Chattens blogg

Nu skippar vi politikerna  i allmänhet, för de är ett folk som inte bryr sig om människorna som lever i samhället och lyssnar inte på vad vi har att säga. Bara de kommer till makten så är de nöjda. Jan Långben får nog min röst i rikstagsvalet.. och i kommunalvalet får det bli Knattarna. Landstingsvalet får bli Kalle Anka om det inte blir Musse Pigg. Vi får se. Kanske blir det Ulla-Bella min sekreterare...

Att förminska sig själv, ja. Det kan man göra på så många olika sätt. Mitt val av att vara singel, kommer upp i samtal med jämna mellanrum av bekanta. På något sätt är det "ofint" att vara singel. Det signalerar till andra: Att man är en omedgörlig person eller en person som har massa fel eftersom han eller hon inte har en partner.. Det signalerar ett liv som andra i förhållanden VILL ha men inte vågar ta steget till..*friheten att själv styra* singlar är i regel starka så länge de vet vad de vill och den styrkan är skrämmande. Jag har mina skäl att välja singellivet. Dels har jag minderåriga barn även om de är relativt gamla, dels har jag barn med särskilda behov vilket innebär att det tar kraft, tid och energi som måste gå till familjen. Det ges inte kraft och tid över att involvera en utomstående. Relationer tar tid, tar kraft, tar energi. Men framför allt: Jag trivs med mitt singelliv. Det är jag som bestämmer när jag kommer och går. Jag träffar mina vänner utan att behöva förklara varför han inte skall komma med just då eller att han talar om när jag skall  komma hem. Jag slappar till en film om jag känner för det utan att han kan lägga sig i. Ja, det är för mig bara fördelar med att vara singel. Dock är det inte accepterat hos alla. Kan jag symboliera något som väcker avund? Jo, till viss del är det så.

Men visst har även jag haft relationer. Dock har dessa relationer varit så krävande så jag hade 4 småbarn och inte 3. Det funkar inte i min värld. Små svartsjuka män som begärde 100% uppmärksamhet och jag skulle helst tassa på tå för att de skulle vara söta och rara. Tack, men nej tack.

Sista försöket jag gjorde var så patetiskt så det var skrämmande att en man på drygt 40 kunde bete sig så. Vi blev bekanta och vi talade om allt: Våra tidigare erfarenheter och vart vi stod idag. Krav vi hade på oss själva och på en ev. partner. Nu var jag inte intresserad av en relation och det hävdade han att han inte var heller.  Så bra, tänkte jag och vi fortsatte att träffas platoniskt. Tog en fika på stan, spelade lasergame med våra respektive söner och hade allmänt skoj. Hur det nu blev så inledde vi ändå en form av relation på ett annat plan.

Det intressanta var att ju mer jag berättade om mig och min ståndpunkt på relationer, svartsjuka och kamrater etc så sa han hela tiden: "Åh, tänk! Det är för bra för att vara sant. Att äntligen hitta en kvinna med samma värderingar som jag själv". Jag fick en liten aning om att det inte var riktigt sant detta men valde att fortsätta för jag var ju lite nyfiken på vad han menade. När jag klargjort att förlovning och bröllop inte var något som jag kunde tänka mig, hängde han på genast. Han hade inte varit gift eller förlovad och tyckte sådant var trivialt. Bra, tänkte jag, då slipper jag den diskussionen. Fler barn var inget intresse heller för mig, och han hängde på. Hmm.. När vi kom till samtal kring våra privata umgängen gällande våra vänner och bekanta, så ansåg jag  att man inte alltid behöver vara tillsammans med sin partner när man träffar sina vänner för man har ett privatliv också, utanför relationen. Han hängde på. Inga problem. Integritet. En viktig faktor i mitt liv. JAG bestämmer vem jag delger mitt liv, mitt innersta.. mina tankar. Självklart, sa  han och hyllade än en gång att han äntligen träffat någon med samma åsikter och ståndpunkter som han själv.

Men.. en dag när han var på besök hos oss och jag hade ett internetärende, satte han sig genast bakom mig och ville se och läsa allt jag gjorde. Jag bad honom att gå till ett annat rum eller i alla fall inte sitta bakom min rygg. Detta var privat. Mail från vänner som talade i förtroende, mitt bankkonto och dess lösenord.. Ja, det var lite sådant som var mitt. Då hävdade han att vi inte skulle ha hemligheter för varandra utan vara helt öppna. Ja, men det är ju sant, men vissa saker handlar inte om hemligheter utan om integritet! Vilket förtroende skulle jag ha hos de av mina vänner som mailade mig sitt innersta om han skulle kunna ha tillgång till att läsa? Detta förstod han inte.

Han började logga in på en sida där jag befann mig (han loggade in med eget konto) och började läsa vad andra skrev till mig och vad jag skrev till dem. Flera av dem var mina vänner sedan många år och vi hade en jargong som vi trivdes i. Nu la sig mannen jag träffade i detta. Så fick man inte skriva till andra män när man hade sällskap, så skojar man inte och varför skriver de så till mig? Detta handlade även om kvinnor. Nu visade sig hans svartsjuka. Han började kräva av mig att jag ändrade min attityd och min jargong till nära vänner. Varför? Jo. HAN for illa av mitt sätt att vara: Glad, positiv och omtyckt! Jag bad honom ge sjutton i att läsa då, men han kunde inte låta bli. Nå, det var ju hans problem och inte mitt. Jag är den jag är och ändrar inte mitt sätt att vara bara för att någon är sotis. Han ville tränga in mig i ett hörn av ensamhet, avskildhet från andra. Det livet levde jag förr, inte nu. Ingen kan ta den friheten ifrån mig.

