Chattens blogg

Den låten tänkte jag på igår kväll när jag insåg att jag nu är gräsänkl.. nej, barnänka måste det ju heta när barnen är bortresta, en tid. En vecka minst. Hur mycket vi föräldrar än älskar våra gryn så behöver vi vara ifrån varandra emellanåt. Nu har jag inga små gryn kvar för åren har ju gått och deras åldrar har ju stigit med dessa..

Ibland funderar jag på vart alla åren tagit vägen. För min del vet jag ju.. och det är inte läge för samtal om det i en öppen blogg.. men ni som läser mina låsta och har gjort så genom åren, vet ju hur åren har gått här.. Nu står det plötsligt en *nästan* 18-åring framför mig.. 18 år.. 17 samt 15 år.. Jösses.. Navelsträngens osynliga band nöts bort mer och mer, barnen står allt stadigare på de egna benen och måste pröva sina vingar ännu mer. Relationerna mellan oss blir allt mer som vuxen-vuxenrelationer.. det gäller framför allt med den äldste. Mor-son-relationerna växer till vuxenrelationer. Det är verkligen en skön känsla.

När jag hör föräldrar, mödrar i synnerhet, prata om hur svårt det är att se sina älskade barn som vuxna och behandla dem därefter.. så förstår jag inte vad de talar om. Många kvinnor vill behålla sina småttingar som just små och upplever en form av ångest när de växer till sig och vill dra åt sitt håll. När de, kvinnorna, tappar kontrollen över detta, vill de ha fler barn så de har småttingarna kvar.. Jag förstår inte.. kanske bara för att jag tycker det är så skönt när de äntligen börjar närma sig det helt egna ansvaret för sina liv.. de börjar klara sig själva och jag behövs inte som mamma längre. Inte som småbarnsmamma utan som vuxenbarnsmor... att finnas till på ett annat sätt..

Vi fostrar våra barn utifrån vad vi tror på är sant och rätt. När de kommer upp i en viss ålder kommer de på att det finns en annan värld där de själva kan upptäcka sina egna åsikter och tankar. De prövar sina vingar och skapar egna vägar.. flyger lite och gör erfarenheter som ibland inte är så roliga.. Det är på det sättet de lär sig att ta ansvar. Ibland glömmer vi föräldrar en sak: Att våra barn inte alltid lever upp till hur vi fostrar dem utan efter sina egna erfarenheter, tankar och åsikter.. allt påverkade genom oss, kamrater, livet runtomkring. Många förädrar har svårt att hantera detta och säger: "SÅ är Du inte fostrad!!" och försöker mata in barnen i sina egna fållor igen.. Jag har själv hört dessa ord från min mor.. en mor som tydligen haft svårt, precis som andra mödrar, att förstå att vi barn skapar liv där vi själva vill leva och må bra i. Vi måste inte ha samma åsikter som våra föräldrar, vi måste inte leva det liv som de lärde oss.. vi kanske inte alls trivdes med det..

Jag är glad över att mina älskade barn växer upp, prövar sina tankar och åsikter.. skapar egna sådana och står för dem. Det kommer självklart att vara så att de genom åren av erfarneheter kommer att ändra sina synpunkter.. inga sådana är fasta... men så länge de står upp för sina åsikter och vågar vara ärliga emot sig själva i allt och inte följa strömmen för "det är lugnast" eller för att "bli respekterade", så tycker jag bara det är bra. Då har jag lyckats i mina föresatser att fostra självständiga medmänniskor med självförtroende och självkänsla.

Men nu skall jag iaf fortsätta njuta av att vara barnänka en tid.. och de njuter säkert över att ha det lite mammafritt samma tid. Denna frihet måste vi ge varandra. Kärleken mellan barn och föräldrar försvinner inte för det.

Jag lever inte heller för mina barn. Jag lever med dem. Jag riktigt hör hur föräldrar drar efter andan över detta "förfärliga" uttalande. Men hallå.. Om jag levde för barnen, så hade jag ju inget eget liv. Det är så mycket mer behagligt att leva med dem.. tillsammans med. Sida vid sida.. Samma sak om de inte skulle vilja ha egna barn. Då förfäras inte jag över det för mitt mål i livet är inte att bli farmor. Det ser jag som en bonus om mina barn önskar bli föräldrar. Men aldrig att jag skulle tjata på dem om att sätta barn till världen. Det är deras val helt och hållet tillsammans med sina utvalda partners.