta över och inget morfin i världen kan stoppa det.. det kommer att sluta med att jag ligger som ett kolli, beroende av andra för att den dagliga hygienen skall klaras samt sondmaten skall kopplas.. men jag kommer att dö ung. Läkarens uppgift är att rädda liv, inte släcka det som kommer att slockna ändå. Borde det inte vara min egen uppgift att ta steget till att ända livet när jag känner att gränsen är nådd? Att ha en avskedssermoni för familj och vänner medan jag ännu är vid mina sinnen och orkar, ta farväl vore väl det finaste avskedet i stället för vid begravningen? När det är klart, får jag själv avgöra hur jag vill ända mitt liv. Många tar ju livet av sig på olika sätt. Det finns möjligheter utan att dra in läkarna, bara man tänker efter.
Jag tror det handlar om vår egentliga önskan att leva som gör att vi tycker att läkarna skall behöva vara våra mördare. Vi vill inte egentligen ta livet av oss och för att slippa ansvar och någon att skylla på i ångerns timme, är det lättast att ha någon annan att skylla på.
Men vi har en annan aspekt: De som skadas svårt i olyckor eller vid spruckna aneurysm i hjärnan där de drabbade aldrig kommer att återvända till ett liv där de kan fatta egna beslut. Där borde familjen få bestämma hur det skall vara: Vill han/hon verkligen ligga så där som ett kolli? Till vems glädje? Men även här kommer frågan om ansvar och beslut in. Är kärleken till sin anhörige så starkt att man kan besluta om avbrytande av livsuppehållande åtgärder?
Det är inte lätt att vara läkare med tanke på teknikens utveckling sedan eden skrevs. MEN, att leva efter eden kan ändå inte vara svårt. Rädda liv, abortera inte. Överlåt på den sjuke att själv ansvara för sitt liv, huruvida det skall ändas under omständigheter där det inte går att räddas samt åt anhöriga då det gäller dessa som skadats svårt vid olycka eller liknande. Det är verkligen inte lätt att behöva fatta svåra beslut själv men det är kanske på tiden att vi får lära oss det i stället för att överlåta det på andra..
Hippokratiska läkareden finner Du här.
Som vi vet har ju diverse yrkesutövare tystnadsplikt, och vi vet också att dessa stundom inte efterlevs efter konstens alla regler. Det är i sig straffbart att bryta mot detta och det påvisar vikten av integritet samt allvaret av att bryta denna plikt. Vi har olika värden på integritet och min är mycket knivskarp. Blanda inte arbetsliv och privatliv. Jag väljer själv vilka som tar del av mitt liv och leverne. Bloggen är inget jag berättat om för mina klasskamrater eller arbetskamrater. Jag umgås inte med dem privat och finner dem denna sida på annat sätt, ja, då är det väl okej. Andra skulle sprida sitt privata till alla som vill höra på.
Nu har jag ju valt att inte dra in för mycket av det absolut mest personliga i mitt liv här. Det finns på särskild sida för endast utvalda och försett med lösenord. Där råder också tystnadsplikt.
När jag nu pluggar till undersköterska kommer jag i kontakt med information och historia jag tidigare inte känt till. Spännande i sig. Att upptäcka att vi har en tystnadsplikt som sträcker så långt tillbaka som till 400-talet f.Kr är lite häftigt. Hippokrates kallades ju även Läkekonstens fader och han skrev en ed som lever kvar än i dag. Den talar om tystnadsplikten, om respekten och verkandet för att rädda liv. Eden svärs än idag av läkarstuderande under viss ritual. Men ibland undrar jag om läkarna inte tar denna på allvar.. eller om de bara väljer ut vad de vill verka för och inte..
Det står bl.a att "... ej heller skall jag ge någon kvinna fosterfördrivande medel" ändå serveras aborter i tid och otid lika lättvindigt som vi går till ICA och handlar. "Tiderna har förändrats" kanske någon säger och det är ju sant i sig. Men är det rätt att ha abort som preventivmedel i stället för att sätta upp kraven på att skydda sig i stället om man inte vill ha barnet? En abort bör väl endast nyttjas under mycket specifika svåra situationer då man riskerar att moderns liv står på spel? Det handlar ju om att rädda liv, vilket man gått i ed på.