Det dök upp små saker hela tiden där han sagt att han hade samma åsikter som jag, samma intressen etc som visade sig vara helt fel. Han startade en bekantskap och sedemera en relation med LÖGNER! Inom loppet av 1,5 månader hade han börjat tala om att titta på hus vi skulle köpa och vi skulle flytta ihop! Något jag inte alls var intresserad av. Särbo, ja. Sambo, nej! Detta hade han också tyckt var ok från början. Men det som till sist fick mig att "sparka ut" honom (nu sparkas jag ju inte fysiskt. Jag är inte våldsam alls,  om nu någon trodde det) var när han säger till mig: "Jag vet att Du inte vill förlova och gifta Dig men Du är den förste och ende jag kan tänkta mig att gifta mig med" Jag tittade stort på honom och kände mig oerhört kränkt.. sa till honom att det inte är någon idé att fortsätta denna relation då han visat sig vara en lögnare och dessutom friar till mig trots att han vet svaret. Då kommer droppen som fick allt att rinna över: "Men Du.. om Du får tänka på det ett tag så vill Du också gifta Dig med mig". Snacka om att först förminska sig själv genom att inte våga vara ärlig och sedan idiotförklara mig genom att påstå att jag vill gifta mig med honom bara jag får lite betänketid! Alltså: Jag visste egentligen inte själv vad jag ville, enligt honom.

Innan vi kom till brytningen hade han tackat ja till sina vänners bjudningar och tackat ja för mig också, utan att kolla om det var okej för mig. Han började kräva att han skulle träffa mina vänner. Vi SKULLE umgås hela tiden och alltid. TÄTT TÄTT utan andrum. När jag en kväll hade en väninna hemma skickade han sms. Jag svarade bara att jag har besök och skulle ringa honom senare. Han skickade sms på sms och till slut ringde han och undrade varför jag inte svarade. När jag påpekade igen att jag hade besök började han anklaga mig för att inte bry mig om honom etc. Till slut la jag bara på luren. Sådan skit tar jag inte. Då kom ett sms igen: "Jaha, då vet man att  man inte är värd något, då". Svartsjuka..försök att få mig att ha dåligt samvete för att jag har vänner. Man kan inte alltid komma i första rummet som partner.

Hur kan man förminska sig själv så till den grad att man inte vågar stå för sina egna ståndpunkter? Varför startar man en bekantskap och ett förhållande med lögner? Lögner som sedan är orsaken till att det går käpprätt åt skogen?  Sanningen kommer alltid, förr eller senare, i kapp och lögnerna bli avslöjade. Varför försöka förminska sin omgivning? Jag vet mitt värde och står för det. Ingen drar ner mig. Jag drar inte ner någon annan. Denne man skyllde på sin hudsjukdom när jag bröt med honom. Han vägrade se att det var hans sätt att vara som orsakade mitt avståndstagande. Det är rätt patetiskt att bete sig så där.

Jag har stundom funderat på detta genom åren som gått sedan jag vände honom ryggen. Hur hade han tänkt sig det skulle funkat? Han startade upp med massa lögner. Skulle vi ha fortsatt ha sällskap och OM vi sedan flyttat ihop, skulle han då som först ha lagt korten på bordet? Vad gjorde att han trodde jag skulle acceptera hans lögner? Var han inte rädd att lögnerna skulle komma i fatt honom? Nu hade han inte ork att ljuga hur länge som helst och det är jag glad för. Men hur tänker man när man ljuger för sin partner och andra runt omkring? Varför vågar man inte stå upp för sina åsikter? Är man rädd att inte bli älskad då? Men då är det ju inte personen man älskar, utan dennes åsikter. Varför skall man förminska sig själv och sitt värde bara för att få till det med någon? Gör man det för husfridens skull? Men hallå! Antar man sin partners åsikter för husfridens skull, då är det ingen sann kärlek. I ett fårhållande skall man aldrig behöva tassa på tå för någon. Man skall kunna våga vara ärlig. Vågar man inte det, är det en osund relation.

Skulle jag ha gift mig med honom bara för att han ville det? Skulle jag gå till den borgerliga vigseln med en lögn och ge ett löfte jag inte menade? Skulle jag säga ja till ett kyrkbröllop bara för att han skulle bli lycklig och ansåg det vara det enda rätta? Jag, som aldrig varit intresserad av kyrkan och dess lära, som inte ens är medlem i kyrkan...  skulle jag skaffa barn och döpa dem för att han ville det? Hur länge skulle den relationen ha hållt? Hur svårt skulle det inte vara att lägga korten på bordet om ett par år? Skulle jag fortsatt tiga.. få en hjärtinfarkt och dö av pressen och rädsla.. bara för att göra honom nöjd? Nej, jag kunde inte leva i dessa lögner. Inte de han serverade och inte de som skulle kommit och jag valt att förminska mig själv och göra honom till viljes. Att begå en sådan våldtäkt på sig själv har vi ingen skyldighet att göra. Då är det bättre att bryta innan det är för sent. Det kanske gör ont att göra det, men ärligheten är mer värd än ett liv i lögn och ångest. Många har blivit lämnade strax före ett bröllop för att man inte orkat mer. Tro mig, jag vet. Jag har levt det livet.. för husfridens skull.. för svartsjukans skull.. för mitt livs skull.. mina barns livs skull.. och det livet återvänder jag aldrig till. Den enda som far illa i en sådan relation, är han eller hon som ställer upp  på ett sådant liv bara för att ens partner kräver det.  För husfridens skull.

Det är ingen kärlek.