Visst är det konstigt..
När jag började på gym för 2 år sedan, träffade jag andra svettpärlor som kämpade för en bättre kondis. Regelbundet varannan morgon i samma ögonblick som gymet öppnade, var jag på plats. Oftast var det samma människor som var uppe i ottan och det slutade med att vi fann en form av gemenskap.
Vi började småprata med varandra. Jag som var ny i gymtagen fick lite tips och råd utan att det blev påträngande eller konstigt. Vi hade skoj, helt enkelt.
Min vardag förändrades under hösten vilket innebar att jag inte längre kunde gå regelbundet som jag ville. Träningen rann ut i sanden och allt annat tog vid. Jag gjorde tappra försök att komma igång igen men det blev som det ofta blir.. en oregelbundenhet som skapade en omotivation. Sista försöket jag gjorde var förra sommaren och speciellt en av herrarna på gymet blev så glad att han bara sträckte ut armarna och gav mig en stor kram. Det var lite överrumplande och samtidigt glädjande. Någon hade saknat mig. Snart upptäckte jag att det var fler som saknat mig det år jag varit borta. Under den månad jag kämpade på, trots oregelbundenheten i mina träningspass, så lyckades jag ändå få in tiden för träning på tider som mina gamla gymkamrater var där. Mannen som kramade om mig och jag var de som pratade mest med varandra. Det var även han som gav mig de rätta råden och tipsen. Jag slängde ur mig en gång att det vore på tiden att vi gick ut och tog en fika vilket han höll med om..men återigen.. det blev som det burkar bli.. snack utan verkstad.
Jag kom mig allt mer oregelbundet och sällan till gymet men det är ju så det lätt blir med mitt arbete i botten. Det hände att jag ibland tänkte på mina gymkamrater och undrade hur de hade det. Vi var ju ett gäng 40+ och över det.. Äldst, mannen som blev min gymtipsare, var runt 55-59 år. Vårt lilla gymgäng hade ju ändå skapat en gemenskap där bland svett och stånkande. Alltid på gott humör och var någon inte där, saknade vi honom eller henne.
Så började mina planer om att flytta från Kalmar ta form. Helt plötsligt stod jag inför fullbordat faktum att den flytten kommer att skena iväg minst 1 år tidigare än som förut var tänkt. Återigen tänkte jag på dessa mina kamrater och döm om min förvåning när jag en dag mötte min gymtipsare på stormarknaden. Stora kramen och vi stod och pratade en stund. Det visade sig att han står i begrepp att ... just det... flytta! Det inom en mycket snar framtid. Är det inte konstigt, så säg, att vi möts igen när det är flyttdags. Han sa att det vore ju skoj om vi nu kunde hålla kontakten och vi bytte mobilnummer. Vi kramades igen och önskade varandra lycka till med våra nya respektive kommande liv.
När det var färdighandlat och jag kommit hem tog det inte många timmar innan mobilen pep. Då kom en förfrågan om vi inte skulle ta den där fikan snart, innan han flyttar. Jag skall ju erkänna att jag inte trodde det skulle bli någon kontakt så snart, men det är ju bara att passa på innan hans flyttlass kör iväg. Vi kommer senare att bo med 90 minuters bussresa som skillnad samt att han har famlijemedlemmar som bor i samma stad där jag kommer att bo. Det innebär att vi kommer att kunna fortsätta att ses på en fika emellanåt när han befinner sig på min hemort.
Men visst är det konstigt: Vi träffas just som vi båda står i begrepp, med olika intervaller, att flytta från stan. Vi kunde ju ha lämnat kommunen utan denna träffa och aldrig mer ses. Kanske med en fundering ibland om "hur är det med W, X eller P" och låta det stanna vid det. Nu ser jag möjligheten till en långvarig kamratskap. Vi får aldrig underskatta vart vi kan träffa nya människor att umgås med. De bästa kamraterna finns kanske där vi minst anar.
Vi började småprata med varandra. Jag som var ny i gymtagen fick lite tips och råd utan att det blev påträngande eller konstigt. Vi hade skoj, helt enkelt.
Min vardag förändrades under hösten vilket innebar att jag inte längre kunde gå regelbundet som jag ville. Träningen rann ut i sanden och allt annat tog vid. Jag gjorde tappra försök att komma igång igen men det blev som det ofta blir.. en oregelbundenhet som skapade en omotivation. Sista försöket jag gjorde var förra sommaren och speciellt en av herrarna på gymet blev så glad att han bara sträckte ut armarna och gav mig en stor kram. Det var lite överrumplande och samtidigt glädjande. Någon hade saknat mig. Snart upptäckte jag att det var fler som saknat mig det år jag varit borta. Under den månad jag kämpade på, trots oregelbundenheten i mina träningspass, så lyckades jag ändå få in tiden för träning på tider som mina gamla gymkamrater var där. Mannen som kramade om mig och jag var de som pratade mest med varandra. Det var även han som gav mig de rätta råden och tipsen. Jag slängde ur mig en gång att det vore på tiden att vi gick ut och tog en fika vilket han höll med om..men återigen.. det blev som det burkar bli.. snack utan verkstad.
Jag kom mig allt mer oregelbundet och sällan till gymet men det är ju så det lätt blir med mitt arbete i botten. Det hände att jag ibland tänkte på mina gymkamrater och undrade hur de hade det. Vi var ju ett gäng 40+ och över det.. Äldst, mannen som blev min gymtipsare, var runt 55-59 år. Vårt lilla gymgäng hade ju ändå skapat en gemenskap där bland svett och stånkande. Alltid på gott humör och var någon inte där, saknade vi honom eller henne.
Så började mina planer om att flytta från Kalmar ta form. Helt plötsligt stod jag inför fullbordat faktum att den flytten kommer att skena iväg minst 1 år tidigare än som förut var tänkt. Återigen tänkte jag på dessa mina kamrater och döm om min förvåning när jag en dag mötte min gymtipsare på stormarknaden. Stora kramen och vi stod och pratade en stund. Det visade sig att han står i begrepp att ... just det... flytta! Det inom en mycket snar framtid. Är det inte konstigt, så säg, att vi möts igen när det är flyttdags. Han sa att det vore ju skoj om vi nu kunde hålla kontakten och vi bytte mobilnummer. Vi kramades igen och önskade varandra lycka till med våra nya respektive kommande liv.
När det var färdighandlat och jag kommit hem tog det inte många timmar innan mobilen pep. Då kom en förfrågan om vi inte skulle ta den där fikan snart, innan han flyttar. Jag skall ju erkänna att jag inte trodde det skulle bli någon kontakt så snart, men det är ju bara att passa på innan hans flyttlass kör iväg. Vi kommer senare att bo med 90 minuters bussresa som skillnad samt att han har famlijemedlemmar som bor i samma stad där jag kommer att bo. Det innebär att vi kommer att kunna fortsätta att ses på en fika emellanåt när han befinner sig på min hemort.
Men visst är det konstigt: Vi träffas just som vi båda står i begrepp, med olika intervaller, att flytta från stan. Vi kunde ju ha lämnat kommunen utan denna träffa och aldrig mer ses. Kanske med en fundering ibland om "hur är det med W, X eller P" och låta det stanna vid det. Nu ser jag möjligheten till en långvarig kamratskap. Vi får aldrig underskatta vart vi kan träffa nya människor att umgås med. De bästa kamraterna finns kanske där vi minst anar.
Kommentarer
Trackback