Eden säger också att "Jag skall icke ge någon gift, om man ber mig därom" och där kommer frågan om aktiv dödshjälp in. Läkaren svär att inte hjälpa någon att dö men vad jag kan läsa säger den inget om livsupphållande medel. Är det rätt att tvinga någon att leva under förhållanden där han eller hon inte har en möjlighet att leva mer än någon vecka till och det under ohyggliga former av förnedrande liv? Eller kan jag låta bli att upprätthålla en människas liv genom att inte ge medicin eller genom att koppla ur diverse livsuppehållande maskiner? Teknisk utveckling har skett sedan Hippokrates skrev riktlinjer för en läkares liv och verksamhet.
Är det rätt att lägga ansvaret på läkarna om vi inte vill leva längre? Säg att jag är sjuk och alla vet, efter diverse tester och prover, undersökningar och fler utredningar, att jag kommer bara att bli mer sjuk och smärtorna kommer att ta över och inget morfin i världen kan stoppa det.. det kommer att sluta med att jag ligger som ett kolli, beroende av andra för att den dagliga hygienen skall klaras samt sondmaten skall kopplas.. men jag kommer att dö ung. Läkarens uppgift är att rädda liv, inte släcka det som kommer att slockna ändå. Borde det inte vara min egen uppgift att ta steget till att ända livet när jag känner att gränsen är nådd? Att ha en avskedssermoni för familj och vänner medan jag ännu är vid mina sinnen och orkar, ta farväl vore väl det finaste avskedet i stället för vid begravningen? När det är klart, får jag själv avgöra hur jag vill ända mitt liv. Många tar ju livet av sig på olika sätt. Det finns möjligheter utan att dra in läkarna, bara man tänker efter.
Jag tror det handlar om vår egentliga önskan att leva som gör att vi tycker att läkarna skall behöva vara våra mördare. Vi vill inte egentligen ta livet av oss och för att slippa ansvar och någon att skylla på i ångerns timme, är det lättast att ha någon annan att skylla på.
Men vi har en annan aspekt: De som skadas svårt i olyckor eller vid spruckna aneurysm i hjärnan där de drabbade aldrig kommer att återvända till ett liv där de kan fatta egna beslut. Där borde familjen få bestämma hur det skall vara: Vill han/hon verkligen ligga så där som ett kolli? Till vems glädje? Men även här kommer frågan om ansvar och beslut in. Är kärleken till sin anhörige så starkt att man kan besluta om avbrytande av livsuppehållande åtgärder?
Det är inte lätt att vara läkare med tanke på teknikens utveckling sedan eden skrevs. MEN, att leva efter eden kan ändå inte vara svårt. Rädda liv, abortera inte. Överlåt på den sjuke att själv ansvara för sitt liv, huruvida det skall ändas under omständigheter där det inte går att räddas samt åt anhöriga då det gäller dessa som skadats svårt vid olycka eller liknande. Det är verkligen inte lätt att behöva fatta svåra beslut själv men det är kanske på tiden att vi får lära oss det i stället för att överlåta det på andra..
Hippokratiska läkareden finner Du här.
Så där ja, då var det dags igen
Vanligtvis så driver jag igenom det jag bestämt mig för att göra. Dock händer det att saker kommer emellan och tillvarons bestämda mål skjuts framåt lite. Men ack den Majsan som ger upp.
Som ni minns, så bestämde jag mig för att ta tag i stavgången igen och det gick ju verkligen som det gick med det. Saker hände och det var bara att ta en sak i taget. Gymet skall vi bara inte tala om! Det gick ju som smort när jag höll på förra året ända fram tills den där dagen då fästingen ansåg sig ha fritt tillträde att kalasa på mig. Men å andra sidan, jag tog ut hämden på den genast. Med all den vitlök jag har i kroppen så dog den relatvit snart då vitlök sägs fungera som ett nervgift på de så rackarna. DOCK hann han med att bita med sitt virus i tänderna och jag blev sjuk. Sedan kom ju jobb emellan, för att inte tala om skolan!
Men så var det en dag när jag var i provhytten på H&M som jag fick ett mer eller mindre raseriutbrott. Nåja, inte så att det var någon mer än jag som märkte det men själva fan tog tag i mig och med ilskan steg gick jag till gymet och köpte ut ett sommarkort. Bokade tid för intruduktion eftersom det var så många nya maskiner där som jag inte ville ge mig på innan jag fått utbildning på dem.
Torsdag morgon åkte stavarna fram och jag stavade på till gymet och väntade på instruktören. Jag hade inte fått något namn på den så jag visste inte om det var en man eller kvinna. Döm om min förvåning när det var A.W som kom. Ett glatt återseende. Han skulle byta om och jag gick ner så länge. Självklart ägnade jag en tanke eller två åt min favorit, S-E... och bäst som jag stod och väntade så kommer han! Först ett snabbt ögonkast på mig och en liten nick till hälsning.. så tittade han upp, tappade väskan i golvet och sa med det största leendet jag sett den dagen: "Men ÄR det verkligen Du?" och så kramades vi en liten stund. Fan att man skall behöva vara borta ett halvår innan han inser att det handlar om att kramas! ;o) *Vi kramas för lite i Sverige och jag är stor förespråkare FÖR kramar* Vi pratar en stund och nu inser han ju att det genast kommer att bli mycket roligare att träna när jag är tillbaka.
Jag har verkligen kommit igång igen. Visserligen kan det inte bli de tider att träna som jag vill eftersom jag har mina nattpass, men då finns ju eftermiddagarna. 3 dagar/vecka skall jag dit. Det är skönt att vara igång igen. Innan skolan börjar har jag ett mål och det målet skall jag nå. Jag är på väg dit och nu kan inget hejda mig.
Skam den som ger sig.
Trasdockan "Jag"
Vintern har passerat och med en till synes evig kyla. Kyla och Jag går inte ihop och än mindre halka och Jag. De är inte alls överens. Detta innebär ju också att Jag inte kommer ut och rör på sig som Jag önskar vilket innebär att hjärtinfarkten närmar sig med stormsteg. Nåja, riktigt så illa får vi ju hoppas att det inte är men lilla magen började jäsa sig större och jeansen krympte.
Under år 2005 gick Jag på gymet och det var underbart. Regelbundet och på egna tider som ingen annan styrde över. Gåstavarna kom fram och med hjälp av dem började Jag uppvärmningen inför gymet. En rask promenad om 45 minuter till gymet och sedan ett rejält pass av styrketräning. Sedan 45 minuters stavgång hem igen.
En fästing satte stopp för denna träning då Jag blev sjuk och inte kunde motionera. Sedan fick Jag en praktikplats med tider som gjorde att Jag inte kunde gå till gymet på de tider som passade henne. Jag tjurade ihop och stampade med foten i backen. Så kom vintern..... den långa, vita, kalla.
Efter månader av hopplöshet, återställande från hjärnhinneinflammationen och med påbörjan av skola, kom så våren till stan och Jag blev genast gladare igen. En dag bestämde Jag mig för att smyga igång med stavgången igen och jösses.. det kändes verkligen att kondisen var vilande. 45 minuter och Jag var helt slut. Jag kände sig som en trasdocka. Det var annat när Söstra flyttade i höstas. Så sprang Jag i trappor som aldrig förr och bar kartonger utan att flåsa! Vilken skillnad! Idag skulle det vara omöjligt.
Dock skam den som ger sig. Jag har aldrig varit intresserad av dieter för att hålla favoritvikten för Jag tröttnar ganska snart på diverse specialmåltider. Jag har alltid trott att bra mat och att röra sig för att förbränna det man ätit, är enda sättet att behålla sin vikt. Att förbränna lite mer än man äter, för att gå ner i vikt (Dock finns det de som verkligen är i behov av ändrade kostvanor i kombination med motion) Nu har Jag bestämt sig för att ta tag i livet igen, det VIKTiga livet.
Jag har ca 6 km att gå till skolan. Det är en skön promenad att gå varje morgon och samma väg hem om eftermiddagarna. Med stavar blir det med flås och motion utöver det vanliga. Så från och med nu skall Jag gå varje dag så länge det inte regnar, haglar, snöar eller stormar. Det måste ju ge resultat. Till på det skall Jag också gå stavgång med sin söstra och brodra en eller ett par gånger i veckan, bara de köper sina stavar. Jag skall också bowla en dag i veckan och även det är motion. Så nu skall vi se om det inte blir så att Jag ändå innan året är slut, kommer i sina favoritjeans, som satt som slimmade då Jag flyttade till Kalmar - 99. Jag äger ingen våg men Jag har kläderna som måttstock. Julen 2006 vill Jag komma i sina 27" favoritjeans mot nuvarande stl 32". Tror ni det går?
Peppad av denna motionsartikel kommer Jag att göra vad som behövs för att nå målet. Wish me luck!
Rask stavgång idag: 60 minuter 6.8 km
Rask promenad: 90 minuter 6.1 km
Totalt: 1.29 mil
"Hellre dricka vatten i glädje än mjöd i sorg."